Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Apropå comeback

30 december, 2006 | 0 Kommentarer

Det är kul att vara tillbaka på jobbet! Sigrid Combüchen är Sydsvenskans kulturpristagare, och en person som är mycket spännande att prata med.

Come back and I’ll bite your leg off!

29 december, 2006 | 0 Kommentarer

Hörde ni förresten att Peter Forsberg har varit skadad och/eller gjort comeback igen? Förmodligen hörde ni det. Det har hänt ett par gånger i månaden sedan 2002.

Lite är det som Svarte riddaren i Monty Pythons film. Hugg av en arm, nejnej, det är bara ett litet köttsår. None shall pass. Den svarte riddaren vinner alltid. Ger aldrig upp.

Forsberg har ingen mjälte längre. Foten brukar de fixa till med en rasp och tvåans sandpapper efter varje ispass. Handen reser i egen väska till matcherna.

Här har vi killen som obestridligen är en av världens främsta idrottsmän genom tiderna alla kategorier. Här har vi killen som har vunnit allt och som är så fantastiskt ekonomiskt oberoende att han kan köpa Stureplan och lägga ner det i en periodpaus.

Varför i hela världen säger han inte bara tack och hej?

På väg hem

27 december, 2006 | 0 Kommentarer

För fjorton år sedan i dag gick jag mitt livs hittills längsta promenad. Jag och Jenny var sjutton, hon snart arton, och jag hade sovit över hos henne och hennes familj ute i Onsala.

Efter lunch skulle jag ta bussen till Fjärås, buss 730, byte i Kungsbacka och så 742 vidare hem.

Hur det var så bestämde jag mig att gå från Rydet upp till Onsala kyrka och ta bussen där i stället. Det var ju en fin dag. Klart och kallt, men inte för kallt. Jag hade en lång mörkblå rock och fotriktiga Eccoskor – jag hade alltid det – och en Sony Walkman med färska batterier, ett lysande nittiominuters blandband. (Eg & Alices ”Indian” var med, det minns jag, och jag kan nog ännu hitta just det bandet i källaren. Toni Holgerssons ”Låt trummorna tala”. Richie Samboras ”The answer”.)

Väl vid Onsala kyrka var jag inte trött, inte det minsta, det är en kort promenad. Så jag gick vidare, förbi den där lilla gatan som heter Förtroligheten, världens vackraste adress där trummisen i mitt band bodde, och så Fjärskogen och Presse och Forsbäck. Genade in över fjordens inlopp, över Inlag och Hammerö och vidare via Vassbacka och Myra hela vägen hem. Två mil tror jag att det är.

Jag var upprymd efteråt. Ville inte äta så mycket.

Dagen som kommit och gått

25 december, 2006 | 0 Kommentarer

När juldagsmorgon glimmade brukade jag till kyrkan gå. Först, som liten, nästan sovandes. Sedan som lite äldre motvilligt. Godismutad. Som tolvåring ostentativt ateistisk, med en eller annan sarkastisk kommentar framviskad till mamma eller pappa. Inte till mormor, det var för hennes skull jag var med, för hennes och för morfars. Och slutligen som ung vuxen med en sorts kärlek till en tradition.

Morfar är nog lika mycket ateist som jag, men han sjöng i kyrkokören i nära sjuttio år. För musikens skull, för samvarons.

Han gick med som tonåring och slutade för bara några år sedan, då han inte längre kunde gå i trappan upp till läktaren. Innan dess hade han och mormor träffats där i kören. Morfar hade skickat en chokladask hem till mormor på jul.

”Och det togs väl emot”, sa morfar en gång när han berättade.

Det är annorlunda nu. Vi letar nya traditioner, och vi hittar dem ganska så bra. Men jag kommer alltid att lite grann sakna att sitta i de obekväma träbänkarna i Åsarps vackra kyrka timmarna före gryningen och med örat spana efter morfars andrabas i ”Dagen är kommen”.

Nyligen igen

24 december, 2006 | 0 Kommentarer

Det händer grejer på Nyligen.se som vanligt, och här är länken som gör det möjligt att placera denna blogg på Nyligens favoritlistor.

Dags att förbereda

23 december, 2006 | 0 Kommentarer

När ni kokar skinkan i dag, glöm inte att ta väl vara på skinkspadet. Upphettat i morgon utgör det en självklar grund för dopp i grytan. Jag har förstått att dopp i grytan är på utdöende – så ta ert ansvar nu!

Jag kunde inte…

22 december, 2006 | 0 Kommentarer

…låta bli! Det är några veckor kvar tills jag börjar jobba igen, men i kväll tjuvstartade jag lite på Sydsvenskans redan klassiska kulturblogg. (Jag har dessutom gjort två spännande intervjuer på sistone, varav en publiceras i papperstidningen på julafton.)

Men man förstår ju inte allt här i världen

21 december, 2006 | 1 Kommentar

I snart en månads tid har jag försökt förstå eller åtminstone förlika mig med att Cecilia Hagen, den pladdriga journalistikens okrönta eller numera krönta drottning, fick Stora journalistpriset.

Liksom… hur då?

För vad?

I konkurrens med vem?

Jag kan inte på rak arm komma på något mer obegripligt i prisutdelningsväg. Och då har jag ändå haft snart en månad på mig att tänka.

***

Jag har förresten utsetts till Person of the year av Time Magazine. Nu får man väl lägga till det på sitt CV…?

Julsång: å Kenta och jag

20 december, 2006 | 0 Kommentarer

Mejl till Kent Hansson apropå dagens krönika:

Hej!

Får jag bara stillsamt påpeka att jag inte kallar dig rasist i min bloggtext från den 15 december. Jag skriver ordagrant så här, totalt tre meningar:

”Kent Hansson skriver krönikor i Kvällsposten. Gärna om brottslighet, invandrare och Landskrona. Hade sådana texter inkommit till insändarsidorna hade man slängt dem och avfärdat dem som rasistiska.”

Jag tycker att du ibland har skrivit diskutabla texter i det hänseendet – särskilt tänker jag på en spalt från 28 december förra året – men att du som person skulle vara rasist, det skulle jag aldrig påstå. Skillnaden är viktig. Hela blogginläggets inledning handlar ju om den stora vikten av att skilja på text och skribent.

Vänliga hälsningar,

Andreas Ekström

***

…och jag får erkänna att jag blir lite häpen över vilken betydelse han tillmäter detta. Blir han verkligen, så hårdhudad och kritikvan som han säger att han är, så arg att han behöver en halv spalt för att bemöta tre meningar? Och så arg att han måste använda dagistillmälen som ”mallpotta”…? Det skrivna ordets slagkraft ska tydligen inte underskattas.

Om Kristian Lundberg

19 december, 2006 | 0 Kommentarer

Författaren Kristian Lundberg kommer inte att recensera böcker i Helsingborgs Dagblad i fortsättningen. Han fällde i en genomgång av kriminallitteratur ett surt omdöme om en bok som inte finns.

Kanske finns det en förklaring; Lundberg ger en här. En sorts.

Det är inte konstigt att Kristian Lundberg efter detta spontant säger att han lägger av, även om jag hoppas och tror att avhoppet inte berör gärningen i Expressen, utan bara HD.

Heller inte är det konstigt att kulturchefen på HD med ett par dagars perspektiv säger att i och med detta får det vara med Lundberg som recensent.

Men de reaktioner de berättar om! Ilskan! Det till hat gränsande! Två hundra mejlare som för Kristian Lundberg vill understryka det han redan vet, och gärna passa på att förolämpa honom också…

Kristian Lundberg har alltid varit en kritisk kritiker. Alltid krävande, ofta tuff, ibland elak. Kanske är det nu något så simpelt som payback time. En och annan som känner någon som känner någon som en gång i tiden blev (säkert välförtjänt) kritiserad av Lundberg, och som nu bara känner att de måste tälja sig en påk till gatloppet, de också. Så att det blir ordentligt gjort.