Andreas Ekström – aktuell med boken "Google-koden"

I början av den här sommaren hade jag rent fysiska behov av textvila. Jag hade ont i ögonen, eller så inbillade jag mig, av all text som försökte ta sig in i dem. Jag hade alldeles definitivt ont i höger pekfingers första led. Kanske en iPhone-glissando-skada? Det blev nödvändigt att städa både i Google Reader och i Twitter.

På måndag börjar jag jobba igen efter en tids ledigt. Ser fram emot en något normalare arbetshöst, bara med väldigt mycket fler framträdanden av olika slag för att prata om Google-koden och därmed förenliga saker.

Och bloggande, här, som alltid – ser fram emot att höra av er och prata om allt från höstens val till höstens böcker! De närmsta dagarna kommer förmodligen lite länkar från sommaren också. (Men en sak tror jag att jag, kanske, hoppar över: piratdiskussionerna, eller rättare sagt piratpartidiskussionerna. Skitstormen som varje gång bryter ut i min vindriktning känns inte värd det. Inte för 0,7 procent av befolkningen, eller vad det nu blir den 19 september…)

I dag ska jag först på Leif Alsheimers begravning i Lund. Sedan byter jag kostym mot campingutstyrsel, för att göra 400 andra internet- och medieintresserade sällskap på Tjärö i Blekinge, där Sweden Social Web Camp arrangeras för andra året. I morgon kommer jag att tillkänna ge en sak där, som har med båda de just nämnda händelserna att göra. Watch this space.

Tid att läsa mer och skriva mindre. Ses om ett tag!

Ekot pratade med mig i ett kort inslag i förrgår om Googles nya drag i Kina.

Som inte är så väldigt nytt. Det handlar om en mindre teknisk förändring, som möjligen är tillräcklig för att blidka Beijing.

Förhandlingarna pågår som förut, mellan Högsta Google och Högsta Kina. Alla typer av analyser om vad som pågår i de förhandlingarna blir gissningar. Jag har inte sett en enda analytiker som verkar ha någon rejäl insyn – det är bara att vänta på Googles chefjurist David Drummond. När han bloggar verbaliseras Googles politik.

David Drummond framstår allt mer som den enskilt viktigaste personen i Googles globala ledningsgrupp näst ledartrojkan. Och sådant intresserar mig mer inför framtiden än ännu en mindre kinesisk förändring.

I helgen publicerades en intervju jag verkligen har velat göra ett tag, nämligen en med Kristian Lundberg, Malmöförfattaren som kanske är mest känd för att en gång i en översiktlig bokrecension ha sågat en bok som inte fanns – men som kanske borde vara mest känd för sin näst senaste bok ”Yarden”. Läs hemskt gärna om ni inte har något bättre för er, det är ”fadern och sonen och skammen och skulden”, som en kompis konstaterade i ett till mig översänt digitalt meddelande.

***

Apropå sommarläsning: Jag är lite nyfiken på Karin Alvtegens nya bok. Hon är inte deckarförfattare längre, utan författare, och ges numera ut på Dorotea Brombergs förlag. Eftersom hon alltid varit stilmässigt överlägsen sina kolleger i den nisch där hon verkat så är jag lite hoppfull om att detta kan vara början på något nytt.

UPPDATERAT: Förut fanns här ett inlägg om en nyligen avliden person, och episoden jag återgav beskrev ett inte rakt igenom positivt möte med personen i fråga. Jag tyckte att det var återhållsamt skrivet, men flera personer höll inte med. Först tyckte jag ”skrivet är skrivet”. Sedan strök jag några rader. Sedan tänkte jag om efter några dagar: Jag avsåg verkligen inte att såra någon – men jag kanske faktiskt ändå gick för långt? Och egentligen spelar det ingen roll, det är enklare än så: när någon nu blev ledsen av vad jag berättade, så får det inte vara någon stor sak för mig att bara ta bort texten. Till er som blev ledsna: Sorry. Det var inte meningen.

I går kjoltwittrade jag lite. Det är en gammal önskan: Jag skulle vilja ha en cool, lång, svart kjol. Typ en sån här. Lite slaktarförklädeskänsla, hela vägen ner till marken, styvt svart tyg.

Men västvärlden, minus en eller annan kilt, har aldrig riktigt kommit dithän. Jag har för mig att H&M testade med en mindre kollektion på nittiotalet och sålde totalt tolv stycken eller något i den stilen.

Tack vare Twitter kan man kanske få till en ändring – för Kristina Lindh på tidningen Vi erbjöd sig omedelbart att sy en, och så göra ett reportage om fenomenet kjol till män i anslutning.

Det är taget, Kristina. Det politiska och estetiska projektet ”män i kjol” är härmed i gång. Lågintensivt, långsiktigt.

MEN HUR JÄVLA SVÅRT SKA DET VARA ATT FÅ TAG PÅ MULTIHÅLAT A3 TILL MIN KLIPPBOK!?!?!

Internet hjälpe mig!

Man skulle kunna tro att världen är på väg att bli digital eller något.

Twitter var en guldgruva i går. Den här var enskilt roligast. Min bästa var däremot den här, men det är bara för att jag tycker att ”lika som bär” är väldigt roligt. Särskilt när de är cross-gender.

***

…och ja, någon republik lär man ju inte få se under sin livstid. Överlever monarkin Carl XVI Gustaf så tål den vad som helst. Och efter honom republikanernas syndaflod: Den sympatiska, väl förberedda och som det tycks utomordentligt lämpade drottning Victoria. Det var lätt att tycka illa om monarkins bisarrerier i går – men lika lätt att känna stor personlig sympati för kronprinsessan och hennes man.

Efter djupa och omfattande studier har jag slutligen bestämt mig för att detta är Tommy Körbergs bästa bevarade, åtminstone på YouTube bevarade, tolkning av ”Anthem”.

Jag tröttnar aldrig på ”Anthem”. Den är ett perfekt utsnitt ur Kalla kriget. Den har allt av vad sentimental musikal kan erbjuda, men håller en höjd i lyriken som gör den till något mer. Det är texten i sig som gör att jag inte tröttnar, tror jag, den och Tommy Körbergs urkraft och helt ofattbara röstkontroll. Jag borde försöka intervjua honom någon gång. Alla har gjort det, ingen har lyckats.

Feinschmeckerdetaljer:

* Det lilla huvudskaket vid 2,05.

* Bortvändningen vid 2,30 precis före ”where would I start”.

* Hur han INTE hämtar andan mellan ”my” och ”heart” alldeles mot slutet, utan bara låter tonerna gå i varann.

* Den lilla sparken vid sluttonen.

* Mikrofonlådan som han lägger tillbaka den där jättesockan i, sådana ser man aldrig längre.

* Den lilla boxarbugningen åt två håll efteråt, lite som George Scott brukade göra.

Här en artikel som prövar sig fram lite runt balansen mellan anonymitet och integritet, ett slags utvidgad version av vad jag tidigare har skrivit om. Många läsarreaktioner. Det kommer en text till inom kort på samma tema.

***

Något i mig är det som berörs av New York Times redan mycket uppmärksammade reportage om svensk föräldraförsäkring. Stolthet över härkomst och tillhörighet känns otroligt ute, men det är väl där någonstans texten från ”Vasterbotton” och andra ställen kittlar. Läs gärna.