Andreas Ekström – boken "Google-koden" utkommer våren 2010

”Andy Bechtolsheim sägs förlita sig på intuition, korta dragningar, några avgörande kontrollfrågor och stort personligt förtroende. Och han ställer alltid varje ny idé inför samma enkla prövning:
Löser det här ett riktigt problem, eller är det bara en snygg grej?”

Ett citat ur en kommande bok (gissa vilken) som känns användbart för att bedöma iPad.

Att säga att snö är vackert är som att påpeka att den förgiftade måltiden i alla fall smakade gott.

Lena Andersson framstår allt mer som en av de skickligaste skribenterna och bästa tänkarna vi har.

Jag älskar den texten ni når via länken; DN i går. Så oerhört effektiv, enkel och stringent. Och dessutom med ett centralt budskap: Arbete lönar sig. Kreativitet och gudomligt geni är inget utan träning och åter träning. Och det kollektiva reptilreaktiva förminskandet av den exceptionellt framgångsrike – må det vara Usain Bolt eller Stieg Larsson eller Shakespeare, som alla står exempel i Lena Anderssons text – är skildrat med obehaglig exakthet. Ett gränslöst deprimerande kvitto på hur vi förhåller oss till kunskap, begåvning och framgång.

***

I höstas fick jag tillfälle att göra en intervju med Lena Andersson, och jag borde nog ha fått med den i samlingen. Men jag hade bestämt mig för att lägga texterna i kronologisk ordning och ville sluta med Horace Engdahl-intervjun, eftersom den kändes stark. Kanske borde jag bara ha frångått kronologin, så kunde jag ha ätit kakan och haft den. Vad ska man med kronologi till egentligen, det finns ju datummärkning.

***

Apropå läsning och författare: Susanna Alakoskis nya roman ”Håpas du trifs bra i fengelset”… Jag har svårt att säga något så där bloggkort som verkligen kan förmedla angelägenhetsgraden. Hennes språk är nytt för att vara hennes, det kan jag säga i alla fall, det drar åt prosalyrik i vissa partier. Undrar om hon behövde slåss med förlaget för att få skriva så? Jag får tillfälle att fråga henne inom kort, om det och om den fasansfulla missbruksskildring som detta är.

Min fru är frilansjournalist sedan många år, och jag har enstaka sidouppdrag av typen ”spalt i Journalisten” som gör att jag kan skicka en faktura ibland. Så av olika tekniska skäl har vi nu bildat ett gemensamt aktiebolag i familjen.

Herregud.

Det tog sex veckor innan banken hade fått alla sina vidimerade kopior av våra dna-sekvenser, innan rätt kreditkort hade skickats till rätt adress, innan generalfullmakt si hade undertecknats av medborgare så, innan namnet (som förstås är Upphovsrättsindustrin AB) hade godkänts av Bolagsverket och innan Skatteverket bevärdigade med rätt skattsedel och… Ja, det där sista har inte hänt än. Måndag, sägs det.

Är det lätt att starta företag i Sverige? Har vi inte just haft flera år med en borgerlig regering som kramar småentreprenörer? Tro mig då när jag säger: Det finns en del kvar att göra.

***

* Åttiotalssketch med the ever-brilliant Suzanne Reuter.

Sydsvenskans chef för digitala medier, Anders Olofsson, tål inte laktos och inte mjölkprotein. Men han älskar potatis som livet självt.

Och där har ni de samlade komponenterna till en ovanlig och extremt läsvärd matblogg – fjärran från surdegstrender, men i omedelbar och total samklang med klassisk svensk husmanskost och svenska lunchkrogar.

Om ni skulle gissa:

Hur många gånger nämner jag ordet ”upphovsrätt” i någon form eller sammansättning i min bok om Google? 3? 13? 33? 133? Rätt svar inom kort. Hur många förekomster av orden ”enorm” och ”enormt” tog jag bort vid korrekturläsningen? 5? 10? 15? 20? 40? Rätt svar inom kort.

***

Återstår nu verkligen inget mer än baksidestexten. Och den behöver jag inte ens skriva själv. Tycka något om den ska jag väl i och för sig. Det gäller att vara pedagogisk och säljande och lättillgänglig och sammanfattande på en och samma gång, och det är förmodligen inte så lätt att få till.

Och så har vi den besvärliga detaljen att en massa människor tycks vilja få mig att fastslå om Google är ”evil” eller inte, om Google alltid lever upp till sitt företagsmotto. Som om det var möjligt att svara på…

Kanske är det möjligt att i alla fall närma sig ett svar för var och en som läser min bok och sedan drar egna slutsatser. I en liten mejlintervju hos Bokhora häromdagen skrev jag, lite på det temat, att hur man blir läst är inget man nånsin kan styra över. Bodil Malmsten har sagt något så fruktansvärt smart om det, en av de bästa oneliners jag vet: ”Det man inte skriver blir ofta läst.”

Ja, där ligger den. Giftormen jag åt i Abong-Mbang i torsdags. Långkokt över eldstaden utanför i en oljig chilisås.

Donna Harrison är djursjuksköterska och jobbar dygnet runt som ställföreträdande mamma åt Bubele, fyra månader.

Min värd Matthew LeBreton från GVFI vid det stora hägnet för apor en timme utanför Yaoundé. Hägnet är en av många provtagningsplatser för GVFI i deras virusforskning, som alltså Google till stor del sponsrar.

Matthew och jag reste till Abong-Mbangs läkarstation för att förse sjuksköterskan François Owana med mer flytande kväve till hans insamlade prover. Mer om allt detta i kapitlet om Googles välgörenhetsprojekt.