Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Your only beacon of truth

24 april, 2020 | 1 Kommentar

Imagine your life like that: believing that scientists, scholars, historians, economists, and journalists have devoted their entire lives to deceiving you, while a reality tv star with decades of fraud and exhaustively documented lying is your only beacon of truth.

Dagar som flyger

22 april, 2020 | 0 Kommentarer

En del säger att det är segt med hemmavarandet, att det är långsamt.

Mina dagar flyger förbi.

Jag går upp, tränar i en timme (det är sant!), äter många dagar knappt nån frukost längre, men läser förstås DN och Sydsvenskan, duschar och gör mig i ordning och sköter mina tänder minutiöst med stickor och trådar och borstar och fluor – utan immunförsvar framöver är problem med tänderna cirka det sista man vill ha, och tandhygienisten som annars alltid nynnar medan hon spettar loss tandstenen var rätt skarp senast.

Sedan försöker jag att sätta mig vid datorn en stund och göra något slags nytta. Skriva något. Läsa något.

Lunchen lagar jag, och vi äter den tillsammans, vi gör ju allt tillsammans, och sedan går jag ofta till torget eller till affären och kompletterar något inför det jag tänker göra till middag. Efter det behöver jag sannolikt ta det lite lugnt, så då gör jag det. Pratar i telefon. Småstädar förmodligen, gör något litet ärende. Hämtar D i skolan vid fyra, lagar mat med eller utan assistans av ungarna, äter middag med klanen, vi sanerar köket tillsammans, jag är ofta rätt färdig vid sjutiden och ligger sedan uthälld på lämplig möbel och rör mig lite obestämbart mellan barnen och Youtube och Messenger och Wordfeud. Dricker te, L skämmer alltid bort mig och gör teet åt oss båda när barnen är lagda. Sedan sover jag, sällan mindre än nio timmar nu, ibland mer.

Så… de flyger förbi, mina dagar. Och – jag har det jättebra. Tempot är lägre, men dagarnas innehåll… det är bra.

Snart är det 2021!

***

Bilden tog min bästa, noggrannaste och mest generösa läsare i dag när vi åt en glass i Botan. Vi har blivit vänner eftersom hon har skrivit till mig om allt möjligt, och jag har svarat. Hon är 87 bast och ett rent nöje att hänga med.

En charlatan i arbete

18 april, 2020 | 0 Kommentarer

I avdelningen knäppa grejer som drabbar kroniker har vi nu kommit till en sak som jag på sätt och vis skäms lite för. Jag är nämligen en väldigt stark anhängare av behandlingar vars effektivitet går att bevisa. Så fort någon säger till mig ”en del patienter har sagt att de upplever en viss förbättring av x, men…” så slutar jag lyssna.

Anekdoter nej, doktorsavhandlingar ja.

När jag fick veta att min PSC hade utvecklats till cirrhos, och att det skulle bli nödvändigt med en levertransplantation, drabbades jag av en mindre krisreaktion. Detta finns skildrat i sista kapitlet av ”Att hitta”. En sak som jag inte berättar där är att jag faktiskt, en enda gång, la tid och kraft på att besöka en person som utger sig för att med okonventionella metoder och strikta kostregler kunna hjälpa människor med olika åkommor.

Varför gick jag till honom? Av två skäl. Det viktigaste skälet var att en bekant hade tagit hjälp, fått bestämda kostråd, och blivit bra från sina magproblem. Jag hade alltså ett slags kvitto på att han kunde åtminstone något. Det andra skälet var… tja, jag vet inte. Min rationalitet slogs väl ut av rädsla. Vilket jag verkligen avskyr, för det är i exakt det utrymme som uppstår där, mellan rädsla och rationalitet, som charlataner kilar in sina små fakturor.

Väl på den pampiga anläggningen var jag med om en klassisk uppvisning i charlataneri, i stort och smått. Undersökningarna var renaste hokus pokus. Jag fick ta fram all min yrkeserfarenhet för att hinna sortera i den enorma ordfloden som vällde fram över mig, och för att kallt liksom titta på när han manipulerade mig fram till vad som kunde ha blivit köp av dyra kosttillskott. ”Jag har öppnat den där burken till dig nu”, är en särskilt minnesvärd mening.

När han var klar sa jag tack så mycket, jag ska be att få gå hem och begrunda detta en smula innan jag köper eller börjar ta några tillskott, är du här i morgon?

Den dittills vänlige mannen blev då… teatralt arg. Smart som han är vägrade han också att ta betalt för sin tid – trots att jag försökte insistera. Hans tid hade jag ju faktiskt tagit i anspråk. Men hade han tagit betalt hade han ju riskerat en anmälan till allmänna reklamationsnämnden eller något i den stilen, och han kände väl vittringen av någon som inte var tillräckligt rädd.

Jag gick därifrån ledsen och skakad, och det tog mig flera veckor att sluta att känna mig illa till mods. Inte så mycket för min egen skull, men för att jag hade fått en glimt av utrymmet mellan rädsla och rationalitet, och förstått vad det kan ställa till med. Det finns väl sannolikt i oss alla.

Tokfransar

17 april, 2020 | 0 Kommentarer

Det journalistiskt ansvarsfulla nu, efter hennes blåljugande, är att helt sluta att ge plats åt Cecilia Söderberg-Nauclér. Det är INTE news om hon blir skvatt galen, det är INTE av allmänintresse. Summan av knas är tillräcklig. Journalistiken nu bör handla om sakfrågan.

Om man lämnar henne åt sidan, så kan man associera vidare: Över huvud taget är detta journalistikens kanske svåraste gren. För vad gör man om en offentlig person faktiskt möjligen har… en skruv lös? Man kan inte skriva det i tidningen. Jag ser ingen annan råd än att journalistiken bara sakta backar ut ur rummet.

Vi har haft exempel med tongivande riksdagsledamot, tongivande debattör, tongivande offentlig tjänsteman… flera fall av knasbolleri som går bortom att vara egensinnig eller udda. Journalistiken blir mycket villrådig. Jag förstår verkligen det.

Men lösningen kan inte vara att amplifiera dessa personer som om inget hade hänt – när tio reportrar efter en presskonferens sitter och skakar på huvudet och säger ”X har ju fan blivit… galen?”. Jag har inget bra svar på hur man borde göra.

Lisa om statistik

16 april, 2020 | 0 Kommentarer

Debatten om hur bra det egentligen går med virusbekämpningen klarar inte ens det mest grundläggande, konstaterar Lisa på Facebook. (Vetenskapsjournalist. Min fru.)

Victor!

15 april, 2020 | 0 Kommentarer

Kanske har ni redan läst Victor Malm i Expressen – han är stenhård, men det är påkallat, och rent stilistiskt är detta min favorittext på… ganska länge.

Ett lågintensivt bedrägeri

15 april, 2020 | 0 Kommentarer

DN skriver intressant om att influerares marknadsmöjligheter krymper.

En subjektiv åsikt: Jag kan inte tänka mig en bättre nyhet från det fältet! Influerarfenomenet är ett idiotiskt kulturuttryck, tomt på värde. Genren bygger på ett slags låginstensivt men konsekvent bedrägeri.

All vår väntan bliver mer väntan

14 april, 2020 | 0 Kommentarer

Liten hälsouppdatering i väntan på levertransplantationen:

Den goda nyheten är att jag är hyggligt stabil, på mina 75 sjukskrivna procent. Samma gamla ointressanta symtom, plus en tilltagande svårighet att koncentrera mig. Tack och lov helt smärtfri ännu.

Den dåliga nyheten är att en rad samverkande omständigheter – antalet leversjuka med min blodgrupp, intensivvårdens särskilda läge etc – har gjort att jag måste ställa in mig på att vänta längre än jag hade hoppats.

Man kan aldrig veta när. Det kan fortfarande bli i eftermiddag om exakt rätt organ dyker upp som passar mig bättre än någon annan. Men ytterligare minst två månaders väntan får jag nog räkna med, till att börja med.

Som förut uppfattar jag att jag är i extremt goda händer, och känner mig på det hela taget vid gott mod. Jag borde dock verkligen inte ha gjort omelett till lunch, bara för att det råkade passa med rester och befintliga förråd. Jag gillar nämligen inte omelett något vidare. Äggvitors menlösa krisp gör ingen lycklig. Revansch i kväll, men frågan är med vad!

En smidig adapter

12 april, 2020 | 0 Kommentarer

Läser att Apple nu tillverkar en miljon skyddsvisir i veckan! Vad bra!

Mycket snart kommer de inte att funka med de gamla ansiktena. Då finns dock en smidig adapter för 349 plus moms att tillgå.

Ett bra decennium

12 april, 2020 | 0 Kommentarer

Inser just att det är på dagen tio år sedan: Weyler förlag släppte min reportagebok ”Google-koden”. Den förändrade mitt yrkesliv och hade inte kommit ut eller ens blivit till om inte Svante Weyler hade sett till att det blev så, genom nyfikna frågor och en insikt i vad jag själv ville göra som var djupare än min egen. Jag är så himla tacksam, och glömmer aldrig vad en bra förläggare kan göra för en författare.

(Boken är slutsåld, i stora delar inaktuell, kanske bara i vissa delar ännu läsvärd, och kommer inte att uppdateras eller komma i nyutgåva – det hör till ämnets natur att saker och ting förändras för fort och för mycket för det.)

Svante hänger inte på Facebook längre. Jag ska messa honom, jag har tackat många gånger förut, men det kan man inte göra för mycket. Tacksamhet är ändå en av mina favoriter bland de kristeliga dygderna.