Andreas Ekström – aktuell med boken "Google-koden"

I dag: Besök i Stockholm för en intervju med Henrik Berggren, som kanske nu har skrivit den där slutliga Palme-biografin som kräsna socialdemokrater och litteraturkunniga fortsatte att efterlysa även efter Kjell Östbergs böcker. Har ytterligare ett jobbmöte på eftermiddagen, men på kvällen ska jag till Manilla på Djurgården för Bonnierförlagens stora höstfest. Det är mytomspunnet, men… ja, det blir min tredje gång och jag har aldrig observerat något annat än trevligt mingel några timmar och ovanligt god gäddpaté. Myter spanns bättre förr.

Fast det klart, med tanke på de senaste veckornas tolvtaggarbråk i kvällspressen: Tänk om både Ranelid och Leif G W kommer…?

Den svenska kristenhetens mest självklara manliga modedetalj är – twittrade jag till viss förnöjelse hos dem som har gjort samma spaning – är den kraglösa skjortan. En sån här alltså. Det var pastorn @brynte som höll ett litet seminarium på SSWC, i kraglöst.

Jag minns mina första kontakter med dem. (Skjortorna, inte de kristna.) Det var i gymnasiet då min (kristna) flickvän vid ett flertal tillfällen försökte intressera mig för sådana plagg när vi satt och lyssnade på Freda’ tillsammans. (Vi såg dem live också, och blev besvikna för att de inte körde ”Jag kan se dig”.) Tror till och med att jag kan ha fått en kraglös skjorta i present av henne, en svart, med knappraden delvis liksom ihopsydd nertill.

Vad symboliserar den kraglösa skjortan? Enkelhet. Anspråkslöshet. Kolchos, kibbutz, linssoppa. Allt jag inte är, med andra ord. Men jag snubblade över den här i maj, och kunde inte motstå den, även om den inte riktigt är en skjorta. Nästa gång jag gör författarbesök eller på något annat sätt föreläser eller pratar i ett sammanhang med religiös anknytning ska jag absolut bära den. Här finns ju en hemlig kod att skicka: Jag är, eller skulle kunna vara, er broder!

Under ett par intensiva veckor i juni gjorde jag en sommarserie som nu har publicerats i femton av sina sjutton delar. Vinjetten är ”Svåra frågor”, och de ganska korta intervjuerna blandar lägeskoll med kända och halvkända personer i kultur- och nöjeslivet med klassiskt svåra frågor om livet och döden och kärleken och ensamheten. (Idé: min kollega Dan Ivarsson. Lysande.) En del av dem finns online, men jag tänker på serien som ”papperspremium”. Så som jag brukar säga: prenumerera, snåljåpar!

Lite ”freemium” blir det också: Min första större helgintervju efter sommaren är ett möte med författaren Oline Stig.

Och slutligen vill jag uppmana alla människor i Helsingborg att rädda kaninerna, samt att köpa senaste Offside för att läsa Henrik Ysténs ljuvliga porträtt på Pontus Wernbloom. (Fast det kan man göra även om man inte bor i Helsingborg då.)

Jag undrar bara: Sitter det någonstans i världen en marknadschef, en varumärkeschef, och undrar ”vad i helvete var det som gick fel”…?

När jag såg den här på gatan i Malmö i går var det som en tidsresa. På Bräckaskolan i Fjärås år 1987 var det omöjligt att inte se den precis överallt, och jag kommer ihåg hur jag gjorde för att särskilja min från alla andras: Jag skrev inget på den, satte inte på några band, inga klistermärken. Jag lät den vara precis som den var. Det var jag ju ensam om.

I dag ska jag hinna med ett besök på en lokal Rotaryklubb för att prata lite om Google. Man får inget arvode för sådana föreläsningar, däremot lunch och i bästa fall en bokning till. Och alltid träffar man någon man inte skulle ha träffat annars.

Hösten ser rätt späckad ut, över tjugo bokade grejer, se kalendariet under Nästa gig här till vänster. Stor spännvidd, alla möjliga typer av sammanhang. Det som jag ser fram emot mest av allt just nu är en timslång intervju med Jonas Gardell på Lunds stadsteater i samband med Lunds humorfestival nästa lördag. En timmes samtal inför en publik som sannolikt har höga förväntningar, det måste vara välförberett. (Å andra sidan finns det ju ett enkelt sätt att lugna nerverna: Jag kan bara påminna mig att noll personer i den publiken är där för att se mig… Och den jag pratar med har trettio års erfarenhet av att stå på scen i humorsammanhang…)

Gårdagens artikel om nätneutralitet finns här, förresten. Det blev väldigt runttwittrad i går. Roligt! Hoppas nu att diskussionen om den här frågan når en bredare krets, och att goda argument för motsatsen – om sådana finns – kommer fram.

***

I går var det tredje torsdagen i augusti. Det betyder surströmmingspremiär. Tio personer, två burkar, rituell öppning i vattenfylld hink, mandelpotatis, Västerbottensost… Detta var andra gången jag försökte. Jag tror att jag nästan börjar gilla det.

Också från sommarens publiceringar: min intervju med fotografen Lennart Nilsson, som egentligen helt utan konkurrens tar titeln som den mest svårintervjuade person jag har mött. Läs för att förstå varför…

***

I dag: prepp för intervju med hyllade Oline Stig, som jag knappt aldrig har träffat, trots att hon sedan flera år är en av våra mest förekommande litteraturkritiker, och så ska jag skriva terminens första krönika till Journalisten. Jag funderar på om temat kanske ska bli journalister och säkerhetspolitik, skråets politiska naivitet därvidlag, ihjälkramandet av Wikileaks och så vidare. Det finns något där.

En del musiknördar gillade min intervju med musikproducenten Kjell Andersson. Och man får ju säga att han var väldigt öppen, inte minst med sin personliga ilska.

***

Den siste idioten är tydligen inte född. Han är tydligen inte ensam heller, det har blivit en hel liten trend. Kolla här. (Och som en kommentator säger: Have fun shitting that one out!)

***

Årets klistermärken hittar vi hos Tom Scott…

***

Bara några rader med en alldeles särskild lyckönskan.

De tog väl hand om oss på Sweden Social Web Camp på Tjärö i helgen. Inte minst maten var suverän – redan vid ankomst till färjan i Järnavik stod trågvis med hembakade kanelbullar och väntade. Ett stort tack till alla som gjorde det möjligt!

Det här var min premiär. Kommer jag tillbaka nästa år? Jag vet inte. Värdet för mig bestod i det sociala, det roliga, de oväntade mötena. Jag träffade många intressanta och smarta personer och pratade med dem om allt från Google till låtordningen på Orups två första plattor. Allsångstimmen går till historien, den generöst vänliga och avslappnade stämningen var allt man kan önska sig, söndagsbrunchen skulle jag vilja påstå räddade liv.

Seminarierna hade jag däremot lite otur med. Att hålla ett bra seminarium är inte så enkelt, och den avsiktligt antihierarkiska formen som bygger på ”om du själv tycker att du har något att erbjuda så har du det” enligt klassiskt exempel från proggmusikens sjuttiotal ger en känsla av frihet och öppen diskussion – men också, ibland, mindre värdefulla resultat. (Alla är inte bra på att stå framför en grupp människor och förklara något, eller driva en diskussion. Det är rätt säregna kompetenser.) Kanske skulle en liten delvis filtrering av programmet i förväg trots allt övervägas.

Jag hoppas för övrigt att Kristin Heinonen och Tomas Wennström, som med SSWC har skapat något som många värderar väldigt högt, ser till att höja priset rejält till nästa år. Nu betalade vi deltagare 995 kronor, plus boende, och det känns direkt billigt ställt i relation till vad vi fick. Ska vi säga 1 800 spänn? Det är tillräckligt lite för att det inte bara ska bli företagskunder som kommer dit – men tillräckligt mycket för att Kristin och Tomas ska kunna få ut en bra lön för detta av många så högt värderade jobb.

***

Och den som undrar vad jag tycker om att bo i tält kan med fördel titta här, mellan 8.30 och 12 minuter ungefär…

***

Det hade förresten varit fint att kunna ringa 0515-500 73 och gratulera morfar på födelsedagen i dag, men den möjligheten avskaffades för två år och tio månader sedan. Det är så enormt svårt att vänja sig.

Christopher Hitchens är livshotande sjuk; missa inte den här korta intervjun med honom från CNN. Anderson Cooper är sannerligen inte bland mina favoriter, men Hitchens hanterar hans rätt ofokuserade frågor med stor generositet.

Förra hösten hände något väldigt speciellt och ovanligt i mitt liv. En fullständig främling hörde av sig för att på ett betydande sätt hjälpa mig att göra något viktigt. Ni har hört historien om det arbetsstipendium som Leif Alsheimer begåvade mig med förut; den finns i kort sammandrag i mina minnesord över Leif i Sydsvenskan. Leif dog alltså i somras, helt oväntat, efter att hastigt ha insjuknat.

Redan då jag fick stipendiet av Leif dök idén upp: Jag skulle ju kunna skänka en del av pengarna vidare. Om projektet går plus. Om jag tycker att jag har råd.

I dag känns det självklart att göra det. Och i dag, samtidigt som det här blogginlägget publiceras, berättar jag historien om Leif Alsheimers donation för dem som vill lyssna på SSWC och utlyser ett arbetsstipendium till Leif Alsheimers minne. (I det här tv-inslaget, mellan minut tolv och minut femton ungefär, kan ni se mig berätta på plats på Tjärö.)

Principerna är enkla:

1. Stipendiet, om 10 000 kronor, utbetalas till den som arbetar med ett journalistiskt projekt i bokform.

2. För att komma ifråga måste skribenten ha ett förlagskontrakt för den aktuella boken.

3. Den som tar emot stipendiet får använda pengarna efter eget gottfinnande, men förväntas i Leif Alsheimers anda skänka hela eller delar av beloppet vidare till liknande projekt då möjlighet gives och royaltyn från det egna projektet betalats ut.

4. Ansökan skickas med papperspost till Andreas Ekström, 205 05 Malmö, senast den 31 december 2010. Till ansökan ska kopia på förlagskontrakt enligt punkt 2 fogas.

Jag är mycket tacksam om ni som läser detta hjälper till att sprida informationen om stipendiet.

***

P.S. Och kanske undrar någon: Varför begränsningen i distributionsform? Skulle inte lika gärna ett radioprogram eller ett sajtprojekt med vällovlig journalistik få pengarna? Jo, i princip. Men Leif Alsheimer skulle aldrig (eller i alla fall inte ännu) ha resonerat så. Han älskade böcker, och höll alltid boken som ett högre medium än något annat. Det är inte säkert att han hade rätt i det – men stipendiet är till hans minne. Han får bestämma.