Medelklassens, och andras, blodtörst

Författaren och kritikern Aase Berg skrev en tänkvärd artikel om medelklassens blodtörst en gång. Den handlade om thriller- och deckarvurmen. Detta ständiga mördande som pågår i kulturell förklädnad och som den kulturkonsumerande allmänheten tydligen inte kan få nog av. Ibland slår det mig som särskilt futtigt, eller motbjudande, eller äckligt, eller omoraliskt. Men jag ogillar inte genrerna i sig, det är våldsfrossandet jag inte står ut med, vilket är viktigt att säga i sammanhanget.

”Sopranos” är ett bra exempel – en massa futtiga detaljerat skildrade våldsamheter där människor slås ihjäl till höger och vänster utan att det på något sätt är nödvändigt för att berätta en större berättelse. Underhållningsvåld bara.

”Hungerspelen” är ett annat. Hur är det möjligt att det liksom har blivit nationellt fredagsmys av det där? Mellanstadiebarn som kollar på när barn dödar barn? Finns det en samhällskritik i ”Hungerspelen” – och det säger man mig att det gör – så är jag övertygad om att den går rakt över huvudet på stora delar av den unga publiken som krävde elvaårsgräns för filmen på bio, och fick som den ville, vilket betyder att man kan se den som sjuåring i sällskap med en vuxen.

(Och för att förekomma några självklara invändningar: ja, våld har alltid förhärligats i kulturen i alla tider, vilket inte är ett argument för varför man ska fortsätta att göra det. Ja, man kan även som barn konsumera nästan vilka berättelser som helst, så länge det finns en levande diskussion om dem i sällskap med ansvarstagande och närvarande vuxna, vilket inte är ett argument för varför det är viktigt att som bärande centralt innehåll visa särskilt utstuderat vidriga mord på barn som utförs av andra barn. Nej, det är inte alls säkert att man påverkas till att själv bli våldsam för att man tittar på våld, det är inte ens särskilt troligt, men att man som barn till exempel får svårt att sova, eller att man missar andra kulturupplevelser som är mindre omedelbart spektakulära kan man nog däremot tänka sig. Och nej, kulturen har inget särskilt långtgående ansvar att vara uppbygglig, men den har ett visst ansvar att välja sina ärenden. Just nu är ärendet mord på barn. Samt vampyrer. Avgå.)

Bonnier

Jag har jobbat i Bonnierkoncernen i hela mitt vuxna liv. Den här bilden togs i går, under det sista stora planeringsmötet inför Grid, en konferens som ordnas varje höst och som jag leder för fjärde året. Det är en absolut höjdpunkt på hela arbetsåret. Kollegan Elin Eriksson fångade mig här framför ”familjeväggen”, där Bonniers historia skildras genom människorna som drivit verksamheten sedan 1804. Det är rätt fint. I dag är vi nästan 10 000 anställda i jag vet inte hur många länder.

Min egen metod

Hösten kommer, utöver jobb som vanligt, att innehålla ett litet utbildningsprogram som jag tänkte unna mig. Min egen metod: jag har valt tjugo personer som jag tänker fråga om jag får bjuda på lunch, helt enkelt för att förstå mer om vad som händer i deras respektive branscher och hur världen ser ut från deras perspektiv just nu. Bankperson, forskarperson, politikperson, kulturperson, teknikperson…

Och så ska jag ta en sånglektion. I morgon. För att se om jag kan använda rösten mer resurseffektivt när jag pratar. Kan det dessutom ge lite mer stadga när jag sjunger med bandet är det ju bara bonus. Så vi börjar med en lektion, så att pedagogen får lyssna, och så får vi se vad det ger sedan. Kan bli kul det här.

Inge, hundra år i dag

I dag skulle morfar ha fyllt hundra. Han hade vit målaroverall och det luktade lite lacknafta i huset som han byggde, där mormor och han bodde i alla år. Han skar sig en gång på en mattkniv när han hjälpte till att lägga ett golv hos mina föräldrar, då svor han väldigt roligt, han hittade på helt nya ord. Han ville ha knäckebröd och ost till alla måltider. Han lärde mig att spela kort och att cykla och att man kan åka i baksätet utan säkerhetsbälte så länge man är inne i samhället och håller max 40. Han fick ett träd över sig när han var 18 och hade en sned rygg. Han ramlade ner från ett vedlass när han var uppåt 80 och krossade käken. Han hade njursten och en svår lungsjukdom men blev frisk.

Han sjöng i samma kyrkokör i över sextio år, men han läste inte med i trosbekännelsen. Han ogillade blixtlås. När vi hade ätit blev han rastlös och bröt taffeln med orden ”nu kan vi detta, va?”. Han lekte alltid med mig, timmar och åter timmar på golvet med leksaksbilar, utom just efter maten, då diskade han, och det gjorde han aldrig nånsin avkall på – det var rättvist så, mormor hade ju lagat maten. Han var mästerlig på att läsa sagor, han tyckte väldigt mycket om oxfilé och stek och biff Stroganoff, och avskydde lök med glödgad passion, men när jag tog med sushi till honom och mormor en gång för att de skulle få pröva gillade han det. Särskilt makirullarna. Jag ljög lite och sa att kockarna använde en sorts gravad lax, för rå fisk kan man faktiskt inte äta.

Han var mellanbror. Han gillade inte sin pappa Sanfrid men älskade sin mamma Elsa; henne hann jag träffa, men jag har inga klara minnen av det. De sista fem åren var han själv, och hade ganska ordentligt ont och var åldersdeprimerad. Jag brukade ringa varannan dag, och när vi fick vår äldsta dotter köpte vi en bil, för jag ville åka var femte helg, det är över åttio mil tur och retur. Har aldrig älskat Lisa så mycket som när hon sa ”bra, det gör vi” och aldrig någon gång på alla dessa resor med en liten bäbisflicka till bäbisflickans gammelmorfar klagade det minsta lilla på att det var jobbigt att stanna i Veddige eller Morup eller Timmele och amma eller byta blöjor med iskalla regndroppar rinnande längsmed ryggen.

För precis tio år sedan, dagen efter hans 90-årsdag, gifte sig min syster. Det var viktiga hållpunkter. Och så väntade vi vår andra bäbis. Hon föddes 12 oktober, jag ringde och sa vad hon skulle heta, han begrundade i tysthet och sa sedan:

”Det viktigaste är att allt har gått bra.” Sedan var det klart, det han hade tänkt sig att hinna med, och han dog två dagar senare.

Lisa hade den lilla nyfödingen i famnen när vi gick fram till kistan vid begravningen. Hon presenterade dem för varann.

Kåserier på g

Sjukt roliga Helena Frank tar saken i egna händer och ger ut samlade kåserier. Och jag har fått skriva förordet! Kolla här.

It’s called ”Question of the month” – a brand new newsletter on things I think, write and talk about. Sign up! It’s twelve e-mails per year, always sent out the first day of the month, aimed at making us both smarter. What could possibly go wrong?

Subscribe to my mailing list – one thing per month, no more