Fallet Sven Svensson

Ibland kan man bli så där principiellt förbannad. Ni känner till Abeba Aregawi? Född i Etiopien, svensk sedan några år, löpare av yppersta världsklass, flerfaldig världsmästare.

För en tid sedan stängdes hon av för misstänkt dopning. Men nu har hon friats. Det är den internationella antidopningsorganisationen WADA som har fattat det beslutet, och exakt på vilka grunder är nog svårt för alla oss lekmän att bedöma.

Men en sak kan man säga: Är man friad, så är man friad.

Juridik jobbar inte med gråskalor därvidlag.

Därför äcklas jag verkligen – det är inget överdrivet ord – när jag får höra hur hennes förbund och hur Sveriges olympiska kommitté försöker motivera varför hon ändå inte ska få tävla i OS i augusti. Det handlar om ”oklarheter”, om hennes ”situation”, om ”osäkerhet”, både rörande hennes dopningshistoria – som hon alltså är internationellt friad från – och hennes idrottsliga status.

Allt i en enda stor halvkväden visa som i själva verket ska tolkas: Abeba Aregawi är något av en skum typ. Om hon inte har fuskat mycket, så har hon i alla fall fuskat lite.

Försök att hävda att en svenskfödd svensk världsmästare som hade hetat Sven Svensson hade haft exakt samma läge – tror ni att SOK eller någon annan då hade fått för sig att ifrågasätta hans idrottsliga status? Icke. Man hade sagt ”skönt att WADA har tagit sitt förnuft till fånga, klart att världsmästaren ska tävla i OS, vi vet vad han är kapabel till”.

Sanna Kallur är förresten OS-klar. Och i det fallet är det ju ingen tvekan: varenda kommentator formligen rullar sig i det kallurska helyllet, och talar om hennes inneboende kapacitet att nå ännu en stor final, trots att hon knappt har tävlat ordentligt sedan tiden för de FÖRRA olympiska spelen.

Jaja, det är väl inte så viktigt, tycker säkert många, och jag vet inte särskilt mycket om dopning.

Det är bara det faktum att Abeba Aregawi är friad, och ändå alldeles uppenbart hanteras som om hon var skyldig, som gör mig vansinnig.