Andreas Ekström – boken "Google-koden" utkommer våren 2010

Det massiva lanseringsracet ska dra i gång i mitten på mars, men hur det är så styr man ju inte över sådant – och i de lägen jag är reporter hatar jag all sådan styrning.

I min öppna kalender, ”Nästa gig” i spalten här intill, har jag i alla fall skrivit in det mesta av det som jag vet väntar. Om inte ni tröttnar något alldeles enormt på mig så lär jag göra det själv i alla fall. Frilansjournalisten Anders Thoresson skrev en rätt rejäl grej till Ny Teknik den här veckan, och har dessutom publicerat en längre version på sin blogg. Sajten Meta har också gjort en intervju till vilken jag fick svara skriftligt, vilket ju alltid gör att man kan låta lite klipskare kanske. Även Etc har gjort en rejäl grej på Google, i det här fallet med Google/Kina-vinkel, och med generöst utrymme för mig att bidra med mina gissningar i just den frågan.

Det ordet, gissningar, var mycket avsiktligt valt: Det är viktigt att komma ihåg att alla som följer och kommenterar Google gissar när det gäller Kina. Ledningen i Kina och ledningen på Google har två likheter: Deras beslut är svåra att förutsäga och de präglas av stor sekretess. Ta allt ni hör med en nypa salt, och ta det tills vidare. Allt är subject to change.

Kul i går, att bli intervjuad av Birger Schlaug. Detta alltså för tv-programmet ”En bok, en författare” som ska sändas senare i vår. Han var både bra och dålig. Bra eftersom han hittade brännande samtalsämnen, några av bokens kärnfrågor. Dålig eftersom han fortfarande är politiker i samtalet framför kameran – att säga ”Är inte detta som Östtyskland?” eller ”Är inte detta som 1984?”, vilket inte är ordagranna men ungefärligt återgivna frågor från inspelningen – är inte bra journalistik, det är bara tendentiöst.

Efteråt sammanfattade han min bok som ”i det närmaste okritisk”, men det hade han i alla fall vänligheten att inte göra i själva programmet. ”Det beror väl på varifrån man kommer”, sa han, och joråsåatt, det tror jag också.

Det ska bli intressant det här: det kommer att finnas människor som tycker att jag målar fan på väggen och människor som tycker att jag är alldeles för snäll. Vilket ju på sätt och vis är vad jag hoppas. En totalt enig läsning vore förödande tråkigt, och inte bra för den fria debatt jag hoppas på, och för de kommande svenskspråkiga Googleböcker jag hoppas vi får se från andra skribenter under de närmsta åren. (Jag har gett två exempel på sådana framtida böcker här, komplett med förslag på vilka författare som borde skriva dem.)

Icke desto mindre säger min lemon twist inför språkröret emeritii dom något om den känslomässiga investeringen jag har gjort i det här projektet och i den här boken: Jag kommer att bry mig om hur den tas emot, verkligen bry mig om det.

Det stämmer, som det heter, till eftertanke att vara berövad sina ben i två veckor. Man ser livet annorlunda. Ulf Linde, konstkännaren och författaren, säger sig inte sakna sina efter amputationen. Läs hans fantastiska Från kart till fallfrukt om ni får tillfälle, det är en av de finaste memoarskrifter jag har läst de senaste åren.

Well. Vansinnet i att beskriva sin tillfälliga datorlöshet som benlöshet är förstås fullt blommande och topp tunnor. Men jag får nog säga att jag nästan lite grann har skrämts av hur beskuren min tillvaro har varit rent praktiskt när min kalender inte har funkat i den webbläsaren och min mejl inte har funkat i en annan, medan jag inte alls har kunnat logga in på min internetbank utan att låna min frus dator. Och så vidare och så vidare. Under de femton dagar som det tog från det att jag lämnade in min gamla dator för reparation till det att den befanns irreparabel till det att jag fick en ny och fick ordning på den fick jag skjuta sak på sak på framtiden. Jag använde mina barns dator, en tolvtums Mac, och på den fjortonde dagen började den fanimej tuta upptaget som en gammal telefon, mitt under en intervju med Paprika Steen i Köpenhamn inför den här uppsättningen och den har inte gått att få i gång sedan dess. Min dotter är fyra och ett halvt och kan alltså inte längre spela spelen på Bolibompasajten med egen maskin. Hon tittar bistert på mig och begrundar detta faktum. (Men vi spelar mycket schack i stället, hon vill spela varje dag, helst flera partier och älskar att göra rockad eftersom man då får flytta två pjäser på en gång.)

Det här skriver jag på X2000 mellan Malmö och Stockholm. Det är en sådan där blixtvisit, i den mån Statens Järnvägar alls är behjälpliga med sådana, där jag i dag ska intervjuas av Birger Schlaug, no shit, för programmet En bok, en författare som sänds senare i vår.

Arbetet med att prata om ”Google-koden” i olika sammanhang börjar rulla i gång, men tar fart på allvar om ungefär två veckor. Sedan blir det rätt intensivt i en månads tid. Och, faktiskt, på sätt och vis har det varit rätt skönt att vara lite mindre online, lite mindre bloggande, lite mindre twittrande och totalt fri från Facebook-uppdateringar under ett par veckor. Det kommer att bli desto mer av den varan nu.

Pallar ni med lite branschnörderier på temat ny kulturchef på Expressen? Kommer här:

* Karin Olsson blir ny kulturchef på Expressen eftersom hon har rätt kvalifikationer på alla sätt. God stilist, debattvana, ledarerfarenhet. Dessutom är hon en politisk mittfältare som utan vidare kan accepteras av både liberaler och radikaler.

* Hon är i rätt läge karriärmässigt och i livet.

* Hon är från Skåne, Sveriges hetaste medielandskap.

* Expressen rekryterar internt till viktiga poster fyra gånger av fem, eller oftare.

* Expressens ledning är mansdominerad på de tre tyngsta posterna.

* Thomas Mattsson förstår kulturen, men kommer inte från det hållet. Han tar därför råd av Björn Wiman i efterträdarfrågan, och Björn gillar Karin.

* Argument emot: Kan inte komma på ett enda.

Så vet ni det! Jag är lika tvärsäker på det här som jag är på att Darin vinner Melodifestivalen. Jag lovar att inte äta godis under minst 48 timmar om jag har fel. Och det gäller båda tipsen!

…är fortfarande på reparation. Jag minimerar min tid online. I’ll be back.

Träffade den smarta romandebutanten Elin Ruuth häromdagen.

***

…och i den allmänna mattheten över att inte ha en uppdaterad dator, utan bara den här på kryckor haltande saken, har jag drabbats av akut bloggtrötthet. Det blir nån kort länk om dagen nu tills grejerna är i ordning…

I dag lämnar jag in min dator, en femtontums MacBook Pro, på service på jobbet. Tangentbordet har dött – det är kanske bara en glappkontakt – och ett par ”rader” lodrätt på skärmen är skadade och visar bara ett svagt blålila ljus. Vidare funkar inte locklåset riktigt, och DVD-spelaren har en tendens att spotta ut skivor snarare än spela dem.

Maskinen är inte ens två år.

Jag har den visserligen med mig överallt, men jag har inte vanskött den. Den ligger i ett extra skyddsfodral i min väska. Jag tycker bara att den borde tåla mer, jag vet inte, det är kanske en orealistisk förväntan som jag har. (Å andra sidan har Apple så sjukt stora vinstmarginaler på vissa grejer att vi har rätt att ställa krav.)

Hur som helst. Det lär ta en vecka innan jag har den tillbaka, förhoppningsvis i skick som ny. Under tiden måste jag klara mig med barnens burk, en silvrig Mac-tolvtummare, som jag också hade med mig till Kamerun. Den är underbart lätt och liten, men allt annat än driftsäker. Och hur mycket vi än snackar moln så är det aldrig mindre än en arbetsdags fixande med att ställa in en maskin så att allt är som man vill ha det.

Förmodligen är det här tillfället då jag en gång för alla borde sluta gnälla över Delicious bokmärkessystem och flytta över mina bokmärken online. Tvinga mig att vänja mig.

Hur gör ni med bokmärken? Webbläsarberoende fortfarande, eller sparade online? Finns det något som är bättre än Delicious som ni kan rekommendera?