”Varken tryckpressen, bandspelaren, kameran eller några andra metoder att masskopiera kulturprodukter har lett till att de blivit gratis.”

Nej visst, däremot har varje sådan teknik ofta radikalt förändrat spelplanen och tvingat kulturskapare att omvärdera *vad* det egentligen är man säljer. För en musiker uppväxt med uppfattningen att vad människor betalar för är att komma och höra en spela, måste t ex grammofonen, med sin möjlighet att fritt spela upp en inspelning ett oändligt antal gånger, ha framstått som en dödsstöt mot alla möjligheter att försörja sig på musik.

Jag menar ju som sagt inte att kultur skulle bli gratis bara för att man inte längre kan sälja digitala kopior, utan att vi kommer få se en ny kulturekonomi växa fram, baserad på saker som tjänsttillhandahållande, mervärdesproduktion, kontextskapande, filtrering, etc, och där levande framförande av kultur återigen kommer återta en större plats.

”Tvärtom ser vi ju nu hur bara möjligheten att få en påföljd (tack vare IPRED) gör att folk laddar ner mycket mindre och i stället betalar för sig. Och det är ju inte alls konstigt egentligen.”

Nej, kanske inte konstigare än att man nog skulle kunna få folk att donera mer pengar till gatumusikanter om man började bötfälla folk som stannade till för att lyssna utan att slänga till en slant.

Men det skulle inkräkta rätt hårt på vad vi uppfattar som grundläggande friheter, såsom lagar som IPRED uppfattas som en kränkning av grundläggande friheter för de generationer som är uppväxta med Internet och upplever digital kommunikation som något lika naturligt som att kommunicera med sina fem sinnen.

”Detta ÄR dock den teknologiska verklighet vi lever i nu”

Det är en ganska tveksam form av teknikdeterminism att säga så – att bara för att något är tekniskt *möjligt* så kommer man automatiskt anpassa sig efter det. Varken tryckpressen, bandspelaren, kameran eller några andra metoder att masskopiera kulturprodukter har lett till att de blivit gratis. Varför skulle Internet vara undantaget? Tvärtom ser vi ju nu hur bara möjligheten att få en påföljd (tack vare IPRED) gör att folk laddar ner mycket mindre och i stället betalar för sig. Och det är ju inte alls konstigt egentligen.

Men hur det än är med det så ville jag först och främst tala för att behålla RESPEKTEN för kulturskapare – det är den som piratrörelsen försöker fuska bort och ofta är direkt föraktfull mot. Det är en enormt obehaglig och direkt kulturfientlig syn tycker jag, och hur mycket tekniktro som helst räcker inte för att ursäkta det.

(min förra kommentar i liknande stil kom aldrig upp, sorry om det blir dubbelt)

Skivbranschen har ända sen de började med CD-skivor gjort just detta, likaså har ju filmbranschen på senare år gått över mer och mer till digital film, och mjukvarubranschen kan ju inte gärna göra annat.

Sen kan jag också tycka att de som verkligen publicerar andras konst olovligen, dvs den s k ”Scenen” för filmer, de som transkriberar böcker från pappersform till PDF, och andra som ligger allra högst upp i den digitala distributionskedjan – har ett annat moraliskt ansvar. Men kritiken från antipirater, liksom Lars Eriks inlägg ovan, har ju inte övervägande riktat in sig på dessa, utan på vanliga fildelare.

I vidare mening är dock den olovliga publiceringen av digital kultur lika ofrånkomlig som dess vidare mångfaldigande – vem som helst kan t ex digitalisera en bok, om så bara genom att mödosamt skriva av den ord för ord, så poängen gäller lika mycket för all konst som överhuvudtaget är digitalt reproducerbar.

Vill man inte att ens konst ska spridas okontrollerat, kan man inte göra mycket annat än att aldrig göra den känd för allmänheten till att börja med – detta är den verklighet vi lever i.

”På samma sätt kan man idag, när man väl har släppt sin konst i digital form, INTE kräva ersättning för dess digitala mångfaldigande”

Men diskussionen handlar ju (till stor del) om konsekvenserna inte av att ”man” publicerar sin konst (texter, musik etc) i digital form, utan att ANDRA gör det olovandes.

Detta ÄR dock den teknologiska verklighet vi lever i nu. Utövare av levande konst på offentliga platser har i alla tider fått finna sig i att de inte kan kräva ersättning för det nöje som förbipasserande åtnjuter, utan endast kan räkna med folks frivilliga donationsbenägenhet.

På samma sätt kan man idag, när man väl har släppt sin konst i digital form, INTE kräva ersättning för dess digitala mångfaldigande, när det handlar om en kostnadsfri process som sker helt automatiskt som en del i denna digitala tekniks normala funktionalitet – som är hela grunden för digital kommunikation i sig.

Det är inte en verklighet som går att bortse ifrån oavsett om man upplever det som obehagligt eller inte, och ju tidigare man accepterar vad som inte går att bygga en stadig ersättningsmodell runt, desto snabbare kommer man upptäcka vad man faktiskt kan kräva ersättning för.

Ursäkta, men på vilken planet är detta fallet? Inte jorden i alla fall, med tanke på hur vardagen ser ut för 99% av alla kulturarbetare och konstnärer!

Jag tycker en av de allra mest oroväckande tendenserna i piratlägret är det direkta förakt man uttrycker för den som är så fräck att den begär betalt för skapande arbete. ”Om det inte passar att jobba gratis som musiker/konstnär/filmare/etc. så skaffa dig ett jobb som alla andra!” hörs väldigt ofta, som om rätten att ta till sig kultur utan motprestation är given, men kulturproduktionen i sig inte är värd någonting. Och den som nänns hosta om att det vore trevligt att få betalt någon gång skall bojkottas bort direkt. Väldigt obehagligt faktiskt.

Ja, och i de fall där konstnärens konst helt går emot vad dessa bedömare nog förväntar sig att konstnären ska prestera, såsom vandaliserade tunnelbanevagnar, så blir vi inte alltid så nöjda med resultatet.

Poängen är att en totalt oberoende kulturproduktion kanske inte vore önskvärt ens om det vore möjligt. Men som det är nu så kommer vi ju som sagt bara byta en typ av beroende mot ett annat.

Jag ser faktiskt övervägande positivt på att styrmedlen för den kommersiella kulturen i allt högre utsträckning kommer att hamna direkt hos konsumenterna, snarare än att ligga i händerna på diverse talangscouters försök att tolka vad som tilltalar den lägsta gemensamma nämnaren.