Andreas Ekström – boken "Google-koden" utkommer våren 2010

I ett av rummen i kyrkan på Funston Avenue sitter sex personer, unga allihop, extraknäckande studenter i några fall, i små tygbås. De hanterar varsin specialkonstruerad inläsningsapparat. Kameran hänger upptill. I en v-formad ställning ligger själva boken, som inför varje avfotografering kläms fast med glasskivor som kan höjas och sänkas med en fotpedal.

En människa måste alltså bläddra för varje skannat uppslag. Mekanisk och automatiserad bläddring som varken tar två sidor i taget eller råkar riva i pappret är mycket svår att få till.

– Dessutom blir det en kvalitetssäkring. Varje skannad sida kontrolleras ju direkt, säger Peter Brantley.

Googles skanningsutrustning är däremot helautomatisk. Bara vid hantering av särskilt känsliga verk kliver en människa in i processen och bläddrar.

Internet Archive försöker ändå hänga på så gott det går. Det har officiell status som bibliotek, vilket ger en del fördelar vad gäller tillgänglighet och rätten att hantera ovanliga böcker. Det gör också att man kommer att kunna ägna sig åt »digitala utlån« i den mån man kan lösa rättighetsfrågor och risk för piratspridning.

– Vi tycker att det här måste lösas med garantier om öppenhet, av en ickekommersiell kraft. Många tycker att det är stötande att någon, det vill säga Google, gör sig redo att tjäna pengar på ett gemensamt kulturarv, säger Peter Brantley.

Internet Archive ingår i det växande initiativet Open Book Alliance, som samlar författarorganisationer och företag – bland dem Googles fiender Yahoo och Microsoft – i en gemensamt formulerad kritik mot Googles som de anser monopolistiska tendenser. De är eniga med Google om slutmålet, det vill säga att göra världslitteraturen digitalt sorterad och sökbar. De är bara inte överens om vem som ska kontrollera projektet. Open Book Alliance vill se en samordnad men decentraliserad lösning. Google vill se en samordnad men central.

Det finns en aspekt till, en sak med Google Books som gör projektet än mer svindlande:

Det är bara ett delmål.

– Fundera lite på det här, säger Peter Brantley då vi en stund efter den guidade turen i kyrkan slevar i oss vietnamesiska nudlar på en stökig lunchkrog några hundra meter från de nya högkvarteren.

– Om du har tillgång till all världens litteratur på alla världens språk – hur otroligt bra kan inte en automatisk översättningstjänst bli då? Vilken otroligt kraftfull semantisk analys du kan göra med miljoner och åter miljoner ord satta i sammanhang! Ett verkligt strukturerat språk. Tänk sedan på vad det betyder för den som vill söka. Vi är några stycken som tror att det här är Googles huvudsyfte med hela projektet: Att mata sökmotorn.

Ola Rosling är 34 år och har efter två år hos Google i Mountain View ännu inte riktigt vant sig vid allt. Han uttalar sig uppskattande om personer som inte säger »awesome« hela tiden, som inte »överdriver så förbannat«. Kulturkrockad svensk. Han antyder en liten trötthet över översmarta ingenjörer som kommer direkt från universitet och kanske ännu inte vet riktigt allt om livet.

Ola Rosling och Anna Rönnlund har hela livet tillsammans i USA. De hyr ett hus på Clover Lane i Menlo Park, alldeles precis där Google en gång grundades i ett garage på 232 Santa Margarita Avenue. De sitter vid skrivbord mitt emot varann på jobbet. Och så har de Max, fyra år, Ted, två år, och Ebba, ännu inte ett.

– Ted var åtta dagar gammal när vi skrev kontrakt med Google. Vi fick snabba på lite med personnummer och namn och sånt, så han kunde få ett visum, berättar Ola Rosling.

Jag träffar honom en lördagslunch i Palo Alto, ett stenkast från Stanforduniversitetet. Svenska vänner har just kommit på besök och det är fyra vuxna och fem små barn runt bordet på restaurangen, vars vitrockade personal ständigt bär in nya fat med kinesiska rätter enligt recept och tradition från Sichuanprovinsen.

Det är ett familjeprojekt som har fört Ola Rosling till Google: utvecklingen av programvaran Trendalyzer, som med automatiserade grafer illustrerar statistiska sammanhang. Men som gör det snyggare, effektivare och roligare än nästan all annan statistisk redovisning man kan tänka sig. (Man behöver se för att riktigt förstå: titta till exempel på gapminder.org/videos/ted-us-state-department.)

Systemet har blivit känt genom Olas pappa, Hans Rosling, professor i internationell hälsa, som åker världen över och föreläser om sambandet mellan ekonomisk tillväxt och världshälsa. Sveriges Television har gjort en timslång dokumentär om den på ytan kanske lite excentriske Hans Rosling, som nog mest av allt ändå är en klassisk svensk akademikertyp. Bara bättre på att föreläsa, bara mer intres­serad av showbiz. Det händer att han avslutar sina föreläs­ ningar med att iförd svart brottarlinne sluka ett svärd.

Sitt internationella genombrott – det är rätt att tala i sådana termer med tanke på genomslaget – fick han via Ted.com, ett föreläsningsinitiativ, en jättekonferens där världens skickligaste talare samlas och spelas in för gratis vidarespridning på internet. Hans Roslings tjugo minuter möttes med skratt, jubel och stående ovationer. Inte riktigt det mottagande en statistiker normalt kan förvänta sig.

Barnbarnet föddes dagen efter farfars stora framträdande på Ted.com och döptes därefter.

Ola Rosling berättar allt detta med en inlevelse och hastighet som gör att han glömmer bort att äta. Han tar inte en tugga på tio minuter.

***

UPPDATERING: Som av en slump – i förrgår lanserade Ola Rosling och Anna Rönnlund och deras team en utveckling av programvaran. Läs mer här.

Jag föreställer mig att folk som på olika sätt medverkar i massmediala sammanhang gör det på helt olika vis. En del improviserar, andra använder knep, ytterligare andra förbereder sig. Mest av allt försöker jag använda metod nummer tre.

I dag, bara för en liten stund sedan, var jag med i ”Nya vågen” i Sveriges Radio, det är ett kulturmagasin, och diskussionen handlade om kritikern Andres Lokko vars samlade verk utkommer i veckan. (Anledningen till att just jag inkallades för detta var praktisk: Aftonbladet har bett mig att vara gästrecensent för volymerna, vilket väl Nya vågens redaktion kollade. Hur annars få tag på någon som läst böckerna före utgivningsdag?)

Det vanliga är att man får ett mejl eller ett telefonsamtal från redaktionen i fråga, med några grundläggande frågor kring vad vi ska prata om. Jag kopierar över de där frågorna i ett vanligt dokument och sätter mig och skriver ner några utkast till svar. Sedan tar jag med mig datorn in i studion, trippelkollar att ljudet är avstängt, och så läser jag vid behov innantill från mina skrivna svar. Det går förstås inte att göra konsekvent, samtalen är aldrig så detaljstyrda, men åtminstone några saker brukar jag kunna använda. Här nedan är vad jag hade med mig in nu för en stund sedan. Sändningen kommer att läggas ut på webben inom kort, och då visa att jag kanske fick användning för en tredjedel eller något i den stilen.

Vad särskiljer Lokko från andra nöjesskribenter?
– Att han har hållit fast i samma ämne så länge, och till stor del samma huvudpersoner också. Får jag läsa orden ”Paul” och ”Weller” efter varann en enda gång till i mitt liv…

Varför väcker Andres Lokko så starka känslor?
– För att han är så politisk. Elitistisk vänster. Och för att han är så väldigt fördömande gentemot artister han inte gillar, och dessutom mot människor som gillar artister som han inte gillar. – Jag kan personligen tycka att han går för hårt fram många gånger. Ska man verkligen tala om svalda cyanidkapslar och någon misshaglig artist på samma gång? Ska man driva linjen att det är nödvändigt att supa ner sig hårt och bestämt för att man har råkat se en bild på en artist, för att hamra hem poängen att man inte gillar denna artist?

– Han är också väldigt nyanslös. Låtar är det bästa som har hänt sen han var fjorton år och drack läsk för första gången, liksom. Aldrig en trea plus.

Varför är det så många killar som älskar Lokko?
– Det är en intressant fråga, men jag är inte säker på att jag har något intelligent svar på det. Vet man säkert att det är så? I så fall kanske för att han huvudsakligen skriver tillsammans med män och huvudsakligen skriver om män.

Hur mycket ironi finns det i den här utgivningen? Jag tänker på omfånget, bildspråket, titeln o s v.
– Självdistans tycker jag att det finns. En sådan här sak kan ingen göra på hundra procent allvar, det kan jag inte tänka mig.

Vad har hänt med den pretentiösa nöjesjournalistiken efter Lokko?
– Man måste definiera ordet ”pretentiös” först. Jag ogillar det ordet eftersom det antyder att det skulle vara dåligt av i det här fallet Andres Lokko då att försöka sig på något som ligger på en nivå där han tidigare inte har rört sig. Är det pretentiöst av Andres Lokko att skriva manus för Dramaten bara för att han har skrivit i poptidningar förut? Det tycker jag är en värdelös kultursyn. Det är väl bra att han och alla andra lägger ribban lite högre i dag än i går?

Håller texterna för omläsning?
– De flesta gör inte det, men det är väl inte det som är poängen heller. Detta är ju ett slags diskofili i bokform, det är längtan efter den obskyra B-sidan, reinkarnerad i ett boktryck. Och så finns det en del texter, framför allt de nyare, som är högklassiga. En essä om Margaret Thatcher. En om Michael Jackson.

Har ni några favoriter?
– Min eventuella favorit är inte med i boken. Det är en ganska nyskriven spalt i Svenska Dagbladet som handlar om Andres Lokkos ambivalens inför fenomenet Henning Mankell. Den är fruktansvärt rolig, om än i elakaste laget kanske, och den är effektiv eftersom den obönhörligen sätter den egna känslan och det egna omdömet på spel. Sedan gillar jag en om varför musikjournalister inte får ha körkort. Den är flippad och rolig och aktuell och egen. Och så finns någon enstaka grej från Killinggängets produktion med, och det fångade mig eftersom Killinggänget är så angelägna om att framstå som ett skrivkollektiv. Här säger Andres Lokko ”men den här biten är min!”, om ett av de mest diaboliska stycken text som Killinggänget har producerat. Det är lite roligt. Det är ett brev från ”Fyra nyanser av brunt”, där mamman i familjen säger upp sitt ansvar för sitt fadderbarn i främmande land. Det är en text som får skinnet att vilja lossna när man läser.

En oväntad brittsommardag i Lund får Samantha Peter från Google fenomenet »akademisk kvart« förklarat för sig.

Klockan är lite över två, det är den 6 oktober 2009 och alla som ska komma har ännu inte kommit. Det är i sin ordning: klockan två på schemat betyder att man börjar kvart över. Gammal tradition.

Det är presskonferens i ett undervisningsrum på Språk- och litteraturcentrum, SOL, som är en arkitektonisk fullträff mitt i Lund. Gamla tegelbyggnader har jämkats samman med en stor ljusgård med café och glasväggar. Stöttor och stag är blottade, nivåskillnaderna är accentuerade, trapporna inbjudande, biblioteket husets självklara mitt. Studenter sitter där de har råkat sätta sig, fikar och jobbar och har vita hörlurar i öronen.

Allt är mycket samtida.

Lunds universitet står i begrepp att berätta om fördelarna med att flytta över all elektronisk studentkommu­nikation till Kalifornien. Till en tjänst från Google som är bättre, smartare, smidigare och framför allt fullständigt gratis.

Lunds universitet löser denna dag ett gammalt problem. Den uråldriga egna mejlservern kan slängas på soptippen. Studenterna kommer att få en helt annan och helt överlägsen verktygslåda.

Samantha Peter arbetar för den del av Google som heter Google Enterprise, som säljer Googles tjänster till företag och stora organisationer. Hon har en vit Mac på skrivbordet framför sig, kopplad till en webbprojektor och ska snart förklara.

Men det är Karl Ageberg som börjar. Han är strategiskt ansvarig för IT-frågor på Lunds universitet, eller »LU« som han säger.

– Vi var i tidningen alltför ofta med icke önskvärd kvalitet, säger Karl Ageberg, och syftar då inte på kvaliteten i rapporteringen utan på de egna tekniska systemen.

– Vi behöver pengarna till andra saker än att bygga och sköta stora system. Till utbildning och forskning helt enkelt, säger han och justerar den diskret rutiga kavajen.

Lunds universitet bestämde sig för att fixa problemen med e-posten en gång för alla och i samma projekt kanske också se över det elektroniska studiestödet. Sökningen. Arkiveringen. Arbetsdokumenten.

Efter en tid av utvärdering fick en grupp studenter fälla avgörandet. Och då var det inget snack. Det var Googles paket som var bäst.

Samantha Peter tar över. Hon talar nytta, funktion och form. Sällan eller aldrig pengar. Pengar är inte hennes bord – hon arbetar enbart med den del av Google Enterprise som vänder sig till universitet och högskolor. För sådana institutioner är unika, med en säregen uppsättning krav och förväntningar från studenter och lärare som måste gifta ihop sig med ett rimligt mått av komplexitet och kostnader för att få det hela att hålla samman.

Och där kommer den räddande ängeln. Google löser ju allt det där. Google ger alla studenter ett mejlkonto med minst 7 gigabytes lagringsutrymme, att jämföra med Lunds universitets gamla som tillät 25 megabyte. Det vill säga ingenting.

I tjänsten finns inga annonser men full support av driften. Till det: Google Talk, som är en chatt- och telefonfunktion, kalendern Google Cal, den gemensamma dokumenthanteraren Google Docs, webbverktyget Google Sites och så Google Video som är ett slags Youtube light, där var och en kan ladda upp rörlig bild.

Utkonkurrerade här är alltså, på ett bräde, Hotmail och Yahoo, Skype, MSN, iCal samt alla Office­paket man kan tänka sig.

»Vi använder mer av det vi vet om dig«, sa Googles verkställande direktör Eric Schmidt i en intervju i CNet News i november 2009. »Vi går från att tolka vad du skrev till att tolka vad du menade.«

Google kämpar ständigt med begreppen »opt in« och »opt out«, välja att vara med eller välja att avstå. Eller med andra ord: Var ligger normalläget? Ska det vara standard att Google samlar in uppgifter om användaren, och att användaren själv aktivt måste stoppa det för att slippa? Eller ska det vara tvärt om?

En brigad av ingenjörer vars coolhet bygger på datamängd föredrar förstås det första alternativet. Men varje gång Google lanserar en ny produkt måste den passera ett slags tvärvetenskaplig granskningsgrupp. Här finns experter på användarvänlighet förstås, men också jurister som vänder och vrider på den mest teoretiska legala fråga någon på mötet kan tänka ut – de hatar överraskningar – och vidare experter på personlig integritet och privatlivsfrågor.

När Google vill prata om personlig integritet och privatlivsfrågor sänder man fram Peter Fleischer. Han är amerikansk jurist med examen från Harvarduniversitetet och mycket assimilerad efter mer än ett årtionde i Tyskland och Frankrike. Hans magra gestalt, hans gråbeige polotröja och hans engelska blekhet gör honom utseendemässigt till en självklar centraleuropé. Då han en gång intervjuades i San Francisco Chronicle och för faktarutan bads inkomma med ett livsmotto valde han Voltaires ord i »Candide«: Man måste odla sin trädgård.

Hans arbete är delat på mitten. Dels ska han inåt Google kommunicera vikten av privatlivsfrågor för teknikutvecklarna. Dels ska han utåt kommunicera att Google alltid tänker på privatlivsfrågor och absolut inte är ett integritetshot.

***

(och lite senare i kapitlet, en lite fin oneliner, eller twoliner rättare sagt):

Men personlig integritet är som internetuppkopplingar, konstaterar personen som orienterar mig om fallet. Finns oftast. Funkar nästan alltid.

På hotell Kämp i Helsingfors får jag problem. I matsalen sitter en rad personer som skulle kunna vara Jyri Engeström: ljushåriga thirtysomethings med en plan.

Rätt Engeström – grundare av webbtjänsten Jaiku, upp­ köpt av Google för många miljoner dollar – visar sig vara aningen försenad.

Ute i lobbyn går hotellet balansgång: Högtalarna är crèmelackade för att perfekt smälta samman med den målade träväggen. De överdådiga brokadklädda fåtöljerna är självklart rätt. Men i det som kallas biblioteket faller fasaden. Böckerna ligger slängda i hyllorna, utan sortering, utan indexering, svårsökta både på titel och innehåll.

Så skulle Google aldrig ha gjort, kommer jag på mig själv att tänka medan jag tittar på en monter där dagens efterrätter, konstfärdiga och fina, ligger klara att ätas.

Jyri Engeström kommer in med hög fart. Det luktar kyla om honom.

– Det är så jävla kallt, säger han på amerikansk västkustengelska nästan utan brytning.

Jyri Engeström har tillbringat stora delar av sin uppväxt i Kalifornien. Hans föräldrar, båda universitetslärare, tog med honom till San Diego som nioåring. Där blev han kvar tills han var femton, då han flyttade hem till mormor och morfar i Helsingfors. Som sextonåring tog han över förvaltningen av föräldrarnas villa. Han inhyste några hyresgäster och skötte gymnasiet med vänster hand medan han funderade på olika företagarmöjligheter. Hann starta och sälja en firma innan han hade tagit studenten.

– Jag är en företagsstartartyp, säger han, »a start­up kind of guy«.

Man kan väl säga att han har lett det i bevis. Två år efter att pappren skrevs på i London och Jaiku blev Googleägt och Jyri Engeström Googleanställd har han sagt upp sig och flyttat hem till Finland igen.

»Det var min sista dag på Google i dag«, skrev han i ett inlägg på mikrobloggen Twitter den 12 oktober 2009. Och så sammanfattade han vad han skulle göra härnäst: »make meaning«. Göra något meningsfullt.

Det finns inget Jyri Engeström kan säga eller göra som helt kan dölja hans besvikelse över hur hans skötebarn har misshandlats av Google. Men det var, förstås, inte så det började.

…haft en Andra chansen-special hela veckan på Melodifestivalbloggen. Kontrasten mellan detta och Google-projektet fortsätter att vara rena livräddaren för en trött hjärna som min.

Boken har alltså tre delar. Del ett, de fyra första kapitlen, ger basfakta. Del två är ett antal exempel, säger jag för att slippa ordet ”case”. Del två heter därför ”När det kommer till kritan”, och det börjar med berättelsen om den svenske utvecklaren Ted Valentin, och fortsätter till Kinafrågan.

***

Google i Sverige är en snabbjäsande limpa som har höjt sig olika mycket på olika ställen. Sälj och utveckling har legat långt före pr och kommunikation. Och företagsrepresentanter som uttalar sig men inte vill ange sitt namn är varje pr-konsults mardröm. Så gör man inte om man vill verka seriös. »Man blir ju lite frågande inför hur företaget funkar«, som Ted Valentin försiktigt säger.

Det skulle bli värre.

På ett diskussionsforum hos Google, där sajtägare kan ställa frågor kring hur sökningen fungerar, ställde Ted Valentin några raka och enkla frågor. Vad har jag gjort för fel? Varför är jag plötsligt borta ur söklistorna? Vad kan jag ändra på för att komma tillbaka?

Då fick han svar av en annan svensk Googleanställd. Svar som visade sig dels inte stämma, dels inte följas upp – Teds kompletterande frågor förblev obesvarade, och veckorna gick och blev till månader.

Den som skrev in »sushikartan« i Googles sökruta hamnade på sajter som skrev om Sushikartan, men inte på själva sajten. Den som däremot skrev in adressen i sin webbläsare hamnade förstås rätt. Det är bara det att folk inte gör så längre. Det visar Googles egen forskning: folk använder hellre den sökruta som så gott som alla webbläsare har inbyggd, oftast som en ruta uppe till höger på skärmen. Och varför det? För att det är enklare. För att man slipper att skriva »sushikartan.se« och i stället kan skriva »sushikartan« eller till och med »shusikartan« eller »susihkartan« och ändå komma rätt. Google klarar ofta felstavningar också, vilket webbläsaren är allergisk mot. Vår »söknavigering« är så beteendemässigt etablerad att vi till och med ofta googlar på ordet »google« i webbläsarens sökruta, hellre än att skriva in adressen för att komma till sidan. Sökordet »google« var fyra på topplistan över vanligaste sökord på svenska Google år 2009.

Det är en mördande effektiv paradox som säger allt om Googles styrka: en vagt formulerad önskan i sökfönstret fungerar bättre än en exakt formulerad önskan i adressfönstret.

På området finns ungefär 15 000 studenter och runt 2 000 forskare och lärare. Stanford är ett av USA:s absoluta toppuniversitet. Begåvningarna kommer från hela världen. En tjej på cykel har guttural Londondialekt och visar mig vägen när jag går lite vilse bland husen. Tre personer spelar frisbee­golf och använder stora blomkrukor som mål. Bokhandeln på området är en dröm av utbud, service, kaffe, datorsupport och Stanfordsouvenirer. Bokhyllorna är massiva pjäser som genom hela sin uppenbarelse säger att de inte tänker tåla vilken skräplitteratur som helst.

Överallt finns det cykelställ, små gångar, bänkar, gräsplättar. Naturliga mötesplatser.

Det blir plötsligt uppenbart hur mycket Google och Stanford hör ihop, hur mycket tiden på Stanford har präglat Larry Page och Sergey Brin i deras livsprojekt.

– Det finns ett slags vänskap mellan Stanford och Google, det tror jag man kan säga. Eller släktskap, säger Terry Winograd.

Inte bara det: Universitetet äger ungefär en procent av Googles aktier. Med en omsättning på 22 miljarder dollar, som Google uppvisade 2009, blir ett enprocentigt aktieinnehav inte obetydligt ens för ett välfinansierat toppuniversitet.

The William H. Gates Computer Science Building är ett av områdets tråkigaste hus. En obefolkad entré, en obemannad reception eller snarare sökcentral för besökaren och dammig industrihistoria i några glasmontrar står för det första intrycket.

Larry och Sergey hade sitt rum på tredje våningen, rum 360. De koloniserade det. Övernattade ibland. En av deras kompisar ställde dit en samling stora gröna växter och ordnade med automatisk bevattning. Larry Pages storebror Carl – också han webbentreprenör med miljardaffärer i bagaget – har glömt kvar några gamla läroböcker. De ligger fortfarande i en hylla till höger innanför dörren.

I rum 360 sitter numera fem forskarstudenter. Zhengyun Zhang och Jennifer Dolson är bland dem. De har båda klarat av mer än hälften av sitt avhandlingsarbete, och Jennifer har börjat undersöka möjligheterna att få göra praktik på Google när hon är klar.

Terry Winograd var som doktorandhandledare en viktig samtalspartner för Larry Page men invände vid något tillfälle försiktigt att han nog inte riktigt såg en avhandling växa fram ur Pages projekt.

– Skit i avhandlingen, sa Larry Page då.

Där, någonstans, började Terry Winograd förstå att Larry Page var annorlunda.

– Jag är ju van vid exceptionellt begåvade studenter. Det är standard här. Men han var speciell. Han har visat stor personlig mognad, tycker jag. Google har ju inte haft någon stor motgång ännu. Normalt sett kommer en större mot­ gång förr eller senare, men Larry och Sergey har kanske tur. Det händer kanske när de har slutat.

Terry Winograd ser bara två potentiella hot mot Googles styrka, rikedom och utveckling. Dels en »förtroendekrasch«, som han säger. Saker och ting förändras alltid fortare än någonsin tidigare och Google lever, står och faller med att användarna litar på företaget i sin helhet. En teknisk miss, säg ett större haveri i e­posttjänsten Gmail, skulle kunna göra stor skada.

Dels förväntningarna.

– De är i djupet av sina hjärtan övertygade om att de gör jorden till ett bättre ställe att leva på. Och det tar dem hårt på ett känslomässigt plan när någon ifrågasätter deras goda intentioner.

Terry Winograd har stor vana att berätta om Larry och Sergey och levererar små historier på löpande band. Kallar dem roliga saker som »marknadsföringsallergiker« och beskriver deras teknikfokus som påtagligt »antireligiöst« i den meningen att ingenjörens hårda fakta i varje läge rankas högre än magkänslan.

– Jag tror inte att de fattar några beslut med hänsyn till vad Gud skulle säga.

I veckans utgåva av tidningen Journalisten, en krönika om vilket slags utmaningar som väntar min yrkeskår.

I söndagens utgåva av tidningen Sydsvenskan: Äntligen en intervju med den oförliknelige Sture Johannesson. Ännu en sådan där dag, var det, då jobbet kändes som ett stort paket med yviga snören på.