En rulle Odense

Tiden har kommit, tror jag, att en gång för alla offentliggöra marsipan-på-X2000-historien. Kanske har jag redan bloggat om det? Jag minns inte. En del av er har hört den, hur som helst. Jag ser den som ett slags Rorschach-test, i vilket jag befanns ha en störd störd störd personlighet.

Så här var det.

Jag åkte X2000. Jag satt vid fönstret. Mellan Alvesta och Nässjö såg jag plötsligt, på sätet vid fönstret på andra sidan, en kvarglömd rulle Odensemarsipan, ni vet en sådan där i blåskimrande förpackning som varje välsorterat hushåll har liggande i den händelse av att det skulle bli akut jul eller så.

Hur länge måste man vänta innan man tager och äter en sådan rulle Odensemarsipan? Skalar av lite av det blåskimrande och äter den som en French hotdog, men utan ånger?

Till Nässjö, bestämde jag. Någon kan ha glömt den och vara på väg tillbaka. Men vi kom till Nässjö, vi lämnade Nässjö, och ännu låg skatten kvar. Jag bestämde mig för att slå till – tog ett snabbt steg över mittgången. Och kunde då konstatera att Odenserullen inte alls var en Odenserulle, utan ett kvarglömt glasögonfodral.

Jag satte mig ner igen, fullständigt knäckt, med några enkla frågor till mig själv:

Vilket är det mest rimliga att någon glömmer på ett tåg? Är det en rulle Odense eller ett glasögonfodral?

Citizen Schein

Lite fundersam när jag ser all publicitet kring filmen ”Citizen Schein”. Såvitt jag förstår vilar den ganska tungt på boken med samma titel, ett riktigt praktverk som utkom 2010, och som fick stort och välförtjänt beröm. (Redaktörer var Lars Ilshammar, Pelle Snickars och Per Vesterlund.) Boken ser jag dock inte nämnas särskilt ofta i artiklar om eller recensioner av filmen.

Med tanke på debatten som fördes tidigare i vinter, om vikten av att källhänvisa till forskare och andra som ligger före i spåret, så kan jag kanske försiktigt tycka att filmmakarna i det här fallet borde vara väldigt väldigt tydliga med att hänvisa till den där boken. Jag kände samma sak när filmen om Ebbe Carlsson kom, och så uppenbart vilade tungt på Anders Isakssons bok om samme man.

Riktigt generöst med hänvisningar till en viktig källa förtar ju inte den egna insatsen. Så… varför inte bara göra den ansträngningen?

Mellan sanning och hänsyn

Om någon just har avlidit, i en liten stad i ett litet språkområde, så nedtecknar vi ofta några minnesord. I dessa minnesord håller vi oss till det någorlunda positiva, och vi uppfinner ett parallellt språk:

Den knasige enstöringen blir en egensinnig excentriker.

Rättshaveristen blir en person med stort patos.

Språket ger en del möjligheter mellan sanning och hänsyn. När den amerikanske pastorn Jerry Falwell dog – han var en känd hatpredikant och charlatan – fick den av sanningslidelse besatte författaren Christopher Hitchens kommentera det i televisionen. Han sammanfattade Falwells gärning med följande bevingade ord:

”Om man hade gett honom ett lavemang så hade man kunnat begrava honom i en tändsticksask.”

Underförstått: för han var så ”full of shit”.

Hitchens måste inte vara idealet. Men kanske ska vi åtminstone våga tillerkänna människan några av hennes svagare sidor, och därmed lite större komplexitet?

Det kan bli lättare för alla att leva då.

När jag intervjuade Karin Johannisson, författaren och medicinhistorikern som gick bort förra året, avfärdade hon alla idéer om att skriva självbiografiskt. Just detta var hennes skäl: hon ville behålla sin rätt att vara en komplex och motsägelsefull individ, och hon visste inget sätt att skriva om sig själv som inte skulle falla samman.

På senare tid har frågan om den uppriktiga runan aktualiserats av flera dödsfall: kända personer har gått bort, och har inte riktigt bevärdigats med runor med tillräcklig salthalt. (Men Siewert Öholm fick faktiskt en riktigt fin, modern och mångbottnad runa i tidskriften Fokus – det krävdes en Robert Aschberg för att få till det.)

Så hur bör journalistiken göras om på denna punkt?

Kanske inte genom att följa Christoper Hitchens exempel, men väl Robert Aschbergs.

Kolumn

Veckans spalt har en rubbe som ju i sig förklarar att den är premium, och därmed bakom betalvägg.

Östen

Östen slutade i dag, Östen Rosvall. Ni känner kanske inte till honom, men han är en av Sydsvenskans viktigaste medarbetare under de senaste decennierna.

Han är en man utan armbågar, utan något synbart självhävdelsebehov, men… jag har behov av att hävda honom och tänker göra det här och nu.

Han är så väldigt speciell. Alla tycker det.

Nu har han precis fyllt 62, och tycker att det är dags att gå vidare. Kanske blir han lärare igen, han har en sådan utbildning. Eller så blir han pensionär, med mycket tid för många barn och barnbarn.

Det finns så många Östen-historier.

Han fick elva kilo rödlök av mig i dag, i en pappkasse från Malmborgs. Det var så mycket som det fick plats i påsen. Rödlök är hans favoritgrönsak, och jag har sett honom lägga finhackad rödlök på rätt många olika rätter i vår gamla personalmatsal, för att försöka rädda dem från tråkdöden.

Död har han också varit, Östen. Den sortens dubbla hjärtstopp som han fick efter ett spinningpass för drygt åtta år sedan är det visst bara några enstaka procent som överlever. Men han hade tur, det fanns vårdpersonal i lokalen och en liten bit bort på Bergsgatan stod en ambulans ledig medan personalen tog en falafel i godan ro.

Jag var pappaledig när det där hände, nån ringde från redaktionen, jag minns faktiskt inte vem, men vi samlades i alla fall, L kom hem och tog hand om den lilla och jag körde fruktansvärt fort in till Segevång och liksom vrålade i bilen. Som om jag skulle distanspeppa Östen att inte sluta leva.

Jag började på tidningen för nitton år sedan, jag fick ett vikariat som Staffanstorpsreporter och Östen bevakade Kävlinge. På mötesbordet på Omkretsen, de gamla lokalredaktionerna som då huserade i ett generöst och ljust rum på fjärde våningen, låg alltid dagens tidningar. Östen bläddrade förstrött i någon av dem och stannade till vid en intervju med Percy Barnevik. Han talade om föräldrarollen, om att han visserligen var borta mycket, men att han var bra på att ha ”kvalitetstid” med barnen.

Östen är ingen dogmatiker. Det tror jag att man kan hävda med säkerhet. Men här gjorde han ett undantag:

”Kvalitetstid!”, väste han med drypande hån i rösten. ”Att vara farsa är att vara där VARJE DAG”, sa han sedan, ut i luften till ingen särskild, hivade tidningen och gick och jobbade.

Jag var 22. Jag tänkte: exakt sån vill jag också bli. Exakt så vill jag också tänka när jag har barn.
Östen läser sådant som andra inte läser, har ett perspektiv till, sätter saker i ett historiskt sammanhang, förstår staden som han lever och verkar i, begriper samhällsutvecklingen och är – framför allt detta – en snäll människa.

Avtackningar är sällan något vidare, människor som känner och tycker om varandra blir plötsligt lite blyga. Men i dag: all denna värme från kollegerna.

Jag måste lipa lite nu tror jag. För en gångs skull är det ju sant när man säger: hur ska det gå utan? Hur kommer det att bli nu?

För alla er som inte har någon koppling till Sydsvenskan: jag vill bara att ni ska veta att Östen Rosvall jobbade här i 31 år, och att han har haft ett mycket större inflytande över tidningen än vad många kan ana. Hans råd, hans analys, hans formuleringar och hans alldeles särskilda mänsklighet har format oss och fått oss att fatta rätt beslut vid tillfällen då det hade varit lätt att råka göra fel.

Vi pratade om honom efter avtackningen också, när han hade balanserat ut mot bussen med blommor och whisky och lök.

”Det är ett livsmål för mig, att vara som han när jag är 62. Nöjd och nyfiken på samma gång”, sa en.