Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Tre frågor

27 augusti, 2019 | 0 Kommentarer

Tidningen Journalisten uppmärksammar att jag inte längre vill använda sociala medier på samma sätt som förut. Tre frågor, tre svar.

New research, new ideas

26 augusti, 2019 | 0 Kommentarer

Check this out. Another interesting proposal for a global human community.

Biggles och Biggles

25 augusti, 2019 | 0 Kommentarer

Lyckades hitta det här ljudklippet igen. Om inte det bevisar att piloter är gjorda av IS så vet jag inte… Den ene tappar höjd, mer än fem hundra meter i sekunden. De pratar om det som om de läste rätt rad i stryktipset.

Släkten, skörden

24 augusti, 2019 | 0 Kommentarer

I början av månaden samlades släkten hos mamma och pappa. Det är så magnifikt: farmors och farfars ättlingar är i runda tal 35 personer med alla respektive och barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Och ALLA kommer. Vi ses tre gånger om året. Och ALLA kommer. Enstaka undantag enstaka gånger, men i princip: kan man så kommer man. Vi lagar mat och äter och alla pratar med alla. Och pappa tog fram en spritflaska han har fått av syrran som tog med den hem från Asien för många år sedan med en stor krabba i. Den här. 

De jävlarna måste alltså ha låtit krabban växa inne i flaskan. Vi öppnade den inte.

Sedan fick vi njuta av andras arbete: skörden. Pappa odlar mycket, och min kusin och hans fru gör det professionellt. Vi kom hem till Lund med squash, röda vinbär, svarta vinbär, krusbär, lök, örter, majrovor, tomater, gurka, grönkål, vitkål, plommon, hallon och litervis med saft. Jag stod hela den första dagen och hittade på rätter och varianter. En gul ratatouille gjorde mig särskild glad, för den blev så snygg. Älskar att stå där och skölja och rensa och hacka och bestämma mig.

Och alla dessa fina kusiner. Dem älskar jag också. Veckan efter kalaset hade vi ett till: minstingen Axel gifte sig med Rut, och vi får ännu en fantastiskt rolig och smart och varm person att lägga till den stora samlingen.

My glamorous work life

23 augusti, 2019 | 0 Kommentarer

Hej då, Hedone

22 augusti, 2019 | 2 Kommentarer

Mat är viktigt för mig, men i hela mitt liv har jag bara blivit riktigt känslomässigt fäst vid en enda krog: Mikael Jönssons fantastiska Hedone i London. Efter åtta år har han och Aurelie Jean-Marie-Flore stängt. Det låter kanske löjligt, men jag blev så himla ledsen när nyheten kom. 

Jag hade velat säga hej då, jag hade åkt dit en extra gång om jag bara hade vetat. Kanske hann det bli tio besök genom åren, jag har telefonen full av bilder på den godaste mat jag någonsin har smakat, serverad i den bästa krogmiljö jag kan tänka mig. Jag har varit där med sällskap – Lisa och Rick och dessutom min dotter som modigt testade allt möjligt, bara nio år gammal – men jag har mest suttit ensam på en av de få barstolarna med överblick över köket. Kunnat prata med Mikael om kockar som inte kan laga mat och skribenter som inte kan skriva. Småskvallrat lite med en svensk dessertkock som jobbade där ett tag.

Mikael lärde mig massor om mat och om restaurangbranschen i få meningar. En lugn kväll gjorde han en galette till sig själv till middag och slog sig ner bredvid vid bardisken framåt halv tio med ett glas rött, och berättade en skröna om en idiot som hade varit där och ätit och inte fattat någonting. Mikael är lite kolerisk ibland. Jag tycker att han är rakt igenom fantastisk. Rolig, passionerad, enormt sakkunnig. 

Jag var mätt men galetten såg fantastisk ut, han hade rökt sidfläsk och gruyère på den.

Aurelie, den franska hovmästaren – jag vet inte om de är gifta eller så, men någon påstod det nån gång – kom alltid ihåg allt, att jag inte vill ha bubblor i vattnet, att jag en gång beställde två drinkar att lägga på notan men utan att ta in dem, eftersom hon inte fick systemet att fungera så att jag kunde dricksa annars. En gång när jag åt en rätt som jag inte ska ta upp tid med att beskriva här så vacklade jag ut på gatan, mitt i. Hon kom efter och undrade om jag var okej. Jag var ju mer än okej, jag var överväldigad av smakerna. Tårögd. Hon skrattade glatt när jag sa ”it’s just my sensitive soul” och såg till att varmhålla tallriken tills jag kom in igen. Hon ville alltid skicka med mig lite bröd och jag tackade aldrig nej, jag skulle ju sällan direkt hem precis.

”Home away from home”, säger man, och under de senaste årens eviga resande har det blivit viktigare för mig att ha några sådana platser. 

Detta var den bästa, den finaste.

Prince

21 augusti, 2019 | 0 Kommentarer

Hade han ransonerat sig hade han väl räknats som den störste av alla, för så fungerar det: Den som gör mycket rankas ofta lite lite lägre kvalitativt, som om omvärlden inte kan stå ut med att mycket och bra finns i samma konstnär. 

Hur som helst: Prince. Piano & A Microphone 1983. Det går inte att sluta lyssna.

Myra mosse

20 augusti, 2019 | 0 Kommentarer

Under några augustidagar i Fjärås slogs jag av idén att titta till Myra mosse. 

Myra mosse ser man på Google Maps och på Google Earth om man vet var man ska titta.

När jag var liten var Myra mosse ett spännande utflyktsmål. Jag minns det som en lång vandring för en fyraåring eller en sexåring, in i djupaste skogen. I själva verket var stigarna rejäla och upptrampade, och avståndet hemifrån inte ens en kilometer fågelvägen. Men det spelade ju ingen roll. Pappa brukade ta en ryggsäck med lite ved, och så gick vi dit och grillade korv. Ibland var jag där med killen i grannhuset som var sex år äldre, och fångade grodyngel för att se dem växa i ett akvarium. Det gick enkelt att ta upp dem med håv.

Vattenspegeln var alltid blank, för skogen omkring var välväxt och vindskyddande. Man kunde inte bada där, men någon gång var det en kompis som åkte skridsko.

Så nu gick vi, igen. Pappa och jag och min son, sju år är han. Det måste vara 35 år sedan jag rörde mig i den där skogen, och bara några steg in var det inte något alls som såg bekant ut. Jag hade ändå förväntat mig att åtminstone delvis hitta där. Vi lekte ju mycket i den där skogen, cyklade på stigar förvandlade till crossbanor och tog tiden med den tidens största lyx och mirakel: svarta digitala armbandsur med exakt tidtagningsfunktion. Nu finns inga spår kvar av det. Barn leker inte där längre.

Vi gick rätt länge, utan karta, det finns ändå inga uppdaterade orienteringskartor för området, och vi blev till slut osäkra. Enligt telefonen skulle vi ju stå vid mossens strand.

Jag lämnade den äldre och den yngre generationen på en liten kulle och gav mig in i den tätaste skogen för att ändå se mig omkring lite. Tittade på telefonen igen, som inte gav tillräckligt exakt hjälp.

Slutligen hittade jag den torra avrinningsbäcken på bortre sidan, och började ana konturerna av det som en gång varit Myra mosse. Nu ordentligt igenväxt med tuvor och unga björkar.

Jag letade mig tillbaka, och min son fick den enda fikan, en medhavd läsk och så några nyplockade björnbär och vildhallon. Jag bar honom på axlarna genom de värsta snåren och han spanade efter brännässlor.

Myra mosse finns ej mer, så hit behöver vi inte gå igen, konstaterade pappa och pekade ut vart han snart ska gå i stället: pålitliga marker för trattkantareller.

Inbox hell

19 augusti, 2019 | 3 Kommentarer

EDIT: Right now testing Franz – could this be it!? Has that Austrian guy figured out how to do this? I will get back to you!

***

The strongest religious idea of our time is that the market will solve every problem, as long as there is a strong enough demand for a solution.

I will give you a simple example of why that simply isn’t true. And I guarantee that you will both recognize the problem, and agree with my frustration.

Let me just ask this simple question: How many inboxes do you have?

I have Facebook Messenger, the Instagram direct messages, my work email, my private email, my other private email, the Twitter direct messages, the LinkedIn inbox, my WhatsApp and my Signal apps, the Wordfeud direct messages for cryin’ out loud, and my personal trainer who every so often tries to motivate or threaten me through that humiliation app that I am paying dearly for. So… that’s eleven then.

Eleven inboxes. This is obviously insane. So what do I want? Just a couple of things:

I want to remove the private message function all together on Twitter, Instagram and LinkedIn. And Wordfeud. But – no can do. Not on any of those services is that a user option.

Then, I want a golden app, with a connected web interface that I would like to look and work much like Gmail, where all of my different messages end up. 

When I reply from there, it needs to look like I am replying through the service that sent me the message. When I delete from there, it needs to be deleted all the way to the source.

And… that’s it. That’s all I am asking. Technically, this is not difficult. It could be built in a month.

Wouldn’t you love it? Of course you would. But you can’t have it.

”More user control”, they say. They all promise that, yet they mean nothing. Their actions prove it.

Not a single one of these platforms will open up to help us getting a better service. Not if that better service increases the risk of us being less dependent on them.

***

Did you like this piece? It was originally sent out to the subscribers of my newsletter, ”Question of the month”. Do sign up! I will never spam you, and if you get tired of it, it is just as easy to unsubscribe.

I läsframtiden

18 augusti, 2019 | 1 Kommentar

Att mest vara här på bloggen och inte på Facebook fortsätter att vara som att andas hög klar luft för mig som skribent.

Tänk om vi kunde distribuera oss bättre? Vad kommer att hända med den ökade vantrivseln på Facebook? Jag gissar och hoppas: det blir naturligt att många vill ta ett större eget ansvar för att hitta information. Gärna från ursprungskällor som man redan väl känner till och har bestämt sig för att tycka om och lita på – skribenter, tidningar, förlag, diskussionsforum, videokanaler. 

Frustration kan leda till konkretion. Man får uppfinna sin egen systematik. Man kan till exempel använda sig av något så gammaldags som en RSS-läsare. RSS är en enkel teknik, så enkel att den påpekar det i namnet. Real Simple Syndication. Riktigt enkel insamling, skulle man kanske kunna kalla det på svenska. En RSS-läsare samlar in nya publiceringar från de sajter på nätet som användaren önskar, och visar i ett samlat fönster när det finns något nytt att ta del av. Det blir enklare att inte missa nya texter från favoritmedier eller favoritskribenter.

Under bloggarnas guldålder, kanske 2005 till 2010, var Google Reader den RSS-läsare som nästan alla föredrog. Men Google stängde den 2013, officiellt eftersom den inte höll tillräcklig tillväxttakt för att vara intressant. En mer cynisk bedömare skulle väl säga att hela RSS-tekniken rimmade illa med Googles affärsidé, att exponera relevanta annonser i direkt anslutning till specifikt innehåll. Annonserna följde ju inte alltid med från bloggarna in i RSS-läsarens fönster.

Många utvecklare struntade i att hålla liv i sina RSS-flöden när Google Reader försvann, trots att det finns utmärkta alternativ.

Detta försvårade en nischad kulturkonsumtion, det vill säga: det gjorde det lite svårare för var och en av oss att snabbt och systematiskt hitta det vi tycker om från precis den avsändare vi önskar. RSS-användningen sjönk snabbt. Alla fick maka sig in på Facebook i stället, och försöka förhålla sig till det gåtfulla sorteringssystem som styr vad vi råkar få se där. 

Urval i vår kulturkonsumtion har vi alltid ägnat oss åt. Med digitaliseringen ställer vi det berättigade kravet att kunna göra det smidigare, tydligare och snabbare. I stället har stora delar av användarens kontroll gått förlorad.

(Om den här textsnutten kändes bekant, så är det för att den finns i min bok ”Att hitta”, som du verkligen verkligen borde läsa eller lyssna på (med mig som inläsare!) om du nu läser min blogg.)