Andreas Ekström – är nu ett alternativ?

Jag har jobbat på mitt absoluta max under veckan som gick. Mycket tid och kraft gick till tråkiga saker av typen uppbokningar, inbokningar och avbokningar. Väldigt lite gick till andra bokgrejer, av typen… läsning av böcker. (Vilket jag tänkte på då jag med stor avund läste Anna Hallbergs genomgång av bokåret i DN. Så många av de böckerna som jag vill läsa, så få av dem som jag har läst.) Men jag hade otroligt trevligt under några av de intervjuer jag gjorde i Stockholm, publiceringar kommer inom kort.

Dessutom gjorde jag möjligen mitt sista jobb med en av Sydsvenskans verkliga veteraner, Stockholmsfotografen Kent Hult som efter ganska precis 40 år i firmans tjänst går i pension den här veckan.

Kent och jag har varit på melodifestivalen, vi har varit i en chokladfabrik, vi har varit på utbildningsdepartementet, vi har varit i märkliga hamnmagasin där tv-program spelas in, vi har varit på små tidskriftsredaktioner, vi har varit på Teatergrillen, vi har druckit te på märkliga små fik i Stockholmsförorter man bara besöker om man bor där eller ska intervjua någon som bor där, och vi har väntat på kulturens dignitärer i tusen och ett hotellförmak.

Kents bästa genre är närgångna personporträtt. Tycker jag i alla fall. Se här en bild på Sveriges just nu mest fotograferade person. För mig ger den något nytt.

Min nästa krönika i Journalisten kommer inom kort. Den här filmen har varit avgörande inspiration.

Klart med visum till det där arbetsvisumsvåra landet! Hade jag aldrig trott. Jag återkommer med berättelser om detta, men jag tror jag väntar tills vi kommer hem.

Tills vidare vill jag inte höra några invändningar: nedanstående löp är lysande för en mellanstor lokaltidning.

Pratade med TV4 i onsdags om att vara med i ”Kvällsöppet” samma kväll, i egenskap av pappa. Efter att ha fått lite mer information om vad programmet skulle ha för inriktning är jag glad över att det inte blev så. (Och sedan vill jag ogärna diskutera disciplin med någon som stavar det utan s.)

I dag: samtal med Johan Glans, som blir den nionde personen jag intervjuar här i Stockholm på två dygn. Ska bli intressant att se om jag kan hålla kvaliteten vid utskrift; jag var i alla fall väl förberedd för de här samtalen, vilket man tyvärr inte kan säga om det här, med Miria Parvin som spelar huvudrollen i ”Mamma Mia!” i Malmö just nu. Ett intressant och typiskt exempel på hur det inte märks jättetydligt när jag inte skriver så bra, om ni förstår hur jag menar. Lägstanivåtricks. Men fin bild av Henrik Rosenqvist och smart rubrik av Petter Bjerregaard, som vanligt. Det är tur att man har kolleger.

***

Jag älskar Östermalmshallen. För samtalen man hör där (”jag vill inte lägga trettio tusen på en resa till Västindien nu, jag lägger hellre undan dem för sommarhuset, men jag gör inte det heller har jag märkt, jag köper kläder, HAAAhahahaha!”) och för fiskarna man ser.

Var på jobb på TV-huset i Malmö häromdagen. I entrén kan man se nedanstående skylt.

Det här är allt vad jag inte menar med ”fri television”. Det här är snarare vad jag menar med ideologiproduktion. Floskler som har precis noll effekt på saker som samarbetsklimat, gemensam riktning och effektivitet – just eftersom de sätts upp som ett slags förenklade slagord i TV-husets entré.

Det är tur att Kobra finns, jag säger bara det. Varför har de inte fått Stora journalistpriset, förresten?

Kinky Afro har skaffat sig ytterligare en blogg att skriva för sällan på.

***

Bisarrt hårt tryck just nu, att göra-listan är lång som ett ösregn, och det är ofta saker som är extremt tidskrävande samtidigt som utfallet ser rätt smalt ut. Håller på att försöka ordna ett arbetsvisum för ett land som sällan beviljar sådana. OM jag får det, så blir reportaget fantastiskt.

I dag ska jag intervjua tjejen som spelar den unga huvudrollen i Mamma Mia här i Malmö just nu. Och i morgon, i Stockholm? Ett fantastiskt utsnitt ur vår samtid: I tur och ordning Lars Tunbjörk, Blondinbella och Jan Guillou. Egentligen borde jag sammanfört dem!

När jag gjorde min klippboksgenomgång hittade jag ett annat riktigt guldkorn. Jag blev som knappt 21-årig sommarvikarie på GP 1996 utsänd till en husockupation i Alingsås. En bryggeribyggnad skulle bli ungdomshus, men så ändrade sig politikerna och beslutade om rivning i stället. Jag och blivande stjärnfotografen Jessica Gow tog lokaltåget, och letade oss fram.

Talesman för ockupanterna? Andreas Malm!

”Jag har säkert skrivit fem gånger, men inget har kommit in”, sa Andreas Malm bistert om de insändare han hade författat till lokaltidningen.

Som rättrådig reporter påpekar jag att det här med husockupationer är olagligt. Andreas Malm svarar:

”Lagen är inte intressant. Om man vill se det formellt och kliniskt kan man säga att politikerna har följt den. Men moralen sket de i.”

I slutet av artikeln står det förresten att Andreas Malm (och hans bror Jonathan) förmodligen kommer att finnas med i politiken i framtiden, hur den än gestaltar sig. Och det var ju rätt.

Annars kan man konstatera att jag detta år var och skulle bli reporter på stor fet gammal rejäl morgontidning. Andreas Malm var och skulle bli politisk aktivist.

Vi har det gemensamt att vi tydligen har stått stilla i utvecklingen i tolv år, Andreas och jag…

Jag visste inte att det fanns ett slags namnföregångare till Bokhora, men det gör det alltså. Klicka på den där länken för att läsa en hyllande recension av Lundaförfattaren Axel Thormählens USA-debut. (Jag intervjuade Axel Thormählen i samband med att USA-kontraktet blev klart, men texten finns dessvärre inte online.)

Några dagar försenat, men ändå: man måste säga att Betty Skawonius intervju med Björn Gustafsson i DN är alldeles fantastisk. (Upp med en hand, alla som kissat hårt för att spara tid.)

***

Varma gratulationer till PC Magazine, som äntligen har passerat brytpunkten där de kan sluta att trycka sin tidning och helt fokusera på webbdistribution! Roligt att se att allt fler lyckas med detta nu.

***

Rikard Palm visar i en debattartikel hos Newsmill att han är precis så mycket människa som han tycks vara när han arbetar. Fascinerande. Men bra för honom själv? Osäkert. Han borde ju genast få andra erbjudanden efter detta, kan man tycka.

Nu börjar det bli riktigt jobbigt. Den bekännelsevåg som jag hade hoppats mina tidigare pekoralpubliceringar skulle leda till bland bloggande journalistkollegor har uteblivit. Kanske för att få journalister faktiskt arkiverar sina grejer. Kanske för att de är fegisar.

Oavsett vilket betyder detta att jag känner mig ensammare än någonsin, när jag nu bjuder er en fotbollsspecial, ett slags worst-in-show från mina tidigaste yrkesår. Samtidigt vet jag ju att jag inte är ensam. Jag har ju kolleger som än i dag ser till att hålla fotbollsreferatpekoralets fana högt!

Nummer ett. Men Dahlbergs och Ramstedts gossar ryckte raskt upp sig, och tog över.

Nummer två. ”Henka” hade bara att toffla till bollen – trodde alla. Men han missade ladugårdsväggen inifrån, och bollen rullade retligt utanför.

Nummer tre. Om man ska göra ett försök till sammanfattning av Fjäråskamraternas insats så här långt i år får man nog först och främst konstatera att truppens goda kondition varit utslagsgivande.

Nummer fyra. Visa oss en bättre mittback i division IV Halland den som kan!

Nummer fem. (I årssammanfattningen efter att IFK Fjärås vunnit sin serie.) Årets negativa överraskningar: Tja, det kanske det finns en eller ett par. Men varför tjöta om det en dag som den här? (Tjöta! Jag skrev på dialekt!)

***

Hittar också ett stycke samtidshistoria, en nyhet i Norra Halland som från oktober 1996. Rubriken: ”Nu finns Kungsbacka på internet”. Ur texten:

”Om man med ett så kallat sökverktyg, som Infoseek eller Alta Vista, söker på Kungsbacka får man hundratals svar. … Platsen där sidorna finns, eller sajten som det numera kallas, innehåller ett 20-tal sidor.”

Välkommen till 1996.