Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Buss 130

7 november, 2005 | 1 Kommentar
Ibland konfronteras man med sina egna fördomar och fula sidor på ett sätt som blir direkt smärtsamt. I mitt fall sker det på buss 130. Jag tar den från Sydsvenskanhuset hem till Lund eller omvänt, morgon och kväll. Det är en halvtimmesresa genom välbärgade villaförorter och hopplöshetens Arlöv där världens näst fulaste arkitektur (Timrå utanför Sundsvall kan ingen slå) gör sitt till för att bryta ner de invånare som inte redan är nedbrutna, av segregation eller arbetslöshet eller av fullständigt utanförskap från det makthavande samhället på grund av låg utbildningsgrad. Man passerar Samhall. Hur kan ni bo här, tänker jag, och äcklas över min egen tanke. Rätt fråga är: Hur kunde vi kollektivt misslyckas så otroligt med att skapa drägliga miljöer åt alla? Det känns som om Arlöv är en plats bortom räddning. Ni tror jag tar i? Åk buss 130 då. Häromdagen sa jag åt en man som såg ut som en sjörövare att lägga av när han på buss 130 förolämpade föraren, som var av utländsk härkomst. Sjörövaren var uppenbart påverkad, möjligen inte bara av alkohol. Då gick han på mig i stället och ägnade en kvart åt att i ett muttrande tonläge från sin stol tala om att han ville slå in min kala skalle, alternativt knäcka de där jävla smala fingrarna som garanterat aldrig jobbat hårt och länge, vilket ju på det hela taget var en ganska riktig analys. Jag lät honom prata på. När han skulle av, i Arlöv givetvis, gick han fram en sista gång och hotade mig. Jag tittade vänligt på honom och lät honom prata klart. Sedan ändrade han sig plötsligt och ville skaka hand. Jag tittade på hans hand. Jag tog den inte. Jag borde kanske sagt ifrån ännu tydligare, eller bara ställt mig upp. Jag är lite över 1,90 trots allt. Men jag valde en feg medelväg: jag ville väl bibehålla någon sorts självbild av en person som har civilkurage, samtidigt som jag inte ville provocera fram våld mot mig själv eller någon annan. Inte minst med tanke på att jag inte har en aning om hur man gör när man slåss eller när man försvarar sig. Kunde ringt polisen förstås, fått honom gripen, fått honom åtalad och säkert dömd för olaga hot – men vill man att polisen ska ägna sig åt sådant? Han gick av, och en dam intill gav mig lite erkännande för att jag sagt ifrån. Visst. Bra. Men tänk om alkisen har kniv nästa gång? En förälders viktigaste jobb är att hålla sig själv vid liv, och risken är, och jag hatar att jag ens tänker det här, att jag kommer att hålla käft i fortsättningen. Låt mig för ovanlighetens skull citera Ulf Lundell: Vi byggde ett samhälle där vi skulle slippa behöva varann. Vi är på väg att lyckas. *** Ute och går hemma i Lund, samma dag som jag läst i Sydsvenskan att Malmö slår rekord i personrån. Malmö är på väg att bli en fullständig gangsterstad. Och vad ser jag på den fredliga lilla blandning mellan torg och gatstump som heter Knut den stores torg? Jo, polisen! Som med gott humör bötfäller studenter som missat skylten med cykelförbud! Så mycket för mina ambitioner att hjälpa polisen att ägna sig åt rätt saker.

Den tänkande kocken

5 november, 2005 | 0 Kommentarer

Jerker Jansson skriver i Ordfront under vinjetten ”Den tänkande kocken”. Det är lysande bra varje gång. En skribent som inte är ängslig, som gör sin grej, som skriver med sakkunskap om ett specifikt ämne och inte tvekar att driva linjer som går utanför hans mest omedelbara område.

Vidräkningen med föräldrar som låter sina tolvåriga döttrar äta vegankost i senaste numret är stor läsning.

Och märkligt nog: på jobb i Stockholm i torsdags såg jag honom på ett sushiställe. Jag gick fram och hälsade och berättade hur mycket jag gillar det han gör. Han blev jätteglad. Han berättade att han har fått dundermycket skäll från vänster för sin veganuppsträckning.

”Så nästa gång ska jag skriva om vänstern. Så kanske jag straffar ut mig”, sa han belåtet.

***

Vad jag gjorde i Stockholm? Jag skulle kunna berätta det, men då blir jag tvungen att döda er efteråt. Håll ut till nästa söndags Sydsvenskan. Ni kommer att få läsa de roligaste intervjusvar jag någonsin har fått.

I klistret

3 november, 2005 | 2 Kommentarer

Jag är så otroligt trött på listklistret. Senaste Bon är ännu ett exempel. Femtio populärkulturella makthavare på rad. Idéhöjd: låg.

Min gamle skolkamrat Klas Ericsson har i samma nummer skrivit roligt om konstnären Eric Ericson. Men jag hade ännu hellre läst ett reportage om körledaren med samma namn.

***

Ännu ett tecken på att det just nu finns gott om entreprenörspengar i mediebranschen samt för mycket pengar hos den medelklass som typ sådana som jag tillhör hittar du här.

***

Agenda tog slut i söndags. Lars Adaktusson tackade för sig efter ett antal säsonger och gick långsamt ut ur studion till tonerna av en smäktande ”Ain’t no sunshine when he’s gone”. Jag garvar fortfarande.

Är det så? Är det så? Svara! Är det så?

1 november, 2005 | 0 Kommentarer

Jag har fått mejlkommentarer – vilket är roligt, mejla på! – som i något fall avundsjukt kommenterar hur mycket jag tycks ha tid att läsa eftersom jag rätt ofta hänvisar till böcker, tidningar och bloggar. Men också ett mejl vari avsändaren faktiskt ifrågasätter om jag har alltid har läst det jag refererar till här.

För att göra en lång historia kort: jag har ett jobb som ger mig rättighet och skyldighet att läsa på arbetstid. Jag läser dessutom snabbare än de flesta jag känner, och jag fuskar aldrig. So sod off!

***

Mats J Larsson på DN är ett snille. ”Ska det vara på det här viset?”

***

Om drygt en timme gästföreläser jag på journalistutbildningen vid Lunds universitet. Det lär bli rätt mycket bloggsnack, gissar jag.

***

…och så kan jag slutligen meddela att Nya ordlekar tills vidare inte kommer att ha en öppen kommentarfunktion. Huvudskälet är att en kommentarfunktion kräver viss moderering och övervakning – ett fast arbetsmoment som jag inte vill bygga in i min vardag.

Om klipp, dialogångest samt en tveksam drivkraft

30 oktober, 2005 | 0 Kommentarer

Jag klipper ut allt jag skriver. Det är ett oslagbart sätt att kolla vad som blev bra och dåligt och för att inte missa att göra relevanta uppföljningar. Om man dessutom bestämmer sig för att spara allt, så blir det inte tal om några greatest hits-album. Man får vackert spara sina rättelser också, och eventuella syrligheter från insändarskribenter.

Nu när mycket av detta sker på webben upptäcker jag att jag har slutat spara en del av det som publiceras där. Jag är inte säker på varför. Kanske är det bara att jag är en för oskicklig arkivarie för att komma på hur man på vettigt sätt sparar en Bloggerkommentar på tre förflugna ord.

Man kan förstå det här på olika sätt. Men jag vet i alla fall att jag gläds åt att numera kunna hålla lite längre avstånd till mitt yrkesjag. Jag får inte hög puls om en läsare ringer och är kritisk; det rör mig (nästan) inte om en bloggare skriver en syrlighet om mig. I allt väsentligt är det en fördel, när jag nu ägnar mig mer och mer åt tesdrivande journalistik.

Å andra sidan riskerar jag att huden blir tjockare. Det är jag inte säker på att jag vill.

***

Apropå klipp: mitt livs hittills längsta reportage, om monarkin i Sverige och Daniel Westling, var inne i går. Och så hade jag ett under protest-reportage om Mumindalens äckliga små invånare samma dag, samt ett uppslag om bloggosfären i söndagstidningen. Klicka här för att läsa. Missa inte att du måste klicka dig vidare för att läsa reportagets samtliga tre delar.

För er som undrar över journalistikens drivkrafter (sådana saker som att påverka, att höras, få bekräftelse i form av beröm och skäll, att göra något roligt) så vill jag gärna påtala att det finns en annan och lite egen sådan som man inte ska glömma bort: den om produktivitet. Inte alla känner den – men garanterat fler än som vill erkänna det. Det är helt enkelt lite coolt att ha 35 000 tecken publicerade på en och samma gång av samma skäl som det är coolt att kunna lyfta mycket eller springa fort eller slå en forehand utan att titta på pingisbordet. Det har alltså inte med journalistik att göra. Det är idrott.

I egen sak

28 oktober, 2005 | 0 Kommentarer

Nomineringarna till Stora journalistpriset blev offentliga i går. Jag är bland dem som i olika sammanhang (i tidskriften Scoop och på Sydsvenskans kultursida) har kritiserat juryn för att man förra året inte belönade Fredrik Laurin, Sven Bergman och Joachim Dyfvermark på Kalla Fakta för det otroliga avslöjandet om de terrormisstänkta utlämnade egyptierna, även om man nominerade dem.

Men se, nu har juryn tydligen tänkt till – och nominerat dem igen! För samma sak! Rent tekniskt sträckte sig granskningen över två nomineringsår, nämligen. Alltså finns en chans för juryn att göra om och göra rätt.

Men vilka konsekvenser får det?

Jag gissar att nummer fyra, precis utanför prispallen vad det gäller avslöjanden under året, är det som mina kolleger på Sydsvenskans Malmöredaktion gjorde om bostadsbolaget MKB:s fruktansvärda och kränkande registrering av sina hyresgäster.

Alltså missar Sydsvenskan en nominering på grund av föregående års journalistprisjurys bristande koll. Otroligt surt. Så känns det i dag.

Anger management

26 oktober, 2005 | 0 Kommentarer

Jag blir inte arg. Alltså så gott som aldrig. Det är som om jag inte riktigt har det registret, sa jag till en vän som reagerade med att bli – förbannad.

Men, minsann, ett undantag i denna min mellanmjölkspersonlighet har nu upptäckts!

Och slutsatsen är att jag måste skärpa mig: jag måste sluta ta dålig journalistik som en personlig förolämpning. Jag blir liksom kränkt av att läsa Pressens Tidning. (Kolla sajten och förstå mig.) Jag blir liksom störd av att Ebba von Sydow – som är kanonsmart, tro inget annat, ni hörde väl henne i Studio Ett, hon överglänste reportern som helt saknade redskap att förhålla sig till henne – använder sin intelligens och talang till något så journalistiskt tveksamt. Jag blir tokig över att läsa GP:s ingress på den här grejen som bara fastslår att reportern inte gillar vad den egna firman gör, men som helt saknar täckning i texten. Vilka då ”många”, redaktörn?

Anger management, någon?

***

Som ni märker funkar inte den kommentarfunktion som jag med stor tveksamhet har låtit installera. Kanske kommer den i gång. Jag har inte riktigt bestämt mig, uppriktigt sagt, så jag får väl fråga er. Mejla på startanuforfandenjavlakommentarfunktionen@andreasekstrom.se om du är för.

Genre är inte en kvalitet i sig

24 oktober, 2005 | 0 Kommentarer

Min mor, som är en analytisk och känslosam läsare av nästan alla sorters text, förhåller sig fortsatt mycket skeptisk till bloggformen och risken i ikonifiering av individer före innehåll.

Hon har givetvis en stor poäng. Bloggosfären är full av dåliga sajter där tyckande får förvånansvärt stort genomslag i förhållande till substans. Men mitt standardsvar har blivit detta:

En eller flera dåliga bloggar är inget skäl att kritisera mediet, lika lite som man kan kritisera fenomenet böcker efter att ha läst ett par dåliga böcker.

Varje blogg ska bedömas för sig. Må den bli läst, hatad eller älskad efter sitt innehåll.

Välkommen!

22 oktober, 2005 | 0 Kommentarer

Så har Nya ordlekar flyttat. Fått nya kläder av den briljante Olof Werngren. Och bloggen har fått sällskap av några vanliga sajtfunktioner. Länkar till andra texter, lite om min yrkesbakgrund och vad jag gör professionellt och så vidare.

Betrakta det du ser som en betaversion. Och mejla gärna synpunkter och idéer! Eller nöj dig med att ändra i din favoritlista till www.andreasekstrom.se. För även i fortsättningen kommer Nya ordlekar att uppdateras här varannan dag, även i fortsättningen kommer jag att skriva om precis vad jag vill.

Lowbrow-reaktion

20 oktober, 2005 | 0 Kommentarer

När jag nu äntligen ingår i en kulturredaktions inre krets (Sydsvenskans kulturredaktion består bara av en krets, jag medger det, men ändå) så får jag tillgång till en massa roliga och nya böcker som jag kan låna eller få men alldeles garanterat läsa och sedan skriva om, om jag vill.

Det vill jag.

Men där emellan sticker jag så klart in lite annat, äldre grejer och ibland något från min egen hylla hemma som jag ännu inte har hunnit med. Torgny Lindgrens korta men ofta omskrivna och hyllade Hummelhonung räckte till ett par bussresor härom veckan.

Vad ska vi säga om den? Inte så mycket. Det tycker jag inte att den var värd. Jag undrar mest bara varför alla västerbottniska författare (Kerstin Ekman, Sara Lidman et consortes) är så fascinerade av kattpiss.