Andreas Ekström – är nu ett alternativ?

I dag utkommer DN Söndag. Om den inte snart börjar fyllas med lite mer substans och lite färre handväskor kan det hända att jag slutar öppna den.

***

Har sett en del sågningar av den i mitt tycke mycket lovande – men självklart ännu inte färdigutvecklade – musiktjänsten Spotify. Dessa sågningar kommer som det tycks alltid från personer som på det hela taget tycker att fri nedladdning av allt är en för alla inblandade bra modell. Naturligtvis. Jämfört med att bara ta vad man vill ha av allt och alla hela tiden har Spotify förstås sina svagheter.

***

Skicka ordet ”poesi” som SMS till nummer 72580. Det är gratis. Du kommer inte att störas. Du kommer inte att ångra det. Lita nu på mig.

Ah, se där! Det så kallade huvudet på den så kallade spiken!

Efter det där behöver jag för min del inte säga något mer om själva debatten som min krönika har lett till…

Vilket är utmärkt. Då kan vi gå vidare till grundläggande sakfrågor. Som till exempel den här, om vi ska ta en påminnelse:

Om du tillgodogör dig resultatet av mina konstnärliga eller intellektuella ansträngningar, ja, då är det rimligt att du är med och mikrobetalar för det arbete jag har lagt ner. (Ekonomisk upphovsrätt.) Det är också rimligt att jag som upphovsman har rätt att förbjuda Stora Onda Oljebolaget att använda min egenhändigt skrivna sång i sina reklamfilmer. (Ideell upphovsrätt.)

Detta är det allra mest grundläggande. Det är med detta det börjar.

Här en reflektion över ett fenomen som jag menar fångar Piratpartiet som i en liten ask:

För det första medger partiet genom sina främsta företrädare att man inte har en heltäckande politisk idé, utan att man i allt väsentligt är ett enfrågeparti. (Se till exempel Christian Engströms svar på min krönika i Journalisten, alla relevanta länkar i tidigare inlägg.)

För det andra vägrar partiet redogöra för vilket av de två blocken man kommer att stödja i den händelse man får riksdagsplats. Piratpartiet säger i stället att de ska stödja den sida som ger dem bäst stöd för sina sakfrågor.

Det betyder alltså rimligen att man bara kan rösta på Piratpartiet om man anser att den enda sakfråga partiet driver är viktigare än något annat. (Om man till exempel anser att det kvittar om Sverige går med i Nato eller inte, om man inte tycker att det spelar någon roll på vilken nivå A-kassan ligger, om man tycker att det är helt egalt om vi ska tillåta dödshjälp eller inte. Och så vidare i en oändlig rad.)

Alltså: Om man känner att den egna rätten att njuta av frukterna av andras arbete, utan att betala något, inte ens femtio öre, är viktigast av allt – då kan man rösta på Piratpartiet. Knappast annars.

Ska Sverige skicka trupp till Afghanistan? Du skiter i vilket? Bra. För detta enda exempel visar på hur potentiellt farligt ett vågmästarparti kan vara. Och om det som Piratpartiet bestämmer sig för att inte ta ställning – då är det ett slutligt bevis på den brist på konsekvensanalys av den egna linjen som präglar partiet.

Hur många människor tänker på det här viset när de röstar? Jag är mycket nyfiken på det. Svaret kommer snart. Min prognos är att Piratpartiet mycket väl kan ta mandat i något av valen 2009 och 2010.

***

1998 var jag ny Staffanstorpsreporter på Sydsvenskan. Vi gjorde en serie om det stundande valet. Folkpartiet, som hade tre mandat, gjorde precis som Piratpartiet gör: De bestämde sig för att ställa sig utanför blockpolitiken, och sa ”vi röstar där våra idéer får störst genomslag”. Jag gjorde ett stort reportage om det, och var väldigt häpen över vad folkpartisterna i Staffanstorp sa. Det tycktes ju självklart att ingen skulle våga rösta på dem, om man inte fick klara besked om de skulle jobba med moderater eller sossar.

Valet blev mycket riktigt en jättekrasch.

Folkpartiet förlorade två av sina tre mandat, och var nära att förlora det enda återstående också. Deltidskommunalrådet fick, om jag minns rätt, avgå på kuppen.

Möjligen finns det ingen som helst lärdom att dra av detta för Piratpartiet.

Förra året blev det ett visst liv över att Sydsvenskan gjorde en helt normal nyhetsgrej på hur det går ekonomiskt för Johan Larsson, Sveriges mest betydande entreprenör på bloggområdet.

Det var på den tiden som den svenska bloggosfären liksom talade med en röst, och kände sig lika kränkt vid omnämnanden som vid uteblivna omnämnanden i etablerade medier. Jag tror att året som har gått har gjort stor skillnad där. Om jag har rätt får vi väl se – vi har just publicerat en ny artikel som handlar om Johan Larssons andra verksamhetsår i bolaget, med kommentar från Martin Jönsson…

Det är knappast någon hemlighet för någon vad jag tycker om det storskaliga angrepp på upphovsrätten och den nedvärdering av intellektuellt arbete som nu sker.

Väldigt många av mina ståndpunkter har jag redan resonerat kring rätt utförligt; den som är extremt intresserad av vad just jag tycker får, som Jan Myrdal brukar säga, gå till läggen. (Det vill säga, på 2000-talet, söka på Google och i relevanta databaser, och på Journalistens webb, där jag skrivit om saker som berör det här både en och två gånger.)

Gårdagens krönika om Piratpartiets likheter med Ny Demokrati väckte de förväntade reaktionerna. Läs gärna artikelkommentarerna, som på olika sätt är mycket upplysande. (Jag ska skriva några svar i det forumet också, så fort jag hinner… Det tar tid att golgatavandra genom den svenska bloggosfären. Tro mig, jag tar den här promenaden då och då.)

Här är några saker att läsa:

* Allra enklast är förstås att använda Knuff.se. Följ länken och du ser alla svenska bloggar som har kommenterat krönikan.

* Anders Svensson om Piratpartiets plats på höger-vänster-skalan, en fråga som jag menar är extremt viktig för det politiska landskapet. (Man kan ogilla att den är viktig, men man kan inte låtsas som om den inte är det.)

* Beiersdorf skriver roligt om den gamla fajten om s-ordet.

* Några moderata karameller.

* Christopher Kullenberg nämner partiet i en kort recension av en ny bok i Svenskan.

* Och sist men inte minst gör Anna Troberg en Anna Troberg. (Det vill säga blandar äpplen och päron. Samt kiwi, bananer, persikor och apelsiner. Men det är en rolig sågning!)

***

Så, om reaktionerna. I flera fall är det saker som jag uppfattar som extremt grundläggande och självklara som ändå måste förklaras – om man nu vill försöka få alla att förstå. Som till exempel vad en krönika är, eller vad ordet estetik betyder.

Man kan naturligtvis välja en annan strategi också, och bara skriva nästa grej utan att delta i efterdebatten. På sätt och vis tror jag att det är ett bättre sätt att använda min tid – men lika roligt är det inte. Alltså ska jag återkomma med fler korta svar och kommentarer, även i andra forum.

Mest av allt gillar jag Christian Engströms sansade svar på min krönika, som finns som kommentar till krönikan på Journalistens sajt. Jag är dessutom glad över att frågans vikt numera begrips av fler, vilket gör att journalister, politiker och analytiker i större utsträckning sätter sig in i den och formulerar något slags linje för sig själva.

Tipsa mig gärna om fler diskussioner och synpunkter, och tills vidare: stort tack till alla som kommenterar här på min sajt. Ni är intresserade, engagerade och sakkunniga och ni är med något litet undantag alltid schysta och raka i tonen. Jag har inte behövt stryka något enda inlägg som har kommit i den här frågan. Jag återkommer. Senast i morgon, skulle jag tro. Förlåt, ni som skiter i den här frågan och skulle vilja läsa något annat, ni får väl välja någon av alla de utmärkta bloggar jag tipsar om här till höger i stället…

Bloggandet blir lite sporadiskt och kort den här veckan. Jag är alltså i Syrien på jobb, och eftersom jag inte jobbar med flera veckors framförhållning här på bloggen längre så…

Hur som helst. Det blir mycket länkar till egna grejer här framöver, jag räknade till sjutton opublicerade grejer i tidningens system när jag åkte i slutet på veckan. Haha. Jag är en total grafoman. Och det blir bara värre.

Grafomanin har en lång rad tänkbara skäl och förklaringar. Men jag undrar om inte den bästa är något som en kollega pekade ut: Vissa människor tänker noga innan de skriver, och skriver sedan texterna rakt igenom utan att ändra. Andra tänker genom att skriva. Genom att sätta sig och börja formulera något, testa, stryka, skriva om, så uppstår till slut ett hjärtas mening. Jag är mer kategori två än kategori ett. (Kostnaden? Ja, ibland texter som inte är färdigtänkta, eftersom jag ramlar ner mitt emellan lusten att tänka på något, det vill säga skriva om det, och lusten att publicera.)

Jag hoppas kunna publicera något i bloggväg direkt från Syrien (detta är förstås förproducerat) men kan inte räkna med uppkoppling dygnet runt precis.

Läser i senaste Medievärlden att Sydsvenskan har haft ett ”besvärligt år”. Det är ju sant, i den meningen att en älskad chefredaktör dog och i den meningen att försäljningen av annonser tydligen inte riktigt möter budgetmålen.

Men allt är en fråga om synsätt. Man kan också säga att Sydsvenskan har haft ett fantastiskt år, med en lång rad nya nyckelpersoner på plats, med dubbelvinst av Stora Journalistpriset och med ett intensivt och spännande förändringsarbete som leder till ny tidning och ny sajt nästa år. Allt är en fråga om synsätt.

***

Och just det, Otto Sjöberg avgick visst i veckan, efter sju år på ett av de tuffaste jobben en journalist i Sverige kan ha. Det hade väl varit mer av en skräll om han hade pallat ett år till. Att efterträdaren rimligen blir Thomas Mattsson visste läsare av denna blogg redan för mer än ett och ett halvt år sedan…

Apropå det här blev det helt nödvändigt att skriva det här. Och dagen efter det här. Jag som oftast skriver av glädje njuter faktiskt lite av att någon gång ibland skriva av ilska.

***

Roligt att Kurt Mälarstedt fick Publicistklubbens guldpenna! Han är en väldigt fin skribent och en sympatisk människa.

I Malmö och Köpenhamn finns nyhetstjänsten Rapidus, som nog får sägas göra något som ingen annan gör i Sverige. Jag ska inte rabbla detaljerna i deras koncept här och nu, men en viktig del är att prenumeranterna inbjuds till exklusiva intervjuer med intressanta personer. Nu senast samtalade Rapidus grundare och styrelseordförande Jan Wifstrand med Lena Endre.

Intervjun – som innehåller åtminstone ett scoop av den typen som Expressen eller Aftonbladet lätt säljer 50 000 extra tidningar på – finns i vissa delar (dock utan det scoop jag talar om…) på Rapidus egen tv-sajt, men bara som en teaser kommer här en minuts sammandrag från YouTube, där Lena Endre bland annat medger att hon har lovat knäcka Viggo Cavlings näsben. Det får ni faktiskt inte missa.

Rapidus utgivare är Thomas Frostberg, och hans sorgligt negligerade blogg hittar ni här.

Alltid roligt med lite peppande till tidningsvärlden.

***

Och så får vi gratulera tidningen Trots Allt, som även den nu äntligen har kommit dithän att den inte behöver trycka tidningen, utan klarar sig bäst med bara webbpublicering. (Att en och annan fårskalle talar om detta som en nedläggning är mer deras problem än Trots Allts.)

***

Självklart, helt självklart, fälldes den undermåliga dokumentären om damp och adhd-bråken av Granskningsnämnden.

***

Just det, det här kommer också från IiN.