Han föddes i morse. Ännu namnlös. Allt väl ombord. (Pappablogg kommer ej uppdateras…:-) )

Jag har inte mycket att invända, utom en sak, en ganska stor.

Emanuel Karlsten skriver följande:

I grunden handlar det om att företag med immateriella produkter – bild, musik, patent eller film – har förlorat greppet om sin marknad. När kunden inte längre bara konsumerar, utan genom internet både producerar och distribuerar har det blivit ekonomiskt jobbigt för företag.

Kontrollen har minskat och därmed också pengarna. Företagen via branschorganisationer har därför arbetat hårt för att lagstifta mot internet och den förlorade kontrollen – men misslyckats.

Detta är rent newspeak.

Det handlar inte om att företag och därmed ytterst alla kompositörer, författare, artister, konstnärer, programmerare och många fler har ”förlorat kontrollen”. Det handlar om att de har utsatts för en systematisk och storskalig brottslighet. Det handlar otroligt lite om att kunder också ”producerar och distribuerar”, det är ju knappast något hot mot en kompositör som tidigare kunde hanka sig fram genom sina kassa royaltyutbetalningar men som nu får nästan ingenting på grund av att världens pirater har bestämt sig för att inte vara solidariska med den modellen längre, i strid med nästan all gällande lagstiftning.

Detta är fakta.

Diskursen bakom är nu denna: Om bara de där företagen hade fixat sina affärsmodeller lite snabbare så hade de ju aldrig utsatts för brottslighet av den här omfattningen. Det är helt korrekt, och det upprepas av alla dag och natt.

Jag undrar bara i vilka andra sammanhang vi tycker att det är okej att skylla brottsoffret för att vederbörande har utsatts för brott. Jag tycker att det på rent moraliska grunder är häpnadsväckande hur utbrett det här synsättet är.

Vi får se om en intelligent webblobby nu kan klara av att samtidigt slå vakt om personlig integritet och immateriella rättigheter, att samtidigt vilja se ett fungerande rättssamhälle på nätet och undvika knäppa speciallösningar lite vid sidan av eller under bordet.

Jag tror att ett första steg kan vara att kalla en spade för en spade, och det tycker jag inte riktigt att Emanuel Karlsten gör i sin krönika. Även om jag alltså har lätt att sympatisera med hans slutsatser i övrigt.

1. Var är din mobiltelefon? Bredvid mig på skrivbordet.

2. Var är din andra hälft? På jobbet i vårt hem.

3. Ditt hår? Borde ha rakats i morse, det ska göras varannan dag egentligen.

4. Din mamma? På väg till Skåne snart!

5. Din pappa? Samma!

6. Det bästa du vet? Ungarna. Deras humor, deras språk.

7. Din dröm i natt? Oklart, stress- och Carolarelaterat.

8. Din dröm/ditt mål? Att vara i rörelse.

9. Rummet du är i? Ett kontorslandskap som vad det mig anbelangar skulle förbättras avsevärt av lite napalm. (Alla måste gå ut först förstås…)

10. Din hobby? Läsa och skriva.

11. Din skräck? Att något ska hända folk jag bryr mig om.

12. Var vill du vara om sex år? På en centralredaktion som verkligen är central. I övrigt får det gärna vara sig väldigt likt, livet.

13. Var var du igår kväll? Hemma med barnen.

14. Vad är du inte? Tjock och hårdhudad.

15. En sak du önskar dig? Större oberoende från mig själv.

16. Var växte du upp? I villasamhället Fjärås, strax söder om Göteborg.

17. Det senaste du gjorde? En intervju med en iransksvensk författare.

18. Dina kläder? Kulturkofta fem, som är lyckligt återfunnen. Jeans av märket Svensson. Vinterkängor.

19. Din tv? Står i vardagsrummet. Jag vet inte mycket om den, men den visar program och sköts i allt väsentligt av mina barn.

20. Ditt/dina husdjur? Aldrig i helvete.

21. Din dator? MacBook Pro, femton tum. Helt okej.

22. Ditt humör? Jämnt. Eller rättare sagt jämnare.

23. Saknar någon? Ja.

24. Din bil? En elva år gammal Saab 9-5. (Min sista Saab. Min sista bensinbil. Kanske min sista bil till och med.)

25. Något du inte har på dig? Ja, det blir ju inte så mycket damkläder, och jag försöker undvika kläder som kräver särskild vård av typen kemtvätt. Eller strykning. Men det lyckas sådär, jag har rätt många skjortor.

26. Favoritaffär? Den jag hade med en italiensk tjej på min språkresa när jag var fjorton och ett halvt. Gud så vuxen jag kände mig. Men frågeställaren menade kanske något mer uppenbart vardagligt? I så fall svarar jag Filippa K Second Hand. Hornsgatan i Stockholm.

27. Din sommar? Blir lugn och stilla hemma, eftersom det kommer en bäbis snart.

28. Älskar någon? Ja, det är en grej jag har lätt för!

29. Favoritfärg? Blå så klart, men det gröna i nyutslagna björkar kan vara väldigt fint också.

30. När skrattade du senast? Det kan ha gått så mycket som 18 timmar, men jag skrattade garanterat när Johanna och jag gjorde korrändringar på Carolamanuset i går vid middagstid.

31. När grät du senast? Menar man bara tårögdhet, så drabbar det mig ofta. Menar man lite mer rinnande så var det nog när jag fick ett mejl i helgen från en av de personer som jag har intervjuat för boken. Han skrev så varmt och generöst om hur jag har hanterat mitt möte med den kristna miljön att jag verkligen blev glad, mitt i pressen att få till det riktigt bra.

I går en kort kommentar om SOPA-fiaskot i USA, där jag hänvisar till Googles utmärkta uttalande i frågan. Jag håller med. Nej till SOPA, nej till pirater. (Men det frestar på just nu, att gilla upphovsrätt och den digitala revolutionen samtidigt. Jag känner starkt för samma grundprincip som förut: samhället och internet är samma sak. Samhället fungerar inte som civilisation utan ett rättssystem. Alltså gör inte internet det heller. Men den enkla hållningen ger liksom inget skäl att stötta den här typen av stolligheter från Författarförbundet, som tills vidare avhåller mig från medlemskap där. Suck.)

Skrev också en tv-krönika i veckan, om den fina serien ”Mot alla odds” i SVT. Den tycker jag att ni ska se.

Och allra sist: titta på den här bilden. Mannen till vänster är Bruce Springsteen. Mannen till höger är Jörgen Johansson, som jag har spelat live med två gånger. Jag kan nu alltså hävda att ”jag har spelat med en kille som har spelat med Springsteen”. Tror att man tryggt kan säga att min karriär som medioker coverbandsbasist just peakade…

I dag har jag förresten också bloggat om ett delhaveri i Carolaprojektet. Ingen katastrof på något sätt – men en tung erfarenhet. Tack och lov före utgivning och inte efter, vilket ju begränsar effekten av vår otillräcklighet… Men ändå!

Och, slutligen, en Sverigekarta för journalister, särskilt sådana som är baserade i Stockholm. Mycket bra, men jag saknar några gangsters där i sydväst…

* Läs gärna min korta runa över journalisten Hannes Råstam, som jag aldrig träffade. Men ännu hellre: läs Mattias Göranssons fantastiska porträtt av honom i Filter som hade rubriken ”Grävarens testamente”. Mattias ska se till att Hannes Råstams bok om Thomas Quick blir klar och Mattias, vadhelst du behöver för att gå i mål, bara be vilken svensk journalist som helst. Alla kommer att hjälpa till, alla kommer att se det som en ära.

* Läs gästande recensenten Stefan Jonsson, som med sedvanlig grundlighet hyllar Niklas Orrenius reportagesamling med den underbara titeln ”Sverige forever in my heart”. Att se hur Niklas bok har tagits emot har varit veckans höjdpunkt; jag är stolt över att få vara vän med en sådan person, samt spöa honom i pingis då och då. Köp boken här. Nu.

* Titta inte på Lyxfällan, läs det här i stället, första delen av Svenska Dagbladets serie.

Vidare har vi en liten spalt i vilken jag hackar lite på Jonathan Franzen på grund av hans kvinnoskildringar i ”Freedom”, och så en kort sak om ett slags tidig övermättnad inför det makabra högtidlighållandet av August Strindbergs död.

Vill också gärna tipsa er om att lägga två minuter på att se över säkerhet och integritet i era vanligaste sociala medietjänster. Det är enkelt. Gör det.

Det tar något längre tid att läsa Horace Engdahls tal från Svenska Akademiens högtidssammankomst, men om du är lagd åt det hållet – go nuts.