Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

En bokrecension

Avstampet – berättelsen om en mediekoncerns uppgång och framgång
Anders Westgårdh och Robert Johnsson
Stampen

Boken ”Avstampet” är Stampenkoncernens egen produktion, en generöst tilltagen krönika om resan från tidningshus till mediekoncern. Projektet är ett utmärkt initiativ från Stampens sida: branschförändringarna under de senaste tjugo åren är enorma, och med sina många och offensiva förvärv och strukturaffärer har familjen Hjörne blivit en helt central spelare på den svenska mediemarknaden. Detta behöver och förtjänar detaljerad dokumentation.

Författarna har haft all tillgång till de ledande personer de har behövt. Här finns minutiösa redogörelser för varje steg i förhandlingar och förvärv, och siffror så det räcker och blir över. Avgångne koncernchefen Tomas Brunegårds visioner har förverkligats på punkt efter punkt. Möjligen är det lite tidigt ännu att säga om han har haft mest rätt eller fel.

Författarna av denna bok plågas dock inte av sådana tvivel. ”Avstampet” ger en bild av Tomas Brunegård som stundtals får mig att associera till bloggen Kim Jong-Il looking at things. Den Store Ledaren har helt enkelt med sin oerhörda arbetskapacitet, sin breda bildning, sin energi, sin begåvning, sin generositet, sin förmåga till delegering och avslappning, sin tro och sina drömmar om biståndsarbete och sist men inte minst sin goda bergsbestigarfysik varit den bästa möjliga människan i alla de svåra situationer han har hamnat i.

Jag måste nu citera ganska rikligt ur boken.

”En förvaltare är det inte alls fråga om, han är skapare. … Han är en uthållig, tålmodig skapare av saker.”

”Tomas sitter kvar vid mötesbordet men är inte riktigt närvarande. Han blickar ut genom de stora fönstren mot Göta älv … Ändå är det inte den vackra vyn han ser. Han ser ett helt nytt medielandskap.”

”Det var sjumilakliv som fick mediebranschen i hela Norden att rikta blickarna mot Polhemsplatsen och den fortfarande unge direktör som var i färd med att rita om hela den svenska tidningskartan.”

Och så min personliga favorit:

”På sidan fem i årsberättelsen för 2006 ler Tomas Brunegård mot kameran. Han håller händerna knäppta och lutar ena armen mot det blankpolerade skrivbordet. Han ser nöjd ut, vilket han har anledning till. Han har skjortan uppknäppt i halsen, vilket han också har anledning till. Varken han eller Lennart Hörling eller Lars Rundblom eller Mats Reimertz eller Gunnar Springfeldt bär slips, varken i årsberättelsen eller särskilt ofta i verkliga livet. Samtliga har prydliga skjortor och snygga kavajer, men ingen bär slips. Man behöver inte ha slips för att markera varken ställning eller framgång. Här byggs framtiden med uppkavlade ärmar och fria luftvägar.”

Ett centralt problem för bokens berättande – det finns flera – är hur den konsekvent lägger tonvikt vid konsensus snarare än konflikt. Ett par citat igen:

”Leif och jag fann varandra som personer.”

”Jag hade en väldig respekt och stort förtroende … för att det fanns en bra kemi mellan oss.”

”Vi var som ståndaktiga tennsoldater i stormen, och där grundlades en stark personlig vänskap mellan Tomas och mig.”

Det behövs inte fler citat i den genren – låt mig bara säga att ”Avstampet” lämpar sig utmärkt för en bromance-studie i företagsmiljö.

Boken är i bärande stycken rak och precis, skriven utan åthävor. När de koncernhistoriska detaljerna redovisas finns inget som stör läsningen. Men så fort Westgårdh och Johnsson lämnar det spåret och försöker bli personliga eller anekdotiska, havererar texten i en gegga av ålderdomliga försök till snitsighet eller usel humor, som när kommunpolitikern och styrelseledamoten Margita Björklund ska kolla in en sajt som Stampen har köpt, och chockas av vad hon ser:

”Det första som mötte Margita var nämligen åsynen av en spritt språngande naken ung man med vad som i enklare kretsar brukar benämnas ståfräs.” (Min kursivering.)

Ibland lallar författarna iväg med detaljer om något slag i Västerås eller referenser till någon historisk gestalt. Effektiva farthinder, helt utan journalistiska eller andra poänger.

I andra stycken blir slarvet påfrestande. Med tanke på vem Joachim Berner har varit för GP borde det vara omöjligt att hans namn blir felstavat i en sådan här bok. Eller att Schibsted blir det, eller Ove Joanson, eller ett antal andra namn.

”Avstampet” är, för en medienörd, outhärdlig och oumbärlig på samma gång. Det som är bra har blivit bra eftersom huvudpersonerna har öppnat sig för skribenterna, som i sin tur har varit minutiösa i sin kronologiska skildring. Det som är dåligt har blivit dåligt eftersom författarna dels har undvikit alla former av djupgående problematiseringar, dels står huvudpersonerna för nära.

I den mån de ansvariga för detta bokprojekt råkar hitta den här texten och blir sura över mina invändningar så ska de minnas detta enkla:

De har gett sig på att skriva en bok i en näst intill omöjlig genre. När en närstående person ska skriva en biografi kommer lojalitet eller vänskap med huvudpersonen i vägen. Och när boken dessutom är ett beställningsjobb från huvudpersonen själv blir det ännu svårare. Anders Westgårdh har tidigare varit chefredaktör för GT, och hade det jobbet då GT såldes till Expressen.

Så varför har han då alls fått uppdraget att teckna koncernens historia? På grund av Göteborgsandan förstås. Vi tar nån vi känner! Så vet vi att det blir bra! Så funkar det i Göteborg, och så funkar det på Stampen.

Men inte kan väl Tomas Brunegård – som rimligen också måste vara ödmjuk som få – läsa den här boken utan att rodna ibland? Kanske klarade han det genom att hålla tempot uppe:

”Tomas Brunegård läser enligt uppgift både mer och fortare än de flesta.”

Vilket ju verkligen inte är så konstigt:

”Han är en Duracellkanin, säger vissa. Driv, energi och entusiasm är värdeord som används för att beskriva personen och ledaren Tomas Brunegård.”

2 Kommentarer

  1. martin den 20 juli, 2013 kl 11:43

    Förekommer Norra Halland i boken?



  2. Andreas Ekström den 21 juli, 2013 kl 04:51

    Nu blir jag plötsligt osäker… Inte på något avgörande sätt i alla fall. Men det är ju känt att Stampen vid olika tillfällen har gjort framstötar där.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.