Tänker högt bara

Funderar på om en text är skrivbar: I den sansade mediekritiska diskussion som nu förs, så pratas det enbart om de snabba genrerna. Vad som är lätt och vad som är svårt, vad som blev fel och vad som blev rätt. Bra.

Men eftersom jag sedan rätt många år är verksam i de långsammare genrerna, så funderar jag på om det går att skriva en mediekritik även om dem. Om ”thoughts and prayers”-narrativet. Om de allvarliga, känslosamma texter som publicerats i krönikeform och på ledare och på kultursidor. Sådana som byggs ut med referenser till historia, musik och litteratur, sådana som har till uppdrag att fånga en känsla och helst en tanke som kanske var otänkt av den som läser.

Var de texterna tillräckligt bra? Med två undantag – Peter Kadhammar och Maciej Zaremba stod för dem – så tycker jag inte riktigt det. Jag tycker att de där texterna ofta blev ganska platta, som om de rörde sig inom en jättesnäv ram av socialt accepterat språk. Aha, nu har ”en sån där” grej hänt, då måste någon skriva ”en sån där” text.

Så jag överväger att välja ut tio-femton texter och närläsa dem och se om det går att formulera sig kritiskt om dem, även i vetskap om att de kan vara oerhört svårskrivna, särskilt när de ska vara klara på en timme. Men egentligen vill jag inte landa i en kritik mot enskilda texter, det är lite som att säga åt en flottare att han borde ha stoppat en sluss från att öppna sig. Jag skulle vilja se om det finns något slags ram runt journalistikens form, som vi inte riktigt ser.

Kommentera