Demokratisk instinkt

Veckans spalt handlar om elever som ger hopp om framtiden. Och lite nedräkning nu. Tolv sådana här till ska jag få ihop, sedan har jag skrivit ungefär 250 stycken på söndagar under fem års tid, och ska hålla mitt löfte att lämna syret i spalten till nån annan. Men först en händelserik vår: överraskande SM-guld till Lugi, en fantastisk karneval, spännande ideologiska och respektfulla debatter om lokalpolitik och så säkert nya byggprojekt som den här ständigt expansiva staden kan få nöjet att gräla om.

Beesley

I miss you, Beesley.

I have missed you for so long.

It’s not going to get better.

I don’t know where to begin, so I’ll start in Washington state in the summer of 1994. That shyness that turned out to be integrity that turned out to be understated sarcasm that turned out to be a sense of humor that always struck me as Canadian. We were instant friends. We would sit together on travel days and talk about what we wanted in life. I would eat half her sack lunch, I was always hungry, she rarely was. We kept in touch after the time on the road as Up With People students, met at the reunion, I got to talk to her husband and I liked him just as instantly. I never got the chance to meet her daughter, that now nine year old girl who always smiles in pictures with those brand new adult teeth she’s got. Sierra.

Sierra’s mother is gone now. Cancer was all over her, brutally and relentlessly, and she died peacefully in Ontario this morning. I have been looking at the chat column on Facebook, out on the right, like I was monitoring an ECG curve. Every day. Online recently, still with us.

Now it says 1d next to her name and there is no making that shorter.

Brenda, by the way. Brenda Beesley. I sometimes called her by last name since she sometimes did with me. She was now Brenda Ridgway as married. She got 45 years, and lots of friends who remember exactly how she laughed when she laughed really hard.

Lite om Facebook och Cambridge Analytica

Det brådskar med en lösning för att köpa enskilda artiklar, det märker jag i vänkretsen. Men för er som är prenumeranter, här en text från Sydsvenskan kultur som jag skrev i dag. Citat med lite salt i: ”Om det inte vore så fasligt inopportunt att kräva något i kunskapsväg av någon alls så skulle jag kalla världens uppkopplade population för intellektuella latmaskar som inte orkar lägga två strån i kors för absolut avgörande framtidsfrågor.”

Annie fråm Amurka

Inspirerad av senaste poddutsändningen av ”Snedtänkt” spanar jag i dag över hela internet efter Julia Caesar. Denna magnifika dam! Jag hade av någon anledning som jag inte minns ett kassettband med ett inspelat radioprogram från tidigt åttiotal som jag lyssnade på gång på gång. Kan det ha varit en sorts minnesspecial över ”Svensktoppen” med Eddie Bruner som programledare? På ett gult BASF? (Förmodligen. Jag har 150 kassettband i en låda i källaren. De är givetvis sorterade. Det bör gå att hitta.)

Nå. På detta band fanns hur som helst Julia Caesars enda svensktoppshit, ”Annie fråm Amurka”, som gjorde entré på listan när Julia Caesar var 82 bast. Hon bör väl rimligen vara den äldsta artisten med placering där.

Spana in det här klippet. Min mormor berättade om hur hon hade sett Julia Caesar livs levande på scen en gång vid sextiotalets slut, säkert vid någon Stockholmresa med morfar. Hon kunde knappt stå, sa mormor, men hon sjöng så att det dånade.

Ålderns begränsningar jobbar produktionen runt utan problem. Julia Caesar står vid sin stol, och kan hålla i den. Och hon har en sångsufflös, en vänligt superkoncentrerad dam som sitter alldeles bredvid och är redo att fylla i varje sångfras. En vers mot slutet blir fel, men har man stått på scen sedan man var tonåring tappar man ju inte fattningen av sådant, hon skrattar sig förbi det, börjar om, och orkestern sätter ettan i takten som om inget hade hänt. Det ser ut som ett litet spontannummer men är motsatsen.

Tanter. Proffs. Tanter som är proffs. Det blir ju inte bättre.

Rock on, Julia!

Bra och viktigt i DN

DN, we’ve got a problem. Tittar jag på DN:s förstasida i dag är den utomordentligt skicklige reportern Kristoffer Örstadius dagens viktigaste person. Läser jag vidare i tidningen ser jag att inte mindre än två DN-medarbetare har fått fina och kristallklart välförtjänta priser. Detta omskrivs givetvis rejält.

Mitt flöde är för övrigt och som vanligt fullt av DN-medarbetare som länkar till olika artiklar i DN med orden ”oj, så bra och viktigt i DN” alternativt ”DN är bäst på att vinna Årets bild” eller förstås ”DN är bäst på att vinna På spåret”.

DN har sannolikt aldrig varit bättre än nu. Men branschen är pressad. Vi har näst intill ett ettidningssamhälle om jag får vara lite spetsig. Det gör DN, och den journalistik som fortfarande görs på andra håll, otäckt sårbar.

Hur då?

Jo, och till sist kommer en sorts huvudpoäng: När en tidning så hårt lyfter fram medarbetare som är ”vanliga” skickliga reportrar, så är det den reportern, snarare än det redaktionella kollektivet, som kan utsättas för politiska misstänkliggöranden.

Det är absolut livsfarligt.

Och det har börjat ske i stor skala, som det tycks utan eftertanke. Den omdömesgille Erik Helmerson refererade på ledarplats inte till en nyhet i DN häromdagen, utan i stället till en nyhet publicerad av reporter X och reporter Y, med namn. Hela tiden detta. Varpå knasdebattörer kan avfärda enskilda reportrars avslöjanden av något slags politiska skäl, påhittade skäl eller inte, det spelar ingen roll. Man lämnar en blotta för angrepp mot enskilda, snarare än angrepp mot institutionen.

Syftet bakom den här trenden är förstås gott. Det är klart att duktiga kolleger ska lyftas fram och marknadsföras. Men nu har det alldeles slagit över.

För övrigt skulle jag vilja rekommendera DN:s systematiska granskning av politiska sakfrågor som inleds i dag.

Ström av medvetenhet

En vanlig dag i vargavintern, det är väl ytterst osäkert om jag kommer att lyckas återvända från Norrköping med draghundarnas liv i behåll, men sådana har ju slaktats på köldens altare förr. Jag får någon sorts fullständigt irrelevant reklam och avregistrerar mig och deras system är sådant att det liksom avslöjar vad mejllistan heter: ”Influencers Sweden”. Eftersom jag inte magiskt kan göra detta osett så vill jag nu klösa ut mina ögon. Kan jag bara få säga detta en gång för alla: böcker för recension skickas bäst till tidningsredaktioner, inte enskilda individer, och alla som försöker flytta på gränserna för normal konsumentjournalistik och kulturjournalistik kommer på sikt göra både journalistiken och de kommersiella ambitionerna en björntjänst av grizzlystorlek. Och vad mer, jo, jag funderar på detta mantralika mässande om mediers historiska ”mörkande” av invandringens kostnader, som några tongivande medieprofiler har ägnat mycket kraft åt på sistone, jag minns särskilt en ledarskribent som var så självkritisk och ordrik i detta ärende att hon närmast landade i slutsatsen att hon inte går att lita på alls. Fascinerande. Jag har ju nämligen under mitt kvartssekel i denna bransch aldrig sett, märkt, hört talas om eller på annat sätt noterat detta fenomen, det vill säga fenomenet ”kanske bäst att inte skriva om invandringen, det kan få dumma effekter”. Eller jo, förresten, kanske ändå, i ett fall: Sverigedemokraterna. Detta parti har sannerligen underbevakats de senaste tjugo åren. Alla vet ju att inga andra partier skulle komma undan så lättvindigt med så osannolika grejer som sker i Sverigedemokraterna varje vecka. Undrar varför svenska medier överlag är så toleranta mot just SD, varför det i det längsta var enskilda sakkunniga reportrars roll att skildra partiet medan andra inte brydde sig. Får kontemplera detta ihop med mina draghundar från Statens järnvägar, som jag förresten försökte ringa i går för att göra en lite speciell bokning, inte hundarna alltså, utan järnvägarna. Efter 49 minuter gav jag upp, och då hade jag ändå placerats i priokö. Jag säger det för miljonte gången: digitalisering, robotisering, gör-det-självifiering av service är bra för sådär 80 procent av befolkningen. Ett digitaldemokratiskt samhälle ser till att ha lösningar som verkligen fungerar även för de äldsta, även för dem som inte rör sig över digitala prylar med samma bekvämlighet som de flesta av oss. Man måste fortfarande kunna ringa till SJ. Ok, nu var det inget mer, återgå.