Att vara tönten

Filip och Fredrik nämnde mig i sin podd i går.

Det vet jag eftersom en vän till mig också nämndes, eller nej, han nämndes inte, han var det huvudsakliga ämnet för hela podden.

Jag lyssnar annars sällan på Filip och Fredrik, eftersom jag inte orkar med att de aldrig pratar. De ropar. Det funkar inte för mig. Jag är för gammal. Jag är för seriös. Jag är för töntig.

Så nu tänker ni kanske att jag ska försvara mig mot deras lilla myggstick, som verkligen inte var så farligt?

Nej. Jag ska inte försvara mig mot det. Myggstick är myggstick.

Däremot ska jag säga en del saker om Filip och Fredrik. Och det ska jag göra eftersom jag till skillnad från en del andra i den här lilla världen av nöje och journalistik inte är rädd för dem. Det är rimligt att någon som inte är rädd för dem säger ifrån när de beter sig som idioter.

Att någon ÄR rädd för dem är nog en tanke som inte har slagit dem. Så blir det om man inte har begrundat att man har fler Twitterföljare än Dagens Nyheter har prenumeranter. Så blir det när man går från underdog till topdog till nån som räknar sina miljoner i hela tiotal, sin publik i hundratusenden och säljer ut GLOBEN, utan att att stanna upp ens EN ENDA SEKUND och fundera på vad det innebär.

Filip och Fredrik har en enorm makt. De har en enorm publik. Och framför allt: Vad de säger om andra människor spelar enorm roll.

Deras gemensamma allergi mot allvar har nu blivit så svår att de skulle behöva en adrenalinspruta om de konfronterades med det, för att över huvud taget klara livhanken.

Att Filip och Fredrik i stället skulle kunna börja använda sina hjärnor, och liksom offentligen medge hur otroligt smarta de är, skrev jag hoppfullt om i en liten text 2009.

Åtta år senare har jag inget sådant hopp längre. Jag gjorde ett reportage om deras program Breaking News en gång. En liten sak har etsat sig fast från den där heldagen hos dem: När Filip Hammar dissade ett par förslag på gäster med motiveringen att de var för vettiga.

Vilket, för att citera Monty Python, leder mig fram till kvällens huvudfilm.

Filip och Fredrik ägnade merparten av sin podd i går åt att ge sig på en god vän till mig, journalisten Niklas Orrenius.

Jag vet en del om vad det kostar att vara journalist med Niklas ambitioner. Jag vet en del om hur hans familj drabbades när högerextrema mobiliserade. Jag vet en del om hur han har terroriserats och misstänkliggjorts och hur det har slitit på honom. Ibland har han också avsiktligt missförståtts.

Det var det som Filip och Fredrik ägnade sitt program åt. Att avsiktligt missförstå.

Vad FAN vet Filip och Fredrik om hur det är att granska extremhögern i Sverige? Vad FAN vet de om vad som krävs för att få loss riktiga berättelser från kontrollerade miljöer där man måste navigera allt från sura militärer till storpolitik? Vad FAN tror de att det kostar, som människa, för en familj, att göra allt det där? Och de tycker att det är Niklas man ska ge sig på, precis just nu? DEN bubblan är lite viktig att sticka hål på? DEN höga hästen kan behöva ett fälleben? Getthefuckout.

Inget ont om Pugh Rogefeldt. Jag tycker bara inte att det är så relevant att höra hans invändningar mot Mozarts låtskrivande.

Jag kan givetvis inte ”vinna” en sån här diskussion. Hur skulle det gå till. Jag är ju tönten här, som bevisligen inte bara saknar självdistans, utan också tydligen låter denna brist omfatta människor jag bryr mig om. Jag är dessutom helt ointresserad av vad de där två möjligen har att säga som svar på det här, även om jag VET att Fredrik Wikingsson är en genuint trevlig person, jag gillar honom instinktivt och har ibland haft trevliga utbyten med honom på Twitter.

Någon måste säga ifrån bara, och andra måste få veta att det inte är farligt att göra det.

Detta får mig att tänka på en genial samtidsanalys baserat på ”Vänner”, tv-komedin ni vet. Den handlade om Ross, en av de sex huvudpersonerna, och den enda som har lite riktning i tillvaron. Han är disputerad paleontolog, uppenbarligen svinbra på sitt jobb. Det enda han får av sina vänner, som kvitto på vem han är, är hån.

Doktorsavhandling? Forskning? BOOOOORING.

Niklas Orrenius läste svåra böcker när han jobbade på Värnpliktsnytt! Stig Dagermans ”Tysk höst”! (Den är extremt lättläst, det vet man OM MAN HAR LÄST DEN. Helvete.) Han hade även något klädesplagg som inte Filip Hammar godkände. Filip Hammar har visserligen inte hört Niklas Orrenius föreläsa, men bangar inte för att referera ändå.

Som journalist vet man att man måste höra grejerna man citerar. Det kan lätt bli himla missvisande annars.

Men Filip Hammar valde en annan väg än journalistiken, och det var nog bra. Han blev ju nämligen extremt framgångsrik. Han är så framgångsrik, så förmögen, har så många succéer bakom sig, att man verkligen skulle kunna tro att precis vilket mindervärdeskomplex som helst skulle ha botats tusen gånger om.

Det är tydligt att dessa saker inte korrelerar.

Korrelerar! Hörde ni! Vilket jävla pretto jag är!

Men… allt detta, det var väl inte så farligt? Det var väl bara… showbiz?

Nej. Dra åt pipsvängen med er.

Jag önskar Filip Hammar – som var den som ledde paraden fram och tillbaka över den så provocerande skicklige – en riktigt dålig natts sömn. Samt något finare: självförtroende nog att omfamna sin intelligens.

11 kommentarer till Att vara tönten

  1. Bästa jag läst på länge!
    Har själv länge undrat över varför de aldrig växer. Varför de i år efter år står på samma plats och hör samma sak. Antar det är en kombination av oförmåga och brist på självkänsla.

  2. Bra skrivet!
    Tack för att du står upp mot mobbarna!
    Önskar dig kraft och styrka att fortsätta.
    Björn Edvardsson

  3. F och F två förvuxna 8-klassare med med omättligt bekräftelsebehov. Gör tankeexperimentet att de heter Filippa och Fredrika, men beter sig exakt likadant.
    Gå sen tillbaka till ett fiktivt lärarrum och sucka ut…

  4. ”Vad FAN vet Filip och Fredrik om hur det är att granska extremhögern i Sverige? Vad FAN vet de om vad som krävs för att få loss riktiga berättelser från kontrollerade miljöer där man måste navigera allt från sura militärer till storpolitik? Vad FAN tror de att det kostar, som människa, för en familj, att göra allt det där?”

    Kanske de mest förvirrande raderna jag läst i år. Vad har det överhuvudtaget med någonting av det här att göra?

    Och. Det är lätt att kritisera något där man plockar ur de delar man vill plocka ur och klistrar på dem på en helhet som man själv utformat.

  5. Ett av de bästa avsnitten på länge tycker jag. Det märks vilken värme som F&F ändå känner inför Orrenius. Den som lyssnar regelbundet till Filip och Fredrik, och inte bara hoppar in i ett avsnitt och gör en snabb analys, förstår hur mycket allvar och tanke som ligger bakom det till synes ytliga och förenklade. Ett annat återkommande tema är självkritiken, där de ofta återvänder till tidigare grejer de sagt och försöker förklara, nyansera och ibland be om ursäkt. Detta pratar de båda om återkommande i nästan alla avsnitt, just balanseringen samt den distans från resten av mediesverige som alltid funnits mot deras sätt att hantera både enkla och svåra frågor, samt möta människor med värme och respekt.

    Förstår att det svider när man delvis är måltavlan för deras skämt. Jag är själv ganska lättsårad och hade nog inte tyckt om att de gjorde sig lustig på min bekostnad. Att därifrån ta det till att de är helt verklighetsfrånvända eller inte har någon insyn i hur det är att vara en offentlig person som tar ställning mot till exempel rasism (vilket de gjort löpande i många avsnitt av t.ex. Breaking News i femman under vintern) känns orättvist.

    Jag tycker definitivt inte att du är tönten i det här sammanhanget. Du har också en maktposition, och det är bra att inte alla bara står i hejaropskören utan vågar säga ifrån.

  6. Dessutom rusar dom iväg i hjärnruset att diabetes är en lyxsjukdom. Ett hån och grav mobbning av oss diabetessjuka. Jag tror att förnuftet inte hänger med talorganet dvs det eviga skrikandet.

  7. Hur länge ska man stå ut med dessa två tråkiga individer som inte tillför något åtminstone intressant?

  8. Jonathan: Några hundra tusen lyssnar på podden. Några hundra läser detta. Det är upp till var och en att sedan göra sin tolkning, men du kan vara lugn för vilken version som vinner. Och hur hänger sedan reporterns svårigheter ihop med det som sägs i podden? Tja. Att göra fultolkningar, att lägga dit något sorts amerikahat som absolut inte finns, att felaktigt citera vad som sägs i Niklas föreläsningar, att beskriva honom som ett slags passiv mobbare – alla de sakerna är antingen sten på börda för en extremt utsatt person, alternativt att driva med skitdetaljer i en superrelevant helhet. Lågt, dåligt, trams. Det förtjänade en sågning, det är inte konstigare än så.

    Fredrik: Myggsticket mot mig är verkligen helt ok. Angreppet på Niklas tycker jag är nedrigt, av ovanstående skäl.

  9. Andreas! Du kan bättre än detta. Ett skakigt blogg-bygge, hundra procentigt sprunget ur din egen fåfänga, och endast förankrad i din hemsnickrade världsbild. Jag antar att du inte har lyssnat på avsnittet, man kan inte dra några andra slutsatser. Du far med osanning och slänger bort din journalistiska integritet för att du tycker att vi hånar dig och Sveriges mest uppburne journalist när vi ägnar oss åt humoristisk – men också seriös – mediegranskning. Martyr-Andreas! Så dåligt virke kan servil ändå inte vara i dig? Allt behöver inte vara förpackat i en DN-artikel eller i en Talarforum-föreläsning för att vara relevant. Man kan vara rolig och allvarlig och angelägen – samtidigt! Det krävs till och med för att få loss riktiga berättelser från kontrollerade miljöer. Det kostar på. Det tar på krafterna. Man hotas. Men vi har lyckats med att få ihop den blandningen ganska många gånger. Som sagt: Bättre kan du! Ha en fin helg! Hoppas du får lite tid att läka såren.

  10. Lyssnade med intresse. Det handlar ju inte om mig främst då, utan om N. Som jag vet blev ledsen, och som har det privilegiet: om han utsätts, så får han bedöma hur pass roligt det var. Du tycker inte det är konstigt att hitta på lite fritt vad N säger när han föreläser? Eller lägga tankar i hans huvud som han inte tänker? Jag kan bara konstatera att du inte är beredd att ompröva eller självgranska det minsta lilla, efter att du nu har fått en besk recension här ovan. JAG kan bättre? Säkert (och jag lovar att grunna på det här ett varv till). Men kan du? Önskar även dig en trevlig helg, och tid för reflektion, det är alltid bra.

Kommentera