Andreas Ekström – aktuell med boken "Google-koden"

Om ni har en kvart: Katia Wagners intervju med Ann Heberlein, vars bok ni kommer att höra talas om överallt den närmsta tiden.

Om ni har en halvtimme: Niklas Orrenius intervju med Alexander Bard, som kanske inte tar riktigt så lång tid att läsa, men om ni följer upp med några relevanta googlingar så!

Om ni, slutligen, är så lyckligt lottade att ni har en hel timme: SVT-dokumentären om Ernst-Hugo Järegård av Erik Bäfving.

De senaste dagarna har Åsa Sjöströms och min lilla serie med korta och extremt sakfokuserade intervjuer under vinjetten ”En enda grej” publicerats i Sydsvenskans pappersedition, som en radda förstasidor i vår kulturdel. De har faktiskt gjort sig allra bäst där, på papper, av någon anledning. Men för den som vill läsa de fem korta intervjuer som serien består av, så ta dem i ordning:

1. Jan Guillou om skrivmaskiner.

2. Staffan Valdemar Holm om ledarskap. (Några hiskeligt roliga citat i den, välj den om ni väljer bara en!)

3. Veronica Maggio om att skriva låttexter.

4. Johan Glans om tajming.

5. Blondinbella om Blogg.se.

Den som läser Offside känner igen greppet: att ställa frågor om något mycket specifikt, knutet till intervjupersonens dagliga verksamhet och professionella kunnande. Idén om hur detta skulle göras i vår variant, i detalj, med vinjettnamn och personer och ämnesval, fick jag under en treminutersdusch en decembermorgon. Konceptet var liksom klart med personer och allt när jag petade öronen med en bomullspinne efter att ha hängt upp handduken. Inga väsentliga ändringar gjordes efter det.

Idéarbete fick gärna vara så fullständigt motståndslöst bara lite oftare.

Sitter och skriver klart intervjun med Carl-Johan Vallgren nu. Han talar på det viset att han ofta använder sin samtalspartners förnamn. ”Vet du, Andreas, jag tänker inte så”, kan han säga till exempel.

Eftersom jag gärna skriver i formen fråga/svar tar jag redan plats i intervjutexter (för mycket plats, tycker en del). Därför lutar jag åt att inte citera Vallgren på det här viset, även om det säger något om hur han är i mötet med en annan människa, för att det inte ska ta uppmärksamheten från annat. Tänker jag rätt där?

Men ska man utgå från hur kulturjournalistik bedrivs i verkliga livet borde skribenterna snarare fascineras av rävjakt. Där kan man tala om djupgående identifikationsmöjligheter. Ett rött gäng på höga hästar jagar gemensamt livet ur stackars oskäliga offer.

Min kollega Per Svensson avfärdar i en recension av Åsa Sandells boxningsbok parallellerna mellan boxning och kulturjournalistik, och presenterar ett klart intressantare alternativ.

Håkan ”Journeyman” Engström och jag skriver om ett antal utvalda klipp med Malmökoppling. Läsarna får rösta.

Bra på riktigt: det med den magiska Zarah Leander.

Kalkonkul: det med den nyskrivna julhymnen.

Allra värst: Treutiger bygger en dagobertmacka.

(Och ja, självklart fick jag rassemejl efter texten om Fox News besök i Malmö, vad trodde ni…)

Jag tycker att Slate är en fantastisk nättidskrift som borde varit med på min årsbästalista. Inte minst på grund av den här texten av Ron Rosenbaum, som formulerar en riktigt intelligent kritik av mediegurun Jeff Jarvis. (Man måste möjligen vara rätt mycket mediedåre för att läsa Jeff Jarvis. Hur mycket mediedåre man då måste vara för att läsa kritik av Jarvis… Ja, ni får dra era egna slutsatser.)

Är just i färd med att läsa ut Carl-Johan Vallgrens tämligen storslagna comebackroman ”Kunzelmann & Kunzelmann”. Jag har väldigt roligt när jag läser den, och låt er inte avskräckas av talet om ”skälmroman” (vilken idiotisk genrebeteckning) när ni senare i år följer mitt råd och tar med den här boken på en resa.

Min fråga till er, kloka läsare (som ju precis som läsarna hos Newsmill vet mer än avsändare/ägare!) är nu denna:

Vad vill ni veta av och om Carl-Johan Vallgren? Jag intervjuar honom i morgon.

När någon inte förstår vad man skriver är det vanligt att frågor om en dold agenda dyker upp.

Det är en av många, många saker jag har haft skäl att tänka på under den senaste veckan efter den vid det här laget rätt bekanta krönikan i tidningen Journalisten, vid det här laget kommenterad av över sextio bloggare och i flera andra medier.

För att kanske förenkla både för mig själv och för sådana som tycker att jag tycker fel har jag bestämt mig för att sätta samman något slags samlingstext som dels enkelt formulerar mina basala ståndpunkter i frågor om upphovsrätt och filtjuveri. (Ja, jag vet, många av er tål ordet dåligt, men… Låt mig återkomma i det där dokumentet till varför jag gillar att använda det ibland, som ett slags motvikt till ordet ”upphovsrättsindustrin”, som jag själv ogillar på motsvarande sätt.) Där ska jag också ordna en liten länksamling, dels till sådant jag har skrivit i Sydsvenskan och i Journalisten, men också till kloka invändningar mot dessa texter.

Jag behöver lite mer tid på mig, men hoppas kunna samla något sådant under de närmsta veckorna i alla fall. Vi får väl se. Min arbetsgivare ställer ju samtidigt det helt rimliga kravet att jag skriver åt dem också…

***

Kan också berätta att det arbete som jag och Alexander Kuprijanko gör med att få till en sjusidig upphovsrättsspecial fortskrider. Vi har flera bra grejer på gång, men inser hur otroligt lite det är med sju sidor… Ett säkert tecken på att både Alex och jag har blivit väldigt, väldigt intresserade av den här frågan. (Därvidlag har tiderna förändrats! I det längsta kändes det som ett slags tråkig plikt att sätta ljuset på den här frågan från ett annat håll.)

För dem av er som inte känner till honom men är intresserade av frågan: I mitt tycke är Alexander den nyhetsreporter i Sverige som bevakar de här frågorna bäst. Han är superkunnig, pedagogisk, och som det tycks respekterad av människor med vitt skilda åsikter. Han håller i allt material som är av reportage- och nyhetskaraktär till vår special, medan jag är redaktör för opinionsmaterialet. Det ska bli riktigt kul att jobba mer med det här under januari.

Vi kämpar också med en balans: hur ger man de insatta något nytt att läsa, samtidigt som man är riktigt pedagogisk för den ganska breda allmänhet som inte har örnkoll på alla detaljer i det här? Jättesvårt, och en klassisk utmaning för ett stort massmedium.

Normalt pratar vi inte så här mycket om vad vi ska göra i tidningen framöver, men vad det gäller den här satsningen har vi kommit överens om att göra det. Vi tror helt enkelt att en sådan öppenhet gör sidorna bättre.

Men som sagt. Sju sidor. Det är ju ingenting…

Jag läser sällan tidningars huvudledare, eftersom jag generellt har svårt att förhålla mig till osignerade texter. (The medium is NOT the message. The SENDER is the message. McLuhan featuring Ekström.)

Men: Fick just sms från en kompis i Stockholm som noterat vad jag själv missat då jag läste DN i morse – nämligen att min krönika i Journalisten uppmärksammas i DN:s huvudledare i dag.

Några intensiva dagar har det varit – tack igen för alla bidrag till diskussionen! – och mer lär det bli. Men i dag och i morgon måste jag till tidningen få ur mig någonstans i storleksordningen 25 000 tecken text, vilket inte är så lite. Särskilt eftersom tecknen måste sättas samman i en unik ordning, som helst ska upplevas som just unik. Därför får jag bli lite korthuggen nu.

Av allt spännande som finns att läsa rekommenderar jag i dag Jenny Maria Nilsson, skribent och fotograf. Skulle du ha tillgång till Sydsvenskans papperstidningar från helgen som gick kan du där läsa en intervju med fotografen Lars Tunbjörk, och en med matskribenten Mats-Eric Nilsson. Ingen av dem finns dessvärre online i nuläget, men jag tyckte båda blev rätt bra, var och en på sitt sätt. (Och den ena, mötet med Tunbjörk, födde två konkreta bokidéer hos mig. Är du förläggare och nyfiken så kan du ju mejla, så berättar jag…)