Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Omvärldsbevakad

26 februari, 2006 | 0 Kommentarer

Företaget Observer ägnar sig åt omvärldsbevakning. Det betyder att de läser tidningar och tittar på tv och surfar på nätet för att ta reda på vilka strömningar som finns i samhället på olika sätt – uppdragsgivarna är företag som av olika skäl vill veta sådant.

Jag har nyss häpet upptäckt att jag är med på Observers visserligen ganska omfångsrika lista över svenskspråkiga bloggar som bevakas.

Det känns inte bara bra.

Precis som med min andra blogg har jag genom den här bloggen fått en textuppmärksamhet som inte står i proportion till hur pass anspråksfull eller ambitiös min egen satsning har varit. Jag skriver ju mest på kul. Om det skulle kännas jobbigt skulle jag lägga av. Att någon gör någon sorts samhällsanalys där detta ingår känns… ja, som a brave new world. Så läs reportaget om vad som händer med en människa som blir statsminister i gårdagens Sydsvenskan i stället. För det har jag ansträngt mig för att åstadskomma, och jag blir gladare om det blir läst i stället.

Visdomsord på upplagedagen

24 februari, 2006 | 0 Kommentarer

Ericsson arbetade under tiden för sammanslagningen med Sony efter en devis som någon i tidningsbranschen borde ha kommit på först:

”What brought us here will not keep us here.”

Det är så bra sagt att det får räcka där för i dag.

***

Bara ett länktips också: Kolla de vackra reseromantiska bilderna från tiden mellan 19 februari och 22 februari på The Jet Set Junta om du någonsin identifierat dig som det minsta anglofil.

Svart gaffa

22 februari, 2006 | 0 Kommentarer

Ett coverband är en hel värld av mystik, antydningar, rollspel, humor, grubbel och gnag.

I dag en redogörelse för ett mycket vanligt fenomen i coverbandssammanhang: gaffainnehavsförnekelse.

Det går ut på att man förnekar att man har gaffatejp fastän man har det.

Gaffatejp är nämligen rätt dyrt, och hårdvaluta för ett band. Kan ju användas till allt! Säkra kablar, laga trumskinn, dämpa cymbaler, blända av ljus, sätta fast låtlistor på opålitliga underlag… Allt.

Extra åtråvärd är svart gaffatejp. Skickligaste mörkaren av sådant innehav i Cover Story är trummisen Lasse Thulin. Jag har hört homom parera gaffafrågan med tirader som: ”Vaaaeee… gaffa, näe, det tror jag inte, är det där en ny gitarr du har, är det nån som vill ha en öl?”

Briljant, helt briljant.

***

Rapiduschefen Thomas Frostberg är i gång med jobbet på San Francisco Chronicle. Dessutom har han just startat en blogg från resan.

***

Och eftersom jag aldrig kan låta bli att säga saker om saker – läs här om Elitkletet.

Läsarmejl från Lars Lindberg

20 februari, 2006 | 0 Kommentarer

”Kul krönika i Journalisten. Säkert många som känner igen sig. Vad nästa krönika ska handla om, vet du nog redan. Om inte, kan du alltid kommentera att en av dina bloggläsare tycker att du är ruskigt lik Stålmannens ärkefiende Lex Luthor. Som dessutom är världens starkaste reporters (Clark Kent) värste antagonist.”

***

Jag och en rad andra smädas här på grund av våra bylines. Stor humor.

Utan röst på Segevång

18 februari, 2006 | 0 Kommentarer

Jag har tappat rösten. Igen. Så nu är jag helt tyst. Har gått omkring på jobbet med en lapp: ”Tappat rösten”. Kolleger kluckar av skratt, och tycks på något vis tycka att det är lite extra kul att det har drabbat en snackpåse som jag. ”Gud hör bön”, sa Frennesson och höjde händerna mot himlen.

Fan, ren tortyr, det säger jag er.

Men ibland får man kommentera saker skriftligt. Som hockey, som vi diskuterade i går morse efter Sverige-Ryssland. Jag skrev då i 20 punkts storlek på min skärm så att mina grannar här på den lilla kultur- och nöjesdesken kunde se, med felslag och allt:

”Vem bryr sig. Jag hatar hockey. En så jävla iskall sport. Alla elitspelare är idioter. Alla tränare är ännui större idiuoter. Alla klubbchefer och ägare är idioter. Folket är idioter som tror att det bara är att ställa u t skridskorna m,ot kazhajkstamn ocg att vi kan piska ryssar i söämnen. Och dessutom: en sketen gruppspelsmatch! Tidigare år slår vi kanada med 5-1 i gruppsåelet poch torskar mot Belarus i kvarten!!!”

Jag kunde inte ha sagt det bättre än jag skrev det.

(Ok, det är två minuter för misconduct, förlåt alla smarta och snälla hockeyspelare out there. Jag tycker bara ni borde använda er istid till curling i stället. Och visst: i går kväll, när Rooth satte sin straff så kyligt, då började jag lipa. Jag är hopplöst sentimental.)

***

Och en sak till: Niklas ”Öset” Wikegård! Han är en fantastisk kommentator, eftersom han inte försöker vara något annat än den hockeydåre han är.

”Ni måste smälla på!!! Det ska va som Schassen på Knasen!!” ylade han under Sverige-Ryssland.

Det var väldigt, väldigt roligt sagt.

En fransman i hissen

16 februari, 2006 | 0 Kommentarer

Mycket läsvärt mejl från läsare apropå min Journalisten-krönika om skepsis till ny teknik:

”I min ålder påstås det att man bara har blicken riktad bakåt. Du som vet kanske inte att Richard Guston (Sydsvenskans Frankrikekorrespondent under många år) vägrade alla moderna hjälpmedel utom köttbullar och lingonsylt på vilket han livnärde sig vid sina besök i Sverige. Självklart ingen dator eller nalle, och han läste in sina copies till nån på tidningen som satt och skrev ut. Ricke är en gammal god vän och en lysande reporter med djupa kunskaper om Frankrike.

Expressens utrikesredaktör från starten 1944 fram till sin död 1960, Bo Enander, hade egenheten att skriva manus med noll radavstånd på de gröna matsedlarna, från vänsterytter till högerytter. Inget utrymme för korrigering, omöjligt att klämma in mellanrubriker. Men han var en av de stora skribenterna med nazihat som specialitet, jämbördig med både Segerstedt och Johannes Wickman.”

Och i detta måste jag då tillägga att jag bara har träffat den numera pensionerade Guston – som för övrigt är en lysande berättare – en gång. Då fastnade han med sitt svarta paraply i hissarna i Sydsvenskanhuset, varpå han ylade ”Meeerrrrrde!”

En klassiker.

Hommage

14 februari, 2006 | 0 Kommentarer

En favoritgenre inom journalistiken, i alla fall då jag själv ska utföra den, är hommage. Exempel på detta finns här där jag får chansen att hylla min vän och kollega Åsa Sjöström efter hennes VM-guld i fotografi.

Det som lockar i genren? Subjektiviteten, förstås. Det givna i att få välja, att få avstå från det förment objektiva. Texter lever på det sättet, får liv. Och allmänjournalistiken är på väg ditåt, vilket är av godo, inte ondo.

***

Debuterar i dag som krönikör i tidningen Journalisten.

Det ger mig svår ångest, det där krönikörskapet. Inte bara för att jag med allvarlig blick och svart bakgrund ser ut som en så typisk kulturkofta på bylinebilden, utan av en massa andra skäl. Mejla på jagharensatansbraide@andreasekstrom.se om du har en satans bra idé om vad nästa krönika ska handla om. För det har inte jag.

Moloket

12 februari, 2006 | 0 Kommentarer

Så fort jag jobbar med nöjesjournalistik förfaller jag. Under Guldbaggegalan återfaller jag blixtsnabbt i mitt usla matbeteende under melodifestivalturnén förra året. Mackor i stället för middag. Godis i stället för middag. De eviga rumsvarma Loka-burkarna, man ser för sig avtalet:

”Vi på Loka Inc förbinder oss att till alla evenemang som vanliga dagstidningsjournalister kan tänkas bevaka (särskilt om SVT har del i produktionen) leverera 33-centilitersburkar med nattstånden Loka. Loka Inc tar på sitt ansvar att se till att innehållet aldrig på villkors vis är kylt. Loka Inc levererar heller aldrig vätska i behållare med skruvkork till dylika evenemang, för att på så vis säkerställa största möjliga miljöförstöring. Hej. Tack. Hej.”

Arrogans, i bästa fall

10 februari, 2006 | 0 Kommentarer

Läser i programmet till Grävseminariet – förra årets upplaga omskrev jag till exempel här – och blir sugen på att åka till Sundsvall. Men det blir inte så i år för min del. Någon gång ibland får man väl avstå roliga grejer.

Hur som helst. Det där programmet innehåller ett porträtt på frilansjournalisten Kjell Albin Abrahamson, mest känd från radio men också som ansedd skribent i till exempel Sydsvenskan.

Han säger där att han ”aldrig förstått” vad som är så bra med reportaget om de avvisade egyptierna, ni vet det där reportaget som fått uppmärksamhet över hela världen och lett till granskningar över hela Europa och som visade hur svenska regeringen kringgick alla vanliga bestämmelser för att låta CIA sköta sig självt på svenskt territorium och hämta ett par personer som bodde i Sverige och skicka iväg dem till förhör med tortyrmetoder, ni vet, det reportaget.

Att säga att man inte förstår vad som är bra med det är ett ganska tufft uttalande. Man säger i princip att tja, det där, det är väl journalistisk vardagsmat.

Det kan finnas olika förklaringar till varför man säger så. Typ dåligt omdöme, okunskap, raljans eller avund eller kanske något annat. Oavsett vilken förklaring som är den rätta så framstår det inte som smickrande för den som sagt det.

Dagsnoteringar

8 februari, 2006 | 0 Kommentarer

1. Tidningen Fokus har för första gången backat i format, från 60 sidor till 56. Och annonsvolymen har plötsligt halverats, från att ha legat stadigt på femton helsidor var den i senaste numret sju. Fokus är bra, men har ändå vissa redaktionella problem. Det är som om de allra skickligaste skribenterna saknas.

2. Avlyssnat på buss 130: Det kan bara vara Radio Malmöhus som en helt vanlig morgon spelar Louise Hoffstens ”Yeah yeah”. Men det fick mig i alla fall att le i Burlöv, och det händer inte ofta.

3. Jag har nu följt Pontus Kyanders exempel och ritat en egen liten teckning av Muhammed. En glad streckgubbe, för jag tecknar inte så bra. Läs hans skickligt sammanfattande resonemang här.