Ett omöjligt uppdrag

Jag är med i Bloggstafetten i år också. Den är tyvärr fortfarande felstavad. Jag ska återkomma till det, men först tar jag stafettpinnen från Annica Tiger, som skriver så här:

”Jag lämnar nu över bloggstafettpinnen till Andreas Ekström och undrar vad han har att säga om pressetik i stort och i smått, exempelvis varför publiceras vissas namn och inte andras namn i artiklar? Varför visas en del på bild och andra på en utsmetad meningslös bild eller som en schablonfigur? Ibland tycker jag personligen inte att det finns någon logik i det hela.”

Det är inget litet ämne som Annica ger mig. Jag skulle behöva flera veckor på mig att formulera något som skulle likna en egen ”linje” i pressetiska frågor och utgivarfrågor. En hejdlös förenkling ger detta:

* Man ska följa de yrkesetiska reglerna.

* Man ska som skribent, utöver det, ägna sig åt omläsning av sina egna alster för att se vad som blev bra och dåligt, rätt och fel.

* Man ska på olika sätt bidra till att de etiska diskussionerna hålls vid liv och omprövas, till exempel genom att verka för en bättre rättelsekultur.

* Man ska komma ihåg att regler och principer som var bra 1997 kan vara inaktuella 2007. Det gör de pressetiska frågorna extra svåra, eftersom de kräver snabb förändring.

Detta är en hejdlös förenkling, bara en början. Men också en tusenmilafärd etc etc.

Nå. Nästa ämne, som jag sänder till Mimos blogg, blir detta:
Varför, tror du, väljer skaparna av Bloggstafetten att stå fast vid en felaktig stavning av ordet ”bloggstafett”? De stavar alltså på det engelska sättet, med ett g. (Deras initiativ med stafetten är ju utmärkt och perfekt skött i övrigt – så hur kan det komma sig att de inte har ändrat sig på denna enda punkt? Ett misstag blir ju inte bättre av att man håller fast vid det.)