Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Bara några rader…

11 februari, 2007 | 0 Kommentarer

om den i dag avlidna Marianne Fredriksson.

Titta, en gräns!

10 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Och apropå frågan om organdonation i föregående inlägg:

Jag är bland dem som i nästan varje läge försvarar Sidan 4 i Expressen. Den är precis den sortens debattsida en kvällstidning ska ha – den är contrarian, för att låna mitt favoritord ur Stenbeckmytologin. Motvalls. Systematiskt annorlunda. Alltid någon som försvarar diktatorn när gerillan tar över till folkets jubel. Alltid någon som säger stoppa eller riv när alla säger satsa och bygg.

Men jag upptäckte att jag hade en gräns. Den gick här. Jag menar att en ansvarsfull debattredaktör hade avstått från den texten; att den tes den driver inte är förenlig med uppdraget att redigera tidningen i samklang med grundläggande mänskliga värden. Döm själva.

***

För övrigt fyller min gamle knattereporterkompis från Barnjournalen Tobias Morin 32 år i dag. Han är skådespelare i Umeå, eller var det i alla fall senast jag hörde eller såg något om honom. Vi åkte på språkresa ihop och jag tyckte alltid mycket om honom. Jag frågade honom om saker. Han lärde mig gitarrackord jag inte kunde. Och varför jag kommer ihåg hans födelsedag? Säg det. Man kommer ihåg så mycket. Jag hoppas att han har det bra.

Fack off

9 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Att jag tycker så här är möjligen dagens mest väntade. Men initialt skrev jag ungefär tre gånger så långt, innan jag lugnade mig lite.

Här är ett av de stycken jag strök:

”För vad händer i en tid då allt fler diversifierar sina verksamheter? Facket blir gradvis frånsprunget. Allt fler har mer än ett jobb, allt fler deltidsfinansierar sina studier, allt fler arbetar extra för att kunna ägna sig åt den kulturutövning de drömmer om en dag ska ge nog för hyran.

Rimligen söker fler och fler arbetssätt som passar just dem. Alla tecken tyder på att samhället utvecklas mot en nischkultur från att ha varit en masskultur – läs till exempel Chris Andersons mästerliga och pedagogiska The Long Tail (Random House) som i vår utkommer i svensk översättning. Det är rimligt att anta att arbetsmarknaden går samma väg.”

Donation

8 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Jag har skrivit om vikten av att ni alla, du, skickar in anmälan till Donationsregistret.

Från och med nu kommer jag att be alla middagsgäster i mitt hem om deras tiosiffriga personnummer, så att jag kan göra det åt dem, om de inte kommer sig för själva.

För att jag inte ska behöva bjuda varenda en av er på middag, så kan ni ju gå in på Donationsregistrets sajt och enkelt anmäla er. Och era barn.

Det är gjort på några sekunder.

Man skriver i sitt personnummer och kryssar i om man har något förbehåll. Sedan får man automatiskt en bekräftelse med posten. Man kan ändra sig lika lätt, när man vill.

Rädda någon annans liv om katastrofen drabbar dig. Här är länken igen.

Maraboubluffen

6 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Välkomna till Oxie bibliotek i kväll! Jag gör en uppläsning och boksignering där klockan 19.

***

Jag var nästan arton år när jag för första gången tog ett kliv på amerikansk mark. Ett planbyte på O’Hare i Chicago. Heltäckningsmattorna, caution wet floor-skyltarna, en fantastisk kombination. Rengöringsmedlet. Kanelbullarna dränkta i glasyr, varför gör vi inte så med våra kanelbullar.

Efter månader av resande kom vi till Burlington i Wisconsin. De hade en chokladfabrik där, och doften låg som ett dimmigt regn över staden.

Under månader hade de nya amerikanska vännerna sagt ”Hershey’s is the BEST” om sin choklad, sin standardkakao, sin Marabou.

Jag tror att det var första gången jag tänkte på värdet av ett varumärke. Sådant där som minsta mellanstadieunge skriver inlämningsuppgifter om nu för tiden.

Det var så uppenbart att Hershey’s vidriga pulvriga chokladkaka var allt annat än god där den låg, missfärgad och med kakaosmöret på väg ut genom ytan. De tyckte att den var god för att de inte visste annat. För att Hershey’s för dem var synonymt med ordet choklad.

Senare på den där resan kom vi till Finland och Sverige, och de fick äta Fazer och Marabou och de trodde inte sina munnar. Så var det, jag svär att det var så.

Det har fyllt mig med nationalistisk stolthet, det där minnet. Men när jag nu ser Marabou, världens bästa vardagschoklad, världens bästa grundrecept för ett pålitligt standardverk av kakao, gång på gång försöka bryta sig in på finchokladens område inser jag vad som håller på att hända:

Svenska folket kommer att tro att Marabous flisiga ledsamma ursäkt för mörk choklad, den så kallade Premium, är lika med god mörk choklad. Svenska folket kommer att tro att Godiva eller Leonidas eller Kutter eller Marabous ”fina”, det är liksom sak samma det. Så jag säger det nu, så ni vet det: Marabous ”fina” är ren fejk. En lösnäsechoklad.

Att välja precis rätt

4 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Efter Olle Stenholms död har diskussionerna intensifierats om själva ämbetet Allmänhetens pressombudsman, PO. (Läs exempelvis Martin Jönsson.

Man kan bara konstatera att PO:s roll, uttalanden, bedömningar och till och med existensberättigande sällan har varit så ifrågasatt som under de senaste åren. Allt fler röster höjs för att flytta PO:s funktioner till tingsrätterna.

Då ska man komma ihåg att denna kritikstorm har motats av en person som hölls för en av landets främsta publicister. En genuin och sakkunnig journalist med breda kontaktytor som åtnjöt stor kollegial respekt.

Om inte Pressens samarbetsnämnd nu ytterligt noga gör sin läxa och väljer ett namn av absolut toppklass – då kan PO som institution komma att försvinna fortare än vi anar. En felrekrytering kan bli helt förödande. Att välja en kvinna vore dessutom det enda raka, med tanke på ämbetets mansdominerade historia.

Min kandidat: Sveriges Radios Kerstin Brunnberg.

Bloggar, kändisar och Stenbeck

3 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Den här texten om hur publicistiskt ansvar flyttas alldeles av sig självt fick jag verkligen brottas med. Så jag tycker inte att det är mer än rimligt att ni läser den i ren sympati över de stenar jag rullat… Den innehåller referenser till bloggar, kändisar och Stenbeck. Kom igen, vad mer behöver ni?

Check, check, check, check, check

2 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Om man vill kan man försöka se en lite längre TV4-intervju med mig genom att klicka här (klicka på Nyhetsmorgon 31 januari). Men jag garanterar inget; TV4 har en lurkig webb-tv-teknik.

***

Odd at large är exakt en sådan tidning jag menar när jag säger meningen ”en tidning jag inte gillar”.

Det som är bra är att den är snygg. Rakt och okonstlat formgiven, elegant och luftig.

Det som är dåligt är det som ofta blir dåligt i den typen av tidningar:

Ängsligheten. Den förbannade ängsligheten. Poserandet.

Är vi tillräckligt coola?

Tycker vi riktigt rätt just nu?

Har vi, befogat eller inte, nämnt namnet på rätt personer?

Har vi för säkerhets skull sågat något som många gillar, eftersom det är säkrare att tidigt såga något än att tidigt hylla det?

Och sist men inte minst: Har tidningen ett tillräckligt exkluderande namn?

Check, check, check, check, check.

G:son är Gud

1 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Jag älskar att få fördjupa mig i väsentligheter!

***

…och den lysande schlagerbilaga vi producerade till gårdagens Sydsvenskan får mig att ännu en gång deppa över att Karin Johansson slutar. För så här är det, folk: Tag Karin och Maria G Francke och Håkan Engström och undertecknad och du har landets mest till ämnet hängivna schlagerredaktion. Lägg till redaktör Martin Andersson och redigerarna Björn Hellström och Stefan Skogmark, och konstatera kallt att ingen kommer att vara i närheten av att producera en schlagerbilaga med så mycket substans, finish och humor som vi gjorde i år.

***

I kväll stänger vi av all elektricitet mellan 19.55 och 20.00!

Ett omöjligt uppdrag

31 januari, 2007 | 0 Kommentarer

Jag är med i Bloggstafetten i år också. Den är tyvärr fortfarande felstavad. Jag ska återkomma till det, men först tar jag stafettpinnen från Annica Tiger, som skriver så här:

”Jag lämnar nu över bloggstafettpinnen till Andreas Ekström och undrar vad han har att säga om pressetik i stort och i smått, exempelvis varför publiceras vissas namn och inte andras namn i artiklar? Varför visas en del på bild och andra på en utsmetad meningslös bild eller som en schablonfigur? Ibland tycker jag personligen inte att det finns någon logik i det hela.”

Det är inget litet ämne som Annica ger mig. Jag skulle behöva flera veckor på mig att formulera något som skulle likna en egen ”linje” i pressetiska frågor och utgivarfrågor. En hejdlös förenkling ger detta:

* Man ska följa de yrkesetiska reglerna.

* Man ska som skribent, utöver det, ägna sig åt omläsning av sina egna alster för att se vad som blev bra och dåligt, rätt och fel.

* Man ska på olika sätt bidra till att de etiska diskussionerna hålls vid liv och omprövas, till exempel genom att verka för en bättre rättelsekultur.

* Man ska komma ihåg att regler och principer som var bra 1997 kan vara inaktuella 2007. Det gör de pressetiska frågorna extra svåra, eftersom de kräver snabb förändring.

Detta är en hejdlös förenkling, bara en början. Men också en tusenmilafärd etc etc.

Nå. Nästa ämne, som jag sänder till Mimos blogg, blir detta:
Varför, tror du, väljer skaparna av Bloggstafetten att stå fast vid en felaktig stavning av ordet ”bloggstafett”? De stavar alltså på det engelska sättet, med ett g. (Deras initiativ med stafetten är ju utmärkt och perfekt skött i övrigt – så hur kan det komma sig att de inte har ändrat sig på denna enda punkt? Ett misstag blir ju inte bättre av att man håller fast vid det.)