Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Bra etta

14 juni, 2020 | 0 Kommentarer

Ingen tidning är lika inflytelserik i världen, som stilbildare, som The New York Times. De gjorde en suverän etta för ett tag sedan, med namn efter namn på de döda i pandemin. DN gjorde i dag en version med porträtt. Också bra.

Debatt i Lund i går

12 juni, 2020 | 0 Kommentarer

Klimatsäkrad debatt! Coronasäkrad debatt! Så väldigt roligt att få hänga på sig kostymen och fira tioårsjubileum som programledare för Debatt i Lund – för första gången utan livepublik, och med en tv-produktion som milt sagt såg annorlunda ut än den brukar.

Kan ses på tuben ovan, kommer att kunna ses på Kunskapskanalen senare.

En essä

8 juni, 2020 | 0 Kommentarer

Lisa har skrivit en strålande essä i Svenska Dagbladet, som förebådar hennes bok ”Liv ur döden” som utkommer på Natur & Kultur nästa år. Det handlar om organtransplantationer och organdonationer, och därmed också om mig och oss.

Helt vanlig svensk dagstidning – så funkar det

5 juni, 2020 | 1 Kommentar

Den här texten måste för en van tidningsläsare kännas en smula surrealistisk att läsa. Men sådant som vi som arbetar i mediebranschen har tagit för självklart är i våra dagar så ofta missförstått, avsiktligt vantolkat eller helt enkelt okänt för många människor att vi måste försöka göra något åt det.

Jag skriver alltså detta för att förklara hur de flesta av våra vanliga svenska dagstidningar fungerar. Kanske kan det göra någon nytta. Sprid gärna texten, kopiera den och använd den i undervisning om du är lärare och tror att det kan vara värdefullt! Och läs den gärna om du är en helt vanlig tidningsläsare som har börjat tro att Sveriges Television drivs av en vänsteragenda, eller att alla nyheter i Sydsvenskan måste stötta liberala idéer, eller vad det nu kan vara.

Är ni med? Koncentration nu, så börjar vi.

• Många tidningar drivs som ett företag, för att ägarna ska tjäna pengar. Intäkterna kommer oftast från betalande prenumeranter och från annonsörer.

• Men många tidningsägare vill en sak till: De vill bidra till samhället och samhällsdebatten, och kanske också påverka den. Detta gör man traditionellt på två sätt: Man låter en självständig nyhetsredaktion ta reda på saker och berätta det i tidningen, så att medborgarna blir välinformerade och kan fatta bra beslut inom demokratins ramar. Och så har man en ledarsida, som oftast bara består av en eller kanske två sidor i tidningen. På ledarsidan skriver oftast några anställda skribenter, och de driver opinion – de tycker saker, argumenterar för saker, kritiserar saker. De undertecknar oftast med sina namn, men ibland inte, men oavsett detta så räknas det som publiceras där som ledarsidans kollektiva uppfattning. Och den ska stämma någorlunda med det som ägarna har tänkt sig. LO äger en liten del av Aftonbladet och uppdrar åt ledarsidan att driva socialdemokratisk opinion. Resten av tidningen omfattas inte av sådana direktiv.

På ledarsidor medverkar också ibland fristående kolumnister, de omfattas inte av uppdraget att förvalta tidningens linje.

(Min tidning Sydsvenskan ägs av familjen Bonnier, som äger många tidningar, där det också finns skillnad på de olika politiska profilerna, men där liberala idéer oftast är grunden. Man kan alltså som anställd ledarskribent på Sydsvenskan inte gärna skriva att kommunism är ett bra samhällssystem. Men om du inte får skriva detta på Sydsvenskans ledarsida, så betyder inte det att din yttrandefrihet är hotad. Du är fri att yttra dig – men du har ju inte automatiskt rätt till fritt spelrum på vilken plattform du själv behagar. Du är heller inte censurerad. Censur är att få sina yttranden granskade i förväg, och inskränkta med hot om straff från myndigheter. De här skillnaderna är stora, grundläggande och avgörande.)

• Till detta kommer ett par sorters åsiktstexter till. Dels på kultursidan, där personer med speciella ämneskunskaper skriver om olika kulturyttringar och bedömer dem. Här finns också utrymme för viss filosofisk och samhällsorienterad reflektion, kan man säga. Dels på tidningens olika debattplatser, där utomstående personer – alltså vanliga läsare och politiker och företrädare för organisationer och företag – kan skriva och säga sin mening om en fråga.

Så långt är det väl inga konstigheter? Nej, verkligen inte. Om ni inte har fler frågor så kan ni sluta här.

Men nu börjar vi komma in på områden som omgärdas av en del missförstånd och desinformation. 

• En vanlig konspirationsteori om i stort sett alla massmedier är att någon som är inblandad i medieproduktionen, på något sätt, luras. Att nyhetsreportrar vet saker som de inte berättar om, eller att nyhetsurvalen görs för att skydda eller sätta blåslampa på enskilda makthavare. Det finns många exempel på sådana här konspirationsteorier. Nästan alla bottnar i försök att tysta medier, inte tvärt om: det finns starka krafter som inte vill läsa något negativt om till exempel Sverigedemokraterna. Om en tidning då avslöjar något som är sant och relevant och uppenbart dåligt om Sverigedemokraterna, då blir deras mest hängivnas taktik att försöka skjuta budbäraren: ”Det är inte sant, det var ju Sveriges Radio som berättade om det”. Det här har gjorts så intensivt så länge av så många att det har börjat få effekt. Detta har varit Donald Trumps taktik under hans politiska år, och han har lyckats. Hans supportrar går visserligen ofta med på att tv-kanalen Fox News är långt åt höger, kanske till och med propagandistisk – men har samtidigt bestämt sig för att världens kanske bästa nyhetstidning, The New York Times, är till vänster på motsvarande sätt. Det är den inte, den framför bara åsikter på ledarplats. Nyhetsredaktionen där är neutralt rapporterande och tufft granskande. Detta debattknep pågår för övrigt i Sverige också; ett ganska lyckosamt försök att förskjuta allt som är mitten och neutralt till en plats där det går att avfärda som ”vänster”. Det är inte en extremistisk fråga; helt vanliga borgerliga kommunalråd upprepar (oftast mot bättre vetande) precis sådana här saker, för att underminera maktgranskning som de inte vill utsättas för.

• Ingen som arbetar som vanlig nyhetsreporter på en svensk dagstidning behöver redovisa sina privata politiska uppfattningar. Det pågår ingen sådan styrning, det ställs inga sådana frågor. Det är, brukar man säga, vattentäta skott mellan ledarsidan och resten av tidningen.

Så. Då har vi rett ut det. 

Varför har det blivit så här då? Finns det inga fler skäl än att många makthavare vill underminera det som hotar dem?

Jo. Det smärtsamma är att svenska medier delvis har sig själva att skylla för de här problemen – också. Medieredaktioner har lagt för lite kraft på att pedagogiskt redovisa sitt arbete och sina principer, och har dessvärre en olycklig vana att låta olika ”blandgenrer” få allt mer plats. Ett enkelt exempel är hur SVT matchar fram Mats Knutson som sin politiske kommentator. Det är till Mats Knutson vi ska vända oss för att få politiska utspel tolkade – han blir kanalens egen expert, och eftersom han i den rollen måste dra en del slutsatser uppfattas han då som en åsiktsjournalist mer än en vanlig journalist. Det är inte så konstigt. Massmedierna borde inte göra så, enligt min mening. Man bör i stället låta Mats Knutson verkligen vara reporter, och helt enkelt intervjua olika experter och redovisa vad de säger. Slutsatserna bör lämnas till tittaren.

• Kulturjournalistiken har också syndat, och där är jag själv i högsta grad medskyldig: kulturbegreppet har vidgats till att alltför ofta handla om raka och konkreta politiska frågor. Det har publicerats texter på svenska kultursidor det senaste decenniet som inte går att skilja från texter på ledarsidan. Jag har själv skrivit sådana, och med facit i hand borde jag inte ha gjort det. Jag kan bara försvara mig genom att säga att rågången är svårare i en ny värld. Det som Google gör, är det ekonomi? Ja. Politik? Absolut. Kultur? Självklart. Världen stämmer helt enkelt inte alltid med hur svenska dagstidningar har sina sidor och sina traditioner ordnade, och vi har inte tillräckligt modigt lyckats göra om för att följa det.

• Så vad göra nu? Vi borde göra om, och vi borde börja radikalt, med en åtgärd som i sig vore oöverträffat folkbildande. Jag skrev om det i en serie blogginlägg för mer än fyra år sedan. Den som vill kan läsa med start här. I korthet: Svenska papperstidningar måste göras om. ”News” och ”views” måste publiceras på helt olika ställen i tidningen – även om ämnet är samma. Låter det konstigt? Klicka på länken och fundera.

New showreel – do watch until the very end…

31 maj, 2020 | 0 Kommentarer

Betygstider

25 maj, 2020 | 0 Kommentarer

Det här tre staplarna är snittbetyg för tre olika saker. Betygskalan är 1-5. Talaragenturen jag har arbetat mest med de senaste åren har minutiöst utvärderat mig, och alla andra, som de har skickat på uppdrag. Frågorna som ställdes var:

  1. Tycker ni att talaren motsvarade era förväntningar?
  2. Var talaren trovärdig?
  3. Var talaren engagerande?

Tack till alla er som har anlitat mig. Ni har gett mig rätt förutsättningar, rätt briefing, rätt inramning, rätt tekniskt stöd, rätt logistisk hjälp, rätt uppföljning och väldigt mycket bra fika. Vi ses, out there, snart igen!

En fantastisk historia ändå

23 maj, 2020 | 0 Kommentarer

Flygande Jakob HAR faktiskt en upphovsman. Här är hela historien.

Jonathan Franzen, ”Här slutar världens ände”

18 maj, 2020 | 0 Kommentarer

I sin av Johan Nilsson välöversatta essäsamling ”Här slutar världens ände” skriver Jonathan Franzen om fåglar och fågelskådning. Och en del annat förvisso, men mest fåglar.

Till slut hör jag kvitter från hans avgrundsdjupa monomani.

Det är märkligt att jag aldrig har märkt det förut, jag har ju uppskattat ”Tillrättalägganden” och verkligen gillat ”Frihet”, men… Jonathan Franzen saknar ju humor. Detta visar sig vara bokens verkliga ärende, att beskriva det. Alltså inte författarens svartsynthet eller depressiva läggning, utan av hur ogärna han skrattar åt någonting alls. Vilken olidlig tråkmåns han verkar vara.

Å andra sidan gör han upp med samtidens autofiktionella tendenser redan i inledningen, så vad vet man, han kanske bara sköter sitt jobb, romanförfattarens jobb: Att ljuga bra.

Men jag läste med intresse. Franzen har nästan allt en god essäist behöver: han tänker associationsrikt, han är mästerlig med språket, han har läst mer än han har skrivit, han observerar som de bästa bland reportrar men saknar självförtroende där; vid flera tillfällen betonar han hur bra han inte är på journalistik.

Jo, pyttsan.

Jag sörjer essägenren, den är på väg att dö ut. Folk köper inte böckerna, vill inte läsa så. På min lokala bokhandeln är essäerna nu förpassade till en halv hylla, varav hälften av titlarna är på engelska och andra hälften handlar om skogen eller någon död person och där sannolikheten att Kerstin Ekman är författare är 50/50. 

Jag är restriktiv med vilka böcker jag behåller numera, men trots eller tack vare känslan när jag var klar med ”Här slutar världens ände” var det inget att tveka på:

Den får bo här.

Nu är den här!

12 maj, 2020 | 0 Kommentarer

Nämen titta vad som just kom från tryckeriet! Så rykande hot off the presses att jag borde ha grytlappar!

”Gör nu bara exakt som jag säger!” heter den, och den har en undertitel som inte får plats här.

Sugen på ett exemplar? Hundra spänn ink moms OCH frakt!

Du swishar till 123 074 57 52 (Upphovsrättsindustrin AB) och skriver din postadress i meddelandet. Sen kommer en diskret försändelse i posten om en dag eller två. Så enkelt är det. 

Så här står det på baksidan:

Andreas Ekström är journalist, författare och föreläsare. Han jobbar normalt sett med något helt annat. ”Gör nu bara exakt som jag säger” är hans åttonde bok. Den består av en samling texter om mat – recept, minnen och medelgoda råd. I allt väsentligt skrevs den under en knasig helg i april 2020. Men researchen? Den är livslång.

Lövbiff med klor

10 maj, 2020 | 0 Kommentarer

Jag gör en Stroganoff-variant på lövbiff med kort datum i dag.

Kommer att tänka på att Sverige hade många fler kommuner förr. Det var opraktiskt. Som mest hade Sverige mer än 2 500, mot dagens knappt 300. Den stora sammanslagningen på sjuttiotalet fick en lustig effekt: alla tidigare småkommuner såg till att tömma sina kassor, för att vara säkra på att pengarna skulle stanna där, i den egna bygden. Vissa kommuner investerade i gatubelysning.

Men Fjärås, där jag växte upp, och som sögs upp i Kungsbacka kommun – där byggde de en simhall. Sex banor, tjugofem meter. Två meter som djupast.

Jag lekte där jämt. Vi hade ett familjekort, det kostade 400 kronor för hela familjen för ett helt år.

Oftast var jag där själv eller med kompisar, men på fredagarna kom jag hem efter skolan och mötte min syster och min pappa. Tillsammans tog vi bilen upp den korta biten till simhallen. Anna och jag kastade oss i vattnet och lekte. Pappa sprang ett varv på motionsslingan, satte sig en stund i bastun, och avslutade med att komma ut och doppa sig och hämta oss. Pappa är ingen storsimmare. Han blåser upp kinderna när han simmar. Jag tror att han känner att det ökar lyftkraften i vattnet.

Sedan åkte vi hem till mamma, som inte gillade simhallen något vidare, och som skämde bort oss med färdig middag. Den bästa fredagsmaten: potatisgratäng i ganska tjocka skivor och gradvis imatad grädde. Lövbiff, serverad med vitlökspress på bordet för den som ville.

Men – jag kan inte återskapa den rätten, hur bra lövbiff jag än steker. För att den verkligen ska smaka av min barndom måste den också ha en liten liten doft av klor.