Andreas Ekström – boken "Google-koden" utkommer våren 2010

Stämningen är som vid ett universitet, som på ett campusområde. Överallt människor i rörelse. Parasoller i Googles fyra färger. Ett dinosaurieskelett i brons som heter Stan. Någon har vid tiden för mitt besök försett Stan med ett par solglasögon och lagt in fyra-fem rosa flamingostatyer av plast i hans gap. På taken finns summa 9 212 solpaneler som står för en tredjedel av högkvarterets ström­försörjning. Tjänstebilarna i den mån det finns sådana är modifierade Toyota Prius som med en särskild konstruktion tar hand om all eventuell spillenergi. De kringliggande fälten och gräsmattorna behöver klippas då och då. Google valde på våren 2009 att göra det med hjälp av ett par hundra getter. »Ungefär lika dyrt som inhyrda gräsklippare men klart gulligare att kolla på«, skrev fastighetschefen Dan Hoffman på en av Googles bloggar.

En örtagård finns det också, så stor att jag skulle gissa att Google är självförsörjande på just örter. Två små träningspooler med heltidsarbetande badvakt. Högteknologiska förstås: tryck på startknappen och du simmar motströms, ungefär som på ett löpband.

Klädkod finns ingen, mer än att kläder i sig är obligatoriskt. »Pyjamasdagar« har förekommit i företagshistorien. Den som vill jobba i morgonrock kan göra det.

Men vem gör det?

Ingen. Det är nästan ingen som använder biljardborden eller tv-spelen heller. (Men jag ser vid ett tillfälle två kineser i tjugofemårsåldern som med pennskaftsfattning dundrar in forehands vid ett pingisbord.)

Inte ens Google kan frigöra sig från helt vanliga arbetsplatsförväntningar, helt vanligt socialt tryck. Rätt klädsel alltså för män: jeans eller chinos, högt sittande enligt amerikanskt snitt, med kortärmad skjorta eller t-shirt. Bekväma skor. Komplettera med luvtröjor eller collegetröjor efter behov. Rätt klädsel för kvinnor: jeans eller kjol med kortärmad blus eller t-shirt. Bekväma skor. Komplettera med luvtröjor eller collegetröjor efter behov. En gråmelerad t-shirt med firmaloggan är basplagg nummer ett.

Om någon har kavaj är vederbörande i princip alltid en besökare. Kan också vara verkställande direktör Eric Schmidt, men han hänger oftast av sig sin på sitt minimala kontor, som möjligen mäter två gånger tre meter och är ut­ märkt med en precis likadan namnskylt som alla andra har: ett fodral till en cd-skiva med en namnlapp inskjuten. Längre bort ligger grundarna Larry Pages och Sergey Brins kontor, som fortfarande är gemensamt men mycket större och beläget i en öppen del av byggnaden som tillåter dem att ha ett slags loft, en egen lekplats på våningen ovanför där den som passerar kan skymta en del rymdmemorabilia.

Alla sammanträdesrum har namn efter världsstäder. Det viktigaste, med klarröd dörr, heter Marrakech. Plats för tjugo sittande och plats för alla de tyngsta besluten som fattas på The Googleplex.

David Krane berättar om investmentbanken Lehman Brothers som gick under i krisen 2009. Det var fullt av dyrbar konst därinne, stora tavlor av kända namn, och allt såldes på exekutiv auktion.

– Vi är raka motsatsen, säger David Krane och visar medarbetarnas fotografier och billiga affischer på väggarna.

Lehman Brothers hade å andra sidan kanske inte ett kök packat med gratismat var tionde meter eller högteknologiska tupplursbollar i vilka man kan gömma större delen av en människa, och säkert heller inte mekaniska massagestolar för 70 000 kronor stycket lite här och där.

Dags att börja droppa ut lite små, små smakprov, ett per kapitel. Det är svårare än vad man först tänker sig. Jag vill liksom inte att någon ska läsa minsta rad utan att samtidigt avlägga löfte om att läsa allt. Det är kanske naturligt, när man har skrivit en bok på 251 sidor och vet att den viktigaste analysen inleds på sidan 235…

Hur som helst. Nu kör vi, ett smakprov om dagen, och vi börjar med omslag och en liten bit ur förordet, som kanske borde ha hetat något med ”grundkurs”, men det gör det inte. Too late!

Den här boken är ingen teknikbibel. Ingen hjälpreda för den som vill sökmotoroptimera. Ingen komplett företagshistorik, heller inte någon ekonomisk formelgivare. Alla de böckerna finns redan. (Googla för att hitta dem eller se några lästips mot slutet av boken.) I stället är den ett blygsamt försök att, för första gången, ge svenska läsare en orientering om historia, samtid och framtid i världens största och viktigaste internetföretag. Den söker svar i Kalifornien och Washington, i Stockholm och Helsingfors och i skogarna utanför Kameruns huvudstad Yaoundé. Den skildrar anhängare och avhoppare, frälsta och icke­frälsta, älskare och hatare och mest av allt människorna invid maskinerna. Den visar hur Google på en gång målmedvetet och fritt sökande arbetar sig mot internets absoluta mittpunkt för att dominera och äga den. Den skildrar Googles metodik för att göra sig solitärt och beroende av ingen alls, inte elbolag, inte bredbandsleverantörer, inte politiker.

Den söker också efter något i filosofisk mening mycket mer svårfångat, nämligen själva definitionen på godhet. Det svåröversatta slagordet ”Don’t be evil” upprepar Google så ofta det går. Gör inte elaka grejer. Var inte dum mot någon. Gör inte fel. Ett imperativ riktat inåt, men kanske också utåt. Google – för en schystare värld. All världens information sökbar och användbar. Har någon enda humanistisk vision i historien formulerats vackrare?

Kanske kommer den i en annan dager om man lägger personliga användaruppgifter, privata bilder, privat e-post och privata kalenderuppgifter till ekvationen – det vill säga exakt sådan information som de flesta inte vill ska vara sök­bar eller användbar för någon alls utom användaren själv.

Under mina analoga veckor fortsatte landets tidningar att producera högklassig journalistik. Man glömmer lätt det, i det analytiska samtal som ibland övergår i självspäkning.

Jag ska ge er fyra exempel på grejer som jag tycker har varit lysande.

1. Kjell Häglunds psykoanalys av mediernas förhållningssätt till tunnelbane-gate i Journalisten.

2. Lena Anderssons mästerliga utredning av den där diskrimineringsdomen i Dagens Nyheter. Ännu ett skäl till varför Lena Andersson saknar motsvarigheter i svensk offentlighet. Bäst av alla bara.

3. Björn af Kleens intervju med James Ellroy i Årets dagstidning. Gällivarehäng-utgången efter den där American Psycho-genomgången av kläderna…

4. Vi tar en Lena Andersson till.

***

…och, till mamma, några grejer som jag har skrivit också:

Ett slags recension av en mycket speciell film där jag försökte vara lite privat och personlig där i början. Erkänner visst effektsökeri. Blev det too much?

En oglamourös spalt i vilken jag försöker bena ut vad Googles vd Eric Schmidt egentligen menade med den där uppmärksammade debattartikeln. Vilket verkligen var något helt annat än det han skrev.

Intervjun med Hans Pålsson, som bara till hälften blev en intervju, känns som årets personliga favorit hittills i det egna. Och det av samma skäl som brukar ligga till grund för sådana känslor: Inte textkvalitet eller aktualitet, utan själva ämnet. När det ligger nära hjärtat blir texter visserligen ibland lite bättre, men lika gärna kan det vara så att man känner starkare och tappar analysförmågan…

Och så Melodifestivalbloggen då förstås, som pågår hela vägen från Sandviken till Oslo och till helvetet och tillbaka om det behövs. Läs bara om du är säker på att du verkligen vill.

Det massiva lanseringsracet ska dra i gång i mitten på mars, men hur det är så styr man ju inte över sådant – och i de lägen jag är reporter hatar jag all sådan styrning.

I min öppna kalender, ”Nästa gig” i spalten här intill, har jag i alla fall skrivit in det mesta av det som jag vet väntar. Om inte ni tröttnar något alldeles enormt på mig så lär jag göra det själv i alla fall. Frilansjournalisten Anders Thoresson skrev en rätt rejäl grej till Ny Teknik den här veckan, och har dessutom publicerat en längre version på sin blogg. Sajten Meta har också gjort en intervju till vilken jag fick svara skriftligt, vilket ju alltid gör att man kan låta lite klipskare kanske. Även Etc har gjort en rejäl grej på Google, i det här fallet med Google/Kina-vinkel, och med generöst utrymme för mig att bidra med mina gissningar i just den frågan.

Det ordet, gissningar, var mycket avsiktligt valt: Det är viktigt att komma ihåg att alla som följer och kommenterar Google gissar när det gäller Kina. Ledningen i Kina och ledningen på Google har två likheter: Deras beslut är svåra att förutsäga och de präglas av stor sekretess. Ta allt ni hör med en nypa salt, och ta det tills vidare. Allt är subject to change.

Kul i går, att bli intervjuad av Birger Schlaug. Detta alltså för tv-programmet ”En bok, en författare” som ska sändas senare i vår. Han var både bra och dålig. Bra eftersom han hittade brännande samtalsämnen, några av bokens kärnfrågor. Dålig eftersom han fortfarande är politiker i samtalet framför kameran – att säga ”Är inte detta som Östtyskland?” eller ”Är inte detta som 1984?”, vilket inte är ordagranna men ungefärligt återgivna frågor från inspelningen – är inte bra journalistik, det är bara tendentiöst.

Efteråt sammanfattade han min bok som ”i det närmaste okritisk”, men det hade han i alla fall vänligheten att inte göra i själva programmet. ”Det beror väl på varifrån man kommer”, sa han, och joråsåatt, det tror jag också.

Det ska bli intressant det här: det kommer att finnas människor som tycker att jag målar fan på väggen och människor som tycker att jag är alldeles för snäll. Vilket ju på sätt och vis är vad jag hoppas. En totalt enig läsning vore förödande tråkigt, och inte bra för den fria debatt jag hoppas på, och för de kommande svenskspråkiga Googleböcker jag hoppas vi får se från andra skribenter under de närmsta åren. (Jag har gett två exempel på sådana framtida böcker här, komplett med förslag på vilka författare som borde skriva dem.)

Icke desto mindre säger min lemon twist inför språkröret emeritii dom något om den känslomässiga investeringen jag har gjort i det här projektet och i den här boken: Jag kommer att bry mig om hur den tas emot, verkligen bry mig om det.

Det stämmer, som det heter, till eftertanke att vara berövad sina ben i två veckor. Man ser livet annorlunda. Ulf Linde, konstkännaren och författaren, säger sig inte sakna sina efter amputationen. Läs hans fantastiska Från kart till fallfrukt om ni får tillfälle, det är en av de finaste memoarskrifter jag har läst de senaste åren.

Well. Vansinnet i att beskriva sin tillfälliga datorlöshet som benlöshet är förstås fullt blommande och topp tunnor. Men jag får nog säga att jag nästan lite grann har skrämts av hur beskuren min tillvaro har varit rent praktiskt när min kalender inte har funkat i den webbläsaren och min mejl inte har funkat i en annan, medan jag inte alls har kunnat logga in på min internetbank utan att låna min frus dator. Och så vidare och så vidare. Under de femton dagar som det tog från det att jag lämnade in min gamla dator för reparation till det att den befanns irreparabel till det att jag fick en ny och fick ordning på den fick jag skjuta sak på sak på framtiden. Jag använde mina barns dator, en tolvtums Mac, och på den fjortonde dagen började den fanimej tuta upptaget som en gammal telefon, mitt under en intervju med Paprika Steen i Köpenhamn inför den här uppsättningen och den har inte gått att få i gång sedan dess. Min dotter är fyra och ett halvt och kan alltså inte längre spela spelen på Bolibompasajten med egen maskin. Hon tittar bistert på mig och begrundar detta faktum. (Men vi spelar mycket schack i stället, hon vill spela varje dag, helst flera partier och älskar att göra rockad eftersom man då får flytta två pjäser på en gång.)

Det här skriver jag på X2000 mellan Malmö och Stockholm. Det är en sådan där blixtvisit, i den mån Statens Järnvägar alls är behjälpliga med sådana, där jag i dag ska intervjuas av Birger Schlaug, no shit, för programmet En bok, en författare som sänds senare i vår.

Arbetet med att prata om ”Google-koden” i olika sammanhang börjar rulla i gång, men tar fart på allvar om ungefär två veckor. Sedan blir det rätt intensivt i en månads tid. Och, faktiskt, på sätt och vis har det varit rätt skönt att vara lite mindre online, lite mindre bloggande, lite mindre twittrande och totalt fri från Facebook-uppdateringar under ett par veckor. Det kommer att bli desto mer av den varan nu.

Pallar ni med lite branschnörderier på temat ny kulturchef på Expressen? Kommer här:

* Karin Olsson blir ny kulturchef på Expressen eftersom hon har rätt kvalifikationer på alla sätt. God stilist, debattvana, ledarerfarenhet. Dessutom är hon en politisk mittfältare som utan vidare kan accepteras av både liberaler och radikaler.

* Hon är i rätt läge karriärmässigt och i livet.

* Hon är från Skåne, Sveriges hetaste medielandskap.

* Expressen rekryterar internt till viktiga poster fyra gånger av fem, eller oftare.

* Expressens ledning är mansdominerad på de tre tyngsta posterna.

* Thomas Mattsson förstår kulturen, men kommer inte från det hållet. Han tar därför råd av Björn Wiman i efterträdarfrågan, och Björn gillar Karin.

* Argument emot: Kan inte komma på ett enda.

Så vet ni det! Jag är lika tvärsäker på det här som jag är på att Darin vinner Melodifestivalen. Jag lovar att inte äta godis under minst 48 timmar om jag har fel. Och det gäller båda tipsen!