Andreas Ekström – är nu ett alternativ?

Dagen före nyårsafton snodde jag åt mig ett mjukbandstryck av Erik Wijks ännu outgivna ”Allt vi här drömma om” (Atlas förlag). Det var något med historien – fadersporträttet, familjegirigheten, den psykiska sjukdomen, västkustmiljöerna – som gjorde att detta alldeles uppenbart var ett läsmåste.

Första recensionsdag för denna bok är i slutet på januari. Så ingen recension nu, jag ville ändå bara säga detta: Erik Wijks bok är en stor läsupplevelse. Fyra hundra sidor i ett enda andetag. En vackert berättad, mångbottnad, resonerande och känslosam saga som råkar vara alldeles sann. Erik Wijks stillsamma funderingar kring var gränsen mellan excentricitet och psykisk sjukdom går är värda enormt mycket.

För den som inte alltid har förstått intensiteten i Erik Wijks politiska engagemang – eller alla resonemangen heller, för den delen – är boken klargörande. Han har helt enkelt gjort som vi alla väl gör då och då: tagit en egen erfarenhet och gjort den allmän, och ibland gjort det i alldeles för stor utsträckning. Pengar, till exempel, Erik Wijk gillar inte pengar. Och varför gör han inte det? För att pengar har förgiftat livet i hans släkt. Man har i stor utsträckning umgåtts i olika rättsförhandlingar om arv efter mystiska stiftelser i Liechtenstein.

Men det är strängt taget också detta, släktmedlemmarnas återkommande oförmåga att samtala, som gjort boken möjlig. Den bygger nämligen i mycket stor utsträckning på brev. Personliga brev och vykort och rättsinlagor. Allt sparat utan ordning hos den nu avlidne pappan. Erik Wijks arbete med att bringa ordning i detta måste ha varit enormt krävande, både vad det gäller metod och känslomässig insats. Och, som sagt, det har resulterat i något otroligt gripande, en läsning som jag verkligen rekommenderar.

(Påminn mig om att jag i god tid ska ombesörja pappersåtervinning av de pärmar och åter pärmar med brev jag har sparade. Inte så mycket för min egen skull – jag har sällan eller aldrig sparat kopior av vad jag själv skickat – utan för dem som skrivit till mig.)

Tidigare notering om denna bok här.

Är just i färd med att läsa ut Carl-Johan Vallgrens tämligen storslagna comebackroman ”Kunzelmann & Kunzelmann”. Jag har väldigt roligt när jag läser den, och låt er inte avskräckas av talet om ”skälmroman” (vilken idiotisk genrebeteckning) när ni senare i år följer mitt råd och tar med den här boken på en resa.

Min fråga till er, kloka läsare (som ju precis som läsarna hos Newsmill vet mer än avsändare/ägare!) är nu denna:

Vad vill ni veta av och om Carl-Johan Vallgren? Jag intervjuar honom i morgon.

Jag visste inte att det fanns ett slags namnföregångare till Bokhora, men det gör det alltså. Klicka på den där länken för att läsa en hyllande recension av Lundaförfattaren Axel Thormählens USA-debut. (Jag intervjuade Axel Thormählen i samband med att USA-kontraktet blev klart, men texten finns dessvärre inte online.)