Frågan är om vågen är korrekt balanserad..? Om vi ser till medicinpatent handlar det om 20-25 år.

Är musikstycken så viktiga för mänskligheten, att de bör ha 4-5 gånger så lång skyddstid..?

Enligt följande eu-upplysningssida så är det också 70 år efter upphovsmannens död som gäller i EU:

http://www.eu-upplysningen.se/Amnesomraden/Naringsliv-och-konkurrens/Immaterialratt—patent-upphovsratt-och-design/Upphovsratt/

Nej vad det här handlar om är pengar, och ingenting annat. Bolag köper upphovsrätten för massa verk. Och blir beroende av kassaflödet. Varför skulle de _inte_ kämpa för att behålla det jämna flödet?

Vad tjänar mänskligheten på det?

För det andra, i EU är numera Elvis inspelningar fram till 1959 fria, så du får utan vidare sätta ihop din egen samlingsskiva med Elvislåtar (eller annan klassisk rock-n-roll t.ex.) och sälja med hur stor förtjänst du vill. Men du måste fortfarande betala ersättning till kompositörerna eller deras arvingar! Det är inte särskilt mycket pengar och de uppfann faktiskt rockmusiken, så det kanske inte är så hemskt? (I USA är reglerna förstås annorlunda, där är inspelningarna fortfarande skyddade. Däremot får vem som helst spela in sin egen version av låtarna.)

För övrigt tycker jag denna mycket vanligt förekommande sammanblandning mellan ”upphovsmän” och ”artister” är bisarr, men den är kanske populär eftersom den hjälper till att släta över många verkliga frågor om upphovsrätt.

Det håller jag med om.

Det jag vill ta upp är istället balansgången mellan ”det allmänna” och ”det särskilda”.

Jag ställer mig skeptisk till att t.ex. Elvis musik inte får spelas upp på wikipedia. Elvis tillhör, i min värld, nu allmängodset. 70 år efter upphovsmannens _död_ klingar falskt.

För det handlar väl, i den här diskussionen, om hur upphovsmän ska kunna _leva_ på sin konst..? Inte hur _andra_ ska kunna leva på den dödes konst?

Det är fortfarande, oftast, mycket enkelt att avgöra om ett verk når verkshöjd eller inte. (Det finns också exempel på motsatsen.)

Det finns också vedertagna principer för hur man gör när man creddar och citerar. De är inte perfekta, men de funkar rätt bra.

Jag tror att Oscar varit inne på det ovan – vi är alla upphovsmän. Det är viktigt att förstå att det inte kan, och inte bör, finnas någon ”port” som ”riktiga” upphovsmän ska gå igenom för att ”certifieras”.

Det vore nonsens och rent absurt.

Sedan är det faktiskt så att musik, och författare, ”remixar” saker. En musiker börjar inte med glömma allt han någonsin hört eller lärt sig, och utgå ifrån ett ”tabula rasa” (tomt blad). Alla utgår ifrån tidigare verk – ska dessa också ges tribut har du en härligt komplicerad apparat på gång.

Samma gäller författare. De skriver inte i vakuum, de använder ett språk de lärt sig i livet, de använder andras idéer, de slår upp saker från uppslagsverk.

Är vi överrens om detta? Jag tar hellre små steg än stora.

Men jag tror inte att det finns ett rimligt sätt att bevaka och beivra alla trafikbrott heller. Ändå tycker jag att trafikbrott ska förbli trafikbrott.

Återstår nu gör frågorna om normbildning, lagstiftning, bevisning, påföljder… Olösliga problem? Kanske. Är svaret då att helt enkelt slänga ut upphovsrätten? Jag tror inte det.

Vad vi ska göra i stället för att rädda respekten för det arbete som föregår skapandet av en digital kopia, och tillse att en rimlig efterhandsbetalning knuten till verkets popularitet faktiskt sker, ja, det är the million dollar question…

Din förförra kommentar: ”Ja, det är ju ett ännu olöst, men därmed kanske inte olösligt, problem.”

Att skicka en fil är en form av kommunikation, precis som att skicka ett chattmeddelande är det. Att särskilja på olika ”typer” av kommunikation (mp3-fil eller chattmeddelande) låter sig inte göras på det ständigt föränderliga internet – det skulle strypa innovationskraften.

Är du med då?