Kommentarer till Ett tåg som plötsligt åkte nedåt

Av: Andreas Ekström

Andreas Ekström — Fri, 16 Oct 2009 12:58:59 +0000

Tack själv, Christina. Jag är glad att jag fortfarande har en massa vuxna att ringa. En del av dem är äldre än jag, andra inte…

Av: Christina

Christina — Fri, 16 Oct 2009 11:47:08 +0000

Jag blir glad, sorgsen – och avundsjuk. Jag har aldrig haft någon vuxen som jag haft lust att ringa, vet inte hur det känns. Så även om du är ledsen, var glad över att ha den känslan. Tack för fin blogg!

Av: Mia

Mia — Wed, 14 Oct 2009 12:57:31 +0000

I går var det 30 år sen mormor dog. Mamma sa att det tog henne 10 år att sluta grabba tag i telefonen för att ringa henne när någonting hände. Det kostar att älska. Fast värt det är det ju alltid.

Av: Hanna

Hanna — Wed, 14 Oct 2009 11:43:12 +0000

Du träffar mitt i hjärtat med de orden.

16 april 1994, min pappa dör en alldeles för tidig död i cancer. Jag känner fortfarande precis som du, varje dag. Då var jag en 22-åring på universitetet, idag en gift trebarnsmor mitt i karriären, och jag har SÅ mycket att berätta för honom. Jag hade gjort vad som helst för fem minuter.

Av: Björn Owen Johansson

Björn Owen Johansson — Wed, 14 Oct 2009 09:53:28 +0000

Jag hoppas och tror, för din och allas vår skull, att det där med örfilarna inte stämmer.

Om någon råkar veta säkert så får de gärna säga till.

Av: Andreas Ekström

Andreas Ekström — Wed, 14 Oct 2009 08:20:18 +0000

Ja, det var lite meningen. Satt själv och lipade lite på Lufthafen Tegel i Berlin när jag skrev det där häromdagen, jag var väldigt trött, blir ledsnare då generellt.

Av: Anna

Anna — Wed, 14 Oct 2009 08:15:49 +0000

så fick du lillasyster att fälla en tår på kontoret. Fina fina morfar…