Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Inställda begravningar

22 mars, 2020 | 0 Kommentarer

Som många av er vet tjänstgör jag ibland ideellt som ceremoniförrättare. Jag leder borgerliga begravningar, avskedshögtider för personer som inte vill ha en sådan i en religiös kontext.

Just nu gör jag det inte, eftersom jag ju varje minut riskerar att behöva ställa in, och den osäkerheten behöver inte sörjande familjer.

Men jag blir alldeles bedrövad när jag läser nyheten om att en del begravningar ställs in, att en del väljer ”i kretsen av de närmaste” i stället för det större arrangemang de hade planerat.

Jag tror in i märgen på värdet i att samlas när det är något. När ett barn har fötts, när en kärlek ska firas, när någon har dött.

Det finns två alternativa sätt, och alla kanske inte har tänkt på det:

För det första kan man välja att kremera genast, eftersom man då har ett helt år på sig att ordna med gravsättning – vid kistbegravning är den lagliga gränsen fyra veckor. Då är det ju fullt möjligt att avvakta med en större ceremoni tills världsläget tillåter det.

För det andra kan man välja att gravsätta genast, i kretsen av de närmaste, men ändå se till att ordna precis den ceremoni man önskar vid ett annat tillfälle. Det måste inte ske i en kyrka eller i ett konfessionsneutralt kapell – det kan man ha på en restaurang eller i en föreningslokal också.

Allt jag vill säga är: låt inte bli helt. Det stämmer inte med den mänskliga erfarenheten.

Solidaritet

21 mars, 2020 | 0 Kommentarer

Solidaritet var ett tomt ord när jag växte upp. Något som uttalades närmast zombieartat av ett socialdemokratiskt parti som förolämpade oss genom att leka underdog den 1 maj, samtidigt som de var nära egen majoritet i riksdagen.

Ibland hörde man ordet i rapportering från Polen, Lech Walesa grundade en fackföreningsrörelse med det namnet och blev senare Polens president.

Jag gillade honom, möjligen mest för att han var lite lik Hasse Alfredson.

I takt med stigande ålder började jag förstå lite lite mer om vad privilegier är. Jag noterade att jag hade väldigt många själv: snälla och friska föräldrar som alltid hade jobb och därmed garanterade en trygghet för min syster och mig som aldrig behövde sakna något grundläggande alls. Mor- och farföräldrar som var kärleksfulla och levde länge, jag var 27 när mormor dog, och hon var den första vi förlorade. God hälsa i det lilla, även om jag ju fått en allvarlig sjukdom senare. Jag hade också betydande fördelar av att vara vit, att ha tillgång till avgiftsfri utbildning och av att skaffa min första egna bostad i början av en historiskt lång lågränteperiod.

Och här kommer då kontrollfrågan: FÖRTJÄNADE jag dessa privilegier?

Arbetade jag hårt för att få dem? Det obönhörliga svaret på den frågan är nej.

Man kan säga att generationer före mig gjorde jobbet åt mig.

Jag hade… tur.

Det ankommer på alla människor att titta nyktert på sina privilegier, och sedan fundera över vilken slutsats som är den mest rimliga. Här är en:

Att visa solidaritet med dem som inte har samma privilegier.

Det vill säga att betala skatt, erbjuda skydd åt dem som är på flykt, göra ideella insatser, försöka finnas till hands för fler barn än sina egna – och att tvätta händerna, i solidaritet med dem som inte har samma grundhälsa, med dem som arbetar dag och natt i sjukvården, med våra äldsta.

Jag tycker om det där ordet numera.

Med full halv kraft

19 mars, 2020 | 3 Kommentarer

Gläder mig åt allt jag KAN göra. Alltså inte bara i pandemitider, utan som allvarligt kroniskt sjuk.

Jag är trött, men mitt immunförsvar är inte svagare än någon annans. Jag tränar styrka och promenerar. Jag lagar all mat i hushållet, tvättar och städar en del. Jag hjälper Lisa med att läsa manus till hennes kommande bok om organdonationer och organtransplantationer. Jag tackar nej till att medverka i olika saker som har med det att göra och hänvisar vidare; jag har gjort min grej i och med föreställning – bättre att Lisa deltar när djupare kunskap efterfrågas.

Jag är rekordmycket med mina barn. Jag har städat lådan med random elprylar i köket. (Alla har en, min möter nu alla standarder, AAA och AC/DC men framför allt OCD.) Jag pratar länge i telefon med människor jag tycker om, och har många chattar och Wordfeud-partier i gång. Jag kollar minst ett klipp om dagen med Chef John, min vägledare och mitt ljus i mörkret. Jag gör iste med olika smaksättningar, handlar åt min svärmor, gör ärenden.

Koncentrationen sviker mig på grund av sjukdomen. Jag ser ibland att jag har skrivit fel i sms, jag brukar vara noga med att inte göra det. Det är som om hjärnan inte riktigt har samma koll.

I dag? Hämtar ut lamm för korvproduktion vid tre. Och vid fem kopplar jag upp mig mot sakkunskapen i Milano och får mig en livelektion i parallell-gnocchi.

Lev vidare, klokt och med full kraft! Det är ju kul ju!

Att hålla fortet

19 mars, 2020 | 0 Kommentarer

Lita på Jenny Maria när det gäller att hålla kvar en kritisk blick på omvärlden. Detta är och förblir så sjukt pinsamt.

Lunds saluhall

18 mars, 2020 | 0 Kommentarer

Lundabor: ta hand om er saluhall! Jag bor jättenära, har varit pappaledig i totalt två och ett halvt år, jobbar ofta hemma och är extremt matintresserad. Handlar där ständigt. TRO MIG när jag nu tipsar om vad ni särskilt ska stötta där:

• Vi börjar vid ingången från Mårtenstorget, och tar direkt höger. Där har vi Gateau. Deras bästa bröd heter just Gateau. Testa! De gör också fantastiska små tårtor. (De stavar ofta prinsesstårta med c, men man måste ju inte köpa just dem.)

• Några steg till och vi är framme vid Viet Cuisine, vars phó, alltså nudelsoppa, blir min lunch säkert en gång i veckan. Otroligt stabila och rika buljonger.

• Sen har vi Wasabi på vänster hand – ett av Lunds tre bästa sushiställen. Alltid redo att ordna specialare för dem som behöver.

• Vidare förbi norra ingången – Petersborgs gårdsbutik! Ta lite tid på dig där, de har fantastiska skånska saker. Senap, inläggningar, söt och salt och syrligt. Och mjölk från Wapnö i Halland. Plus: Monika som jobbar där har rosa snickarbyxor.

• Tre steg till och vi är framme vid den verkliga klassikern: Holmgrens, Lunds enda högklassiga charkuterist sedan Widerbergs stängde. De har egen tillverkning, bland annat en suverän lökkorv, och en bra leverpastej. Och stort stort kontaktnät bland uppfödare. De tar hem vadhelst; i morgon hämtar jag EXAKT det lamm jag önskar för att göra egen korv. Här finns också färdigrätter av en särskild typ: härliga grytor och långkok. Du tar hem, värmer, och så kokar du potatis själv.

• In mot mitten finns också Ahlgrens, alla sorters högoktanigt godis, men särskilt bra choklad. Gräddbullar, marsipanstänger, lakrits av bästa sort… Du hittar något du gillar, och något du inte visste att du ville ha.

• Så har vi grillmästarna på Farm Shack, och här vill jag rekommendera två saker: Köp deras vakuumförpackade brisket, och följ tillagningsanvisningarna. Och så pepparmajonnäsen, OMFG, jag vill äta den med SKED.

Framåt nu mot Malmstens fisk, som dels har en strålande lunchservering, dels en generös saludisk. Här är personalen kunnig, och är du öppen för förslag ska du fråga vad som är bra för dagen. Det finns stenbit några veckor till, för den som vill testa en klassisk stenbitssoppa!

Mitt emot Malmstens har vi Vegeriet. Deras lasagne är i toppklass, men titta också på deras lilla men noga utvalda utbud av udda konserver.

Sedan på hörnet finns Gröna deli – smørrebrød av toppklass, och en riktigt svingod mangosmoothie. Och den som heter något med blåbärsrazzamatazz ska ni inte missa heller.

Nu går vi förbi ingången mot Filmstaden, och där finns veganska Minú, som jag dessvärre inte vet något om. Vi passerar sedan Thai Way, som inte är dåligt, men som heller inte lockar just mig.

Och då har vi gått varvet runt och är hos Osthuset. Heeeelt suveränt utbud, och personal som insisterar på att man smakar och väljer efter säsong och kvalitet för tillfället. Har fått mig att hitta många sorter jag inte ens visste fanns.

Till detta finns en restaurangdel, burgare, italienskt, persiskt och till det bistro av fransk typ.

Nu är det ni som tar och spritar händerna och går dit i morgon. De öppnar vid tio.

Inget ont om PW, men…

16 mars, 2020 | 0 Kommentarer

Peter Wolodarski är på alla sätt som jag kan överblicka både en bra opinionsskribent och en bra ansvarig utgivare.

Men av principiella skäl bör han inte verka som bådadera samtidigt. Här en spalt om det i all hast.

Hopp om daal

16 mars, 2020 | 0 Kommentarer

Ni som känner mig vet att jag verkligen mår bra av att laga mat. Och att det oftast blir ganska gott, även om jag är tusen mil från ett proffs. Därför är det på sin plats att rapportera att jag hittills i dag har startat en fucking brand i ugnen, med öppna lågor i en marängbotten, samt gjort stekt ris till lunch på överblivet och för ändamålet alldeles för kladdigt sushiris. Smaksättningen var dessutom otroligt velig och glåmig. Stark men identitetslös – exakt som rösten hos någon som nästan vinner ”Idol”.

Fördelen med den daal jag ska göra till middag är att den omöjligen kan bli sämre.

I salute you

15 mars, 2020 | 0 Kommentarer

Many muslims put hand on heart, rather than shaking hands. In times of Covid-19 (which still sounds like a weird web conference by the way), I have taken on that habit.

Also? Every little thing that tells the world that Muslims aren’t any different from other people is worth doing.

Lite högre grad av försiktighet

13 mars, 2020 | 0 Kommentarer

Min levertransplantation närmar sig – men påverkas den av virusläget i världen? Jag vet inte det. Sahlgrenska har inte gått ut med några särskilda direktiv till oss som står långt fram i kön, och vi kan alltså leva som vanligt.

Lisa och jag har ändå bestämt oss för att vara lite extra försiktiga nu. Dels eftersom man inte får genomgå en transplantation om larmet råkar komma just när man har en rejäl feber eller influensa, dels eftersom vi har goda skäl att ta samhällsansvar:

En nytransplanterad person har INGET immunförsvar. Alltså INGET. Man hålls helt isolerad på sjukhus den första tiden, och sedan isolerad i hemmet i tre månader. Inga besök. Verkligen rigorösa rutiner.

Jag hamnar alltså, postoperativt, i ett slags riskgruppernas elitserie.

Nu i mars hade jag fyra talaruppdrag inbokade, jag har haft ett i veckan under vintern, det har varit lagom för vad jag har orkat. Dessa fyra är nu i alla fall tillfälligt inställda, och det är nog rätt bra det. Jag lagar mat, försöker träna, och jobbar lite lite pytte med nästa manus. Allt som går att städa är städat, allt som går att ha i ordning är i ordning. Märkligt nog är väntan i sig inte stressande. Jag känner mig redo när de är redo, det är inte mer med det.

Men alltså: lite förstärkta rutiner från och med nu, och kanske lite färre middagsgäster i vårt kök under mars månad.

Det var allt. Seså, tvätta händerna nu.

Omsorgskonspirationen

12 mars, 2020 | 0 Kommentarer

Let me tell you about one thing that happened when I found out that I was going to need a liver transplant to survive. It was eight years ago.

I decided to see a therapist. Just to sort of… double-check my state of mind. To see if there was something I was missing, or didn’t understand emotionally.

I told her: ”I have to find a way to deal with this without digging a hole for myself, or I will be terrible company for my wife and kids”.

The therapist looked at me, not trying to hide her reaction at all. She said: ”Meh.” In Swedish, that sort of means… ”but seriously, dude”.

She continued: ”Try this: You are about to go through something that potentially could kill you. Perhaps this is the time for your close ones to be there for YOU, not the other way around? Did that occur to you?”

Then I started to cry. Because it hadn’t occurred to me.

Now, getting really close to the transplant, I have actually learned to not carry everything. I let a group of my best people look after me. I call them ”The Care Conspiracy”.

Omsorgskonspirationen.