Varje kväll mellan klockan 21 och 22 sitter jag i vårt arbetsrum och arbetar med något i mappen ”Bok och texter” i min dator. Nätuppkoppling är inte tillåten. November månad, till att börja med. I december berättar jag hur det gick. Trettio timmar av stirrande är mitt worst case, men någon del av mig vill gärna tro att trettio timmar av stirrande åtminstone har ett slags terapeutiskt värde.

Det hela är en neslig sidoeffekt av min önskan att inte vara en dryg typ som inte har vett att presentera sig alternativt tycker att andra automatiskt ska veta vem jag är. Men effekten om jag inte lyckas minnas blir den motsatta, eller värre.

Jag ska skärpa mig. På något sätt. Tills vidare genom att kontemplera över några visdomsord av min gamle favorit Denis Leary.

Det är intressant för dem som är intresserade av kommunal marknadsföring. Men ännu mer intressant för oss som är nyfikna på vad upphovsrättsbrotten kan betyda för musiker.

Det tycks mig självklart att alla musiker i fortsättningen kommer att få arbeta mer med att spela live och mindre med att spela in saker, vilket minskar deras nyproduktion. Kompositörer som inte själva är artister kommer att få det mycket knivigare. Eftersom mikrobetalningarna som tidigare gav dem försörjning nu förnekas dem av personer som tycker att dessa kreatörers arbete ska lönas med noll kronor, så behövs nya intäktsmodeller även för dem.

Det verkar alldeles självklart att vi kommer att se mer konst med produktplaceringar, och mer konst som tillverkas med kommersiella hänsyn (men då inte masskommersiella, demokratikommersiella, utan sponsorkommersiella, storbolagskommersiella).

Fallet i Dalarna kan kanske placeras in i mitten på den här skalan – men är mest intressant som ett tecken på ett paradigmskifte. Läs och tänk.