Andreas Ekström – är nu ett alternativ?

Här summan av gårdagens fynd. (Och här är den engelskspråkiga webbtidskriften The Locals intervju med mig på detta tema…)

Den 2 januari – det kan ibland också bli den 3 eller den 4 januari om Nyårsdagen råkar infalla på en fredag eller en lördag – bryts den femtioåriga sekretessen för arbetet med att utse Nobelpristagare.

Jag tror att det kanske är femte eller sjätte gången som jag har bokat tid i Nobelbiblioteket direkt på morgonen för att läsa de ljuvliga gamla handlingarna. Vissa år har det lett till rena scoopen, som när vi kunde berätta exakt hur nära Karen Blixen var att få priset. Andra år har det blivit tämligen torra redogörelser tryfferade med lite kuriosa ur handlingarna.

I år blir det, nästan helt säkert, variant nummer två. Vinnare år 1961 var jugoslaven – född i nuvarande Bosnien, i ett område som då var Österrike-Ungern, död i nuvarande Serbien som då ingick i Jugoslavien – Ivo Andric. Och i praktiken fattades det beslutet redan föregående år; man får en stark känsla av handlingarna till 1960 års prisbeslut av andan ”Perse i år, Andric nästa år”. Snart är jag där, så får vi se om det stämmer.

***

Den 2 januari har dock en ännu viktigare plats i mitt privata liv: förlovningsdag! Tolv år sedan!

***

I dagens tidning, innan vi stänger butiken, finns en krönika om operasubventioner som inte riktigt hinner ta upp den mest brännande frågan, den om huruvida väldigt många personer som kan sägas tillhöra ”arbetarklass” någonsin skulle välja att gå på opera, hur billigt det än blev. Får kanske försöka skriva något om det också – för om man inte i någon del accepterar att alla kulturformer inte är till för alla, då hamnar man fel i hur man mäter framgång för offentligt finansierade institutioner.

Men som sagt, det får bli en annan text.

I min outhärdliga självgodhet meddelar jag er: årets första dag innefattar för mig alltid en härlig fyratimmarssittning med deklarationsförberedelser, bokförings- och företagsavslut för föregående år, samt förstås samma sak för bostadsrättsföreningen. Gärna direkt på morgonen.

Så det ska jag göra i dag, medan ni spritslavar kurerar er huvudvärk. Jag ska tänka på er senare, på de olika vårligt förlagda skattemyndighetsdeadlinedatum som är helt okända för mig.

Jag skrev härom dagen här på bloggen att jag ville göra en bonad av Malena Rydells storslagna maxim ”Bäst att randa medan tidning är”.

Detta hörsammade Expressen på dagens kultursida, minsann!

Jag klippte ut och klistrade fast på min dator.

Det blir inga årsbästalistor i år. Men okej: Jag tycker att ”Framtiden” av Eric Schüldt och Jonas Andersson var årets bok om man helt avstår genrebeteckningar. Jag tycker att Mara Lees ”Salome” förmodligen var årets svenska roman, men det fanns många andra bra också, och jag suger på Kerstin Ekman-karamellen ett tag till, den ska ju vara särklassig sägs det mig. Jag tycker att Andreas Cervenka på Svenska Dagbladet har varit i omänskligt bra form och att Sara Lundin är bäst av alla i radio. Jag tycker att Fredrik Skavlan är överjävligt bra på att nå viss substans och mys med små medel och på kort tid. Jag tycker att Domkyrkoforum i Lund måste vara en het kandidat till några feta arkitekturpriser. Jag tycker att SJ är lite underskattat, att DN Världens väggkalenderlösning var årets mest eleganta och ickekrystade printlösning, att leverpastej är det godaste pålägget, att Tetris var årets app och att Icon Magazine är det mest nedläggningshotade av alla nystartade medier.

Jag skulle kunna hålla på, men vem blir gladare av det… ? Gott nytt år på er!

På grund av jäv kan detta inte bli en text i ett vanligt medium, men min blogg har jag ju för att verkligen få vara ohämmat jävig när fan jag vill.

Alltså.

Det har under hösten funnits ett slags halvintensiv debatt om förnyarkategorin i 2011 års Stora journalistpris. Vann i denna kategori gjorde som ni vet Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter, för #prataomdet. Debatten handlar, i de seriösa delarna, om huruvida detta kan kallas journalistik eller inte.

Den som saknar trygga etiketteringar på vad det är för sorts insats som har belönats kan pröva att tänka på följande sätt: Johanna och Sofia (jag är på förnamnsbasis med dem, de finns i vän- respektive bekantskapskretsen och jag skriver just nu bok med Johanna som ni vet) ska i detta fall ses som initiativtagare till och redaktörer för en global antologi, som utmärks av att den har en början men inget slut.

En redaktörs uppgift är att ringa in ett ämne och att liksom sätta det, smack i samtiden. Att etikettera, att rubricera, att samla, att presentera. Ungefär som att komma på rätt vinjett eller formulera rätt överingress. Allt detta gjorde vinnarna.

Men förelåg något redaktörskap i klassisk mening? Gjordes det ett urval? Ett vanligt argument för att #prataomdet inte skulle vara journalistik är att urvalsprocess saknades.

Självklart kunde vem som helst formulera sig i frågan på Twitter eller på en blogg. Johanna och Sofia såg bara till att organisera detta med den digitala revolutionens verktyg, vilket egentligen är anmärkningsvärt nog: Twitterskribenter som i normala fall bara har några tiotal följare lästes plötsligt av tusental.

Den som tror att det är lätt att fixa kan ju försöka själv.

Ändå var detta bara steg ett. Sedan följde flera steg av händelser – allt från gruppdiskussioner och paneldebatter på scener till journalistik som emanerade ur de första diskussionerna.

Förnyarpriset måste inte grunda sig på ny teknik. Det kan gärna användas till att hylla den som gör något traditionellt, men på ett revolutionerande bra sätt. Men den största nyttan gör förmodligen detta pris genom att forska i framtiden:

* Kan man tänka sig en journalistik som bygger inte på urval, men på organisation?

* Kan man tänka sig en journalistik som bygger inte på kontroll, utan frisläppt kraft?

Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter bevisade att svaret på dessa frågor är ja. Värdigare vinnare är svåra att tänka sig.

I går fanns min text om Johan och Martin i Etiopien i tidningen, den fokuserar på journalistiken förstås, och tar avstamp i en tanke som jag formulerade här på bloggen härom dagen.

Pengar skänker man här, och dessutom här när man ändå är inloggad hos nätbanken. (Observera dock: den andra länken går till en insamling hos Sveriges bästa supporterblogg, Baraben.com, som kommer att bevaka IFK Göteborgs träningsläger i Turkiet bättre än något annat medium. Självklart får de en peng för besväret.)

Om jag var lagd åt broderi skulle jag göra en fin bonad av en rad ur Malena Rydells strålande text om tidningen Citys liv och död, nämligen denna:

Bäst att randa medan tidning är.

Vackrare kan det ju inte sägas.

Jag har en konstig relation till just ordet ”randa”. Det betyder alltså egentligen bara ”skriva”, fast kanske lite fortare. Att ”randa ur sig” en nyhetstext till webben är mer rätt än att säga ”jag randade ihop en överklagan till Vattendomstolen i Växjö”. Därmed inte sagt att den som randar skulle slarva. Hen skriver bara snabbt och rutinerat och, vilket nog också ska till för en komplett definition, utan några som helst konstnärliga krumbukter.

Bland den senaste veckans publiceringar: En kort recension av en gammal Nobelvinnare. Roligt för mig att skriva sådant, det blir inte så jätteofta. Och så är det ju i detta fall ännu ett steg framåt i mitt gamla Nobelprojekt, i vilket jag har föresatt mig att läsa åtminstone ett verk av varje vinnare genom historien. (Det går långsamt, och belöningarna är ska vi kalla det skiftande.)

Vidare har jag en tv-krönika i tidningen i dag inför kvällens premiär av Arne Dahl-filmatiseringen. Den är bitvis mycket ondsint formulerad, men vad ska man göra? Jag kan ju inte ljuga för er.

Slutligen önskar jag efterlysa kulturkofta nummer fem. Jag tycks ha förlagt den.

Min käre vän Niklas Orrenius hittade den här på ett antikvariat till mig. Vi brukar inte ge varann julklappar precis, men efter min stridsskrift för den sekulära republiken – i motsats till den teologiskt fastnitade monarkin – var det ju alldeles rätt.

Och så bibliofil-bonus på det: Den är osprättad! Det ni, ungjävlar, det är inte ofta man får en bok som behöver sprättas före läsning nuförtin!