Om Malik is the man

A quote from his newsletter, concerning Facebook’s new digital currency project. You can find the otherwise mild-mannered and thoughtful Om at om.co:

”… It is incredible chutzpah from a company that is less trustworthy than a rattlesnake in your living room. So what do I think about Libra? Honestly, I don’t have an opinion yet. There are more questions than answers. The entire announcement lacks clarity, which is typical of Facebook. The company is sneaky in how and what it reveals. That is how they continue to fool so many smart people again and again. Once more, they have cobbled together a coalition of the willing — those who are gullible enough to believe Zuck and his acolytes. They have forgotten the lessons of gaming companies, app developers and media companies that were led up to the brink and then casually pushed over. What’s more, even some of the usual Facebook skeptics have bought into the company bullshit.”

Lagar mat

Fyndar i kokbokshyllan hos mor och far. Här ett verkligt standardverk från tidigt sextiotal. Se och njut! (Jag gjorde jättefina tårtbottnar till midsommartårtan med recept härur, och fick då lära mig att ugnstiderna överlag är alldeles för långa i boken. Tekniken går ju framåt.)

Ett mysterium, i sanning

Ser att en Netflix-film med Jennifer Aniston och Adam Sandler som heter ”Murder mystery” har slagit något tittarrekord, och en kväll när jag är för pigg för att sova och för trött för att göra något annat börjar jag kolla.

Jag är lite tagen över den massiva uselheten.

Jennifer Aniston gillar man ju, men Adam Sandlers begränsningar är som ett slags vattenstämpel, en absolut säkerhetsmarkering för att kvaliteten aldrig kan nå över en viss höjd. Men ändå. Så oerhört häpnadsväckande undermåligt, alltihop. 

Dessutom: det är inte snyggt med tv-filmer med sådana där övertydligt skarpa bilder, som om man tittade på nyheterna eller alpin utförsåkning. Jag gillar när det är drömskt och konstnärligt och jättebra.

Precis som ”Murder mystery” inte är.

Utgivare, träd fram

Nu under sommaren blir det tillfälle för mig att träna mer och att samtidigt lyssna ikapp på mina poddar.

Ibland drabbas man av rena Hulken-styrkan, och ofta sker det när jag hör ”Medierna” i P1. Det är märkligt att erfarna redaktörer och utgivare inte svarar bättre för sig och sina medier när de får legitima frågor. Och jag blir galen när personer utan verkligt stark formell makt skickas fram för att ta skiten i stället – som stackars Eric Rosén på Aftonbladet, som har titeln ”biträdande redaktör”, vilket inte på något sätt för omvärlden förklarar vad han gör. 

Det är den sympatiske Eric som får försvara Aftonbladet när Lena Mellin, som själv är ställföreträdande utgivare och som rätt många gånger har varit ute och slirat rätt mycket, har gjort en lite väl drastisk tolkning av ett uttalande av en minister. (Där var jag snäll. Det är rakare att säga som det är: det Lena Mellin påstod var fel.)

Lena K Samuelsson har för övrigt varit utgivare för Svenska Dagbladet i många år, och har nu samma jobb på Aftonbladet. Hon lär vara mycket duktig och uppskattad. Men det är lite svårt att bedöma – för hennes förmåga att hålla sig undan all typ av offentlig diskussion är helt i särklass.

Man kan säga att utgivarskapet är kärnan i varför jag bryr mig om detta. Utgivarskapet är en unik och viktig konstruktion. Den som är utgivare är ensamt juridiskt ansvarig för varje publicering, har lön därefter, och har ofta särskilt stöd i rollen. Det är utgivaren som ska förklara och försvara kontroversiella eller felaktiga publiceringar i så många lägen som det bara är möjligt.

Detta är viktigt inte bara av principiella skäl, utan också av pedagogiska. Det finns många missuppfattningar om hur medier fungerar. Vem ska förklara det, om inte medierna?

Detta är också huvudskälet till att jag ogillar att någon annan än tidningens utgivare föräras med titeln chefredaktör. 

Alla vet väl vad en chefredaktör är? Det hörs ju: det är personen som bestämmer över tidningen. Problemet uppstår när titeln delas. Då är det i själva verket så – som på min egen tidning, och detta har jag ofta sagt i offentligheten förut – att den som är politisk chefredaktör enbart är chef över ledarsida och tillhörande debattsida, medan den som är chefredaktör och ansvarig utgivare bestämmer över resten, ja, faktiskt till och med över helheten, även om utgivaren av tradition så gott som aldrig lägger sig vad som står på ledarsidan försåvitt det inte är ett brott mot Tryckfrihetsförordningen, och så frifräsande är svenska ledarsidor sannerligen inte. Tack och lov. 

Här uppstår ett pedagogiskt problem visavi omvärlden.

Lösningen är uppenbar och jätteenkel.

Coolaste i år

När jag tänker efter lite mer: det coolaste jag har varit med om det senaste året måste vara när National Public Radio, motsvarigheten till P1 i USA, gjorde en timslång special kring de idéer och problem jag presenterade i mitt TED talk. Intervjufrågorna var strålande. Har sällan eller aldrig varit med om ett så ambitiöst och noggrant redaktionellt arbete, och genomslaget blev enormt.

Lyssna gärna. Inte för att jag är med en stund, utan för att det är så välgjord radio om en viktig fråga.

Legacy and liability

I was born and raised thinking about legacy. Most of us are. We don’t intend to, but we become versions of our parents. We choose equivalent jobs, we pick similar spouses, we tend to often remain in the same geographical area.

What is all this, if not entertaining the idea of a legacy? The strength of history, of roots to your tree?

I am the first reporter in my family – but as a keynote speaker, I am more than anything a teacher. Just like mom and dad, and many other people in my extended family past and present. And I like that. I like the sense of belonging to an idea, a context, a sort of saga: This is who we are, and this is what we do.

Of course, these thoughts limit us tremendously, too.

I came to think of that as I heard a quote from a young Swedish business tycoon – a guy who is going to be running a big family business, after fathers and mothers before him have done the same for more than a century. His magical words?

Legacy is a liability.

I immediately loved and hated that.

I do believe in a sense of purpose that can be drawn from a long history or a solid intellectual idea. But I also believe that the limits we set – for ourselves, for others – are stifling. For the young business leader I mentioned, legacy is likely to be holding him back. I can only imagine how sick and tired he must be of old school ideas of what the family business ”should” be – when all he wants to do is to reinvent.

And I suspect these same mechanisms may apply on an individual level as well.

Letting other people do what they want to do, and be who they want to be, is a good start for any enlightened human being. But how about yourself? Are you letting yourself do what you want to do? Be who you want to be?

Perhaps today could be a good day to reflect. What in your legacy is an asset, and what in your legacy is a liability?

Världens minsta fiol

Ska ni höra en inte så artigt formulerad åsikt i dag, så hör den här:

Hör ni världens minsta fiol spela sorgesam musik för de stackars rökare som nu inte längre får störa andra människor på uteserveringar och perronger med sin eviga skit? Gud vilket snyftande det är i medier överallt.

Långt mer än hälften av allt skräp som plockas upp på gator och torg är för övrigt fimpar, vilket bevisar att rökare är flera nivåer dummare i huvudet än genomsnittsmänniskan. Jag har ingen lust, verkligen ingen lust, att ösa in skattekronor till lungcancervård för dessa nonchalanta idioter. De borde visa lite tacksamhet för att staten tar hand om dem när deras eget omdöme inte överskrider en normal treårings. Bu fucking hu.