Brunegårdskandalen

Sveriges Radio har fått nya styrelseledamöter. Bland dem finns Tomas Brunegård, det närmaste Bernie Madoff vi kommer i svensk press. (Observera nu att jag inte sa att Brunegård är som Madoff. Jag säger bara: han är det närmaste vi kommer.)

Genom sitt grandiost dåliga omdöme och sitt storhetsvansinne har han kört Stampenkoncernen i botten. Förlusterna överstiger en miljard de senaste åren. Han har därför sagt upp folk och gjort rationaliseringar – men samtidigt, med huvudägaren Peter Hjörnes goda minne, fortsatt att berika sig själv fram tills den dag då han slutligen fick lämna.

Särskilt vidrig var en bonus på femton miljoner, som utbetalades ungefär samtidigt som Hallands Nyheter ålades att spara precis så mycket, med uppsagda medarbetare som direkt konsekvens.

Ni hör ju. Det här är en person som borde vara förbrukad på livstid i mediebranschen.

Men nej då. Har man rätt kompisar så ordnar det sig. Bakom rekryteringen till Sveriges Radios styrelse ligger Ove Joanson, som av en händelse tidigare Stampen-konsult.

Vänskapskorruption, kallas sådant här i alla andra sammanhang.

Branschtidningar som Resumé och Dagens Media har uppmärksammat det, och ställt de relevanta frågorna. I Sveriges Radios kulturnytt fick jag vara med och skälla lite.

Men sedan?

Ja, sedan händer inget alls.

Sverige är inte konstruerat så. Det finns liksom ingenstans att överklaga.

Det finns inget public service-relaterat ärende som har provocerat mig lika mycket. Vi tar det alltså igen, i sammanfattning:

Tomas Brunegård är den störste mediecharlatanen i modern tid i Sverige. Hans resultat är hårresande. Han lönas med ett styrelseuppdrag hos Sveriges Radio.

Vad blir nästa drag? Att utse Mulla Omar till ledamot i den nya jämställdhetsutredningen?

Ove Joanson säger om Tomas Brunegård följande: ”Hans kompetens är obestridlig och han är den främsta svenska företrädaren för pressfrihet.”

Det är bortom satir.

Detta land är fullt av sakkunniga hederliga publicister och direktörer med erfarenhet av ett seriöst arbete. Tänk på alla dessa ägare, verkställande direktörer och chefredaktörer som har gnetat målmedvetet för att få detta att funka i en svår tid.

Tyvärr kan man väl inte åtalas för trolöshet mot huvudman när huvudmannen är en själv. Annars hade jag tyckt att det vore rimligt i fallet med Peter Hjörne, som lät Tomas Brunegård få fria händer med Stampen. Konsekvensen kan, på allvar, att en rad svenska städer inom kort står utan daglig journalistisk bevakning.

Jag vill i sammanhanget påminna om min recension av boken om Stampen. Den borde, med facit i hand, ha varit ännu vassare formulerad.

Helsingborgs Dagblads chefredaktör Lasse Johansson har även han bloggat om detta.

7 Kommentarer

  1. Birgitta Gunterberg den 9 mars, 2015 kl 11:22

    Mot den lilla människan kan media begå maktmissbruk. Vår GP som vi haft i ca 50 år upphörde bara att komma from 1 januari 2015 trots att vi betalt prenumerationen till april. Detta utan att lämna ett enda meddelande. Tvärtom mejlade jag och frågade om tidningen skulle delas ut som vanligt innan vi förnyade prenumerationen i november 2014 och fick till svar att ingen förändring skulle ske. Vi kontakten GP vid flera tillfällen men fick inga besked. Nu har vi sagt upp prenumerationen.

    Samtidigt som detta ske står det en notis i NLT om att Tomas Brunegård skall berätta om sin karriär i pingstkyrkan och det står citat ”Tomas Brunegård är mannen som lyckats med det mesta. Världskändis genom sitt ordförandeskap i pressens internationella organisation The world association of newspapers and news publishers, och vd för stampenkoncernen. Efter en framgångsrik karriär skriver han ”Jag tror att Gud gav mig gåvan att tjäna pengar och njuta av dem”, slut citat.

    Ja detta är också bortom satir.



  2. Andreas Ekström den 9 mars, 2015 kl 12:43

    Har du en exakt källa på detta obetalbara citat? Plats och tidpunkt för publicering?



  3. Thomas den 10 mars, 2015 kl 12:10

    Per Bergknut, som satt som inkallad VD något år på Arbetet mot slutet av 90-talet och hade uppdraget att få tidningen ur dess likviditetskris, gjorde skarpa nedskärningar av personalen – och sade sedan upp sig efter någon slags interna spänningar (och förmodligen därför att upplagan inte lyfte). Han fick ut en personlig bonus på 1.2 miljoner kronor plus ett antal månadslöner medan tidningen fortsatte att förblöda – fackklubben uppmanade vänligt Bergknut att avstå från bonusen men denne vägrade. Han fällde i det sammanhanget några minnesvärda ord (citerar ur minnet):

    ”Alla har vi haft svårt att sova om nätterna det senaste året. Vi som ledde tidningen låg vakna och kunde inte sova av oro för att den inte skulle fortsätta att komma ut. Journalisterna låg vakna av oro för att de skulle förlora sina jobb.”

    Som någon sorts appell till solidaritet nerifrån inom företaget är det inte illa. 😉



  4. Joakim den 10 mars, 2015 kl 12:59

    Tack. Finns inte mycket att tillägga.



  5. Andreas Ekström den 10 mars, 2015 kl 07:02

    Bergknut, ja, honom hade jag glömt… Var det inte han som försökte rädda Arbetet med rosa ekonomisidor…?



  6. Birgitta Gunterberg den 10 mars, 2015 kl 09:28

    Jag hör av mig senare ang källa



  7. pekka den 22 mars, 2015 kl 01:05

    Är det detta som historikern (?) Arnstad menar är de bruna lössen



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.