Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Dagens goda nyheter

27 november, 2005 | 0 Kommentarer
Toto är på gång med ny platta igen. Och den fantastiske Joseph Williams är tillbaka på sång, dessvärre bara på en låt. Det ska tydligen låta väldigt mycket ”The seventh one” den här gången, och bättre kan det inte bli. (Kom igen, basha mig bara. Jag är van.) *** Å andra sidan kan jag väl öppna för attack på en front till. John Fogerty. Snart ett år efter intervjun då han kallade mig ”Dagens” eftersom han trodde att det var jag som hette Dagens Nyheter och tidningen som hette Andreas Ekström – sann historia! – har jag plötsligt hittat ett guldkorn på hans rätt trista platta ”Dejà-vu all over again”, nämligen den spikraka ”She’s got baggage”. Energin är så stor att det vore ett misstag att försöka göra en cover på den. Vi får väl försöka låta bli. *** Jag är inget stort fan av Love at first site. Men kolla inlägget från i måndags. Det är ju litteratur.

Subjektivitet

25 november, 2005 | 0 Kommentarer

Det är alltid läge för en bra berättelse. Som den här.

Po Tidholm plockar isär Kay Pollaks trovärdighet som regissör på ett fullständigt häpnadsväckande sätt. Publicerades i våras; kan läsas länge än.

Tidholms text är ett exempel på tesdrivande journalistik med en tydlig avsändare som inte är lika med löst tyckande. Med andra ord precis den väg jag tror att en stor del av journalistiken bör gå, i mån av ork. Kalla det ett Zarembasteg. Den förmenta objektiviteten har drag av skråkonstruktion, och jag frågar mig allt oftare allt svårare frågor om dess relevans. Återkommer sannolikt i frågan många gånger om.

Mat!

23 november, 2005 | 0 Kommentarer

Jag har någon sorts ambition om att man ibland, inte för ofta, men då och då, här på Nya ordlekar ska kunna läsa något vettigt om mat. Även om det sällan har blivit så hittills. (Några texter finns på gamla bloggen, här och framför allt här.)

Men eftersom jag för min matintresserade och -kunnige vän Johannes har nedtecknat detaljerna kring en riktigt bra födelsedagsmiddag på krogen för en tid sedan, så kan ju ni få läsa samma sak.

Är du en snabbmakaronperson? Välkommen åter i övermorgon som vanligt. För nu ska vi prata om en meny på Sofiero i norra Helsingborg som den serverades den 29 oktober 2005.

* En trippel aptitretare med en bit gravad torsk, en bit rådjur och framför allt: en len ankleverpastej gjord med lager av parmaskinka i. Det var genialt. Det blev liksom skikt som i en glasstårta eller i en bit nougat med choklad insprängt. Otroligt gott.

* Hummer med en bakelse gjord av gulbetor och trattkantareller, som höll ihop skiktvis, svårt att förklara, och så hummercoulis. Bra, men det är som det är med hummer: det är trots allt mer beryktat än vad smaken riktigt håller för.

* Hälleflundra med en grillad havskräftstjärt, och så ett canellonirör med majrovor och spenat. Till det, kvällens bästa smak: en mandelsås. Djärvt tycker jag, och väldigt lyckat. Mandelfiskens revansch!

* Kryddgranité med en gul och en röd körsbärstomat. Det var nog den bästa ”mellanrätt” jag har fått. Inte det minsta söt, bara örtig och lätt i smaken.

* Vildand med lite lardo runt, och det var första gången jag testade det. Låt oss säga så här: det möter alla kriterier på en hajp. Till detta en puré, fast mer kompakt, som en liten puck, gjord på salvia och persilja. Och så en sorts kroppkaka på sparrispotatis, men den var egentligen mer som en ”hash brown”, eller som en rund råraka. Och knäppt nog: en liten bit hemlagad blodpudding. Jag hatar blodpudding. Men det här smakade god inälvsmat bara.

* Ostar. Jättebra urval, bland annat en grönmögel från – Irland. Har aldrig hört talas om den, men den var fantastisk. Smakade hö.

* Efterrätten kallades ”äppelkvadruppel”, vilket är ett genialt namn: en sufflé som var lysande, lite glass i ett rör av kanel och socker, en bit karamelliserat äpple och till sist en äpplemunk. Alltså som en donut. Där undrar jag lite vad de sysslade med. (”Blunda och tänk McDonalds-paj”, sa min bordsgranne. Helt på pricken.)

På det hela taget: över förväntan! Skåne är bra på riktigt bra mat, min hemstad Lund numera tyvärr undantagen. Läs mer om Sofiero här.

***

Apropå mat, bland mycket annat: gissa vad jag ska göra den 10 december? Shitshitshitshitshit vad coolt. Jag måste hyra en frack. Genast.

Jävla läsare

21 november, 2005 | 0 Kommentarer

Folk läser tidningen som fan torkar röven med bibeln.

(Inte apropå något särskilt. Jag lovar. Jag tyckte bara att det var roligt skrivet.)

Analyze that!

19 november, 2005 | 0 Kommentarer

Drömmer följande, fullständigt kristallklart:

Jag sitter på en sorts högtid på Svenska Akademien. Jag har en egen stol att sitta på, och sitter vid bordet – men jag är ännu inte ledamot. Ska bli inom kort, tydligen.

Bredvid mig sitter en man i 65-årsåldern, en smula lågmäld. Han är nyinvald och börjar hålla sitt installationstal, som enligt traditionen ska vara en hyllning till föregångaren på stolen.

Ingen lyssnar.

Alla stimmar runt, pratar om sitt, skrattar, kollar på en meny för hämtpizzor. Som om hans tal bara var en formalia som måste ut i luften, ni vet, riksdagsdebatter, någon står och pratar och det sitter sexton personer i kammaren.

Jag blir arg där i drömmen, säger åt folk att skärpa sig, lyssnanuförHELVETE och – det blir alldeles tyst. Alla tittar på mig. Jag, som ju ska bli invald nästa gång, har just gjort fel på ett alldeles enormt sätt utan att riktigt ana hur. Men förklaringen kommer:

Han höll ju inte talet på riktigt, han tränade bara lite, det fattar väl en fårskalle?

Ebba Witt-Brattström (jag är helt säker på att det är hon, hon kanske vickar för maken eller något) tittar på mig utan att dölja sitt förakt. ”Vad sa du att du hette sa du”, säger hon, jag svarar, hon stryker bort mitt namn från sin lista med kraftiga streck.

Hon ifrågasätter sedan min meritering med att hålla pennan över fältet för meriter på det där fomuläret, titta på mig och säga ”grattis till… till…?” och bara vänta på att jag inte ska säga ”den godkända doktorsavhandlingen” eller ”den kritikerrosade lyrikdebuten”, eftersom jag inte har några sådana bakom mig.

En kollega från tiden på DN kommer och sätter sig bredvid mig. Hon är bekymrad. Hur kunde jag säga så där till akademiledamöterna? Hur ska det nu gå?

Det konstigaste av allt var att jag var så lättad över att det var en dröm. (Mejla gärna din uppfattning om the sanity rate i detta till skaffapsykofarmakanudingalning@andreasekstrom.se eller detdarvarvalingetjaghardromtattdetvarhoracesjalv@andreasekstrom.se.)

***

Apropå Svenska Akademien: Läs slutet på Mats Bergstrands kolumn på DN Debatt denna morgon, ni som har tidningen, eller klicka här.

Min egen talangjakt

17 november, 2005 | 0 Kommentarer

Har jag några namn att droppa då? På talangfulla 80-talister? Ja, det klart. Men jag droppar dem till Sydsvenskans personalredaktör i stället, så vet ni var framtidens stjärnor skriver. Fast okej, en man som väl redan är förlorad för journalistik utanför huvudstaden: Falköpings very own Ronnie Sandahl på Aftonbladet, 21 år i år, har en väldigt ovanlig talang för jobbet.

Och den vikarierande litteraturredaktören på Hufvudstadsbladet i Helsingfors, den tror jag 24-årige Philip Teir, har nyligen producerat en inte minst formmässigt fullständigt fenomenal litteraturbilaga. Jag blir alltid imponerad av folk som klarar av att planera och foga samman en journalistisk helhet utan att skarvarna syns.

***

Kolla i spalten till höger. Klicka på länken under ”Sidor”, och ni får se den bästa present jag har fått på länge. Så lundensiskt att det gör ont.

***

…och självklart borde Maciej Zaremba ha fått åtminstone dela Stora journalistpriset. Ett aningens utförligare resonemang finns här. Men, å andra sidan: för den serie Zaremba gör nu kan han få priset nästa år i stället. Och GP:s reportage om femtonåringen som dog i cancer? Läs det bara om du är säker på att du orkar.

Talangjakten

15 november, 2005 | 0 Kommentarer

Det pågår alltid en sorts lite provocerande talangjakt inom journalistiken. Det måste inte vara fel. Tvärt om. Det är feltänk att alla är lika bra på allt.

Men ändå har medieföretagen ofta lite svårt att gå med på saker som att man kan behöva trixa sig runt en las-lista för att kunna plocka in rätt person. Man kan behöva annonsera igen och igen för att rekrytera rätt.

Det är visserligen svårt och tidskrävande att åka land och rike runt och dammsuga lokaltidningarna på begåvade 80-talister som ska bli framtidens Karin Johansson, Lena Mellin och Sanna Björling. Men de stora tidningarna som har resurserna borde göra det. Om utsända från allsvenska fotbollslag klarar av att lägga lördagarna på platser som Borgstena idrottsplats i Västergötland eller Björkåsen i Grolanda i samma landskap, då kan väl vi läsa samma platsers tidningar?

Apropå talangjakt: Kolla här när Dagens Media tar en rövare.

***

Min intervju med Anthony Bourdain. Läs.

***

I kväll delas Stora journalistpriset ut. De nominerade gör vad de kan för att påverka juryn in i det sista – det är självklart ingen slump att Maciej Zarembas nya briljanta serie går i DN just nu. Det kan vara en slump – men jag tror det inte! – att Knut Kainz Rognerud på samma tidning i dagarna hittar en ny vinkel på den årsgamla story han är nominerad för. Men allvarligt talat, om inte Kalla fakta får det för Egypten-avslöjandet…

Världens minsta bokrea

13 november, 2005 | 0 Kommentarer

För ett år sedan kom min bok Ordlekar ut i sin lilla och garanterat enda upplaga. Den började som en blogg, och slutade som en bok.
Jag har några få ex kvar, och de gör ingen nytta i min källare. Därför bortslumpas de nu för 70 pix. Några exempel på texter hittar du om du klickar först på ”Texter” här ovanför och sedan på – just det, helt rätt – ”Min bok Ordlekar”.

Mejla på klartsomfanjagvillhaettex@andreasekstrom.se, så löser vi det praktiska.

Om mediekritik, i går och annars

11 november, 2005 | 0 Kommentarer

Det finns mer mediekritik och medierapportering om medier än någonsin tidigare i världshistorien. Ändå tycker jag att kvaliteten är otillräcklig.

SVT har aldrig fått maximal styrsel på Mediemagasinet, Vår grundade mening i P1 har jag kritiserat på Sydsvenskans kulturblogg, och de oberoende sajter som försöker bevaka och analysera etablerade medier blir ofta så rabiata i tonläget att man till slut slutar lyssna. Quick Response kan kanske ses som ett exempel på motsatsen. Jag tror att deras initiativ har gjort mycket gott för tonläget i svensk press.

Det bra för journalister att granskas. Man får anledning att tänka och tänka om, värdera och värdera om. Läsarbrev har givit mig några av de bästa lärdomarna om hur det jag skriver kan tas emot. Jag lär mig till exempel en hel del om hur en del personer ser på upphovsrätten genom debatten som pågår mellan mig och ett antal skribenter här.

Med det sagt ska jag nu säga vad jag tycker om ett inslag i gårdagens Mediemagasinet i SVT.

Där drev man tesen att Sydsvenskan på det hela taget skulle ha gangstrat ihop en story om att ambassaden i Brasilien, som Margareta Winberg är chef över, skulle ha betalat ut svarta löner till en del praktikanter.

Hur säger man det enklast? Jo, så här:

Det är fel, Mediemagasinet. Det är fel.

Jag vet, eftersom jag jobbar på Sydsvenskan och känner reportrarna som gjorde jobbet och vet hur de efter Mediemagasinets besök har gjort hela sitt arbete från början igen, tagit kontakt med samtliga källor, kollat och dubbelkollat.

Storyn håller.

Det är till och med så att flera av dessa källor har meddelat Mediemagasinet skriftligt under veckan att de står bakom sina uttalanden till punkt och pricka. Bara för att det inte ska finnas skuggan av ett tvivel. De här personerna som har jobbat på ambassaden har inte fått några sociala avgifter betalda av svenska staten. Det är precis så enkelt.

Jag tror faktiskt inte att deras situation nämndes med ett ord i hela inslaget. Ett inslag utan kärnfrågan, ju mer jag tänker desto häpnare blir jag.

Så vem har gangstrat med journalistiken här? Mediemagasinet, ladies and gentlemen, av det enkla skälet att Mediemagasinet vet mer och vet bättre, och har fått information som inte stämmer med vad storyn enligt den förutbestämda dramaturgin ska ge – och därför utelämnat den.

Jag har sällan anledning att hålla med Anders Gerdin, Aftonbladets utgivare, men då han vid ett annat tillfälle iskallt satt i telefon och svarade Mediemagasinets reporter med de ungefärliga orden ”du får inget ytterligare svar eftersom Mediemagasinet är ett clownprogram. Alla i branschen tycker det” – då greps jag av en sorts beundran över att han inte lät sig provoceras att slänga på luren.

***

Sydsvenskans försvar finns nu i sin helhet här.

Survival of the bloggiest

9 november, 2005 | 0 Kommentarer

Blogghösten sållar en del agnar från en del vete. En del kommer att orka, förändra, förbättra, utvidga och göra nya ansträngningar. En del kommer att komma från ingenstans och få 2 000 läsare om dagen.

En del kommer att lägga av.

Per Svensson på Expressen orkade inte. Min gamle kurskamrat från litteraturvetenskapen i Göteborg, Johan Hilton, orkade först inte, men har dragit i gång igen, trevligt nog. Diagnos har stängt. Hanna Flodr beskriver på Sigge Eklunds blogg hur hon med bloggandet var nära att förpassa sig själv till en längre vistelse i en terapisoffa.

Jag kommer elakt att tänka på ”Ulveson & Herngren” i tv, den kanske roligaste komedin hittills det här seklet, och en sekvens där Johan Ulveson i rollen som sig själv sågar och sammanfattar den yngre generationen med de ungefärliga orden:

”De sitter och sippar latte och snackar om hur långt ner på arslet byxorna ska hänga.”

Just det! Vad är det med er? Orkar ni inte gå i mål? Lämna text när det är sagt? Ta examen?

Det intressanta är att samtliga exempel på quitters och re-starters här ovan är journalister. Trevliga personer som jag har träffat i olika sammanhang och vars yrkesmässiga kvaliteter jag skattar högt.

Men jag har väldigt svårt att gråta med dem som har startat en blogg natten mellan tisdag och onsdag utan att ha en aning om varför och hur och när, och därför plötsligt blir lite trötta.

Det är helt enkelt en kass idé att publicera sig utan en sorts tanke om innehåll och uthållighet – särskilt om man har skrivandet till yrke. Det gäller lika mycket i bloggosfären som vid tidningsutgivning.

Varför verkar bloggare som har skrivandet som yrke ha svårare att förstå det än bloggare som inte har det?

Det är synd, det här. Eller så är det bara lite bloggdarwinism.

***

Fick förresten en inbjudan att delta i Bloggforum 3 den 19 november för att berätta om Nya ordlekar och ännu mer förstås Sydsvenskans kulturblogg, men kunde inte få ihop det rent praktiskt. Synd – jag hade gärna varit där, både i en panel och i publiken. Gå dit, ni som kan!