Utvecklarklåfingrighet

Det finns få saker jag avskyr så mycket som när olika digitala tjänster tänker åt mig och misslyckas.

Enkelt exempel: Jag reser ofta hemifrån tidigt. Men skriver jag in en tågavgång 06.10 i Google Cal så tänker Google ”nä, men den här användaren är väl dum i huvudet och menar egentligen 18.10” – och ÄNDRAR AUTOMATISKT till 18.10, utan att ens fråga mig ”menade du…?” Ett slags maskinell beskäftighet.

Stötte på samma fenomen hos Spotify i går – jag lyssnade på ett album på shuffle, och när det hade gått varvet runt, och jag ville fortsätta, så startade Spotify något de kallar ”radio baserat på”, där Spotify drar vansinniga slutsatser om vilken musik jag vill lyssna på – i stället för att låta mig bestämma själv.

Jag är superfascinerad av det här fenomenet, som ju återkommer på många platser och i många tjänster. Vilken sorts utvecklarkultur har fött det? Vilken sorts uppfattning om kund och användare har fött det?

Ni som läser denna blogg…

…har redan läst stora delar av det som härom dagen publicerades i en mer genomarbetad och koncentrerad form i tidningen. Men här är texten om tidningarnas enligt min mening nödvändiga omgörning i alla fall!

Lite medieanalys

Jag tänkte bjuda på ett litet stycke medieanalys, om någon till äventyrs är intresserad.

1. Författaren Katerina Janouch gör en del uppseendeväckande uttalanden i tjeckisk television. De kan, i enkel sammanfattning, avfärdas som överdrivna och bitvis direkt felaktiga. Det är heller inte omöjligt att placera in det hon säger i en kraftfull främlingsfientlig kontext.

2. Detta uppmärksammas och kritiseras i en opinionstext i DN.

3. Tidningen Expressen gör vad man alltid gör när en politiker eller en idrottare har sagt något konstigt: man hör med partiet eller klubben. ”Vad tycker ni om detta?” Det är STANDARD att göra så.

4. DN gör en bit på detta också, på nyhetsplats.

5. PJ Anders Linder, i mina ögon en hederlig konservativ röst i svensk samhällsdebatt, skriver ett konspiratoriskt blogginlägg i vilket han är betydligt mer oroad över att Janouchs förläggare får säga något om Janouchs uttalanden, än över Janouchs uttalanden i sig. Linder hetsar på. Är detta, undrar han, en ny metod? Han kallar det angiveri, och det ordvalet är grovt, obegripligt och obehagligt.

6. Ut brister en diskussion på det andra något smalare sociala mediet, ni-vet-vilket, där en rad personer som jag tycker om och respekterar mycket väljer samma strid: Det jobbigaste för dem här är inte att en känd svensk författare säger hårresande och falska saker om Sverige på ett sätt som ger nationalister och rasister bränsle för flera månader – det jobbigaste för dem är detaljer i DN:s hantering av frågan.

Som man brukar säga: visa mig vilka strider du väljer, och jag ska säga dig vem du är.

Jag blir enormt nedslagen av det här. En effekt av att vi år 2017 med hög fart är på väg in i ett ”ettidningssamhälle”, där DN har det mesta och det bästa av allt, eftersom marknaden inte orkar bära mer i vårt lilla språkområde, är att en del personer fullständigt tappar koncepterna när något rör denna tidning. Man anar konspirationer. Man snöar inpå detaljer.

Vi får en grundusel mediekritik, så fort mediekritiken ska riktas mot DN.

Och med det sagt: kanske ska vi nu ägna kraft åt att diskutera innehållet i Janouchs uttalanden. Intervjun finns transkriberad till språk som de flesta av oss läser obehindrat.

Argentina

La Nacion, en stor tidning i Argentina, har gjort en grej om mig och mitt pratande, under temat ”inspirerande idéer”. Och det var ju roligt! Hoppas allt är korrekt; min spanska är obefintlig.

Blindheten

Det slår mig plötsligt att José Saramagos ”Blindheten” borde läsas igen, av hela världen. Det är möjligen en av de tio bästa romaner jag har läst, och helt säkert en av de tre bästa romanidéer jag har sett. I korthet: en blindhetsepidemi utbryter i världen. Blindheten smittar. Om du hjälper de smittade blir du själv blind mycket snart. Vad händer med oss människor? Sätt i gång – läs allegoriskt, dra begåvade slutsatser. Låt dig inte skrämmas bara.