OrdlekarOrdlekar (2004) är ett slags övningbok. Den tillkom som ett försök att göra något helt annat än tidningstext, i en likvärdig längtan efter att få skriva den som jag ville och redaktöra den som jag ville. Och för all del formge den också.

Den är en samling prosastycken med den tunnaste röda tråd man kan tänka sig. Ett förtida memoarförord, med olika rätt spretiga stilövningar. Den var viktig för mig som eget projekt, något jag fick bygga precis hur jag ville. Jag är väldigt glad för att den finns, att den blev klar och att den blev nästan som jag tänkte mig.

Här nedan finns sex av de cirka åttio texterna. Skulle du vilja ha så har jag i skrivande stund exakt 19 exemplar kvar. De säljs för noll kronor. Med andra ord, om du känner att du vill ha en, så får du… Mejla mig så ordnar vi det praktiska.

***

OM LÄSNING OCH SKRIVNING

Mamma gör listor. Jag har lärt mig listor av mamma.

Mamma antecknar. Läser med en tunn blyertspenna i handen och stiftet rispar genom rummet.

Mamma i det gamla skolbiblioteket: när hon var liten satte hon sig för att läsa dem alla. Varenda bok. Jag tror att hon hann till L.

Mammas sätt att läsa har format mitt. Jag tänker mycket på hur jag skriver, nästan varje dag, men på hur jag läser?

Litteraturvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet 1996. Karolina skriver med naiva lutande bokstäver en kort observation i marginalen på en fin inbunden bok och jag hinner inte gripa in. Men fasan har gripit mig:

”Vad gör du!?” småropar jag. ”Man får inte skriva i en bok!”

Karolina tittar med klar och uppriktig förvåning:

”Varför får man inte det?”

Jag hade inget bra svar.

Saken är den att relationen till texter, skrivna av andra eller mig själv, är, i brist på bättre ord, förstörd av brist på metod och högar av myter.

Det är till exempel inte helt omöjligt att tänka sig att det kan vara rätt att bränna en bok. Inte alla exemplar av en bok, det vore vidrigt, men ett enda. Jag har ännu aldrig läst en bok som jag har behövt slänga ifrån mig i ilska, men om! Vore inte ett litet bål rätt straff för den?

I dag, sedan något år, nöjer jag mig med utrensningar. Till Erikshjälpen har burits något eller några hundratal volymer av alla upptänkliga sorter. Kvar i bokhyllan står böcker som alla möter kriterierna ”oläst” eller ”läst och läsvärd”. Jag har egentligen bara gjort mig av med ”läst och oläsvärd”. Trots det kändes den första boken i banankartongen som ett paradigmskifte av löjliga mått.

Jag grubblade i dagar.

Rätt eller fel?

Tidigare har jag samlat åt mig böcker så fort jag har kunnat. Jag har halvstulit lästa recensionsexemplar, köpt utrangerat per kilo på gamla bibliotek, tacksamt tagit emot alla hårda paket och med bedjande blick frågat om jag kan få fler.

Nu har bokhyllorna blivit vackrare. Jag kan sitta och titta på dem länge.

Känslan av otillräcklighet slår inte längre igenom. Tanken på att läsa alla världens böcker kommer inte längre till mig. Därför har jag också slutat med listorna som mamma lärde mig – jag skriver inte längre upp alla böcker jag läser. Om jag råkar läsa något för andra gången utan att märka det, är inte det att jämställa med en ny litteraturupplevelse då? Och kanske en liten välförtjänt snyting till mitt ofta flyktiga läsande?

Den rosa skrivboken däremot. I den möts läsupplevelsen och skrivupplevelsen direkt, och det är nytt för mig:

Reflektionen i själva skrivögonblicket då jag skriver något sammanhållet överträffar med pinsam råge läsupplevelsen bara någon dag senare. Jag tar fram boken, bläddrar ivrigt upp, skriver ner de avgörande orden – och märker nästa timme eller nästa dag vid datorn att det jag har antecknat inte längre är någonting.

Ordlekarna studsar däremot glatt, och jag pangar på dem som studsbollar i ett slutet rum. Frågor jag slängt ifrån mig i raseri kommer vinande tillbaka, säger Tranströmer, och så är det, men med de glada frågorna också. I raseri. Snällt iväg, elakt tillbaks. Alltid tillbaks. En dag kommer frågorna ur munnen på en magister som vill veta vad min skrivning och min läsning har tjänat till.

Det väntar alltså ett läxförhör någonstans. Tills jag kan övertyga mig själv om motsatsen så sitter jag fast här, fast i mina ord, fast i mina ordlekar.

***

SOLSIDENS FOLK

I Trondheim sover Benedikte och jag i samma säng. Det är en stor säng i ett litet rum i en stor lägenhet.

Det finns två kuddar och två täcken, och vi använder dem prydligt. Hon låter en hand ligga slängd på min rygg när vi somnar, som om det var vant.

I själva verket har vi träffats för första gången samma dag vid fjorden. Cathrine som jagar Marcus har tagit oss till en folktom plats där det är accepterat att bada utan kläder, och har snabbt tagit av sig sina. Vi pojkar fixar inte riktigt det, utan ligger där i våra moderiktigt för långa shorts. Vi äter norsk picknick med färska räkor och majonnäs på tub och frukt. Ute på fjorden guppar vi på två vanliga luftmadrasser och en uppblåsbar krokodil; håller oss ledigt fast i en liten boj för att inte flyta inåt landet med den kraftiga floden på eftermiddagen. Pratar. Cathrine som jagar Marcus säger att hon snart är 30 och gärna hade haft lite mer riktning i livet. En man att skaffa barn med, en karriär, men ”sånt kan man ju inte styra” säger hon inte utan i stället ”men det är ju omöjligt”. Vi skrattar allvarligt. Marcus välter av mig från min madrass och jag klättrar upp igen och förstår inte varför fjorden inte är saltare. Jag lämnar sandalerna på stenarna för nära vattnet och de är stänkta men inte genomdränkta när vi balanserar upp mellan havstulpaner och blåstång.

Solen tar inte så hårt, men tillräckligt för att göra mig röd. Ytterligare någon i Solsiden-gänget kommer och går. Alla jobbar de på en bar eller krog eller möjligen på hotell. Nästan alla har en koppling till Solsidens nav i kroglivet: Barmuda. De jobbar för varann för att ordna ledigt, och när de är lediga är de på – Barmuda. Dricker alkohol gör man sju dagar av sju eller kanske sex.

Vi gör planer för kvällen och alla säger ”whatever is cool with me” på olika sätt.

Det blir sen sommarmiddag hos Morten och Morten. De är generösa och trevliga och gör suverän bruschetta till förrätt och en vegetarisk pasta därefter. Vi inviger deras bröllopsporslin.

Morten och Morten har tagit varandras namn. Morten Aakre Berg och Morten Berg Aakre. Jubel när de berättar.

Deras lägenhet, där Benedikte i bara några veckor har ett spartanskt möblerat rum, är oerhört vacker och genomtänkt. Men vi sitter ändå mest på den minimala balkongen och alla röker utom jag, tar cigg ur norska paket som 7-Eleven har sålt för standardpriset 70 norska kronor. Morten sjunger för oss, stilla men alldeles klart, lite blygt. En hel sång. Han avbryter sig inte, som så många andra skulle ha gjort, och jag tittar rakt på honom hela tiden medan de andra tittar ner eller på varann eller ut på den svarta Nidelven som ligger rakt under räcket. Ett fyrverkeri gömmer sig bakom husen på andra sidan.

Cathrine som jagar Marcus är klädd nu, men med lite och glest placerat tyg. Benedikte sitter bredvid mig på kuddar på golvet och våra lite dvalaslöa solvarma armar pressas mot varann.

Det räcker som överenskommelse.

I Trondheim sover Benedikte och jag i samma säng. Det är en stor säng i ett litet rum i en stor lägenhet.

***

JORD

Jag kommer aldrig att skriva en bok med essäer om jord.

Jag har tänkt att den skulle ha hetat ”Giv oss jorden”, men det är upptaget. Jag har också tänkt på något kring ordet mylla, men det betyder inget längre, denna vackra motsvarighet till det engelska soil.

Jag kommer aldrig att skriva min essäbok därför att jag inte vet något om jord. Jag vet inte skillnaden mellan lössjorden Taube berättade om i Sydamerika och den jord här norr om Lund som kallas 10+, det bördigaste en jord kan vara. Jag vet inte varför jorden är så röd på Prince Edward Island, eller rättare: jag vet att det beror på att den är järnrik, men måste järn vara rött? Jag vet inte vad det betyder för fruktbarheten att långa stråk av blålera bryter igenom sanden nedanför Fjärås Bräcka och jag förstår inte hur en viss sorts jord kan fungera som vattenrenande filter när en annan sort skapar överskott av kväve och vidrig kaloridöd.

Jag har aldrig odlat. Aldrig så mycket som en liten kruka.

Men jag känner jorden! Jag vet hur den tänker och andas och behandlar oss, och jag vet att vi hör hemma i den, att vi stammar ur den. Jag vet att jorden har låtit sig misshandlas och tacksamt suckat och givit ifrån sig en decennielång skälvning av vila och lättnad när växelbruket kom, när den inte behövde ge ifrån sig potatisnäring ett år utan fick vila med korn. Jag lider med den jord som tunn halkar omkring och nödtorftigt täcker urberget i Småland, gläds med den till odlingsmark förvandlade gamla havsbotten längsmed Hallandskusten. Jag vet hur det känns där nere när sextio eller sjuttio centimeter har lossat sin tjäle och liksom geléartat rör sig sakta och mjukt över det hårdfrusna undertill. Jag förstår hur den vägrar att förändras, envetet som formen på en kniv eller en flintyxa genom tusentals år. Jag känner jorden runt Johannelund, nära det utdikade Västergötland; den finns i mig och med mig, men jag har bara haft händerna på den när jag har ramlat som liten. Jag hör farfars oro när han talar om hur torrt det är i april, men det är i alla fall inte en oro som längre hör ihop med årets lön, familjens försörjning. Jag känner fukten och doften, och förstår hur jorden protesterade när stenarna bröts upp av mina gamla. 500 år eller mer på samma plats.

Något händer med oss när vi inte är vid vår jord.

Jag tror inte att vi kan se det nu, inte än, men om hundra år eller mer förstår historikerna vad som hände med oss när vi på 1900-talet lämnade vår jord, nästan allihop.

***

OM KONCENTRATION

I högstadiet och gymnasiet spelade jag mycket Tetris. De fem eller sex pusselbitarna som snabbt ska inordnas i jämna rader blev snart drömmar om natten. De underbara lösningarna, det modiga bygget, det dristiga draget – när jag slöt ögonen där under snedtaket förkovrade jag mig i Tetris, alldeles utan ansträngning.

Samma sak nu med squash.

Jag ska just till att somna, men rör mig lätt och enkelt, läser bollarna och når dem med ett minimum av steg. Backhandslagen längs med väggen ger en ren och torr träff i rackets topp – ett fullt genomfört slag utan att jag kommer åt väggen det minsta lilla. En liten yta öppnar sig på forehand. Jag är snett vänster bakom min motspelare och smyger runt honom med låga mjuka steg och träffar bollen på uppstuds, toppar den lite. Knäna lätt böjda, ryggen vrider med i slaget och den här gången sjunger det i racket. Nu är det i väggen det torra ljudet kommer i stället: en perfekt träff precis över den röda linjen ger ett stummare ljud om slaget är alldeles rakt, och farten räcker för att passera. Pressade lägen efter det: geometrin blir min kompis. Varje vinkel en möjlighet.

Georg Klein har skrivit om ”flow”, ett begrepp som ska ha använts först av Mihály Csikszentmihalyi. Flow översätts bäst med en bild av den ultimata koncentrationen, det förhöjda och fördjupade, det ivrigt men behärskat effektiva. Det som får Frans Helmersons cello att bli en del av honom själv, det som skapar de mest rasande texterna, de mest briljanta forskningsresultaten.

Under vilka omständigheter uppnår man denna höga koncentration? När faller alla bitarna på plats?

Jag har letat sedan mellanstadiet, grovt räknat, efter ett transliknande tillstånd som drabbade mig och min bäste kompis när vi byggde om ett helt rum till ett Märklinlandskap.

Jag tror att jag kan räkna upp tillfällena. Jag tror att jag kan bläddra i mina klippböcker och visa: ”här, när jag skrev det här”. Det finns några sådana ögonblick när jag har spelat musikinstrument också, när jag har spelat bättre än jag egentligen kan eller kommit ihåg sånger som jag rimligen ska ha glömt.

1998 i Denver, i en strömavbruten hotellobby med stearin och 100 eller fler vänner kring en svart flygel, ser jag händerna göra en mexikansk ackordföljd som jag absolut inte hade rört eller hört på fem år. Jag minns att jag tänkte ”oj, snygg växling där” om någonting som mina fingrar och händer i samma ögonblick gjorde. Det var absolut frikopplat från mig. Det fanns i rummet, eller i kroppen, men bara som passiv kunskap. Den gången var det mörkret och återträffens energi som letade fram Luis Miguels ackord åt mig. Men den där gången då jag spelade i en idrottshall i Skellefteå och plötsligt hittade nya vägar utmed bashalsen; spelade inte fel men alldeles nytt i en sång som jag då hade spelat hundra gånger eller mer. Vad hände då, i den där kalla och distanserade miljön?

Jag vet inte, men jag letar efter det varje dag.

Anta att det till sist blir möjligt att hitta en teknik. Ett mekaniskt sätt att komma dit. Vilken fara finns då i att kliva ner på andra sidan? Att kicka på den där koncentrationen, att droga på den? Att kanske rent av inte förmå lämna den, eftersom vardagslivet då ter sig alldeles litet och grått?

Här finns ett stort mysterium.

Här, någonstans, finns en person som är mitt ”bästa” jag, eller mitt starkaste. Här finns en person till i min vanliga. Och framför allt: här finns en förmåga som bara i absoluta undantagsfall lyckas ta sig rätt spelrum. Som jag bara sällan lyckas släppa alldeles fri.

I drömmar har jag träffat på samma person, samma fenomen. Jag gick i en svart illasittande kostym utan skor eller skjorta i svart lavasand, gav mig ut i det kroppsvarma vattnet och simmade under ytan i korallandskap, hade ögonkontakt men inte, flöt och simmade och andades växelvis i vattnet och ovanför det. Lavasanden var inte längre svart, men fortfarande så där grovkornig som en spänstig skånsk senap. Sikten var helt fri. Rörde mig obehindrat, så totalt obelastat i både kroppslig och intellektuell mening, någon viftade med en liten silkesnäsduk runt ett hörn, jag tog mig snabbt dit, men näsduken var redan vid nästa hörn och berättade att det finns mer att se och veta men inte än. Rörde mig tillbaka, mötte försoning hos den människa som också var där, som satt på land, vanligt klädd och med den tålmodiga vänliga minen hos en förälder som passar ett barn på lekplatsen.

Jag befann mig mitt i ett flöde som inte hade några som helst skiftningar i intensitet eller temperatur, som bara var starkt och konstant.

Så vad gjorde jag där i vattnet? Jag vet inte säkert, men jag gick inte med på att vakna den dagen, och hade det funnits en kostym i vårt hotellrum hade jag badat i den för att försöka komma tillbaka.

***

FEL PÅ MIN KROPP

Jag tycker att jag är för luden. Jag tycker att jag är fyra-fem centimeter för lång. Jag tycker att min näsa kunde vara rakare och starkare. Jag tycker att min hållning är dålig. Och så tycker jag framför allt illa om mina höfter, mina love handles, mina sips. (Det är Volvos benämning för sidokrockskydd, Side Impact Protection System.) Utan att på något sätt vara överviktig har jag små fylliga fettlager på varje sida kroppen. De blir kalla fort. Det är som om blodcirkulationen är sämre i dem, som om de var halvdöda i sitt kalla fett. Jag tycker verkligen inte om att ha dem, och de är en utan kirurgi ovillkorlig del av mig. När jag i en kombination av Chrons sjukdom och en matförgiftning som fjortonåring snabbt tappade i vikt var blott ett konstant: mina sips.

Varför är jag byggd så? Jag vet inte. Jag har aldrig riktigt gjort upp med min fåfänga på så vis att jag inte riktigt känner den. Hur fåfäng är jag, och på vilka sätt? Jag vet inte. Men jag går inte omkring med jeans och bar överkropp när jag grejar med något i trädgården. Det kanske har att göra med att jag aldrig grejar med något i trädgården, men i alla fall: jag vill inte visa mig så.

Jag var ett älskat barn, känner mig bekräftad, sedd och uppskattad – men vill ändå inte visa mig i jeans och bar överkropp. Det har kanske, då, inte med några underliggande orsaker att göra, som man så ofta tror om just sådana val. Det kanske bara handlar om estetik. Mina egna estetiska preferenser.

Jag märker att jag inte ens tror på det själv.

Men jakten på det svaret, och alla andra svar, fortgår!

***

DÖDSTÄDNING

Det finns nästan inget som brinner så bra som film. Svartvit Ilford tycks brinna särskilt bra. Den liksom dansar undan för lågorna och lämnar inget efter sig.

Bredvid honom på bryggan ligger datorn, med slarvigt påtejpade wettextrasor för att göra den lite stöttåligare.

Han sitter längst ut på bryggans kant. I sista stund märker han att hela hans person är på väg ut över vattnet; det är i absolut sista ögonblicket som han inte faller i och följer efter.

Dimman är tät och röken i skorstenarna hinner inte ut förrän den genast ursäktande drar sig neråt. Tranströmer berättar hur det är där han sitter: träden har vilda färger. Signaler till andra stranden! Som om några ville bli hämtade. En fågel småkvittrar anapester i en strid ström, två korta och en lång, tri-tri-trriii, tri-tri-trriii, och vilken sorts fågel det är vet han inte.

Då och då drabbas han av en nära nätverk-upplevelse. Datorn sniffar till och säger att här går det bra att surfa trådlöst – bara för att i nästa ögonblick tappa kontakten med den okända välgörare till basenhet som finns i närheten. Steg för steg plockar han ut filer ur datorn, tar god tid på sig. En i taget, poff säger datorn för varje fil han släpper ut.

All svartvit Ilford försvinner däremot i ett steg och lite sot blir kvar på bryggans ärgade trä och beslag.

Det sista som får vara kvar på datorn efter att han har formaterat den, och det sista som därmed blir kvar efter honom, är en mening på datorskrivbordet som inte är fullständig men som är det ändå. Det står:

”beskär min personlighet så att jag känner mig som nåt jävla bonsaiträd”

***

FLYKTFÖRSÖK

Jag gick i bildterapi. Det heter så. Man målar och pratar med de andra målande om vad det är man har målat.

Oklara motiv. Först i mig, sedan också på dukarna. Kanske var detta ett försök att leka med uttryck som inte är ord.

Det sprack i så fall och hur som helst nästan direkt.

Bokstäverna gjorde sitt inträde utan att be om tillåtelse, egentligen utan att jag ens såg dem komma. Att få ägna sig åt ord och bokstäver som yrke är ett privilegium. Samtidigt en sorg: det dödar ursprunglighetsglädjen. Vilhelm Moberg har berättat om detta. Det har funnits dagar då jag varit så ordtrött att det vid hemkomst har varit omöjligt att lyssna på musik som inte är instrumental. Ett ord till – från mig eller någon annan! – och jag dödar.

Dag två målade jag nästan bara bokstäver, ibland sammansatta med mening, ibland inte. Avstegen blev poänglösa. I ett geometriskt mönster fanns ändå F och E och A. I färg som jag liksom piskade upp på duken på avstånd dolde sig mjuka S och U och J.

Jag kom inte ifrån dem, och jag tror inte att jag ska försöka fler gånger. Jag stod där med rebusar och smakade på dem, fast i mina ord, fast i mina ordlekar.