Hur man löser ett spaningsmord

Skrev just ett mejl till Joakim Palmkvist om hans nya bok ”Hur man löser ett spaningsmord”, och inser att jag lika gärna kan publicera det, som ett boktips. Läs den, om ni gillar deckare, men vill komma lite längre i just den läskänslan än vad man oftast gör – det här är alltså ett slags dramatiserad reportagebok om en verklig händelse.

***

Grattis till din hittills bästa bok. Jag läser tusen gånger hellre en sådan här sak än en vanlig deckare. Det som gör att den blir bra – utöver oklanderligt hantverk – är att du får utrymme för din egen sakkunskap. Hela storyn blir så pedagogisk. Jag får lära mig tusen saker om mordutredningar som jag inte hade en aning om, och som jag inte visste att jag var intresserad av heller. Personerna känns väl så rationella som en människa blir; hade du förklarat ännu mer i detalj om varför person A sannolikt gjorde B för att nå mål C så hade du nog riskerat att hamna fel – trots dramatiseringarna så håller du kvar i det vi faktiskt kan belägga.

Svinbra, kort sagt.

Carl-Eric Björkegren heter Carl-Björkegren på ett ställe, det var nog det enda korrfelet jag såg.

/A.

Nasserier

Det är en rimlig och hedervärd position att inta: Bokmässan och Almedalsveckan kan inte få domineras av knäppgökar och rasister, alltså åker jag dit och agerar som vanligt – jag viker inte ner mig, jag placerar mig själv mitt i smeten och utgör ett stycke ”vanlighet” för att visa att jag och andra inte har skäl att låta oss rubbas det minsta.

Det är en LIKA rimlig och hedervärd position att inta: Bokmässan och Almedalsveckan kan inte få domineras av knäppgökar och rasister, alltså sätter jag press på arrangörerna att agera utifrån egen hållning och integritet och därmed porta packet – jag avstår alltså medverkan för att markera mot arrangörerna, och för att solidarisera mig med kolleger som är mer utsatta för knäppgökar än jag.

Den senare hållningen gör dock betydande landvinningar hos mig. Hur obehagliga nassar och nasseanhang och nassesläktingar än är, så är de i första hand inte ute efter att bruka våld mot mig. Kolleger med mörkare hy och mer radikala åsikter ska misshandlas först, innan de ger sig på mig. För mig är det sannolikt inte förknippat med fysisk fara att bege mig hemåt från Bokmässan sent på kvällen, eller att ställa mig i en toakö med fel person bakom mig. Men detta är verkligheten för en del av mina vänner och kolleger. Det är faktiskt det.

Med andra ord: detta är inte någon tankeövning. Det är verklighet, fysiskt hotfull verklighet. Jag kan inte låta bli att besväras en smula när personer som själva inte behöver uppleva detta fysiskt hotfulla teoretiserar om att ta debatten, om att bemöta med argument, om att tillåta mycket kladd på åsiktspaletten.

Om jag hade varit chef för Bokmässan, eller i någon mening ansvarig för Almedalsveckan, så hade jag sagt: ”Nassar, nasseanhang och nassesläktingar debatterar man inte med. Man bekämpar dem. Och de är definitivt inte välkomna hit. My house, my rules. Den som har ett problem med det är förstås fri att själv avstå medverkan.”

Här finns alltså ett utrymme för ett starkt värderingsbaserat ledarskap. Men då krävs det att man HAR starka värderingar – att man står djupt grundad i sin uppfattning, att man har haft tillfälle att reflektera över sådant här även innan läget blev skarpt.

Vi kan väl i nuläget åtminstone enas om att läget är… intressant.

Flykten från Lund

Numera är mina söndagskrönikor tillgängliga uteslutande för digitala prenumeranter – man tänker sig alltså att de ska kunna locka människor att ta steget och bli prenumeranter snarare än gratisläsare. Jag vet inte alls om det kan fungera, men… ja, så är det nu i alla fall. Länken till krönikan från i söndags finns här. Det kommer en ny i morgon.

Tänker högt bara

Funderar på om en text är skrivbar: I den sansade mediekritiska diskussion som nu förs, så pratas det enbart om de snabba genrerna. Vad som är lätt och vad som är svårt, vad som blev fel och vad som blev rätt. Bra.

Men eftersom jag sedan rätt många år är verksam i de långsammare genrerna, så funderar jag på om det går att skriva en mediekritik även om dem. Om ”thoughts and prayers”-narrativet. Om de allvarliga, känslosamma texter som publicerats i krönikeform och på ledare och på kultursidor. Sådana som byggs ut med referenser till historia, musik och litteratur, sådana som har till uppdrag att fånga en känsla och helst en tanke som kanske var otänkt av den som läser.

Var de texterna tillräckligt bra? Med två undantag – Peter Kadhammar och Maciej Zaremba stod för dem – så tycker jag inte riktigt det. Jag tycker att de där texterna ofta blev ganska platta, som om de rörde sig inom en jättesnäv ram av socialt accepterat språk. Aha, nu har ”en sån där” grej hänt, då måste någon skriva ”en sån där” text.

Så jag överväger att välja ut tio-femton texter och närläsa dem och se om det går att formulera sig kritiskt om dem, även i vetskap om att de kan vara oerhört svårskrivna, särskilt när de ska vara klara på en timme. Men egentligen vill jag inte landa i en kritik mot enskilda texter, det är lite som att säga åt en flottare att han borde ha stoppat en sluss från att öppna sig. Jag skulle vilja se om det finns något slags ram runt journalistikens form, som vi inte riktigt ser.