Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Omsorgskonspirationen

12 mars, 2020 | 0 Kommentarer

Let me tell you about one thing that happened when I found out that I was going to need a liver transplant to survive. It was eight years ago.

I decided to see a therapist. Just to sort of… double-check my state of mind. To see if there was something I was missing, or didn’t understand emotionally.

I told her: ”I have to find a way to deal with this without digging a hole for myself, or I will be terrible company for my wife and kids”.

The therapist looked at me, not trying to hide her reaction at all. She said: ”Meh.” In Swedish, that sort of means… ”but seriously, dude”.

She continued: ”Try this: You are about to go through something that potentially could kill you. Perhaps this is the time for your close ones to be there for YOU, not the other way around? Did that occur to you?”

Then I started to cry. Because it hadn’t occurred to me.

Now, getting really close to the transplant, I have actually learned to not carry everything. I let a group of my best people look after me. I call them ”The Care Conspiracy”.

Omsorgskonspirationen.

PM om PM

10 mars, 2020 | 0 Kommentarer

Hans politiska radikalisering är förstås bedrövande, men måste han talla på journalistikens fundamenta också? Tydligen. Det är ej bra.

Leverläget

9 mars, 2020 | 0 Kommentarer

Jag får många frågor om organdonation och organtransplantation och min egen hälsa dessutom. Ska vi ta ett litet race där, finns det intresse för en Q&A? Har ni frågor så ställ dem, så svarar jag så gott jag kan med de begränsade kunskaper jag har.

Den verkliga auktoriteten på området är dock inte jag, utan Lisa Kirsebom som är vetenskapsjournalist och skriver en reportagebok om frågan. Hon vet mer än jag.

Inga frågor är för dumma. (Utom en, som jag har fått: Kan man inte klara sig med EN lever? Jo. Det kan man. Men man HAR bara en. Det är njurar man har två av.)

En annan fråga som märkligt nog återkommer då och då är ”har du fått ett datum för transplantationen?”. Och… det har jag ju förstås inte. Jag behöver en lever. Min donator måste således dö. Det kan man inte planera.

Eller det kan man, men det är jätteolagligt.

Vad heter sjukdomen som jag har? Primär skleroserande cholangit, kallas ofta PSC. Den har utvecklats dåligt och sedan åtta år möter jag kriterierna för levercirrhos, alltså skrumplever. Men först sedan i december möter jag kriterierna för att stå på skarp väntelista.

PSC uppstår ofta hos personer som har någon av de ganska vanliga inflammatoriska tarmsjukdomarna – som ulcerös colit och Crohns sjukdom. Jag har Crohn, men den besvärar mig inte alls. Kan äta allt. Har aldrig ont.

Förmodligen bygger allt detta på autoimmunitet. Jag är inte så intresserad av medicin. Men om det stämmer kan man väl säga att detta är ett slags biologiskt extremt uttryck för självhat.

Så hur funkar det med donationer och sådär då? Det funkar… inte tillräckligt bra. Lisa sufflerar: I Sverige har vi drygt tjugo donatorer per miljon invånare per år. I Spanien dubbelt så många.

Och varför det? Är det på grund av att vi inte har ett tillräckligt tydligt opt out-system? Det bidrar, men det är inte det viktigaste skälet. Det är mycket mycket mer komplicerat. Det är därför Lisa skriver en bok. Den kommer att behövas.

Så länge är det dock väldigt bra om så många som möjligt gör sin vilja känd. 16-17 procent av svenska folket har sagt ja eller nej i donationsregistret. Resten är lata och oansvariga strutsare som förtjänar en box på näsan samt ingen efterrätt.

Och har man barn bör man förstås skriva in dem också. Ja eller nej. Gör det tydligt! Lämna inte era anhöriga att försöka tolka er vilja när världen har rasat in över dem för att ni klantigt nog har gått och dött!

Det dör en person i veckan i Sverige i väntan på organ. Organ som finns. Organ som vi eldar upp.

Jag fick beskedet om att jag inte skulle kunna bli gammal utan en transplantation vid ett mycket dåligt tillfälle: Sex dagar innan vårt tredje barn föddes. Jag var ledsen och chockad och hade svårt att glädjas åt hans ankomst.

Men det är åtta år sedan nu. Jag har haft gott om tid på mig att förbereda mig, och jag är redo nu. Jag ska bara dricka upp mitt te så kan jag dra till Sahlgrenska. Min larmtelefon ligger laddad och sådär varannan vecka testringer jag den.

Eftersom jag är den jag är har jag en checklista klar. Jag tänker inte slarva med det jag kan påverka. Så när det ringer tar jag fram den, följer den, och gör exakt vad transplantationskoordinatorn säger att jag ska göra. Jag är bra på att lyda vårdrelaterade instruktioner.

En fråga till: Kan jag hållas frisk med dialys? Nej, alltså… igen: NJURAR behöver dialys. Levern jobbar inte så.

Vilka restriktioner väntar efteråt? Tre månaders isolering, först på sjukhus, sedan hemma. Man har inget immunförsvar alls i början, för att inte stöta bort det nya organet. Måste äta pastöriserat förstås.

Och pomelo! Pomelo får jag inte äta. Nånsin mer i livet. Det är något med pomelo som kan slå ut immunhämmande mediciner, så en pomelo kan bokstavligt talat bli livshotande. Jag farväl-äter pomelo varje vecka för tillfället. Det är en fantastisk frukt.

Alkohol då? Jag har aldrig druckit alkohol, aldrig gillat det, och ska inte börja nu heller. Men jag tror inte att det finns några direkta restriktioner på det sedan för en levertransplanterad.

Rädd? Nej. Jag är ibland lite… emlig. En del stavar det ordet med ä. Det betyder… lite småynklig. Kanske. Och den känslan handlar då uteslutande om hur det kommer att kännas de första tio dagarna efter operationen. Det blir ingen picknick, det är de mycket tydliga med.

Pratade med fysioterapeuten och jag sa: du kan inte peppa när du ska se till att jag tränar. Du måste ge order. Annars kommer jag inte att göra det. Hon skrev sedan i journalen tre legendariskt roliga ord: ”Pat. visar självinsikt.”

Man måste upp. Man måste gå. Man måste träna. Man måste röra sig. Man måste få igång magen. Man måste ”ha pannben”, som nån av dem sa på Sahlgrenska. Jag har inget jävla pannben, jag har skelett av wafers och muskler av filéade blåmaneter.

Men snart har jag en ny lever!

Tack, Lena

5 mars, 2020 | 0 Kommentarer

Satt med min allra första klippbok, inte på jakt efter mina första journalistiska saker, utan en gammal bild – min första klippbok tjänade som fotoalbum, arkiv, och allmän ordningspärm för en redan då lätt OCD-anstruken gosse som jag.

Där ser jag en artikel ur GP:s nöjesbilaga, GP Aveny, som jag har skrivit. Den första. Det som är speciellt med den är hur den hamnade i tidningen:

Jag gjorde prao. Jag fick följa med reporter och fotograf ut på ett förhandsjobb. Reportern var snäll och uppmuntrande, och föreslog att jag skulle ta egna anteckningar och skriva en egen version av artikeln, och så kunde vi titta på den tillsammans sedan. Det gjorde jag, och lämnade texten.

”Det här är roligare att läsa än min version, vi tar din i stället”, sa hon då, och utan att ens vänta på min reaktion tog hon några steg bort till bilagans redaktör och informerade. Lite justeringar, sedan var saken klar.

Så OTROLIGT generöst. Så OTROLIGT viktigt för mig, som var tonåring och ville detta så väldigt mycket. Detta är en händelse jag helt enkelt aldrig glömmer.

Lena From heter denna reporter. Hon arbetar på Statens konstråd i dag, tror jag, och jag är henne evigt tacksam.

Möjligheternas gåband

5 mars, 2020 | 0 Kommentarer

På de sätt som är möjliga försöker jag förbereda mig på transplantationen. Tränar lite lite styrka på morgnarna, så lite att en normal person inte ens skulle märka att det hände. Och så har min fru ”snällt” lånat ett gåband och ställt i ett litet extrarum som vi har där det ryms… ja, ett gåband och ett kylskåp.

”Jag ser många möjligheter öppna sig här”, sa hon glatt.

Möjligheter. Jaså du.

”Var det så lätt att få in det?”, undrade jag.

”Ja, man kan inte ha tur jämt”, sa hon då, bara en liten smula… godmodigt sardoniskt.

Jag har apterat en gammal dator med en dvd-spelare och tittar på Vita Huset, från början. Jag orkar kanske tjugo minuter som mest. Men nu går jag där i alla fall. På möjligheternas gåband.

Aktuellt om psykopati

4 mars, 2020 | 0 Kommentarer

Lena Anderssons snart sju år gamla text har plötsligt fått viss aktualitet. Läs särskilt det sista stycket.

Raseri från en Twittertråd

1 mars, 2020 | 0 Kommentarer

Vad spelar det för roll, jag ropar ut i ingenstans. Men.

Jag ser att Moderaternas gruppledare i riksdagen Tobias Billström hashtaggar med ”Aldrig mer 2015”. I en normal värld hade hans budskap sedan handlat om vad politiken kan göra för att rädda krigsoffer.

Men Tobias Billström har inget att säga om det.

Denna sjuka sjuka historieskrivning som gör gällande att det var SVENSKAR det var synd om under decenniets värsta flyktingkris. Denna massiva oanständighet!

Den som vill förbjuda flyktingar att fly är skyldig att presentera andra åtgärder som också akut kan rädda liv.

Men den sortens moral besitter inte Tobias Billström, och heller inte många många andra som liksom har internaliserat detta: det var oss det var synd om.

Du vill förbjuda tiggare från att tigga? Utmärkt, men jag tror inte på din medmänsklighet och din moraliska kompass förrän du samtidigt presenterar förslag om hur människor bäst lyfts från den utsattheten.

Låt oss bli konkreta. Jag vill betala mer i skatt för att rädda liv. Jag vill att mina barns skolklasser ska bli större för att rädda liv. Jag vill att tåg ska bli försenade oftare för att rädda liv. Jag vill att vi inte skaffar vågmaskiner till våra badhus för att rädda liv.

Jag behöver en ny lever för att inte dö. Jag vill vänta längre på den, för att rädda liv. DET ÄR NÄMLIGEN INTE MIG DET ÄR SYND OM.

Men jag skriker ut i ingenstans, ut i ingenting.

Så länge tar min europeiska union fram tårgasen för att få ha fredagsmyset ifred. Ibland har jag känt ett slags kallt raseri inför denna massiva cynism, men i dag är det tusen grader varmt.

Läsebok

26 februari, 2020 | 0 Kommentarer

När jag skrev ”Ordlekar” under 2003 och 2004 var det allt mer tydligt att jag hade ett särskilt motiv: Att få vara ifred med vad jag skrev. Jag ville göra allt själv, och gjorde det också, inklusive den tekniska produktionen. Jag tog hjälp med omslaget och behövde fråga en snäll kollega om några detaljer i det grafiska – men annars var ”Ordlekar” rakt igenom min, bara min. 

Det var så annorlunda mot att ingå i ett stort tidningsmaskineri, som jag visserligen alltid älskar, men som har sina mallar och former. 

”Ordlekar” består av runt åttio texter som är helt fria från sådant. Jag älskade att skriva dem, och utan jämförelser i övrigt är det precis den känslan jag minns när jag nu snabbt läser Per Wästbergs lilla ”Läsebok”, en alldeles ny samling miniessäer, eller minnesanteckningar, om läsning och skrivning och möten med författare. 

Wästbergs språk är inte tillräckligt hyllat. Så vansinnigt vansinnigt bra han skriver. Det är laddat men inte överdrivet dramatiskt, det är påhittigt men inte krystat, det är koncist men inte slarvigt i detaljerna för det.

Ibland påminner han om Herbert Tingstens sista böcker, de dagboksliknande noteringar som kom efter memoarerna. Bara godmodigare. Jag tänker läsa om snart, och lägga in en notering i kalendern om några år att läsa den igen då.

Några memoarer skulle jag aldrig i livet skriva, men om jag lever och har hälsan när jag är sådär åttiosex år, som Wästberg är nu, så ska jag försöka skriva något i samma genre som ”Läsebok”. 

Det finns, näst människor, ändå till slut inget som har spelat lika stor roll i mitt liv som text.

Jahn Teigen död

25 februari, 2020 | 0 Kommentarer

Med anledningen av artisten Jahn Teigens bortgång i dag publicerar jag en bit ur ”Främling. En bok om Carola” som Johanna Koljonen och jag skrev, och som gavs ut på Weyler förlag 2012. Texten handlar om Carola – men lika mycket om Jahn Teigen.

***

Carola firade sin trettioårsdag på Café Opera. Det var 1996, och trångt av folk. Många höll tal. Jahn Teigen tröttnade på deras plattityder och serviliteter. Varför kunde folk inte säga något på riktigt? Han tog en penna, började skriva på duken, fick ihop några rader och bad om ordet. Han började:

»Carola är ingen popstjärna.«

Det blev tyst i lokalen. Obekväm stämning. Detta kan ju bli farligt. Vem är han, är det han norrmannen som hon sjöng med?

Han fortsatte:
»Hon är faktiskt en människa.«
Och så pratade han inte om, utan till Carola. Inga scenminnen eller musikerskämt. När han slutade fick han en stående ovation och två personer kom fram och frågade honom beundrande om han någonsin hade predikat i religiösa sammanhang.

Långt senare är det sommar på Olof Viktors bageri och café i skånska Glemmingebro. Vid ett litet bord inne på går- den sitter Jahn Teigen, norsk schlagerlegend som sedan några år bor i lilla Ingelstad. Han är lite fårad nu, en bit över sextio år, påtagligt smal, och med fingrar som ser knotigt böjda ut. Han har bågar med blåtonat glas och ett explosivt rörelsemönster.

Olof Viktors är hans stamhak. Konditorn Jan Hedh gli- der förbi med en Egg Benedict som blivit över från en mat- fotografering och undrar om vi vill smaka.

Jahn Teigen är, liksom Carola, en svårplacerad eller i varje fall svårbeskriven musikalisk gestalt. Lite kultstatus har han, eftersom han med Mil etter mil lyckades få noll poäng i Eurovision Song Contest 1978. Men han kan inte avfärdas som bara en skojig typ heller. En krogshowliknande föreställning med hans största hits från en snart fyrtioårig karriär har gått för utsålda hus i två år i Norge. Under åren sedan genom- brottet har han sålt två miljoner skivor, blivit dubbad till rid- dare av den norske kungen, skrivit filmmanus och musikaler och haft roller i opera och musikal i både England och Österrike. Sommaren 2012 avtäcks en staty av honom i Tønsberg, staden där han föddes.

År 1983 fick Jahn Teigen – trots den historiska floppen 1978 – en ny chans att representera Norge i Eurovision Song Contest. Där, i München, träffade han Carola för första gången.

»Jag älskar folk som kan något. Och där stod hon, med världens röst och världens utstrålning. Man kan inte lära sig sånt på Idol. Så det var en fantastisk första upplevelse.«

Men Carolas bibel trodde han först inte på.

»Jag kommer själv från en familj som hade Bibeln på bordet. Min pappa hade tron med sig i varje ord han sa. Så jag får erkänna att jag trodde att hennes religion mest var ett trick. Jag har också gjort trick, ett split-hopp på scen som folk pratade om, mycket mer än de pratade om själva sången. Det var ett bra trick, en röd bibel … Men så förstod jag att den skulle vara med hela vägen.«

Senare samma år gjorde Jahn Teigen ett antal spelningar med Totte Wallin och Gösta Linderholm i Sverige, och Carola kom ofta och tittade.

»Det ena ledde till det andra, och vi gjorde en tv-show ihop.«

Carola så in i Norden hette den. Jahn Teigen minns det som i går:

»Det fanns liksom inga gränser för vad Sveriges Televi- sion var beredda att göra för att det skulle bli bra. Och det märkte ju Carola. Hon föreslog något – och så blev det så. Hon fick en idé – och då genomfördes den. Kan vi ha ett rött draperi där? Javisst. Kan jag göra mina egna stuntgrejer? Självklart. Och … dagen före genrepet föreslog hon att vi skulle krydda ett nummer med en elefant. Hon ville ha en elefant i programmet.«

Jahn Teigen konstpausar och fnittrar till.

»Vi spelade ju in på Cirkus på Djurgården, alldeles vid Skansen. Så hon tänkte väl att det kunde ha gått, att det var värt att ställa frågan i alla fall. Men det var nån scenograf som tog sig om huvudet och sa ‘elefanter måste man förbe- ställa’. Jag har alltid trott att om hon hade fått ja på den där elefanten … då hade hon varit statsminister nu.«

Jahn Teigen sammanfattar Carola som »underfundig«, och »mer intelligent än de flesta«. Men också som en flyktig person som är svår att lära känna.

»Vi artister är som vi är. De värsta stunderna är alltid när man är ensam. Då finns det ingen där som man får visa upp sin ensamhet för, det problemet är inbyggt. Man är ju exhibitionist. Det måste man vara. Och ju större en artist blir, desto större blir den ensamhetskänslan. Min pappa hade samma ensamhet i sin tro. Han hade ingen att prata med, för han visste ju i djupet av sitt hjärta att han hade rätt, att han hade fattat. På så vis blir en starkt troende stor artist den mest ensamma människa jag kan tänka mig.«

Jahn Teigens egna erfarenheter av att ha varit som ett skakigt aktieindex för det norska folket – upp, ner, upp, ner igen, föremål för ständig spekulation och mångas stora investeringar – präglar hans förståelse av Carola.

»Carola verkar ofta ha definierat sig själv genom män på olika sätt. Jag har stor förståelse för det. Det är alltid någon som ska ha tag i ens namn, utan att betala, det är alltid nå- gon som ska förstå vad man har menat när man egentligen har sagt något helt annat. Det är därför jag älskar att läsa noter. På ett notblad står det vilken ton som ska höras, och om den tonen inte hörs, då har du läst fel. Musiker som är riktiga konstnärssjälar älskar noter för att de kan göra sig förstådda på ett sätt som inte går att misstolka.«

Jahn Teigen tror på en strålande artistisk framtid för Carola. Även den analysen grundar han i sina egna erfarenheter.

»Jag fick fans för trettiofem år sedan. De var tio år gamla då och äldre, de är fyrtiofem nu eller femtio, eller femtiofem. De har varit med hela vägen. Men mitt i den perioden, när de var mellan tjugofem och trettiofem kanske, då blev de kära. De bildade familj och gjorde konkurs och skilde sig. De hade inte tid för kulturkonsumtion på samma sätt, och då gick min popularitet ner. Sedan gick den upp igen. Det kommer vända upp ännu mer för Carola, men … jag vågar inte snacka med Carola om det här. En del säger att man inte kan prata med henne om sånt, för hon vet ju bäst. Men det gör hon inte. Hon borde väl flytta kanske! Jag drog till Italien, sålde allt och flyttade, gjorde mig fri och försvann, lät min frånvaro skapa en efterfrågan. Så kan hon också göra. Hon behöver inte sjunga så jäkla bra varje gång. Vi vet att du kan, Carola! Kan du inte berätta en historia nu i stället, med bara en gitarr? Lägre frekvens och register? Det är ju det det rör sig om. Ska Carola vinna den där slutliga värmen från publi- ken, då måste vi få lära känna henne lite bättre. Kanske tycka lite synd om henne till och med. Carola finner inte kärleken, hon tvingades genomlida skilsmässan från den där galne Runar …«

Jahn Teigen låter möjligen cynisk, men han vet vad han pratar om. Han bjöd in sin exhustru, artisten Anita Skorgan, till sina egna jubileumsshower.

»Och folk kan ju vår historia. När de ser att vi fortfarande är vänner och att vi sjunger tillsammans, då gråter de. Jag talade med ett par som såg oss fjorton gånger. De upplever en äkthet hos oss, i vår berättelse.«

Jahn Teigen inser att han genom det här resonemanget sällar sig till den stora skara av personer – inte sällan män – som vill lösa »Carolaproblemet«.

»Det är inte bra alltså. Men det är väl ett uttryck för att många tycker om henne och vill hjälpa. Jag längtar ju också efter en slutlig manifestation över Carolas artisteri. Jag vill se henne kasta de där blommorna under Allsång på Skansen, för det är inte beräkning, det är äkta. Jag vill se vad som helst som griper tag, som en idrottsprestation! Något som gör att vi ser att detta är helt äkta, lika äkta som första gången vi såg Främling. Det är det som behövs.«

Jahn Teigen pausar en stund – och underkänner allt han har sagt.

»Det här håller ju inte egentligen. Jag kan ju inte ge Carola några råd. Varför är kvinnor mysterier? Edith Piaf, Monroe, Carola, Garbo? Jag har inget svar till dig, men jag ser ju skillnaderna: Jag är man. Jag kan sitta här och röka och ta ett glas vodka. Det skulle bara vara förväntat. Jag är ju artist. Tänk dig rubriken om Carola hade gjort samma sak. Egentligen borde det vara helt självklart: En sån människa som Carola kan göra vad hon vill, för hon kan sjunga och hon kan uppträda. Det är oantastligt. Hon är en helt annan artist än Lill-Babs till exempel, hon verkar i en annan tid för att säga det lite elegant. Jag har stor respekt för Lill-Babs och det sätt som hon har vågat vara lite som Oprah Winfrey. Det är verdensklasse, att hon har vågat det. Och både Carola och Lill-Babs kommer nära mig som publik, men inte lika nära som den som sjunger sitt eget material.«

Carola och Jahn Teigen har stått på scen tillsammans i den norska melodifestivalen två gånger, 1990 med Carola i kören och 2001 med de två som programledare. De träffades också vid ett tillfälle då Jahn Teigen just hade köpt sin skånska gård. Carola sa att hon gärna vill komma och hälsa på. Det har inte hänt ännu.

»Det är ju sånt man säger när man pratar, men … hon kommer nog en dag!«

Sventon och Sverigedemokraterna

24 februari, 2020 | 0 Kommentarer

Det blev äntligen av att vi tittade klart på den bitvis lysande, bitvis hackiga nygjorda tv-serien om Ture Sventon.

Det var väldigt mycket som var väldigt bra gjort och bra tänkt. Stort frimod visavi de ursprungliga böckerna verkade till produktionens fromma. 

Johan Glans som jag annars tycker är toppen var dock inte lyckad som Ville Vessla, och det är ju för att han är komiker och inte skådespelare.

Men det som fick hela denna i Lund boende familj att explodera i hånskratt var scenen då en gosse skulle gestalta Ville Vessla som barn. Eftersom den vuxne Vessla ju talar skånska, så måste rimligen den lille också göra det. Och det gjorde han så häpnadsväckande dåligt att skamsköljningen dränkte vardagsrummet här.

Och det var ju synd om honom, kanske, att han inte kunde det.

Men produktionsteamet förstår inte, jag menar det verkligen, de förstår alls inte, vad det där spelar för roll politiskt.

Jag är gravallvarlig nu.

Om man vill göda idéer om en kulturelit som bara anlitar sina egna, om man vill öka på konflikten mellan huvudstad och resten av riket – då ska man ta nån unge från Södermalm och acceptera att han talar usel skånska, i stället för att ringa Malmöoperan och be att få låna en grabb från deras många barnproduktioner som kan komma upp en dag, sätta rollen och åka hem.

Sånt där får folk att rösta på SD.