Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Vi går hand i haaaaand…

28 mars, 2007 | 0 Kommentarer

…ner över Tylösand. Per Gessles snyggaste flirt med befintlig hit? California Sun som blev Tylö Sun.

Vi tog en helg där för en tid sedan, låg och blötte upp oss i spa-bassänger och gick på lavastenar eller vad det nu var. Såna grejer.

Det var fint där på Hotell Tylösand, som Gessle äger tillsammans med en före detta tv-direktör. Vacker arkitektur. Bra frukost, kanske inte lika bra vad det gäller service och övriga måltider, men inte dåligt. Barpianisten spelade på fullaste allvar ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)” när vi klev in i en av restaurangerna. I källaren var det fullt av Gyllene Tider- och Roxette-memorabilia. De artiga refuseringsbreven från sjuttiotalet – stor humor.

Men finast? Den magnifika konstutställningen. Där måste hänga verk för miljoner. Bara Anton Corbijns bilder! Läs mer om galleriverksamheten här, och gå in en sväng om ni har vägarna förbi.

Knark ÄR roligt

26 mars, 2007 | 0 Kommentarer

Den här har ni säkert redan sett, men om inte så kommer den här, så att säga på direkt lina:

Mrs Ekstrom

24 mars, 2007 | 0 Kommentarer

Vem är jag egentligen? Vanligare fråga är svår att hitta. Nu när jag för en gångs skull har hittat ett delsvar, ett fragment av en definition, så tänkte jag dela med mig av den. För det slog mig som en blixt från klar himmel:

Jag är självklart en reinkarnerad hemmafru från amerikanskt 1950-tal!

Det stämmer inte i varje detalj, men i många nog, för jag:

* föredrar/har lurats att tro att jag föredrar att arbeta i hemmet med hem- och familjerelaterade saker, framför att vara på jobbet.

* är en miljöbov. (Inte för att vara svensk år 2007, men för att vara människa på planeten.)

* gillar min rock n’roll noga polerad.

* föredrar att handla mat dag för dag, framför att storhandla och packa frysen full. (Helst på torget eller i en saluhall, där jag lite grann kan lära känna handlarna.)

* är pedant snarare än bohemian bourgeoise.

* går ofta så upp i mitt lilla livs små detaljer att jag glömmer annat som borde vara viktigare.

* gillar verkligen pastellfärger och John F Kennedy.

* tror inte på någon gud, men letar ändå alltid efter sammanhang som påminner om en församling; en löst hållen gemenskap där begreppen socialt nätverk och social kontroll tangerar varann. Enter bostadsrättsföreningen. 2000-talets självklara svar på 1950-talets församlingar. Gudstjänst har blivit vårfixardag. The community is gated.

Om äpplen i ett tråg

22 mars, 2007 | 0 Kommentarer

Detta är en tre år gammal text som jag har haft liggande och liksom aldrig kommit mig för att publicera. Förmodligen eftersom finansieringen av det restaurangbesök jag nu beskriver klarades med överblivna stipendiepengar…

Charlie Trotter anses som en av Nordamerikas absolut skickligaste matinnovatörer, inte minst tack vare sitt samarbete med rawfood-drottningen Roxanne Klein. Han har skrivit böcker och gjort tv och har dessutom rykte om sig att vara snudd på galen.

Stjärnstatus som i en liten ask, med andra ord.

Att matkulturen i USA är begränsad till fett och snabbmat är en vanlig och totalt felaktig uppfattning. Råvarorna är ibland alldeles fantastiska, kryddningarna lånar med självklarhet från hela världen och hela tiden slår influenserna från Mexiko in söderifrån.

Så, för er som är intresserade: Detta är vad vi åt på Charlie Trotter’s en dag i december 2003, efter att tursamt ha sprungit förbi den månadslånga väntelistan tack vare ett återbud:

1. En liten amuse-gueule i form av en vegetarisk maki-bit och en perfekt laxballotine.

2. Spädkyckling i tre små stycken, rödbetsavkok och ett chips gjort på gul beta, serverat med lite kycklingleverterrine och de minsta morötter jag har sett. Redan här syntes exempel på det som ledde till kvällens stora invändning: även om portionerna var perfekt anpassade i storlek, så innehöll de ofta en eller två smaker för mycket.

3. Pilgrimsmusslor med röd curry, ostron, snäckor och en sky på kokos. En spännande smakkrock mellan västkusten och Thailand.

4. Hälleflundra. Fel tillagad, tycker jag, eftersom den serverades med rödkål, kastanjer, oxsvans och shiitakesvamp. Fisk alltså behandlad ungefär som kött på julafton – det var förstås gott, men jag tycker inte riktigt att det funkade. Och vaddå, om det nu är sant att kocken är psykopat så är det väl inget att säga om.

5. Duvbröst. Perfekt genomfört, tydlig smak av fänkål och en sorts peppar som var ny för mig. Kvällens bästa, inte minst på grund av ett stråk kräm på kronärtskocka.

6. Lammkotletter, elegant uppställda, och så tunna bitar filé bredvid. Helt lysande bra, men ändå för mycket grejer: Det hela serverades nämligen med borlottibonor, svamp och en köttfylld tortellini.

7. En carpaccio-tunn bit ananas från Hawaii underst, och så ingefärasorbet med en droppe olivolja ovanpå.

8. Ett minimalt stycke päronpaj, jättebra, men inte bättre än den äppelpaj din och min mamma gör. Kryddmarinerade valnötter till, och så kvällens för mig mest obekanta smak: björkglass, smaksatt med björksirap. Det var som att äta doften av ett björkhänge sommarens vackraste dag.

9. Godis. Minimala saker, praliner, gelékonstverk. Otroligt lysande underbart, kanske det bästa av allt. Ändå klarade jag inte av att äta upp alla tolv bitarna. Jag var så totalt mätt.

Till detta förstås atmosfären: Charlie Trotter håller hus i ett enkelt kvarter nära Michigan-sjön i norra Chicago, och förför med enkla medel. Redan i den minimala entrén står två jättetråg med friska äpplen och två vildvuxna timjansplantor. En subtilare förrätt får man leta efter. Menyn kostade 130 dollar, alltså 1 100 kronor ungefär, exklusive vin. 18 procent dricks lades automatiskt ovanpå det.

Om det var värt det?

Nej, det är klart att det inte var. Det är vansinne att lägga så mycket pengar på en enda måltid.

Men om det var värt det?

Ja, det är klart att det var. Få krogar i det absoluta toppskiktet ligger så förhållandevis lågt i pris. Någon enstaka gång, om man som i mitt fall hade ett oväntat överskott på ett stipendium, och om man klarar av att inte tänka på vad notan skulle kunna ha gjort för nytta i stället, bör man erfara vad det vill säga att låta sig stuvas på ett ställe som Charlie Trotter’s. Jag skulle ljuga er dagens största lögn om jag påstod att jag ångrar mig.

***

Undrar om Helmut Kohl ångrar sig?

Local hero

20 mars, 2007 | 0 Kommentarer

Fantastisk boksignering i Kungsbacka i lördags. De hade satsat. Ett skyltfönster var alldeles fullt av mina böcker. Det stod tre gosedjur där också. Det var annonser i lokaltidningarna och flygblad. Det låg förbeställda exemplar med önskemål om dedikationer och väntade på mig när jag kom till signeringen, rädd för att få sitta ensam i en timme.

Min gamle tysklärare stegade fram, pensionerad men sig absolut lik.

– Wie gehts, sa han uppfordrande och jag fick fram ett ”gut”.

Lennart Graneld. Vilken klippa. Och så Eva Ljungren, kokboksförfattaren som jag hade i både engelska och franska. Jag fick ett ex av hennes bästsäljande kokbok, dedicerad till ”Adda”. Jag kallades så på den tiden, till och med av mina lärare.

Sportredaktören från Norra Halland kom förbi.

”Honom har jag lärt upp”, sa han och blinkade glatt.

”Kan det verkligen stämma”, sa bröderna Enereds mamma, som kom förbi för att skaffa ett exemplar till äldste sonen och som blev lätt chockad av att jag kände igen henne.

”Absolut!”, sa jag, och sportredaktören tog en bild på oss till tidningen.

Till uppläsningen sedan på eftermiddagen kom min första flickvän som jag nog inte sett på tio år.

Slutsatsen kan bara bli en: Jag ska enbart ge ut böcker i Kungsbacka i fortsättningen.

En igenslagen dagbok

18 mars, 2007 | 0 Kommentarer

Förr i tiden skrev jag en journalistisk dagbok. Bara för mig själv, inte att dela med någon. I den gjorde jag anteckningar om saker jag såg, ville, märkte och missade.

Tanken var väl att systematisera erfarenheterna på något vis. Att lära mig att känna igen journalistiska situationer, så att erfarenheterna kunde tillämpas. Samtidigt tittade jag mycket efter förebilder, efter organisationsfrågor, efter strategi och utveckling och utgivarärenden, allt i en girig vilja att fatta så mycket som möjligt.

Jag skriver ingen sådan dagbok längre. Jag skriver här. I stället, höll jag på att säga, men jag är inte alls på det klara med om de här skrivplatserna är utbytbara storheter. Det är de förmodligen inte.

Den stora begränsningen ligger förstås i att jag här inte skriver om Sydsvenskans strategiska arbete eller interna diskussioner – vilket är precis sådant som jag skulle skriva om i en återupptagen journalistisk dagbok.

I dag står Sydsvenskan starkare än på många år, trots nedslående TS-siffror. Vi har gjort stora strategiska satsningar och investeringar, och sopat upp massor av sådant som tidigare varit eftersatt. Ändå är det så frustrerande mycket kvar att göra, så otroligt mycket ett klassiskt papperstidningsföretag måste arbeta med för att vara i takt med tiden.

Men för vidare detaljer om detta hänvisar jag till… ja, tyvärr. Det kan inte bli mer än så här.

Fast å andra sidan: Carl Bildts blogg måste ju vara den mest remarkabla öppenhet med det dagliga arbetet som ministermedlem som någonsin publicerats i realtid. Kan han, så borde kanske vi på Sydsvenskan också kunna, ännu mer, öppna tidningen och berätta om hur vi diskuterar, hur vi tvekar, hur vi till slut beslutar.

Vad skulle Leonard Hamre ha sagt?

16 mars, 2007 | 0 Kommentarer

Apropå gamla arbetsplatser: Varje gång Göteborgs-Posten redesignar blir den fulare. Det är ofelbart. Nu har smittan från pappret spritt sig till webben också – den halvnya blåa looken ser direkt skogstokig ut.

När GP under Joachim Berners direkta eller indirekta ledning gjorde sitt stora språng under tidigt 90-tal gjorde man nästan allt rätt. Mario Garcia gjorde en av sina mest lyckade omgörningar. GP var särklassigt snyggast bland svenska tidningar. Man lät innehållet i någon mån styras av formen, och det var just där och då absolut inte fel.

Sedan dess har klåfingriga petat och petat i en mästares verk. Metodiskt dilettanteri har tagit GP:s form från elit till division två.

***

Men Göteborg som stad är det ju inget fel på. Är ni där så är ni välkomna till Linnéstadens bibliotek i morgon lördag klockan 13.30, där jag gör en kombinerad uppläsning ur och boksignering av Hemliga pappan. Se mer om evenemanget här. Och två timmar före det, klockan 11.30, signerar jag på Bokia i Kungsbacka, som ni hittar helt nära det lilla torget i den lilla innerstaden. You can’t miss it.

Lite nytt…

15 mars, 2007 | 0 Kommentarer

…på min favoritblogglista här till höger. Den ska inte tas så allvarligt. Jag ändrar lite när jag har lust, och eftertanken är lika blek som förtanken. Men säg så här: I framtiden ska okänd blogg gå före känd, bra före dålig, ofta uppdaterad före sällan uppdaterad. Låter väl rätt rimligt?

Hemlig post

14 mars, 2007 | 0 Kommentarer

Det kommer en del brev till mig så att säga i tjänsten. Numera oftast mejl, givetvis, men ibland också riktiga saker i kuvert. Karaktären är ofta lite annorlunda. Det brukar vara äldre personer som använder posten.

När jag skrev den här krönikan i Journalisten, om DN-hat, så förväntade jag mig väldigt få reaktioner. För om man håller med, då är det inte mycket mer att säga – och om man inte gör det, hur ska man då polemisera utan att låta precis som en av de där DN-besatta tokfransarna som jag driver med i texten?

Några saker blev det i alla fall. Ett litet kuvert som anlände häromdagen kvalar in som det intressantaste.

Som rubrik på den vanliga vita A4-sidan står det ”Sydsvenskans besatthet av Dagens Nyheter”. Sydsvenskans är skrivet med dator, de andra orden är saxade ur Journalisten och ditklistrade på pappret.

Sedan följer några rader:

”Jo, jag vet. Jag har jobbat på båda tidningarna. Din krönika var intressant, men ska nog också ses som ytterligare ett terapeutiskt bearbetande av mindervärdighetskomplexet gentemot storebror.”

En tämligen okontroversiell, vänlig och helt relevant kommentar till en text. Men ingen avsändare!

Varför i hela friden skriver man inte under ett sådant brev?

Tisdagsnotiser

13 mars, 2007 | 0 Kommentarer

SVT:s nyhetsjournalister är världens lataste.

***

Expressen bad mig vara med och ranka världens tre bästa tv-serier. Jag skickade ett snabbt svar. Kanske säger det något om tillförlitligheten i sådana undersökningar att jag inte för mitt liv kan komma ihåg vad jag svarade. Eller så säger det något om mig.