Vad som händer nu är att vi slutligen närmar oss en punkt där nästan ingen enda opinionsbildare kan fungera utan att åtminstone till någon del använda internet. Och det är bara en enda sak, absolut en enda, som kan skapa förståelse och kunskap om internet – och det är att använda internet. Jag skulle vilja säga att det är den mest praktikkrävande inlärningsprocess jag känner till näst skridskoåkning. Kanske är det ändå det som händer. Kanske Malou ändå lägger en timme på lite bloggar i veckan som kommer, själv, vid sin dator.

Tänker på Malou von Sivers som nyligen har haft sin bloggvecka (stort fokus på ”näthatet”) där hon gett intryck av att aldrig någonsin ha läst en blogg . Peter Fröberg Idling på tidningen Vi har beskrivit bloggosfären som ”amatörismens förlovade rike” (och tyckte dessutom i somras att det var ganska fånigt att diskutera eböcker i amatörbloggosfären när proffsförlagen har semester).

Journalisten Carnmo på Smålandsposten tycker det är underbart härligt otidsenligt när Horace Engdahl, till publikens förtjusning, under bokmässan beskriver bloggosfären som ett flöde av ord (information är ett i sammanhanget för fint ord anser han). Var tog de intelletuella vägen?, frågar sig Horace.

Och nu senast har vi ju biografförbundets utspel mot Stockholms filmfestival. Filmfestivalen ville göra några filmer ur programmet visningsbara via on demand mot betalning. Gör ni det, vill vi nog inte samarbeta med er längre, säger Biografförbundet.

Litet sidospår: Jag får ibland känslan av att positiv inställning till det nya digitala landskapet ibland ses som en indirekt röst på den nya (enligt vissa traditionella kulturvurmare), smått defekta och gradvis förfallande, människokaraktären; den moraliskt befriade (fildelaren), den socialt ytliga (facebookaren), narcissisten (bloggaren), den oälskade (dejtingsajtbesökaren),damp-offet (twittraren), smakanalfabeten (Youtubaren), den Obildade (googlaren) och Pervot (porrsurfaren). Jag överdriver kanske lite men nog börjar man ana en lite mer utkristalliserad paranoia hos etablerade medier och distributörer, ju mer uppenbart det blir att folk i allt större utsträckning ser internet som en förlängning av sin existens och sina behov.

Nån frågade på Mildners blogg för ett tag sen vad det betyder att i princip alla som skriver initierat om sociala medier online själva är inne i sekten: de är själva hårt övertygade om att internet har skrivit om lagarna för hur allting ser ut och att det mesta är bra, och hör man inte till den frälsta gruppen så för man (i alla fall i Europa) inte diskussionen på internet. Vad får det för verkan? Det vill jag också ha ett bud på.