Andreas Ekström – är nu ett alternativ?

Piratpartiets ledare Rick Falkvinge har inte längre råd att jobba utan lön, och ber därför om donationer för att kunna fortsätta sitt jobb som ledare för Piratpartiet.

Han blir därmed ett intressant exempel på den mecenatkultur som jag för min del är övertygad kommer att återkomma på bred front i samhället under 2000-talet.

Forskare får, med tacksamhet, lita på att döda rika knösar skänker sina pengar till forskningsändamål – för det allmänna kommer inte att satsa särskilt mycket på deras verksamhet.

Konstnärer får, med tacksamhet, lita på att allmänheten skänker sina pengar för att finansiera deras arbete. (Allmänheten bestämmer nämligen själv, plötsligt, över hur den ska förfoga över konstnärens resultat. Till konstnärens häpnad.)

Vad händer i ett mecenatsamhälle? En rad olika saker. Forskningsfriheten inskränks, till exempel. Den olönsamma grundforskningen får stå tillbaka för omedelbart konkret applicerbara resultat. Var och en får dra egna slutsatser om vad som händer med konst, litteratur, musik och teknisk utveckling. Säkert olika saker för varje kulturyttring – men den gemensamma nämnaren är ett slags övergripande amatörisering av intellektuellt arbete.

Och hur var det nu med Rick Falkvinge? Ja, jag hoppas att man inom Piratpartiet på endera viset löser det så att man kan anställa sin partiledare med en vanlig lön. Den donationsmodell han har föreslagit är ett uppenbart tricksande för att slippa betala in en endaste krona i skatt eller en endaste krona i arbetsgivaravgifter, helt utan solidaritet, inom lagens bokstav men inte lagens anda.

En moral som passar utmärkt ihop med resten av Piratpartiets verksamhet.

Det som gör mig på gott humör i sammanhanget är den unga partimedlemmen Simon Rosenqvist, som med imponerande självständighet benar ut varför partiledarens väg är fel.

Piratpartiet är i den något vettigare änden bland dem vars analys om upphovsrätten jag inte delar.

I den något mindre vettiga änden finns The Pirate Bay, som jag av en rad skäl har oerhört svårt att känna något positivt alls för. Inte minst blir jag provocerad av deras barnsliga sätt att kommunicera, på ordval och på vidrigheterna som… ja, ni kan den där historien. Men har ni ännu sett den här? När man läser detta i Svensk Bokhandel och uppföljningen i Sydsvenskan här får man sig visserligen ett skratt på TPB:s bekostnad. Men också en tankeställare om mognadsgrad hos de personer som företräder den storskaliga anstiftan till brott som TPB är. (Denna länk har diskuterats i en tidigare tråd hos mig, nämligen i kommentarerna till det här inlägget, och där är väl det mesta sagt kanske. Tyckte ändå det kanske fanns potential för lite vidare diskussion, och ville mest visa in er som inte sett diskussionen till kommentarerna som nu finns där!)

Företrädare för The Pirate Bay kan nu fundera på detta och på hur följande erfarenhet kan tillämpas för dem:

Varför fick tidningen Resumé sluta med sin öppna kommentarfunktion? Enkelt: Kommentarerna innehöll så mycket ogrundad ryktesspridning och hårda ord. Och varför gjorde de det? Enkelt: Artiklarna innehöll så mycket ogrundad ryktesspridning och hårda ord.

Strunta i Kanye West, han är helt ointressant, och läs i stället texten under Kanye-klippet på den här bloggen.

Jag hade det inte så när jag var liten. Jag har det inte så nu.

Men det är många, många kolleger i jobb som liknar mina som har och har haft det precis så. De lever på mycket blygsamma inkomster. Royalty, till exempel, från småskaliga musik- och litteraturprojekt.

Så finns det ju också en föreställning bland dem som bestämmer om löner. Det faktum att man har roligt på jobbet (som en musiker) eller känner ett kall till uppdraget (som en präst) eller gör stora samhällsinsatser (som en läkare) kan få kosta. Det vill säga: Det är ju så roligt att spela, visst är det okej om du får fem hundra spänn och en baguette för det här giget? Och, just det: Visst är det okej att jag tillgodogör mig resultatet av dina ansträngningar för noll kronor?

Jeff Atwood är en av de mest intressanta skribenterna på temat upphovsrätt och digital verklighet. Den här texten tycker jag inte man ska missa om man delar det intresset.

Atwood är väldigt matter-of-fact, och en slutsats jag drar av att läsa honom handlar om journalistikens misslyckande: Piratbeteendets konsekvenser borde vi ha förstått och lyckats översätta till relevanta områden mycket tidigare än vi gjorde. Kodknackarna låg först i en lång kedja, där till exempel de skönlitterärt orienterade bokförlagen ännu inte på allvar ingår.

De kommer att ingå där, och av ett enkelt skäl: Det går alldeles utmärkt att läsa en roman som pdf.

När någon inte förstår vad man skriver är det vanligt att frågor om en dold agenda dyker upp.

Det är en av många, många saker jag har haft skäl att tänka på under den senaste veckan efter den vid det här laget rätt bekanta krönikan i tidningen Journalisten, vid det här laget kommenterad av över sextio bloggare och i flera andra medier.

För att kanske förenkla både för mig själv och för sådana som tycker att jag tycker fel har jag bestämt mig för att sätta samman något slags samlingstext som dels enkelt formulerar mina basala ståndpunkter i frågor om upphovsrätt och filtjuveri. (Ja, jag vet, många av er tål ordet dåligt, men… Låt mig återkomma i det där dokumentet till varför jag gillar att använda det ibland, som ett slags motvikt till ordet ”upphovsrättsindustrin”, som jag själv ogillar på motsvarande sätt.) Där ska jag också ordna en liten länksamling, dels till sådant jag har skrivit i Sydsvenskan och i Journalisten, men också till kloka invändningar mot dessa texter.

Jag behöver lite mer tid på mig, men hoppas kunna samla något sådant under de närmsta veckorna i alla fall. Vi får väl se. Min arbetsgivare ställer ju samtidigt det helt rimliga kravet att jag skriver åt dem också…

***

Kan också berätta att det arbete som jag och Alexander Kuprijanko gör med att få till en sjusidig upphovsrättsspecial fortskrider. Vi har flera bra grejer på gång, men inser hur otroligt lite det är med sju sidor… Ett säkert tecken på att både Alex och jag har blivit väldigt, väldigt intresserade av den här frågan. (Därvidlag har tiderna förändrats! I det längsta kändes det som ett slags tråkig plikt att sätta ljuset på den här frågan från ett annat håll.)

För dem av er som inte känner till honom men är intresserade av frågan: I mitt tycke är Alexander den nyhetsreporter i Sverige som bevakar de här frågorna bäst. Han är superkunnig, pedagogisk, och som det tycks respekterad av människor med vitt skilda åsikter. Han håller i allt material som är av reportage- och nyhetskaraktär till vår special, medan jag är redaktör för opinionsmaterialet. Det ska bli riktigt kul att jobba mer med det här under januari.

Vi kämpar också med en balans: hur ger man de insatta något nytt att läsa, samtidigt som man är riktigt pedagogisk för den ganska breda allmänhet som inte har örnkoll på alla detaljer i det här? Jättesvårt, och en klassisk utmaning för ett stort massmedium.

Normalt pratar vi inte så här mycket om vad vi ska göra i tidningen framöver, men vad det gäller den här satsningen har vi kommit överens om att göra det. Vi tror helt enkelt att en sådan öppenhet gör sidorna bättre.

Men som sagt. Sju sidor. Det är ju ingenting…

I går skrev Rick Falkvinge några rader om den grundläggande principen att samma rättigheter bör gälla på internet som i livet utanför internet. Det är på det hela taget förstås inte orimligt, som teoretisk modell.

Omsatt i praktik bär det däremot sämre enligt min mening, uttryckt i en tidigare krönika i Journalisten.

I dag utkommer DN Söndag. Om den inte snart börjar fyllas med lite mer substans och lite färre handväskor kan det hända att jag slutar öppna den.

***

Har sett en del sågningar av den i mitt tycke mycket lovande – men självklart ännu inte färdigutvecklade – musiktjänsten Spotify. Dessa sågningar kommer som det tycks alltid från personer som på det hela taget tycker att fri nedladdning av allt är en för alla inblandade bra modell. Naturligtvis. Jämfört med att bara ta vad man vill ha av allt och alla hela tiden har Spotify förstås sina svagheter.

***

Skicka ordet ”poesi” som SMS till nummer 72580. Det är gratis. Du kommer inte att störas. Du kommer inte att ångra det. Lita nu på mig.

Ah, se där! Det så kallade huvudet på den så kallade spiken!

Efter det där behöver jag för min del inte säga något mer om själva debatten som min krönika har lett till…

Vilket är utmärkt. Då kan vi gå vidare till grundläggande sakfrågor. Som till exempel den här, om vi ska ta en påminnelse:

Om du tillgodogör dig resultatet av mina konstnärliga eller intellektuella ansträngningar, ja, då är det rimligt att du är med och mikrobetalar för det arbete jag har lagt ner. (Ekonomisk upphovsrätt.) Det är också rimligt att jag som upphovsman har rätt att förbjuda Stora Onda Oljebolaget att använda min egenhändigt skrivna sång i sina reklamfilmer. (Ideell upphovsrätt.)

Detta är det allra mest grundläggande. Det är med detta det börjar.

Det är knappast någon hemlighet för någon vad jag tycker om det storskaliga angrepp på upphovsrätten och den nedvärdering av intellektuellt arbete som nu sker.

Väldigt många av mina ståndpunkter har jag redan resonerat kring rätt utförligt; den som är extremt intresserad av vad just jag tycker får, som Jan Myrdal brukar säga, gå till läggen. (Det vill säga, på 2000-talet, söka på Google och i relevanta databaser, och på Journalistens webb, där jag skrivit om saker som berör det här både en och två gånger.)

Gårdagens krönika om Piratpartiets likheter med Ny Demokrati väckte de förväntade reaktionerna. Läs gärna artikelkommentarerna, som på olika sätt är mycket upplysande. (Jag ska skriva några svar i det forumet också, så fort jag hinner… Det tar tid att golgatavandra genom den svenska bloggosfären. Tro mig, jag tar den här promenaden då och då.)

Här är några saker att läsa:

* Allra enklast är förstås att använda Knuff.se. Följ länken och du ser alla svenska bloggar som har kommenterat krönikan.

* Anders Svensson om Piratpartiets plats på höger-vänster-skalan, en fråga som jag menar är extremt viktig för det politiska landskapet. (Man kan ogilla att den är viktig, men man kan inte låtsas som om den inte är det.)

* Beiersdorf skriver roligt om den gamla fajten om s-ordet.

* Några moderata karameller.

* Christopher Kullenberg nämner partiet i en kort recension av en ny bok i Svenskan.

* Och sist men inte minst gör Anna Troberg en Anna Troberg. (Det vill säga blandar äpplen och päron. Samt kiwi, bananer, persikor och apelsiner. Men det är en rolig sågning!)

***

Så, om reaktionerna. I flera fall är det saker som jag uppfattar som extremt grundläggande och självklara som ändå måste förklaras – om man nu vill försöka få alla att förstå. Som till exempel vad en krönika är, eller vad ordet estetik betyder.

Man kan naturligtvis välja en annan strategi också, och bara skriva nästa grej utan att delta i efterdebatten. På sätt och vis tror jag att det är ett bättre sätt att använda min tid – men lika roligt är det inte. Alltså ska jag återkomma med fler korta svar och kommentarer, även i andra forum.

Mest av allt gillar jag Christian Engströms sansade svar på min krönika, som finns som kommentar till krönikan på Journalistens sajt. Jag är dessutom glad över att frågans vikt numera begrips av fler, vilket gör att journalister, politiker och analytiker i större utsträckning sätter sig in i den och formulerar något slags linje för sig själva.

Tipsa mig gärna om fler diskussioner och synpunkter, och tills vidare: stort tack till alla som kommenterar här på min sajt. Ni är intresserade, engagerade och sakkunniga och ni är med något litet undantag alltid schysta och raka i tonen. Jag har inte behövt stryka något enda inlägg som har kommit i den här frågan. Jag återkommer. Senast i morgon, skulle jag tro. Förlåt, ni som skiter i den här frågan och skulle vilja läsa något annat, ni får väl välja någon av alla de utmärkta bloggar jag tipsar om här till höger i stället…

Nu så, någon dag försenad, finns min krönika om Piratpartiet som 2000-talets Ny Demokrati, på tidningen Journalistens webb.

Vad säger ni? Ser jag fel? Eller har jag missat fler paralleller? Kommentera här eller på Journalistens sajt. Eller både och, by all means!