Jag har utkommit med böcker 2004, 2006 och 2008. Alla som känner mig begriper vad det betyder: jag måste, mer eller mindre tvångsmässigt, hålla fast vid denna snygga rytm av vackra jämna tal och se till att få göra något även 2010.
Det måste inte vara stort. Det ska gärna spreta ordentligt från tidigare projekt. Det ska vara roligt, och så bitvis gärna lite svårt också.
Många av de här kriterierna, men inte alla, uppnås i det nya projekt som jag nu på allvar ska ta mig an i januari, som ska vara klart i september och som ska ges ut om precis ett år. Förr sa marknadsförarmänniskor alltid att man skulle försöka få all publicitet på en gång om man var intresserad av att nå ut med en bok. Nu finns det marknadsförarmänniskor som säger tvärt om: Man ska dutta länge, och etablera hela tanken hos de potentiella läsarna, och till och med göra dem till medskapare.
Så vad ska jag göra, om det är ett år kvar? Lägga in en räknare på sajten som börjar på 365 och går neråt? Kanske. Då blir jag i alla fall tvungen att hålla deadline.
Det finns så gränslöst mycket bra skribenter som man aldrig hittar. Hade jag inte varit vän med Rick, så hade jag garanterat aldrig läst honom. Och det hade varit otroligt synd.
Rick brukar roa sig – och mig, för all del – med att köra Googles översättningsrobot över den här sajten, så att han åtminstone har lite koll på vad jag skriver om och på vad som händer i mitt liv. Testa gärna. Det blir rätt kul ibland.
Ni minns reglerna: En timme om dagen i en månad, med dator, utan internet. Mappen ”Bok och texter” på datorn.
Vad som har hänt hittills är att jag har pysslat väldigt mycket med ett dokument som heter ”Idélista”, där jag alltså försöker sätta ett tiotal idéer i prioritetsordning.
Haha. Hahaha.
Just nu är det väl rätt iskallt vad som ska stå sjua eller åtta på den där listan. Vad jag behöver är en etta, det är hela saken. Men, i den desperata jakten på framsteg: jag har i alla fall stekt en idé, som jag nu med varm hand lämnar över till vem som helst:
Jag tycker att boken ”Den första biografin om Martin Kellerman” borde skrivas. Han har dokumenterat sitt liv i en sådan omfattning att vi tror att vi vet allt om honom. Och så är det givetvis inte. Någon borde skriva en rejäl litterär analys av hans grejer, göra intervjuer med hans vänner, men inte med honom, och skriva den första biografin – med just den titeln, för att markera att Kellerman är såpass bra att det är helt rimligt att anta att det kommer fler.
Man vet aldrig i förväg vad som engagerar läsare. När jag letade upp några gamla citat ur mina första artiklar i lokalpressen i Kungsbacka hade jag bara tänkt använda dem som en ram för lite sensommarbloggande – men jag fick mer reaktioner än på något annat jag har bloggat om. Det kom mejl i massor, inte minst från kolleger som kontrade med egna dunderpekoral från way back when. Och inte minst önskemål om fler, för nog fanns det fler?
Det fanns fler. Tro mig, det fanns fler.
Jag har väl inte precis några storysar att hänga upp dem på, som jag gjorde där i september, men ni kan ju få gona er åt några citat, samt såklart rösta på vilket som är värst. Är ni med?
Nummer ett. En skivrecension i Kungsbacka Tidning under vinjetten ”Andreas klarar skivan”: Låtar som Senza una donna gör full rätt för den silkeslena röst Paul Young förvaltar.
(Och njut nu av den klassiska vinjetten. Ja, det är en skrivmaskin där på min axel. Ja, jag hade permanentat hår.)
Nummer två. Ett reportage från en barnteateruppsättning: Klass S3C på Aranäsgymnasiet har kunnat föra en stor kulturell framgång till protokollet.
Nummer tre. En intervju i Göteborgs-Posten (att de tog in frilansmaterial från sextonåringar!) med en sångerska som vi trodde var up and coming, men som nog i själva verket var down and going: Efter de stora framgångarna i vinernas, modets och matens högborg Paris är hon fylld av självförtroende.
Nummer fyra. En toppnyhet i Kungsbacka Tidning om att en präst, aktiv på 1700-talet, slutligen skulle få en minnessten som motsvarar hans förträfflighet: Trots alla dessa framgångar så finns inget kvar av det hela i hans hembygd som på något sätt påminner oss om hans storhet, men nu äntligen blir det ändring på det!
Nummer fem. Ett av många referat från den glödheta femtedivisionen i Norra Halland: Struten kom i 22:a minuten. Den kom rättvist efter bra Fjäråslir.
Nummer sex. En personlig favorit, och aktuell eftersom jag just nu håller på med ett reportage om Guns’n'Roses, är några myndigt fördömande ord i anslutning till en skivrecension. Gud, jag rodnar verkligen, men förlåt, jag var bara sexton! Jag beskriver i alla fall bandets mediepolicy och går sedan till försvar för de stackars reportrar som hånas i låten ”Get in the ring”. Lyssna här nu: Dessa försvarare av tryckfriheten får uppmaningen att omedelbart förflytta sig till ett varmare ställe och en del andra uppmaningar som vi väljer att inte citera. Detta är dålig stil av pojkarna. Sedan får de vara hur stora stjärnor som helst.
Flera hundra döda i Homs, i Syrien. En sömnig och vänlig stad som jag besökte för några år sedan. Det är obegripligt att föreställa sig. »49 minuter sedan
