Andreas Ekström – är nu ett alternativ?

Läser i senaste Medievärlden att Sydsvenskan har haft ett ”besvärligt år”. Det är ju sant, i den meningen att en älskad chefredaktör dog och i den meningen att försäljningen av annonser tydligen inte riktigt möter budgetmålen.

Men allt är en fråga om synsätt. Man kan också säga att Sydsvenskan har haft ett fantastiskt år, med en lång rad nya nyckelpersoner på plats, med dubbelvinst av Stora Journalistpriset och med ett intensivt och spännande förändringsarbete som leder till ny tidning och ny sajt nästa år. Allt är en fråga om synsätt.

***

Och just det, Otto Sjöberg avgick visst i veckan, efter sju år på ett av de tuffaste jobben en journalist i Sverige kan ha. Det hade väl varit mer av en skräll om han hade pallat ett år till. Att efterträdaren rimligen blir Thomas Mattsson visste läsare av denna blogg redan för mer än ett och ett halvt år sedan…

Den mer än sannolika bluffen kring ”Gömda” har uppmärksammats av Filter och av oss på Sydsvenskan, men ännu inget annat stort medium. Det är synd, men det kanske kommer när den aktuella boken släpps inom kort.

Hur som helst är kringstoryn nu väl så intressant som den ursprungliga. På nätet, på sajter som Familjeliv och författaren Monica Antonssons egen blogg diskuteras den här frågan med en intensitet som om det handlade om något fullständigt livsavgörande. Det är det kanske, för vissa av kontrahenterna, jag kan inte bedöma det.

Men jag ska bara nämna en sak, en sådan där klassiker, en återkommande tramsgrej som förekommer bland besjälade mediekonsumenter:

Frågan om vad medier ”vågar” och ”inte vågar”.

Tro mig, jag jobbar på en stor och fet och gammal tidning, och har jobbat på flera andra stora och feta och gamla tidningar: Det finns inget vi inte ”vågar”. Om en stor story är sann och relevant, då kan man vara rätt säker på att vi kör den.

Att ett antal medier i Sverige skulle avstå att skriva något ofördelaktigt om Piratförlaget, eftersom det delägs av Jan Guillou och Liza Marklund, är så gränslöst konspirationsteoretiskt tvärdumt att motstycke saknas.

(Däremot kan man tänka sig att just Expressen åtminstone inledningsvis ligger lågt med kritik mot en av sina viktigaste och mest profilerade krönikörer, Liza Marklund. Men andra medier torde inte lägga fingrarna emellan om de gör bedömningen att storyn är sann och relevant.)