Rick Falkvinge och moralen
Piratpartiets ledare Rick Falkvinge har inte längre råd att jobba utan lön, och ber därför om donationer för att kunna fortsätta sitt jobb som ledare för Piratpartiet.
Han blir därmed ett intressant exempel på den mecenatkultur som jag för min del är övertygad kommer att återkomma på bred front i samhället under 2000-talet.
Forskare får, med tacksamhet, lita på att döda rika knösar skänker sina pengar till forskningsändamål – för det allmänna kommer inte att satsa särskilt mycket på deras verksamhet.
Konstnärer får, med tacksamhet, lita på att allmänheten skänker sina pengar för att finansiera deras arbete. (Allmänheten bestämmer nämligen själv, plötsligt, över hur den ska förfoga över konstnärens resultat. Till konstnärens häpnad.)
Vad händer i ett mecenatsamhälle? En rad olika saker. Forskningsfriheten inskränks, till exempel. Den olönsamma grundforskningen får stå tillbaka för omedelbart konkret applicerbara resultat. Var och en får dra egna slutsatser om vad som händer med konst, litteratur, musik och teknisk utveckling. Säkert olika saker för varje kulturyttring – men den gemensamma nämnaren är ett slags övergripande amatörisering av intellektuellt arbete.
Och hur var det nu med Rick Falkvinge? Ja, jag hoppas att man inom Piratpartiet på endera viset löser det så att man kan anställa sin partiledare med en vanlig lön. Den donationsmodell han har föreslagit är ett uppenbart tricksande för att slippa betala in en endaste krona i skatt eller en endaste krona i arbetsgivaravgifter, helt utan solidaritet, inom lagens bokstav men inte lagens anda.
En moral som passar utmärkt ihop med resten av Piratpartiets verksamhet.
Det som gör mig på gott humör i sammanhanget är den unga partimedlemmen Simon Rosenqvist, som med imponerande självständighet benar ut varför partiledarens väg är fel.