Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Länkorama

30 januari, 2007 | 0 Kommentarer

En intervju med guldbaggevinnaren Anders Ahlbom Rosendahl, som jag kanske tyckte var mer lyckad precis då jag skrev den än när jag läste den. Kan inte sätta fingret på varför riktigt, för de yttre tecknen på en lyckad intervju finns där ju. Men… äh, jag vet inte. En känsla bara. Och jag gillar inte när jag misslyckas med att analysera mitt arbete och landar i ”en känsla bara”.

En intervju med Annika Norlin, känd under sina bandnamn Hello Saferide och Säkert! – följ den där Säkert!-länken, hon intervjuar sig själv där. Men hon bjuder Sydsvenskan på några fina citat också, Annika, vilket hon också gjorde när jag pratade med henne för två år sedan, under tiden på DN.

Slutligen helt säker

29 januari, 2007 | 0 Kommentarer

Jag dricker inte alkohol, det vet nästan alla som känner mig. Jag börjar bli så gammal nu (och det kommer väl bara att bli mer av det) att en och annan kanske tror att jag rentav är nykter alkoholist, för vad kan man annars ha för skäl?

Saken är bara den att jag aldrig har gillat smaken av alkoholhaltiga drycker. Att jag så gott som aldrig har hittat en alkoholhaltig dryck som tillräckligt väl kunnat maskera den där jävla acetonsyrahelvetessmaken.

Men jag har mött så mycket ifrågasättande av smakskälet som det huvudsakliga skälet att jag till slut har börjat tvivla själv.

Om jag ska tänka efter, så blir det så här: Jag dricker inte alkohol av en rad samverkande faktorer.

* Det började med att jag av rena hälsoskäl inte ville lära mig att uppskatta något som är skadligt. Då var jag alltså i tidiga tonåren.

* Dessutom var jag, då som nu, väldigt ointresserad av flockbeteende. Jag hade ingen som helst drivkraft att göra som alla andra i varje läge.

* I nästa läge, alltså kanske i tjugoårsåldern, fejdade känslan av egenvärde i att ”göra på mitt sätt”. Då återstod bara frågan om smak. Och det var ju för jävla äckligt! Det var ju verkligen det!

* Alltså testade jag berusning summa tre gånger för att se hur jag reagerade på det. Det var inte roligt. Jag blev långsam och trött och osmart. Inte avslappnad, inte uppsluppen, inte roligare. Alltså inga som helst incitament från det heller.

För ett par år sedan smakade jag på några belgiska ölsorter när vi var och hälsade på hos svärfar. Jag kunde tycka om brödigheten i eftersmaken hos en del mörkare sorter av ljust öl, alltså weissbier och färsköl och sådant. Kanske är det till och med så att jag skulle kunna lära mig att uppskatta en del öl (till skillnad från vin, som jag inte tror att jag någonsin skulle kunna tycka om).

Men nu tillkommer ett annat argument för att avstå, det slutliga: min vikt. Jag har lätt för att gå upp. Jag älskar att laga och äta mat, och har inte en sweet tooth, utan ett helt jävla sweet garnityr. Som det är nu är jag i precis den viktklass jag vill vara – men det kostar. Jag avstår dagligen från sådant som jag vill äta.

Att då lära mig att uppskatta något som är skadligt – men alltså i första hand för min vikt då, och inte min lever – verkar ju i ljuset av det som ett vansinnigt projekt.

Så cirkeln är sluten. Det landar i hälsoskäl igen. Och jag känner mig slutligen helt säker på att jag aldrig någonsin kommer att börja dricka alkohol.

A cheesy story

27 januari, 2007 | 0 Kommentarer

Å andra sidan har jag ett skumt förhållande till ost också.

Fråga er själva: vad är det knäppaste ni har gjort för mat? Här kommer mitt svar. En sann historia.

Dagen före julafton. Bilen fylld av familj och tillbehör: vagn och resesäng och julklappar och lakan och torkade aprikoser och blöjor och vinterstövlar.

Vi passerade Kvibille på E6:an. Min fru konstaterade att det ju var sent påkommet att fråga, men jag hade väl kommit ihåg osten? Osten till släktens stora julbord, 26 personer? Massor och åter massor av underbar, noga utvald svindyr ost?

Nej.

Så pappa mötte med sin miljövänliga gasbil. Fru och dotter fortsatte till föräldrahemmet medan jag gjorde helt om på motorvägen och satte farthållaren på en diskutabel nivå.

41 extra mil blev det innan jag var tillbaka i Fjärås med the goods. Boltjärns blåa fårost från Jämtland! En fikonlövslagrad Manchego från Spanien! En klassisk Stilton från England! En Rotterdam från Holland! En Pont L’Evêque från Frankrike! Jamensatan! Klockrent!

Jag berättade om min brandkårsutryckning för svärfar.

”Detta var i sanning en handling i enlighet med det kristna kärleksbudskapet. Jag är stolt över dig!”, skrev han i ett sms.

Han förstår ost, det gör han verkligen.

Någon gång ska jag bjuda honom på den sjätte och avgörande biten i denna juls ostbricka: den av min faster och farbror egenlagrade osten från Gäsene i Västergötland. Det är egentligen en rätt vanlig vardagsost som säljs i halvårslagring eller ettårslagring.

Men på Johannelund står flera Gäseneostar noga inkapslade i jordkällaren. En gång i månaden under flera år vänds de försiktigt. Och ut kommer varje jul en otroligt gräddig och krämig hårdost som inte skäms för sig i något ostsammanhang.

Kanske är det någon på lilla Gäsene mejeri som läser detta och bygger sig en jordkällare. Jag tror att lagrad Gäsene skulle bli en av Västergötlands finaste matexporter.

Grumlad syn

25 januari, 2007 | 0 Kommentarer

Jag har ett svårt förhållande till godis, det har jag berättat om tidigare. Ta det här fullständigt sanna blodsockerlåga exemplet från december:

Jag sitter på tåget. På andra sidan gången är det tomt, men någon har glömt ett föremål i sätet.

En rulle med dansk mandelmassa från Odense, i en blå liten cylinder. Fantastisk mandelmassa. Underbart, tänker jag, undrar hur länge jag måste vänta innan jag kan slita förpackningen i stycken med några fruktansvärda bett.

Detta tänker jag en lång stund, innan jag ser att cylindern är ett glasögonfodral. Ingen mandelmassa.

För visst, vad är mest logiskt? Att någon har glömt ett par glasögon på tåget? Eller lite 50/50 från Odense?

***

Jag har en god vän som är alkoholist. (Sorry, han lindar inte in det, så det kan inte jag göra heller.) Men han är nykter nu, och kommer att vara det framöver. Han kommenterar ovanstående i roligt mejl:

”Mandelmassa, du gillar mandelmassa. Du får en impuls att sitta och tugga i dig ren mandelmassa. Översatt till min värld blir det som att dricka en hel back rumstempererade Smirnoff Ice Watermelon. Så illa är det alltså. På samma sätt som att en återställare är en varningssignal för en alkoholist så är den upprymda känslan vid åsynen av ett litet Anthon Berg-paket detsamma för människor som lider av det du beskriver. Det är glädjande att du tar detta på stort allvar, för folk hamnar på gatan av sådant här. Med stavar och stegräknare.”

Allt som saknades var en ålmacka

23 januari, 2007 | 0 Kommentarer

Och vilken satans dag, i dag. Intervjuer som en skotträning för fjärdemålvakten på Stamford Bridge, sak på sak på sak. Och det betyder bara ett:

Kulinarisk katastrof. Vanskötsel.

Först en hotellfrukost. Fine. Den var bra men för mycket eftersom jag åt av wienerbröden. Och så en extrastor och luxuös semla med mjölk, och så en kokoskaka och pepparmintste och en steamer, majgaad vad kallt det var i dag, och så nån sorts kycklingspett på en andra klassens sky bar, de serverade en hög med potatischips till sina stackars spett. Jag var tvungen att komplettera i hög fart och med lite tid: Pizza Hut. En stor american badass cookie. Mina artärer ligger här i en hög på golvet bredvid mig, gate 32, Arlanda, och de skrattar, det är det sista de gör.

Nu ska jag hem till min familj och mina osötade rågbröd. Yoghurt som är lätt och naturell.

Pratshower

22 januari, 2007 | 0 Kommentarer

Någon måste göra något åt Paul Shaffer. När David Letterman på något obegripligt sätt lyckas fortsätta att vara bra (han är faktiskt briljant i intervjusituationer, liksom förklädd i ett tonläge; ständigt får han bättre svar än andra) lyckas Paul Shaffer bara fortsätta att vara dålig.

Jag menar, Letterman har hållit på längre än de flesta, han skulle få jobba med vem som helst. Ändå släpar han vidare på denne Paul Shaffer som inte bara är genuint platt och ickerolig, utan dessutom såvitt jag kan förstå en musikalisk halvfigur när han ska omsätta sina snygga arr i levande musik. Han slår av låtarna med oprecisa fåniga gester. Han hamrar på gamla keyboards på ett sätt som aldrig ger genomslag i musiken. Han sjunger uselt. Han har tramsiga glasögon.

(Å andra sidan är allt bättre än Jay Leno och hans hjärtlöshetshumor. (Åh, vad roligt att Nicole Richie har ätstörningar!) Och Conan O’Brien, som lika gärna kunde strunta i att ha gäster.)

***

Ni tycka jag vara elak? En betydligt elakare sågning skrev jag på Sydsvenskans kulturblogg i går.

Marsipan-Muhammed

20 januari, 2007 | 0 Kommentarer

Det kan vara värt att påminna om det en gång till, om den politiska journalistikens jätteflopp under 2006:

Sittande svensk regering fick bilda sig helt ostört. Ingenting läckte från regeringsförhandlingarna. Inte ett namn. Inte så mycket som en rad ur regeringsförklaringen.

Kanske var det därför som hetsjakten direkt efter ministerutnämningarna blev rekordbisarr. En sorts revanschism i tekniskt genomförande snarare än i innehåll.

Fanns det då ingen journalist som gjorde sitt jobb rätt under regeringsbildningsdagarna? Jo. En dansk. För Jyllands-Posten var först och helt ensam om den sensationella nyheten om Carl Bildts återkomst i regeringen. Det är ännu ingen som, mig veterligen, vet hur det gick till och som har berättat om det.

Roligt och hejdlöst kremlologiskt intressant i sammanhanget: Det var journalisten Flemming Rose som skrev artikeln i JP. Just han, den före detta kulturchefen, mannen bakom publiceringen av Muhammedkarikatyrerna. Jag menar, det bara måste ju finnas ett storpolitiskt sammanhang någonstans i detta! En tårta (dekorerad med Muhammeds ansikte på marsipan, givetvis) till den som kan ge en rimlig förklaring!

***

I dag ska jag föreläsa om journalistik hos Lundaekonomerna och deras tidningsredaktion – som snabbinkallad reserv med extremt kort varsel, eftersom de har fått en avbokning. Jag känner mig som det journalistiska seminariets svar på Magnus Erlingmark.

Urspårning

18 januari, 2007 | 0 Kommentarer

Det är inte så lite provocerande när någon får eller skaffar sig ett journalistiskt utrymme – och så bestämmer sig för att göra exakt ingenting av det.

Tidningen Kupé är ett sådant utrymme.

Monopol på svenska tåg. Pengar att göra en tidning för. Väldigt få krav på innehåll från ägarna. Med andra ord: nästan varje tidningsmakares dröm.

Gunnar Wesslén heter chefredaktören. Hans senaste pinsamhet är att anlita en släkting som skribent, och att sedan släppa in en text från denna släkting som är klart mellanmjölkigare än tidningens genomsnitt, vilket inte vill säga lite.

Strider det mot tidningen Kupés publicistiska idé att göra intressanta intervjuer med folk? Strider det mot den typografiska grundfilosofin att göra snygga sidor?

Att få uppdraget att göra Kupé är ett smörpass. En total frispelning, all tid i världen och alla backar uppe på läktaren och målvakten har solen i ögonen och är förlamad från midjan och neråt.

Vad gör Gunnar Wesslén då?

Prickar hörnflaggan.

Andra veckan

16 januari, 2007 | 0 Kommentarer

Första veckan på jobbet var lite trögstartad. Det var väl väntat i och för sig. Men nu trillar det in lite saker, så för er som regelmässigt alltid vill läsa sådant jag skriver (det här är alltså troligen en bloggpost skriven exklusivt och enbart för min mamma) så kommer lite länkar här:

Lördag: Gästrecension i Expressen av Ingvar Hedlunds dåliga och roliga memoarbok.

Också lördag: Bloggpappan ger lite bloggråd i Aftonbladet.

Också lördag: En helt vanlig dag på jobbet hemma på Sydsvenskan. Läs resultatet av en slöbläddring i det stora vårnumret av Svensk bokhandel med alla säsongens debutanter här.

Söndag: En lysande intervju med Tom Wolfe, som jag tyvärr inte fick göra, men åtminstone bearbeta och översätta från danska. Det var första gången jag försökte göra det; jag fick använda den dansk-svenska ordboken rätt mycket. Reportern Martin Krasnik är för övrigt ett snille.

Måndag: En krönika i tidningen Journalisten om rättelser, eller bristen därpå, i svenska medier.

Det är roligt att randa lite igen! (Jag måste ju svara upp till Vassa Eggens förtroende, right…?)

Grumpy old man, pt 2

14 januari, 2007 | 0 Kommentarer

Jag hatar reggae. Det är den mest statiska, förutsägbara och osvängiga musikstil jag vet. Den bygger på en vrängning. Inget annat. Kolla, killen kan gå på händer! Okej. Roligt. Men det räcker att se det en gång.

Nån knäckte idén att vi röker på, spelar tre ackord och – här har vi det! – betonar lika fel som en genomsnittlig nyhetsuppläsare på svenska MTV. Voilà, nej, inte en låt, utan… en genre!

Herrejesusgud.

Vem kom på att reggae inte skulle nöja sig med att bli en låt, utan i stället bli en hel… art? Samma hundratals medlöpare som Uppsalapolisen varje år vid reggaefestivalen får sätta i finkan eftersom det räcker att cykla förbi utåt Knutby till för att bli hög på passiv rökning av haschdimmorna?

Enough already!

(Jag ska inte tala mer om musik med er på ett tag. Jag blir för arg. Ni med säkert. Men andra tänkbara ämnen: Basister som spelar med plektrum och har basen vid knäna, överwailare, samt Craig David-typer med mössa inomhus, tveksam ansiktsbehåring och för mycket utandningsluft.)