Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Dags för ny utgåva

31 oktober, 2019 | 0 Kommentarer

Den som vill ha mitt korta nyhetsbrev skickar sin mejladress till mig. Utkommer i morgon!


If you want my short newsletter, please send your e-mail address to me. New edition tomorrow!

Det goda humöret, det uppriktiga språket

31 oktober, 2019 | 0 Kommentarer

I dag läser jag, med uppsluppen glädje, hårdingen Maureen Dowd i The New York Times.

Nygren har ingen ågren

30 oktober, 2019 | 2 Kommentarer

Något fick mig att tänka på den gamle toppsossen Jan Nygren. Han var påtänkt som statsminister när det i stället blev Göran Persson. Ett år efter det valet fick jag, 21 och ett halvt, en idé. Sålde in den till Göteborgs-Postens helgmagasin Två Dagar.

Jag publicerar den här nu, för att jag tog fram den ur arkivet, och… jag måste få säga att jag är lite stolt över att jag kunde prestera detta när jag var 21.

***

15 Mar 1997 

Ett år har gått sedan Jan Nygren inte blev statsminister. Nu är han informationsdirektör på Riksbyggen. Ett jobb som ger honom tid att umgås med sonen Daniel. Med 365 dagars perspektiv är Jan Nygren säker: han ångrar sig inte.

*

Jan Nygren är 47 år. Mitt i livet. Så här i mars jobbar han på som vanligt på sin nygamla arbetsplats. Arbetar hårt och mycket, men sliter inte ihjäl sig. Han har i alla fall hyfsat regelbundna arbetstider.
Och så väntar han på värmen, på att få ta ut den där 400-kubikaren.
– Jag skulle ha köpt lysrör egentligen. Men expediten hade en Honda CMT att sälja, så jag köpte den i stället. Jag var nära att ta fram den i går.
Det är säkert tolv grader i Stockholm. Eftermiddagssolen lyser över Strömmen och Jan Nygren tittar upp mot riksdagshuset på Helgeandsholmen. Han ångrar inte sitt beslut, säger han, och vem skulle göra det. Göran Persson är den minst populäre statsministern någonsin, enligt en ny opinionsundersökning.
– Det är med vemod jag ser nidporträtten av Göran Persson. Kritiken mot honom är orättvis för han är en kunnig politiker med förmåga att tänka systematiskt. Men just nu tycks hans jobb aningen otacksamt.
Mark Earthy tar bilder på Jan Nygren och tre flickor i de mellersta tonåren frågar vem han är, den snyggt klädde mannen med det alldagliga men sympatiska utseendet.
– Han blev inte statsminister när Göran Persson blev det, förklarar vi, och 25-öringarna trillar ner.
Händelsen är signifikativ – för Jan Nygren är och förblir rätt anonym. Han har inget emot att berätta om sig själv, tvärtom, men skandalerna och sensationerna saknas. Ingen tycks heller tycka att Jan Nygren är en otrevlig typ.
– Jag tror att man kan vara politiskt aktiv och bestämd i sina åsikter utan att behöva uppföra sig som en tölp mot folk, säger han – bestämt och eftertänksamt på en gång.
Typiskt Nygren.
Sällan eller aldrig hårt ansatt i debatt eller satir. Sällan eller aldrig utsatt för krav om avgång, ändring, räfst eller rättning, påstår vi och han protesterar inte utan säger sig bara vara glad att kunna konstatera att det är så.
– Samtidigt ska man komma ihåg att jag inte har varit någon spjutspets i den offentliga debatten. Min uppgift i regeringen var ju att hantera interna frågor.
Häromveckan var han på kalas hos Mona Sahlin som fyllde 40. Han pratar ofta med Ingvar Carlsson. De två står honom närmast i den gamla regeringen.

*

Daniel Nygren är 16 år. Till hösten börjar han på det naturvetenskapliga programmet på gymnasiet. Han har fått frågan förr, men vill absolut inte vara med i tidningen.
I dag mår Daniel utmärkt – och han är nöjd och lättad över sin fars beslut. En del medier gjorde gällande att det fanns ett ”kontrakt” mellan far och son som gick ut på att pappa inte skulle tacka ja till ett eventuellt erbjudande att bli statsminister.
– En tidningsanka. Så går det givetvis inte till i en familj. Det var jag, själv, som fattade beslutet. Jag la inte det ansvaret på min son. Hans åsikter hade stor betydelse, men det var mitt beslut och ingen annans.
Jan Nygrens familj består inte bara av Daniel numera. I somras gifte han sig med Gudrun Lundgren.
– Jag har ju inte tid att springa på krogen så vi träffades genom jobbet. Nu bor vi ihop alla fyra, Gudrun och hennes dotter Anna, och så jag och Daniel. Och det funkar utmärkt, säger han med påtaglig glädje och kanske lite lättnad.
Hade du tackat ja till statsministerjobbet om du hade vetat att du skulle bilda ny familj?
– Det vet jag inte och det lönar sig inte att spekulera i heller. Det fanns de som sa att ”nu var det ju lugnt, nu skulle han ju gifta sig” – men jag har faktiskt inte äktat ett hembiträde heller. Det är inte det det handlar om.
Sådana uttalanden gör Jan Nygren populär. Det händer inte sällan att han får ryggdunkar (”ibland så att jag nästan blir lite generad”) och uppmuntrande ord för att han som man i karriären satte familjen främst.
– Om mitt beslut har betytt något för jämställdhet är det bra. Men det var inte på något sätt därför jag gjorde som jag gjorde. Min situation är min och jag vill inte säga att det inte går att kombinera krävande jobb och familj, för det går visst. Om man har disciplinen och ett jobb som är något sånär bundet till en plats.
Vid något tillfälle sa Jan Nygren att han trodde på en förändring av statsministerjobbet, att det skulle kunna bli mindre krävande och mer mänskligt.
– Det tror jag inte i dag. Jag har insett att det är som det är.

*

Det finns flera, och för Jan Nygren själv mycket viktiga, detaljer i livet som inte är särskilt kända. Men de präglar honom mycket. Hans mamma är polsk judinna, till exempel.
– Ja, jag står ju faktiskt som invandrare i statistiken. Min mors berättelser om Lodz-gettot i Polen och om tiden i Auschwitz har kanske givit mig en förmåga att veta hur upprörd man kan bli över olika saker, och möjligen en aning om vad som är viktigt i livet. Mamma hade tur som klarade livet.
Många ”kanske”, många ”möjligen” och många ”enligt min mening”. På så vis talar den gängse bilden av honom sant igen – en ödmjuk person som hellre kompar än spelar solo, som hellre tar en diskussion än en konfrontation.
Dessutom är han vältalig (med ett förflutet som talskrivare på LO). Varje ord verkar noggrant utvalt.
– Få saker är så oviktiga att de inte förtjänar en stunds eftertanke. Om de är så oviktiga kan man väl lika gärna låta bli att säga något.
Det är svårt att inte få intrycket av att Jan Nygren är en ständigt lycklig och harmonisk person. Sansad och klok, en vanlig man med vanliga intressen. Men det stämmer inte riktigt heller.
– Jag har i varje fall mött tillräckligt många svårigheter för att inse att livet inte bara är solsken. Det är klart att jag har gått på pumpen ordentligt några gånger.
Fast sedan blir han lite förtegen och nämner bara hur han blev gruvligt nedröstad på en SSU-kongress i början av 80-talet. Hellre talar han om vad som är viktigt för honom i dag.
– Det är viktigt att kunna se sig själv i spegeln utan att skämmas alltför mycket. Jag vill inte på något vis sätta mig på höga hästar, men jag tycker att det är så. Man måste ha någon form av privatmoral i botten.
Tror du på Gud?
– Nej, jag är rätt ateistisk i min grundsyn på det andliga. Det kärleksbudskap som de flesta religioner predikar i grund och botten är ju okej. Men jag ser med förtvivlan på de bieffekter som religioner kan ge, om det så gäller talibaner eller något annat.
Ryggdunkar kommer inte bara från jämställdhetsivrarna. De som önskar att han hade tackat ja gör sig påminda emellanåt. Det frågas och föreslås, tisslas och tasslas.
Ska du tillbaka till politiken?
– Det är inte det första jag tänker på i nuläget. Men jag lämnade ju inte i vredesmod på något sätt. Kanske. Inte snart, och definitivt inte som statsminister. Nej, den tiden är nog förbi.
Vad ser du fram emot just nu?
– Familjens försenade sportlov. Vi ska åka till Österrike och åka skidor, om det finns någon snö kvar.
På Strömbron kommer en bekant fram och hälsar. Jan Nygren stannar, skakar hand, pratar en stund. Det låter rätt vardagligt. ”Vi måste träffas, hälsa, ha det.”
Undrar just om en statsminister har tid till sådant.

***

Visste du att:
• Hans fullständiga namn är Jan Ture Karl Nygren, och han föddes i Trollhättan för 47 år sedan. Stockholmare har han varit i 24 år, och favoritlaget är Hammarby. (Jan Nygren kan ”bli mycket glad en lång stund” av att lira boll.)
• Helst av allt äter han hårt stekt färsk makrill med dill och smör och tar gärna en ljus öl till. Anrättningen bör njutas på familjens sommarresidens nära Hamburgsund i Bohuslän.
• Han gillar att köra sin Honda CMT och att vara på sjön. Han spelar
gitarr – på 60-talet i Trollhättans country & western-stolthet Threetown singers, tillsammans med bland andra Lisebergs VD Mats Wedin.
• Jan Nygren har haft ett välansat skägg sedan 1968, men det är inte heligt. ”Jag är bara van. Min gamle far kände inte igen mig när jag tog bort det, så det får nog bli kvar.”
• När han hinner löser han gärna korsord, och längtar efter mer tid att läsa skönlitteratur och gå på bio.

Politisk karriär:
· Ordförande i SSU 1978-1984.
· Sakkunnig i försvarsdepartementet 1984.
· Statssekreterare i försvarsdepartementet och civildepartementet 1986.
· Samordningsminister i Ingvar Carlssons regering 1994-1996.

Jan om Jan:
”Jag är ganska trygg, tror jag, och faktiskt lite av en tävlingsmänniska även
om det kanske inte syns. Jag är bra på att hålla samman och organisera och
utnyttja medarbetares kunskaper. På så sätt är jag väldigt prestigelös. Jag
skulle dock önska att jag ibland hade mera tid att fördjupa mig i detaljer.”

Linas present

29 oktober, 2019 | 0 Kommentarer

Jag är inte mycket för föremål. Grejer. Samlarobjekt. Minnessaker. Jag har en enda låda med sådant.

Men så har jag också den här:

En av mina bästa vänner har en stark tro, och tycker att jag är orimligt hård mot mig själv många gånger. Du måste ge dig själv en liten smula nåd ibland, har jag fått höra, och det kanske stämmer. En dag på en konstutställning fanns hur som helst den här kakelplattan. Eller ja, det fanns många, de var präglade med olika ord.

Den här fick jag, och det är nog den finaste present jag någonsin har fått. Jag tänker på det i dag, som är min 44-årsdag.

En riktigt bra nyhet

28 oktober, 2019 | 0 Kommentarer

Detta är ett strålande reformförslag. Stöd det. Och tills vidare, anmäl dig själv och dina nära till Donationsregistret.

Det finns ingen reformerad fascism

28 oktober, 2019 | 0 Kommentarer

Res på er. Markera. Tala högt om vad som är viktigt. Förstå att fienden inte bär armbindel. Förstå att den som vill låtsas att det finns en avgörande konfliktlinje mellan C och L är beredd att låtsas vad som helst för att legitimera SD och skapa ett starkt konservativt block och därmed säkra personlig makt. Protestera direkt mot den som viftar bort, slätar över, ursäktar. Förstå hur oerhört nära vi är en absolut intellektuell och samhällelig katastrof. Det finns ingen reformerad fascism, det finns bara fascism.

Fuck you. That’s why.

27 oktober, 2019 | 0 Kommentarer

Mediadag i Malmö

26 oktober, 2019 | 0 Kommentarer

Det var mediadag i Malmö i torsdags. Jag var programledare. Massor av branschfolk på ett utsålt Palladium – teatern där Carola vann Melodifestivalen 1983 med ”Främling”. I källaren finns en loge döpt efter henne. Den la jag rabarber på. Jag var nämligen så vansinnigt trött att jag visste att jag verkligen skulle behöva sova. Inte bara ligga ner och vila lite.

Lisa packade då ner en ny snajdig och helt osannolikt bra luftmadrass hon har skaffat, och en kudde och en filt och en t-shirt att sova i. Och i ett omysigt hörn direkt på klinkergolvet sov jag som en stock hela lunchen. Jag ställde ett exemplar av ”Främling” där på bordet också, och markerade att den ”tillhör Carola-logen”. Hoppas den får stå kvar.

Eftersom jag var så sliten var jag osäker på hur bra det skulle kunna bli, men jag fick nyss följande mejl från den ansvarige, Jocke Örnelid, och… ja, klinker, Carola och en middagslur är tydligen den rätta medicinen.

Hittat på LinkedIn

25 oktober, 2019 | 0 Kommentarer

Det är så fascinerande att ibland ingå i en språkvärld som är mig helt främmande. Jag är inte säker på att jag förstår vad som menas med det som beskriver vad jag har lovat göra. (Jag vet givetvis vad jag ska göra, det är kodorden som känns så fjärran och utelåsande.)

Med det sagt: Detta är ett drömgig. Ju starkare utbildningsinslag, desto större mening.

Bra Texas!

24 oktober, 2019 | 0 Kommentarer

Per ”Texas” Johansson är en av de bästa fotbollsskribenter jag vet. Det är lite konstigt att han inte i nuläget används av någon tidning – såvitt jag vet i alla fall. Det här reportaget handlar om hans sista år som professionell. Det är så makalöst roligt, nära och sorgligt och medryckande och precist.