Det borde väl hålla er från att jobba en liten stund?

…och det första jag ser är ett korrfel i min text. Fan.

Släppkalas blir det också, på självklar plats: Pressklubben Desken på Restaurang 1900 på Regeringsgatan i Stockholm, onsdagen den 8 september framåt kvällen. Jag kommer, och du som läser här är förstås hjärtligt välkommen. Ingen föranmälan behövs.

I lördags möttes vi alltså på Lunds stadsteater under rubriken ”I huvudet på Jonas Gardell” för en timslång hybrid mellan intervju och show.

Det var, för mig, fruktansvärt enkelt.

Det vill säga, det var det ju inte alls. Jag var nervös och försökte förstås kompensera för det genom att vara rigoröst förberedd. Till exempel la jag nog en halvtimme i lördags morse på att repetera de första 45 sekunderna, jag såg för mig att jag skulle gå in och säga hej och välkommen till publiken, säga två meningar om humorfestivalen och så sedan hetsa loss ett entréjubel för kvällens main act. Men när jag kom till teatern – en kvart före bara eftersom jag hade tillbringat eftermiddagen och kvällen på ett bröllop – bestämde sig Jonas Gardell för att tvärt om skulle vara roligare.

Alltså gick han in, stod på scenen och smådansade för sig själv, redan när publiken forsade in. Och så sa han allt det där om festivalen och hej och välkommen, och sedan hetsade han loss ett entréjubel för mig. Bisarrt. Och roligt. Cue card nr 1 åt helvete.

Sedan satte vi oss. Vi var överens om första frågan, och hade kort stämt av en ungefärlig dramaturgi för den timme vi hade på oss. Och som jag sa i en av frågorna: När jag träffade dig här ute klockan 20.59 var du ju helt normal. Sedan klockan 21 upphör du att vara det. Vad händer under den minuten?

Vi satt på vanliga stolar vid ett litet bord. Jag ställde en fråga – och han gick loss. Gjorde ett slags levande workshop med publiken, visade exempel, testade skämt, ångrade sig, frågade till slut vänd mot mig till publikens jubel: Vilken fråga var det här svaret på?

Allt jag behövde göra var att skjuta in en enstaka fråga då och då och så kasta ett getöga på klockan. I övrigt kunde jag bara njuta av att ha bästa platsen i salongen och se en komiker fullständigt äga ett auditorium, men från ett utsiktspunkt snett bakom honom. Så otroligt roligt. Och så väldigt långt ifrån mitt vanliga jobb på temat frågor och svar, inte en gradskillnad, utan en artskillnad.

Alltså, för läsare som eventuellt tittar in för första gången – välkomna! Och läs gärna mer om stipendiet här.

***

…finns en tiotusenteckensfeature om fenomenet Palmelitteratur, som kom till efter en intervju med Henrik Berggren nu i veckan. Det är inte min roll att recensera ”Underbara dagar framför oss”, men… skit i det. Den är fantastisk. (Henrik Berggren kan för övrigt inte vara alltför lycklig över att den egna tidningen Dagens Nyheter i dag på första sidan har gett boken fel titel…)

***

…undrar någon kanske: Hur gick det med Jonas Gardell i går? Bra. Jag fick sitta på bästa platsen in the house när han gick loss. Återkommer med detaljerna i morgon. Nu ska jag snart ta tåget till Kungsbacka och hämta barnen, som har drivit farmor och farfar ett steg närmare akutintag på vilohem under de senaste två dygnen.

Bedrägeri är förstås ett alldeles för hårt ord. Huvudrätten var nämligen utmärkt vid båda tillfällena – en biff Stroganoff och en pestobakad lax – men förrätten var inte en förrätt utan en liten sallad att ha vid sidan. Efterrätten var ena gången en citronmaräng som var alldeles ljuvlig och får mer än godkänt, medan den andra gången bestod av en tredjedels brownie som såg ut så här:

Det där skulle aldrig Leif Mannerström, krögaren bakom den nya finlunchen, kalla en rätt. Eller hur?

Summa summarum: Hade jag betalat 79 kronor hade jag varit helt nöjd. Men det gjorde jag ju inte.

Jag kommer att ha små kort med frågor på, alternativa vägar att gå, planerad in absurdum, säger han si frågar jag så och tvärt om. Vi har inte pratat ihop oss i detalj på något sätt, bara snabbt gått igenom grundförutsättningarna via e-post. Vi har träffats en gång förut, då slutade det så här. Det vill säga bra. Men då var det inte direktsändning, och den enda som lyssnade på oss var en tjej i tjugoårsåldern ett bord bort som låtsades som att hon inte hörde.

Och vad ska jag ha på mig? Kostym med ledig skjorta utan slips, eller behålla slipsen på? Jag kommer direkt från ett bröllop dit…

I dag: ska göra klart ett reportage om Palmelitteratur som fenomen, samt jaga på en nyhetsgrej. Och vadhelst annat som kan hinnas med. Vaga planer på ett lunchdopp finns det också, ännu 19 grader nere i Västra Hamnen.

”Döden kom med båt.”

Man ser hela saken för sig, hur en mångfalt refuserad författare – kanske en gång firad debutant! – tar hämnd på alla recensentjävlar och förläggarjävlar och författarjävlar och låter helveteselden regna in över gräsmattan vid Bonnierföretagens representationsvilla på Djurgården från en RIB-båt.

Jag hör redan Persbrandt i filmatiseringen för mitt inre öra. ”Nu snackar vi FÖRFATTARMORD, då gäller inget jävla REGLEMENTE”. Jag tänker mig Kjell Sundvall som regissör, och Josef Fares i en helt allvarlig roll som ballistiker, som med vita handskar tar hand om de kulor som Leif G W (i rollen som sig själv) fick i axeln och som Leif G W själv drar ut med tummen och pekfingret utan att röra en min. ”I normalfallet finns en sådan här gärningsman nära kretsen av offer”, muttrar han sedan medan han knäpper skjortan.

Vi är fyra män utan kavaj. Leif G W och Paolo Roberto har väst, ej skottsäker, högvälborne af K har en nonchalant cardigan och jag har en tunn svart bomullströja men åtminstone ett par fräsiga skor. Funderar länge och väl på om jag därför ska tänka ”jag är kusinen från landet” eller ”jag är för cool för er player haters”. Men först hälsar jag på den tyngsta dignitären av dem alla: Viktor Rydberg.

Där ligger han, i fönstersmygen, lika nära skaldjurspatén som vanligt. Detta är hans dödsmask. Någon tyckte alltså vid hans död att det värdiga och rimliga att göra var att hälla på en liter gips rakt över fejan på det kallnande liket och fånga själva evigheten, med nedfallande haka och allt. Jag måste ta reda på mer om det där.

Buffén tycktes mer koncentrerad än tidigare år, lite färre moment, men lite bättre. Och dödsföraktande: både alltså fiskpaté och något som var vagt släkt med Skagenröra. Riktiga magsjukeklassiker.

Sedan då, i rask följd prat med, och guhjälpemig om jag glömmer någon: Den från chefsmöten lyckligt befriade Maria Schottenius, den från chefsmöten lyckligt befriade Per Svensson (bara ett snabbt hej, vi sitter ju tillsammans hemma på kostnadsstället), Harald Bergius, Lotta Aquilonius, Klas Ekman, Lars Ilshammar, Malin Ullgren, Kurt Mälarstedt, Jens Linder, Lina Junstrand, numera Wijk, Per T Ohlsson, Åke Stolt, Josefin Palmgren, Niklas Wahllöf, Åsa Linderborg, Odd Zschiedrich, Lina Kalmteg, Erik Almqvist, Elin Ruuth, Karin Olsson, Therese Bohman, Sverker Lenas – och må han förlåta mig objektifieringen, men han är snyggare än någonsin, ett självklart föremål för helt vanlig snyggavund så där man till man – Axel Björklund, Oline Stig, Jenny Teleman – vi misslyckas att definitivt knäcka i vilket sammanhang vi tidigare har haft kontakt – Jenny Aschenbrenner, Ann Heberlein och Anna Tillgren men tyvärr inte Nisse Schwartz, som annars har varit min coola klippa att luta sig mot ute på gräsmattan vid tidigare besök. Han skulle tydligen till Malmö, vad man nu ska där och göra.

Kollar snabbt Twitter och min telefon föreslår anslutning till nätverket ”Manilla”. Det måste givetvis genast tas bort. Internet kan inte finnas på Manilla. Är det ingen som tänker på tradition och fason här? Detta är huset i vilket man kan ståkissa på en toalett och titta rakt på en Isaac Grünewald med dedikation: ”Till Karl Otto på åttioårsdagen”. Man undrar ju. Har de flyttat Grünewald in på muggen för att få plats med en jävla basstation nånstans?

Paret Kepler håller tag i varann. De inte bara heter likadant, de är väldigt lika också. Rart eller läskigt? Kolapaj, men utan grädde för min del. Unga debutanten beställer en fjärdedel rött och resten Ramlösa i sitt glas. Per T har tänt en cigarr.

…och plötsligt tar det tvärslut. Slurp, så är alla borta. Klas Ekman, Johanna Westlund från Svensk Bokhandel och jag försvinner till Hornstull i en taxi och inte en höjd röst har jag hört, inte ett spillt glas har jag sett, inte minsta något som helst annat än ”trevligt” och ”skål”. Någon måste snart mycket konkret, med namn och datum och klockslag, ange händelser som motiverar Manillamytologin. Vem slogs med vem med vilket redskap vid vilken romanutgivning? Sådana frågor är det vi söker svaret på. Tills vidare: bara en fantasi om en deckarinledning och en RIB-båt.

Nu ska jag arbeta.