Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Om ÖB och ansvaret

29 juni, 2020 | 0 Kommentarer

Överbefälhavare Micael Bydén talade klokt i ”Sommar” i P1 om ansvarskultur – att efter en incident medge att detta blev för farligt, här måste vi lära oss något. Utan en sådan kultur blir ingen militär organisation erfaren och pålitlig.

Han illustrerade fint med tillfället då han själv flög så lågt att han slog i en trädtopp utan att märka det – förrän mekanikern hittade ett granbarrsdoftande hål i vingen.

Men senare i programmet berättade ÖB om en betydligt allvarligare händelse, då fyra flygare omkom efter en kollision. Den slöa sommardagen gav tid åt mig att läsa haveriutredningen för att få veta lite mer.

Kommissionen la helt ansvaret på en ledning som inte inpräntat tillräckliga säkerhetsrutiner. Det kanske var rätt. Men faktum är att en av de två piloterna ändå flög in i sin rotekamrat. Han gjorde en felaktig manöver, hade möjligen lite otur och kom för nära. Jag fick läsa länge och långsamt för att lyckas lista ut detta.

Pilotfel, kunde kommissionen också ha skrivit, men det gjorde den inte. Igen: kanske är detta sätt att förhålla sig till militärt ansvar det allra bästa, att se det strukturella, det vill säga bristen i utbildningen. Eller så är viljan att skydda en enskild död pilot, och alla anhöriga, så stor att klarheten i slutsatserna blir lidande.

Se där ett exempel på följdfråga en reporter kunde ha ställt till Micael Bydén, om programformatet hade varit journalistiskt. Något att spara för landets försvarsreportrar till nästa intervjutillfälle.

Om vad god stilistik kan ursäkta

28 juni, 2020 | 0 Kommentarer

I dagens Svenska Dagbladet finns en intervju som Linda Skugge har gjort med Lena Andersson.

Man kan döma ut den på massor av goda grunder: den handlar rätt lite om Lena Andersson men desto mer om Linda Skugge, den är rasande subjektiv rakt igenom, den behandlar Lena Andersson som ett relationsrådgivningsorakel och så vidare och så vidare.

Men – allt är förlåtet. Det finns två enkla skäl till det.

För det första kan Linda Skugge verkligen, verkligen skriva. God stilistik, egensinnig stilistik, kan sådär åtta gånger av tio motivera sitt textinnehåll, vad texten än handlar om. För det andra är Linda Skugge verkligen, verkligen rolig. Hela artikeln är som en enda växelvis rasande växelvis uppsluppen monolog som blottar sin upphovskvinna som den sammansatta och ickekonsekventa person hon är – som vi ALLA är. 

Därmed får man som läsare syn på en av mänsklighetens värsta lögner om sig själv, den att vi bör vara konsekventa. Att vi bör tycka saker som hör samman och är välgrundade, att vi ska tycka samma vid femton som vid femtio och hundra, att åsikter och livsval bör levereras i behändig monteringsfärdig sats där bygglovet så att säga medföljer direkt i paketet. (Avvikelser inrapporteras med det snaraste, i de formulär för offentlig debatt och skvaller som vi har utmejslat med nitisk precision.)

Så läs Linda Skugges artikel om Linda Skugge. Lena Andersson är också med på ett hörn.

Och just det, den lilla detaljen – hade en manlig reporter kunnat skriva det där? På det sättet? Helt oavsett manligt eller kvinnligt intervjuobjekt, helt oavsett tid i vår mediehistoria? Inte en chans. Han hade blivit uppäten till frukost, och möjligen givet samhällsordningen i stort förtjänat det. Ännu har vi en bit kvar till jämställdhet.

Sommar

27 juni, 2020 | 2 Kommentarer

Nu borta från sociala medier, igen, på obestämd tid. Säkert inte för alltid. Instagram behöver jag till exakt ingenting, Twitter har ett visst värde för intake, LinkedIn har ett visst värde för marknadsföring och internationell dialog. Och Facebook?

Tja, man finns knappt i mitt jobb utan Facebook.

Jag avskyr det, men sant är det. 

Hade jag kunnat sätta upp ”Min nästa lever” med 23 dagars varsel och sälja ut en teater utan Facebook? Inte en chans.

Hade jag kunnat ge ut ”Gör nu bara exakt som jag säger!” och lyckas med att sälja och distribuera den helt själv tills två tryckningar tog slut utan Facebook? Aldrig i livet. (Det kommer fler exemplar efter sommaren, förresten. Bara att beställa genom att swisha en hundring till 123 074 57 52 och ange sin postadress.)

Så jag måste åter till Facebook om jag tänker mig en framtid i yrket som föreläsare, utbildare, journalist, författare och moderator. Det är inte mycket att be för.

Jag har lagt ganska mycket tid på att sköta om mina flöden det senaste året. Jag tror att jag har avvännat totalt ungefär 400 personer på Facebook, mestadels personer som jag inte alls känner eller som jag har någon ytterst långsökt eller gammal koppling till. Det var trots allt en tankeställare vid storstädningen i juni att upptäcka att en gammal skolkamrat från tiden på International Baccalaureate var död sedan mer än två år tillbaka. Dessutom har jag tagit bort några personer som jag märker gör mig illa till mods, på något sätt – hur de pratar, vad de engagerar sig i och i vilket tonläge, eller i något enstaka fall faktiskt också någon som jag snarare borde ge en box på näsan i stället för att fegt avvänna utan kommentar. 

Men hur det än är: jag måste gilla mitt flöde. Jag måste kontrollera det i någon mening. Vill man läsa vad jag skriver i sociala medier kan välja ”Följ” där på Facebook. Man missar nästan ingenting då, det mesta låter jag ju ligga öppet. Men när jag vaknar ur narkosen med en ny lever, då är det kanske ändå så att jag vill välja att prata med en lite mindre krets, till att börja med. Till exempel.

Jag har också ”avvännat” Talarforum, den förnämliga talarförmedling jag har jobbat med så många gånger under tio år. Krisen under våren blev till slut för mycket för de ansvariga, och jag för min del kände att jag inte länge kan finnas kvar i deras stall, en känsla som många talare och seriösa förmedlare delar, vilket har lett till att det har startats nya intressanta verksamheter i samma bransch. Bra för alla, tror jag. Men i framtiden jobbar jag inte exklusivt med någon, utan med en rad olika förmedlare och agenturer – och om du vill boka mig, så börjar du direkt här hos mig, med ett mejl bara. Då kollar vi datum och stämmer av om det jag kan erbjuda också är det du behöver. Sedan i nästa steg ber jag en förmedling om hjälp med ett standardkontrakt och sådant. Hur enkelt som helst.

Värmen äter lite extra mycket på mig nu. Det är något med sjukdomen som gör mig extra trött tror jag, jag kände det redan för två år sedan i Arizona, jag som alltid har trivts även över 35 grader fick plötsligt totalt motorstopp i hettan. Vi befinner oss nu i Visby medan några kära närstående bor i vår lägenhet i Lund under tiden och har Lund som bas för sin sommar – vilket sannerligen inte är fel det heller. 

Om jag har tagit med mig min femtonkilos glassmaskin? Hur kan frågan ens ställas?

Well. Hur som helst. Här väntar slöbloggande, med samma ljuvliga riktningslösa känsla av att ingen alls läser eller stör med tummar upp eller ner, utan bara kommenterar vid sällsynta och trevliga tillfällen.

Den 1 juli kommer förstås också mitt nyhetsbrev som vanligt. Provläs ett via länken! Ge mig din mejladress om du vill åka med, jag tror faktiskt inte att du kommer att ångra dig.

Alltid i rörelse

20 juni, 2020 | 0 Kommentarer

Finns inget i musikväg som jag älskar så mycket som en musiker som söker sig vidare och ändå inte slutar att göra sin grej. Bruce Hornsby kan vara det bästa exemplet. Här är nya singeln. Alldeles ny, helt omisskännlig.

Gris

20 juni, 2020 | 4 Kommentarer

Fru K läser den där nya boken av en svensk veterinär om hur ett modernt, bra svenskt slakteri gör när de slaktar grisar.

Vilken helveteshistoria.

Men det är ju inga nyheter. Vi har vetat det länge, det har gjorts ett solitt journalistiskt avslöjande per vartannat år i årtionden om detta. Även Krav-grisar behandlas sådär. De förstår vad som händer, de har dödsångest och smärtor i flera minuter när de slaktas. Ingen del i detta är riktigt rimlig för vad vi får i gengäld.

Vi äter allt mindre kött överlag i familjen. Vår äldsta dotter driver på, och vi själva inser gradvis orimligheten, framför allt i att äta just gris. Jag tycker mycket om smaken, och gillar ju att laga alla sorters mat, men… jag köper aldrig bacon längre. Aldrig fläskfärs eller blandfärs eller påläggsskinka, och det var många år sedan jag köpte fläskkött i stora bitar, filéer eller kotletter eller så. Någon enstaka gång unnar jag mig leverpastej eller salami, som jag älskar, men annars – nej.

Nötkött känner jag inte lika starkt för, av skäl som kanske bara bottnar i egen okunskap. Lamm är inga smarta djur, och det är omöjligt att föda upp lamm under alltför hemska omständigheter, de växer helt enkelt inte då. Jag äter lamm, men så gott som enbart från min kusins gård. 

Kycklingar är fåglar, jag äter dem.

Viltkött är förstås helt överlägset om man nu vill äta kött. Gott, hyggligt nyttigt. Det är dessutom nödvändigt att hålla djurstammen under kontroll, för att ta hand om skog och jordbruk. Fria liv, ett jaktskott och omedelbar död.

Vad är det mer för saker jag egentligen vet och egentligen inte skulle behöva flera år till på mig att bestämma mig för? Att jag skulle kunna öka vår välgörenhetsbudget lite till och ändå ha det bra. Att jag i jobbet flyger orimligt mycket. Att jag mår bra av träning, och borde kunna göra det även utan att tvinga mig med något slags pliktkänsla.

Jaja. Jag är väl helt enkelt en trög jävel. 

Jag ser fram emot de insikter om tillvaron som komma skall.

Titeln är ju lämplig i politiska sammanhang, det medges

18 juni, 2020 | 0 Kommentarer

Tidningen Norra Halland har storyn: Pappa gav min bok ”Gör nu bara exakt som jag säger!” i present till en nyvald politiker i Kungsbacka vid fullmäktigemötet i förrgår. Titeln har onekligen gåvopotential! (Vill du beställa ett eget exemplar så följer du instruktionerna här.)

A shocking read

18 juni, 2020 | 0 Kommentarer

So read it.

Jo, jag tjatar

17 juni, 2020 | 0 Kommentarer

Kamrater, jag vill hemskt gärna att ni sajnar upp för mitt månatliga nyhetsbrev. Jag tror på en framtid där vi alla äger våra egna kanaler, och blir mindre beroende av sociala medier, särskilt ett, för att nå ut med det vi vill säga.

Det är därför jag under flera år har byggt ”Question of the Month”, som ett sätt för mig själv att regelbundet skriva något litet på engelska, som ett sätt att hålla kontakten med vänner och läsare utanför Sverige, som ett sätt att få utlopp för de tankar om digital samhällskunskap och digital humaniora som jag brottas med dagligen. Det är en högkvalitativ grupp prenumeranter jag har – jag får många mejlsvar. I statistiken ser jag att de flesta som väljer att vara prenumeranter också väljer att läsa det korta jag har att säga, och inte sällan replikera med smarta frågor och strålande invändningar. Jag lär mig saker varenda gång.

Så, om du inte redan är prenumerant – klicka här och använd det superenkla formuläret. Utskick kommer den förste i varje månad. Vi hörs!

Weiron lever

16 juni, 2020 | 0 Kommentarer

Hörde ni Medierna i P1 i helgen som gick? Jesus Maria Christ on a cracker, vilken enorm sekundärskam som drabbar lyssnaren.

Idén var ju inte så dum: Finns det kulturskillnader mellan journalistiken i Göteborg och journalistiken i Stockholm? Det gör det ju säkert, det är ganska små världar. Men det här reportaget fick alla medverkande att framstå som sådana totala clowner.

Mediernas redaktion räknas in i clownligan, låt mig bara vara mycket tydlig med det. Man ringer alltså JANNE JOSEFSSON för att få bekräftat att journalister i Göteborg inte är Weiron i ottan, varpå man naturligtvis får bekräftat att journalister i Göteborg i själva verket ÄR Weiron i ottan. Är det verkligen så, att Janne Josefsson är det ”Medierna” tänker på om man säger ”journalist i Göteborg”? Har det öppnat sig ett hål i rumtiden?

Det slutar inte där. Josephine Freje, som har jobbat åt Medierna under våren, blir nu redaktionens nästa val av intervjuobjekt. (Det är ju praktiskt, hennes nummer har vi ju!) Hon hävdar på sin göteborgska – som är så utpräglad att hamnsjåarna på Eriksberg på sjuttiotalet låter som Gustav III vid en jämförelse – att göteborgska journalister inte är så ”skitnödiga”.

Det samlade intrycket: Antiintellektualism som ledstjärna. Ett slags arbetarklassposerande, ett tvångsmässigt underdoggeri.

Jag var tvungen att sluta med mina små gummibandsövningar och stanna upp så att jag verkligen kunde använda hela min varelse till att avsky det jag hörde. 

Och varför det då? För att det inte stämmer, det som reportaget visar? Eller för att det stämmer? 

Både och!

Jag står inte ut. Avgå alla.

Mitt livs bästa måltid

15 juni, 2020 | 0 Kommentarer
Hattarna? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Vilken måltid är mitt livs bästa?

Frågan är omöjlig, jag får den ibland, jag ställer den ofta.

Jag har bestämt mig för ett svar. Det är inte på grund av att maten var den godaste nånsin, även om den var fantastisk. Utan på grund av hela måltidens tillkomst.

Vi åkte sju vänner som känner varann sedan decennier till Mallorca hösten 2015 för att fira våra 40-årsdagar. Vi lämnade barnen hemma, och hade tillgång till ett storartat hus som tillhör en av vännernas bror. 

Vi var inne i Artà och handlade vid lunchtid. Vi hade inte bestämt vad vi skulle göra till middag, bara att vi skulle göra ”en massa goa grejer”. Så vi lassade på. Jag köpte dorados, denna perfekta grillfisk som oftast kallas havsabborre på svenska. Stora färska räkor. Majs och massor av andra grönsaker. Jag minns inte ens hälften, men jag minns att jag i vagnen till slut la den största gullök jag hade sett i hela mitt liv.

Framåt eftermiddagen började vi kollektivt, inte uppstyrt, att laga maten. Löken ställde jag i ugnen på lite grovsalt och bakade på låg värme i ett par timmar. Jag stod länge vid den magnifika murade grillen och försökte göra mitt bästa; jag är ingen mästerlig grillkock på något sätt.

Som genom magi blev det mesta klart samtidigt. Saker kom från ugnen, kylen, skafferiet och grillen. Musslor med vitlök och vitt vin i ett enormt tråg. Vi satt i en kväll som blev natt och åt och pratade om det som har varit och det som komma skall. Marcus, Sara, Anastazia, Magnus, Anders, Lisa och jag. Mitt livs bästa måltid.