Journalistiken är en komplicerad process med ett enkelt mål: Att tydliggöra. Men den förutsätter både intelligens och förkunskaper hos läsaren, den förutsätter kritisk tanke och kraft att invända.

Då kan man som skribent välja väg: Man kan vinkla, eller man kan avstå från att vinkla. Det senare betyder att man blir vag, riktningslös, utan udd, osorterad. Man slösar med dagstidningsläsarens tid.

I den bästa av världar anförtror läsaren mig jobbet med urval, med vinkel – och väljer sedan graden av sin egen oppsition, sitt eget sökande, sin invändning eller sitt bifall.

Och, för att återvända till själva grunden för diskussionen: Där har texten i Expressen visat sig få precis det efterliv varje skribent önskar. Jag har hört från läsare som har gjort detta fria, intelligenta val – och landat i en rad olika slutsatser. Just så ska det vara.

Påpekandet att integritetslobbyn beter sig som om Försvarets radioanstalt var Stasi, samtidigt som icke en kritisk tanke tänks om Google av samma personer, tycker jag är rimligt. Jag tycker vidare att det bestämt hör ihop. Sverige har fött en enorm massa experter på signalspaning och säkerhetspolitik det senaste året. Det gör mig en smula misstänksam.

Att vinkla hårt är faktiskt motsatsen till att vara ”rak”. Om kvällspressen kräver att du ska lämna hälften av din intelligens och empati på hatthyllan kanske du inte ska kliva in i deras salonger.