Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Konsten att lyssna

12 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

Johan Orrenius är riktigt bra på att ställa frågor, och på att lyssna på svaren. Man kan säga att det är lätt att intervjua en så udda person som Ben Johnson, eftersom han är den han är.

Inget kunde vara mer fel. Det är de lättintervjuade personerna som är svårast. Det är dem man måste ta sig förbi och in bakom, det är dem man måste lyssna extra noga på för att höra disonnanserna. Det har Johan verkligen lyckats med. Läs hela intervjun här.

***

Apropå att lyssna på underbara saker – jag bröt under juli mitt löfte till mig själv om att inte hålla på med jobbgrejer under pappaledigheten genom att skriva det här på Sydsvenskans kulturblogg.

Avhysningen

10 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

För en tid sedan ringde det på dörren. Min fru öppnade, jag hörde ett kort samtal, hon stängde, kom tillbaka och sa ”det var Gud som ville frälsa oss”.

Jag tänkte i tre sekunder eller fyra.

Sedan gick jag ut i trapphuset. Jag tänkte att jag har en maktbas. Att jag ju är ordförande i den här bostadsrättsföreningen. Jag kan välja att representera husets 25 hushåll i en fråga som den här.

Jag bad dem gå. Inga försäljare här. Inte av prylar, inte av politik, inte av andlighet. Trapphuset är inte en förlängning av gatan – trapphuset, i alla fall i det här huset, är en förlängning av våra hem.

”Vi är inga farliga människor”, sa den unge mannen medan hans unga gravida hustru lyssnade uppmärksamt.

”Vi ville bara uppmuntra med några ord från Bibeln.”

”Vi är tacksamma om ni vill lämna huset”, sa jag igen, vänligt.

De gick, och stod sedan i en större grupp och höll rådslag utanför vår port. Kanske bad de för oss.

För kanske fyra år sedan skrev jag om den utarmning av centrala Lund som väntade i och med att den otäckt plastiga gallerian Nova Lund skulle öppna en bit utanför stan. Efter att ha läst Naomi Klein problematiserade jag med demokratiexemplet:

I ett privatägt köpcentrum som ersätter stadens gator och torg är det offentliga samtalet den stora förloraren. I ett privatägt köpcentrum får man inte spela musik. Man får inte agitera, inte för Satan och inte för Gud, inte för Göran och inte för Fredrik. Inte sälja bullar man har bakat själv för att finansiera sin skolresa. Bara vara ostörd av allt utom säljet.

I en bostadsrättsförening som den här är läget tydligen likadant. Rules enforced by me.

Men jag ångrar mig inte!

I just det här fallet med ”vi är inga farliga människor”-människan, en man som inte förstår att religiös fundamentalism är det farligaste som finns i hela världen, var beslutet lätt. Det här är ett hem. Här ska man inte behöva bli störd av knäppgökar.

Frågan är nu vad jag gör när besluten blir svårare. Om det kommer sverigedemokrater, eller ung vänster med Sovjetromantik (och därmed våldsromantik) på kläderna. De åker förstås också ut. Liksom givetvis kontrollanter från Radiotjänst, om jag skulle råka se några.

Visste föreningens medlemmar det här, när de valde mig? Att de valde en politisk kommissarie?

Elsa i New Orleans

8 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

Goda Nyheter är här, förresten, antologin med årets 22 bästa journalistiska texter. Jag har väl skrutit om min medverkan ett tvåsiffrigt antal gånger vid det här laget – så nu, när jag har läst de andra 21 texterna, kan det vara dags att pusha för dem.

Boken är så himla bra. En del texter är fullständigt enorma. Zaremba förstås, men också en text som jag nominerade (och är säker på att andra också nominerade), nämligen Elsa Hahnes reportage från New Orleans efter stormen.

Elsa Hahne kände jag som barn. Vi var båda med i en gameshow för barn som hette ”IQ” och som spelades in i Umeå. (Jag är, har alltid varit och kommer väl troligen också att förbli en jävla linslus.)

Detta var runt 1990. Vi gick i åttan, och man hade brevvänner. Märkligt nog har jag fortfarande kontakt med ett par av de personer jag träffade där, under ett par korta inspelningsdagar på tv-huset i Umeå för sexton år sedan. Elsa Hahne är inte en av dem, men jag minns ju hennes ovanliga namn.

Reportaget, i sig självt skäl nog att köpa den här pocketboken, berättar Elsa historien om hur hon och hennes man, medan hon själv är gravid, måste lämna allt de äger och har och ta sig vidare. Exemplet som berättelsebärare, det är klassiskt. Sentimentalt, men inte smetigt. Nära, men inte utan perspektiv. Läs om du får chansen. I övermorgon ska jag förresten på releaseparty för boken. Ska bli jättekul.

Att vara eller icke vara

6 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

Ibland kan det gå snett med hyperlänkarna. Och då är väl det vanligaste ’404 Not Found’, en av många (36?) felkoder som rapporteras direkt i webbläsaren.

I de flesta moderna system kan man välja hur felen ska meddelas användaren. Adressa.no, Trondheims stolthet, gör så här:

”Du har havnet på en side som ikke eksisterer. Det vil si, den eksisterer jo, det er jo derfor du er kommet hit. Men det var ikke dette du kom for å finne. Vårt nye publiseringssystem er en mulighet for denne feilmeldingen. En annen er at du har tastet en feil adresse eller at lenken du klikket på inneholdt en feil. Prøv å navigere deg gjennom menypunktene til venstre, eller gå rett på vår søkeside om du vet noenlunde hva du leter etter.”

Existentiellt, på något vis.

Tjugonio

4 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

Bo Strömstedts ”Den tjugonionde bokstaven” är bland de böcker jag hittills har läst under pappaledighetens kvällar.

Jag har lätt för att tycka om Bo Strömstedt eftersom han är anspråksfull. Han har en enastående bildningsbredd, och använder den utan att bli akademisk, i den mån det ordet alls kan användas med negativ laddning. Han flirtar med läsarens egen bildning, men inte för subtilt, inte för svårt – man ska känna sig smart när man läser honom, inte förbigången.

Samtidigt kräver han läsarens uppmärksamhet. Don’t blink, you might miss it, säger man om små städer man far igenom på landsvägar i USA.

Jag blinkade knappt aldrig, på fem veckor i bil, på 984 mil mellan Boston och Vancouver.

Och inte heller den här gången. Jag läste boken som den gissningsvis är skriven, i små stycken. Med paus och andning. Hela tiden i visshet om att detta är en bok jag ska läsa igen, kanske i vinter eller om trettio år eller både och.

Vänstervåld

2 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

Citat från historikern Peter Englunds blogg (eftersom han inte har permalänkar):

”Det nya vänstervåldet kan inte längre betraktas som resultat av okunskap eller historielöshet eller ideologisk nostalgi. Romantiseringen av knytnävsrätten finns inbyggd i ideologin; det är en del av förklaringen till detta ständiga återvändandet till våldet som metod. Men bara en del. För även de som själva inte skulle tänka sig att slå sönder eller mörda, har alltid förbluffande lätt att finna vänstervåld ursäktligt; och om det inte är ursäktligt så så stämmer rapporterna inte; och om rapporterna till äventyrs stämmer så är våldet egentligen en följd av någon dunkel högerkonspiration; och om det inte är en följd av en dunkel högerkonspiration, så bör vi helst tiga om detta tragiska, för annars spelar vi samma dunkla höger i händerna, etc. Och viktigare än vad man slåss FÖR, är vem man slåss MOT. Så har tankefiguren sett ut åtminstone sedan 20-talet, och den har bäddat för det ena nederlaget efter den andra. För mänskligheten, och för vänstern själv. Och igår när jag gick på gågatan, försökte någon ur en vänstergrupp ge mig ett flygblad som handlade om sjukskrivningarna. Han var iförd en t-shirt med Josef Stalin i fyrfärgstryck.”

Semesterstängt

3 juli, 2006 | 0 Kommentarer

Jag har lovat mig själv att aldrig blogga vid minsta motstånd, vid minsta lustbrist. Och nu känner jag tydligt: det är ju juli! Sommar!

Varken ni eller jag ska sitta vid datorn. Vi ses i augusti i stället, samma tid, samma kanal. Unna er en glass.

Bland de sexton

1 juli, 2006 | 0 Kommentarer

Några dagars perspektiv ger detta:

Sverige har populistiska sportkrönikörer med korta analysperspektiv. Få undantag finnes. Att vara bland världens sexton bästa landslag i världens största sport, gång efter gång, är en enastående bedrift. Ingen annan förbundskapten, inte Leo Beenhaker, inte Svennis, ingen, hade med detta spelarmaterial slagit Tyskland.

Och hur seriösa är personer som på allvar talar om att man inför en match ska ”chocka” med att byta spelsystem? 3-4-3 bara på kul? Sverige har ALDRIG vunnit något på att gambla, ALDRIG vunnit på några systembyten, ALDRIG vunnit på att chansa med en oprövad spelare. Sverige är ett gnetlag som en enda gång vart femtionde år har sån tur att det blir Saudiarabien (inte Audiarabien som den här gången) i åttondelen. Då kan det gå lite bättre.

Sverige har kvalat in fyra gånger under Lagerbäck, och alla gånger utom den första gått vidare ur gruppen. Det är fantastiskt bra gjort. Den som inte ser det förstår inte hur stor sporten fotboll är.

GP-sommaren 3

29 juni, 2006 | 0 Kommentarer

För tre år sedan, hösten 2003, hade Sydsvenskan och GP ett utbyte. Då var jag universitetsreporter, och bytte jobb med GP:s motsvarighet.

Det var roligt att komma tillbaka. Mycket var sig likt, med den skillnaden att jag synbarligen fick en mycket bättre och trevligare behandling än de flesta vikarier skulle ha fått. (Ungefär som när jag 2004 och 2005 var tjänstledig ett år för att jobba på DN. Jag kom ju från en fast tjänst, hade därmed ”bevisad” kvalitet, och var alltså en vikarie som var värd samma bemötande och samma service som alla andra anställda. Skillnaden fanns där, den gjorde verkligen det, både på två veckor på GP och under ett år på DN.)

Stämningen var alltså bättre 2003 än 1996 på något sätt. För att jag var annorlunda, eller var det något annat? Jag åkte hem till Sydsvenskan efter två roliga Göteborgsveckor och funderade.

Anta att någon hade kommit på ett tvåveckors jobbutbyte till Sydsvenskan, sju år efter sitt första sommarvick där. Hade han eller hon upplevt små eller stora förändringar? Hade stämningen varit lik eller olik?

Svaret kan jag givetvis inte ge. Jag kan gissa och ana att Sydsvenskan utvecklades mer under mitten av 90-talet än vad GP gjorde, på sätt och vis, men då ska man veta att GP tog sitt stora språng fem år tidigare, runt 1990. Så kanske. Men hur kan man se det när man själv jobbar där?

GP-sommaren 2

27 juni, 2006 | 0 Kommentarer

Allt var en fråga om att lära sig från grunden. Att göra att göra-listor. Att prioritera. Att stappla sig fram i QuarkXPress, jag tror det var den version 3.32 som än i dag används på många tidningar. Ett legendariskt program, helt lysande. Att lära sig hur många glassar och frukter man behövde före och efter lunch för att orka. Att känna att man blev trött trots att hela dagen hade varit rolig. Att ta konflikter med en hyperstirrig inhoppande nyhetschef när jag vid några tillfällen skrev åt andra avdelningar. Att lära sig samtalstonen. Att bemöta folk rätt (Martin hjälpte mig mer än en gång, coachade med stor omsorg). Att hantera bildmakare. Det är alltid en speciell grej på tidningar, att varsamt hantera personer i produktionen man är beroende av. Redigerare som behöver få en bild frilagd, redigerare som behöver få en grej framletad i klipparkivet, redigerare som behöver… Det är ofta redigerare som behöver, det är det verkligen. På så vis kräver redigerarjobbet ofta lika stor eller större social förmåga än reporterjobbet gör.

Så var det i alla fall på GP; jag minns det som ett minfält där man fick lära sig hur man kunde tilltala olika personer för att få hjälp. En bildredaktör tittade på mig innan hon sa med avsmak:

”Vem har skickat DIG då?”

Då hade hon och jag presenterats för varann två gånger och jag hade jobbat där i två månader. Hon visste förbannat väl vem jag var och att jag inte behövde fråga någon om tillåtelse att lämna in ett bildönskemål, men skulle givetvis visa vem som bestämde.

Det var rätt mycket sånt på GP. Revir.