Sedan har du förstås rätt i att massor av folk som skapar betydande saker i dag inte kan försörja sig på royaltydelarna. Men är det verkligen ett argument emot royaltydelar som fenomen?

Kvalitetsproblematiken – om det nu finns någon sådan, det är ju inte säkert – kan uppstå för dem som tidigare med nöd och näppe har kunnat försörja sig tack vare royaltyliknande dealar. De har ändå kunnat lägga fulla arbetsdagar på att producera nya resultat. Nu måste de lägga de åtta timmarna på något annat, för att kunna ägna sig åt konsten två timmar på kvällen. Det kan, i en del fall, leda till en sämre kulturprodukt. Inte för alla, inte i alla konstformer, inte alltid. Men arbetstid tror jag är en relevant faktor för hur bra/viktigt/uppskattat/banbrytande något blir.

Men frågan är egentligen intressantare om man vänder på den. ”Om det inte går att få betalt så skulle ingen skapa något!” säger de allra dummaste rösterna i debatten. Detta är ju sjävklart inte sant — konstmusiken skapas t. ex. i stort sett uteslutande av människor som får sin inkomst som lärare.

Den intressanta frågan är ju vad som kommer att hända med kulturklimatet om det inte längre går att tjäna hundratals miljoner på en hitskiva. En hel del bra saker, tror jag: den industriellt framställda musik som endast existerar som medel att dra in pengar skulle försvinna, vilket är utmärkt. Mer hobbymusik, med kanske bara något tiotals lyssnare; en fullständigt splittrad ”marknad”, i stället för när jag var ung och alla var robotar som av ren utmattning lydigt gick till butiken för att köpa den hitsingel de plågats med dagarna i ända på radion; tillgången till all musik som gjorts kommer att göra att den musik som produceras, av intresserade* människor i stället för penningkåta, kommer att bli av mycket högre kvalitet än nu. Etcetera.

* Som just dagens konstmusik, som ju har mycket större värde än den slappa och omtjatande skvalmusik som t. ex. Gessle står för. I rent informationshänseende, om man nu inte tror på konstnärlga värden, är den ju en utvidgning av världen.

Min fråga till dig blir nu närmast filosofisk: Finns det alls någon poäng, teknisk, moralisk eller annan, i att koppla kulturkonsumtion till ersättning för upphovsmans arbete?

Angående Studentbay kan följande länk angående Bookabooka vara av intresse:
http://www.afterdawn.com/news/archive/17696.cfm

Så till själva huvudfrågan, som jag ser det: Ny teknologi har alltid inneburit revolutionära förändringar i penningflödena, och detta teknikskifte är inte ett undantag utan det största exemplet därpå någonsin.

Om ett par år kommer det finnas fickminnen som innehåller all musik som någonsin spelats in. Skall varje enskild låt, som upphovsrättslobbyn vill, värderas till 99 cent så blir en fylld iPod värd hundratals miljoner kronor. Att den i själva verket inte är värd hundratals miljoner kronor torde vara uppenbart äver för dig, Andreas. Enda sättet att stoppa den här utvecklingen vote att föra krig mot hårdvarutillverkare och internet över huvud taget.

I en värld där alla (utom de allra fattigaste) äger/har tillgång till alla musik måste frågan priset ställes i förhållande till vekligheten, så som den beskrivs i ekonomsik värdeteori och prissättningsteori. Inte utifrån ålderdomliga lagar och nonsensartad moral.

I en värld där alla äger/har tillgång till all inspelad musik blir dessutom frågor om ”flaggning” och/eller avlyssning/kontroll i syfte att säkerställa en symmetri melölan popularitet och inkomst meningslösa. Om alla äger allt så äger alla allt. detta innebär också att musikerna äger allt, och eftersom de värderar varje låt till 99 cent så kan de om några år allihopa räkna sig som mångmiljardärer.

Jag hoppas att han kommer att skiljas ut. Jag tycker att han borde det. Men mitt förtroende för svenskt rättsväsen är inte på topp just nu.