Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Min egen talangjakt

17 november, 2005 | 0 Kommentarer

Har jag några namn att droppa då? På talangfulla 80-talister? Ja, det klart. Men jag droppar dem till Sydsvenskans personalredaktör i stället, så vet ni var framtidens stjärnor skriver. Fast okej, en man som väl redan är förlorad för journalistik utanför huvudstaden: Falköpings very own Ronnie Sandahl på Aftonbladet, 21 år i år, har en väldigt ovanlig talang för jobbet.

Och den vikarierande litteraturredaktören på Hufvudstadsbladet i Helsingfors, den tror jag 24-årige Philip Teir, har nyligen producerat en inte minst formmässigt fullständigt fenomenal litteraturbilaga. Jag blir alltid imponerad av folk som klarar av att planera och foga samman en journalistisk helhet utan att skarvarna syns.

***

Kolla i spalten till höger. Klicka på länken under ”Sidor”, och ni får se den bästa present jag har fått på länge. Så lundensiskt att det gör ont.

***

…och självklart borde Maciej Zaremba ha fått åtminstone dela Stora journalistpriset. Ett aningens utförligare resonemang finns här. Men, å andra sidan: för den serie Zaremba gör nu kan han få priset nästa år i stället. Och GP:s reportage om femtonåringen som dog i cancer? Läs det bara om du är säker på att du orkar.

Talangjakten

15 november, 2005 | 0 Kommentarer

Det pågår alltid en sorts lite provocerande talangjakt inom journalistiken. Det måste inte vara fel. Tvärt om. Det är feltänk att alla är lika bra på allt.

Men ändå har medieföretagen ofta lite svårt att gå med på saker som att man kan behöva trixa sig runt en las-lista för att kunna plocka in rätt person. Man kan behöva annonsera igen och igen för att rekrytera rätt.

Det är visserligen svårt och tidskrävande att åka land och rike runt och dammsuga lokaltidningarna på begåvade 80-talister som ska bli framtidens Karin Johansson, Lena Mellin och Sanna Björling. Men de stora tidningarna som har resurserna borde göra det. Om utsända från allsvenska fotbollslag klarar av att lägga lördagarna på platser som Borgstena idrottsplats i Västergötland eller Björkåsen i Grolanda i samma landskap, då kan väl vi läsa samma platsers tidningar?

Apropå talangjakt: Kolla här när Dagens Media tar en rövare.

***

Min intervju med Anthony Bourdain. Läs.

***

I kväll delas Stora journalistpriset ut. De nominerade gör vad de kan för att påverka juryn in i det sista – det är självklart ingen slump att Maciej Zarembas nya briljanta serie går i DN just nu. Det kan vara en slump – men jag tror det inte! – att Knut Kainz Rognerud på samma tidning i dagarna hittar en ny vinkel på den årsgamla story han är nominerad för. Men allvarligt talat, om inte Kalla fakta får det för Egypten-avslöjandet…

Världens minsta bokrea

13 november, 2005 | 0 Kommentarer

För ett år sedan kom min bok Ordlekar ut i sin lilla och garanterat enda upplaga. Den började som en blogg, och slutade som en bok.
Jag har några få ex kvar, och de gör ingen nytta i min källare. Därför bortslumpas de nu för 70 pix. Några exempel på texter hittar du om du klickar först på ”Texter” här ovanför och sedan på – just det, helt rätt – ”Min bok Ordlekar”.

Mejla på klartsomfanjagvillhaettex@andreasekstrom.se, så löser vi det praktiska.

Om mediekritik, i går och annars

11 november, 2005 | 0 Kommentarer

Det finns mer mediekritik och medierapportering om medier än någonsin tidigare i världshistorien. Ändå tycker jag att kvaliteten är otillräcklig.

SVT har aldrig fått maximal styrsel på Mediemagasinet, Vår grundade mening i P1 har jag kritiserat på Sydsvenskans kulturblogg, och de oberoende sajter som försöker bevaka och analysera etablerade medier blir ofta så rabiata i tonläget att man till slut slutar lyssna. Quick Response kan kanske ses som ett exempel på motsatsen. Jag tror att deras initiativ har gjort mycket gott för tonläget i svensk press.

Det bra för journalister att granskas. Man får anledning att tänka och tänka om, värdera och värdera om. Läsarbrev har givit mig några av de bästa lärdomarna om hur det jag skriver kan tas emot. Jag lär mig till exempel en hel del om hur en del personer ser på upphovsrätten genom debatten som pågår mellan mig och ett antal skribenter här.

Med det sagt ska jag nu säga vad jag tycker om ett inslag i gårdagens Mediemagasinet i SVT.

Där drev man tesen att Sydsvenskan på det hela taget skulle ha gangstrat ihop en story om att ambassaden i Brasilien, som Margareta Winberg är chef över, skulle ha betalat ut svarta löner till en del praktikanter.

Hur säger man det enklast? Jo, så här:

Det är fel, Mediemagasinet. Det är fel.

Jag vet, eftersom jag jobbar på Sydsvenskan och känner reportrarna som gjorde jobbet och vet hur de efter Mediemagasinets besök har gjort hela sitt arbete från början igen, tagit kontakt med samtliga källor, kollat och dubbelkollat.

Storyn håller.

Det är till och med så att flera av dessa källor har meddelat Mediemagasinet skriftligt under veckan att de står bakom sina uttalanden till punkt och pricka. Bara för att det inte ska finnas skuggan av ett tvivel. De här personerna som har jobbat på ambassaden har inte fått några sociala avgifter betalda av svenska staten. Det är precis så enkelt.

Jag tror faktiskt inte att deras situation nämndes med ett ord i hela inslaget. Ett inslag utan kärnfrågan, ju mer jag tänker desto häpnare blir jag.

Så vem har gangstrat med journalistiken här? Mediemagasinet, ladies and gentlemen, av det enkla skälet att Mediemagasinet vet mer och vet bättre, och har fått information som inte stämmer med vad storyn enligt den förutbestämda dramaturgin ska ge – och därför utelämnat den.

Jag har sällan anledning att hålla med Anders Gerdin, Aftonbladets utgivare, men då han vid ett annat tillfälle iskallt satt i telefon och svarade Mediemagasinets reporter med de ungefärliga orden ”du får inget ytterligare svar eftersom Mediemagasinet är ett clownprogram. Alla i branschen tycker det” – då greps jag av en sorts beundran över att han inte lät sig provoceras att slänga på luren.

***

Sydsvenskans försvar finns nu i sin helhet här.

Survival of the bloggiest

9 november, 2005 | 0 Kommentarer

Blogghösten sållar en del agnar från en del vete. En del kommer att orka, förändra, förbättra, utvidga och göra nya ansträngningar. En del kommer att komma från ingenstans och få 2 000 läsare om dagen.

En del kommer att lägga av.

Per Svensson på Expressen orkade inte. Min gamle kurskamrat från litteraturvetenskapen i Göteborg, Johan Hilton, orkade först inte, men har dragit i gång igen, trevligt nog. Diagnos har stängt. Hanna Flodr beskriver på Sigge Eklunds blogg hur hon med bloggandet var nära att förpassa sig själv till en längre vistelse i en terapisoffa.

Jag kommer elakt att tänka på ”Ulveson & Herngren” i tv, den kanske roligaste komedin hittills det här seklet, och en sekvens där Johan Ulveson i rollen som sig själv sågar och sammanfattar den yngre generationen med de ungefärliga orden:

”De sitter och sippar latte och snackar om hur långt ner på arslet byxorna ska hänga.”

Just det! Vad är det med er? Orkar ni inte gå i mål? Lämna text när det är sagt? Ta examen?

Det intressanta är att samtliga exempel på quitters och re-starters här ovan är journalister. Trevliga personer som jag har träffat i olika sammanhang och vars yrkesmässiga kvaliteter jag skattar högt.

Men jag har väldigt svårt att gråta med dem som har startat en blogg natten mellan tisdag och onsdag utan att ha en aning om varför och hur och när, och därför plötsligt blir lite trötta.

Det är helt enkelt en kass idé att publicera sig utan en sorts tanke om innehåll och uthållighet – särskilt om man har skrivandet till yrke. Det gäller lika mycket i bloggosfären som vid tidningsutgivning.

Varför verkar bloggare som har skrivandet som yrke ha svårare att förstå det än bloggare som inte har det?

Det är synd, det här. Eller så är det bara lite bloggdarwinism.

***

Fick förresten en inbjudan att delta i Bloggforum 3 den 19 november för att berätta om Nya ordlekar och ännu mer förstås Sydsvenskans kulturblogg, men kunde inte få ihop det rent praktiskt. Synd – jag hade gärna varit där, både i en panel och i publiken. Gå dit, ni som kan!

Buss 130

7 november, 2005 | 1 Kommentar

Ibland konfronteras man med sina egna fördomar och fula sidor på ett sätt som blir direkt smärtsamt.

I mitt fall sker det på buss 130. Jag tar den från Sydsvenskanhuset hem till Lund eller omvänt, morgon och kväll. Det är en halvtimmesresa genom välbärgade villaförorter och hopplöshetens Arlöv där världens näst fulaste arkitektur (Timrå utanför Sundsvall kan ingen slå) gör sitt till för att bryta ner de invånare som inte redan är nedbrutna, av segregation eller arbetslöshet eller av fullständigt utanförskap från det makthavande samhället på grund av låg utbildningsgrad.

Man passerar Samhall.

Hur kan ni bo här, tänker jag, och äcklas över min egen tanke. Rätt fråga är: Hur kunde vi kollektivt misslyckas så otroligt med att skapa drägliga miljöer åt alla? Det känns som om Arlöv är en plats bortom räddning.

Ni tror jag tar i? Åk buss 130 då.

Häromdagen sa jag åt en man som såg ut som en sjörövare att lägga av när han på buss 130 förolämpade föraren, som var av utländsk härkomst. Sjörövaren var uppenbart påverkad, möjligen inte bara av alkohol.

Då gick han på mig i stället och ägnade en kvart åt att i ett muttrande tonläge från sin stol tala om att han ville slå in min kala skalle, alternativt knäcka de där jävla smala fingrarna som garanterat aldrig jobbat hårt och länge, vilket ju på det hela taget var en ganska riktig analys.

Jag lät honom prata på. När han skulle av, i Arlöv givetvis, gick han fram en sista gång och hotade mig. Jag tittade vänligt på honom och lät honom prata klart. Sedan ändrade han sig plötsligt och ville skaka hand. Jag tittade på hans hand. Jag tog den inte.

Jag borde kanske sagt ifrån ännu tydligare, eller bara ställt mig upp. Jag är lite över 1,90 trots allt. Men jag valde en feg medelväg: jag ville väl bibehålla någon sorts självbild av en person som har civilkurage, samtidigt som jag inte ville provocera fram våld mot mig själv eller någon annan. Inte minst med tanke på att jag inte har en aning om hur man gör när man slåss eller när man försvarar sig.

Kunde ringt polisen förstås, fått honom gripen, fått honom åtalad och säkert dömd för olaga hot – men vill man att polisen ska ägna sig åt sådant?

Han gick av, och en dam intill gav mig lite erkännande för att jag sagt ifrån.

Visst. Bra. Men tänk om alkisen har kniv nästa gång? En förälders viktigaste jobb är att hålla sig själv vid liv, och risken är, och jag hatar att jag ens tänker det här, att jag kommer att hålla käft i fortsättningen. Låt mig för ovanlighetens skull citera Ulf Lundell: Vi byggde ett samhälle där vi skulle slippa behöva varann. Vi är på väg att lyckas.

***

Ute och går hemma i Lund, samma dag som jag läst i Sydsvenskan att Malmö slår rekord i personrån. Malmö är på väg att bli en fullständig gangsterstad.

Och vad ser jag på den fredliga lilla blandning mellan torg och gatstump som heter Knut den stores torg? Jo, polisen! Som med gott humör bötfäller studenter som missat skylten med cykelförbud!

Så mycket för mina ambitioner att hjälpa polisen att ägna sig åt rätt saker.

Den tänkande kocken

5 november, 2005 | 0 Kommentarer

Jerker Jansson skriver i Ordfront under vinjetten ”Den tänkande kocken”. Det är lysande bra varje gång. En skribent som inte är ängslig, som gör sin grej, som skriver med sakkunskap om ett specifikt ämne och inte tvekar att driva linjer som går utanför hans mest omedelbara område.

Vidräkningen med föräldrar som låter sina tolvåriga döttrar äta vegankost i senaste numret är stor läsning.

Och märkligt nog: på jobb i Stockholm i torsdags såg jag honom på ett sushiställe. Jag gick fram och hälsade och berättade hur mycket jag gillar det han gör. Han blev jätteglad. Han berättade att han har fått dundermycket skäll från vänster för sin veganuppsträckning.

”Så nästa gång ska jag skriva om vänstern. Så kanske jag straffar ut mig”, sa han belåtet.

***

Vad jag gjorde i Stockholm? Jag skulle kunna berätta det, men då blir jag tvungen att döda er efteråt. Håll ut till nästa söndags Sydsvenskan. Ni kommer att få läsa de roligaste intervjusvar jag någonsin har fått.

I klistret

3 november, 2005 | 2 Kommentarer

Jag är så otroligt trött på listklistret. Senaste Bon är ännu ett exempel. Femtio populärkulturella makthavare på rad. Idéhöjd: låg.

Min gamle skolkamrat Klas Ericsson har i samma nummer skrivit roligt om konstnären Eric Ericson. Men jag hade ännu hellre läst ett reportage om körledaren med samma namn.

***

Ännu ett tecken på att det just nu finns gott om entreprenörspengar i mediebranschen samt för mycket pengar hos den medelklass som typ sådana som jag tillhör hittar du här.

***

Agenda tog slut i söndags. Lars Adaktusson tackade för sig efter ett antal säsonger och gick långsamt ut ur studion till tonerna av en smäktande ”Ain’t no sunshine when he’s gone”. Jag garvar fortfarande.

Är det så? Är det så? Svara! Är det så?

1 november, 2005 | 0 Kommentarer

Jag har fått mejlkommentarer – vilket är roligt, mejla på! – som i något fall avundsjukt kommenterar hur mycket jag tycks ha tid att läsa eftersom jag rätt ofta hänvisar till böcker, tidningar och bloggar. Men också ett mejl vari avsändaren faktiskt ifrågasätter om jag har alltid har läst det jag refererar till här.

För att göra en lång historia kort: jag har ett jobb som ger mig rättighet och skyldighet att läsa på arbetstid. Jag läser dessutom snabbare än de flesta jag känner, och jag fuskar aldrig. So sod off!

***

Mats J Larsson på DN är ett snille. ”Ska det vara på det här viset?”

***

Om drygt en timme gästföreläser jag på journalistutbildningen vid Lunds universitet. Det lär bli rätt mycket bloggsnack, gissar jag.

***

…och så kan jag slutligen meddela att Nya ordlekar tills vidare inte kommer att ha en öppen kommentarfunktion. Huvudskälet är att en kommentarfunktion kräver viss moderering och övervakning – ett fast arbetsmoment som jag inte vill bygga in i min vardag.

Om klipp, dialogångest samt en tveksam drivkraft

30 oktober, 2005 | 0 Kommentarer

Jag klipper ut allt jag skriver. Det är ett oslagbart sätt att kolla vad som blev bra och dåligt och för att inte missa att göra relevanta uppföljningar. Om man dessutom bestämmer sig för att spara allt, så blir det inte tal om några greatest hits-album. Man får vackert spara sina rättelser också, och eventuella syrligheter från insändarskribenter.

Nu när mycket av detta sker på webben upptäcker jag att jag har slutat spara en del av det som publiceras där. Jag är inte säker på varför. Kanske är det bara att jag är en för oskicklig arkivarie för att komma på hur man på vettigt sätt sparar en Bloggerkommentar på tre förflugna ord.

Man kan förstå det här på olika sätt. Men jag vet i alla fall att jag gläds åt att numera kunna hålla lite längre avstånd till mitt yrkesjag. Jag får inte hög puls om en läsare ringer och är kritisk; det rör mig (nästan) inte om en bloggare skriver en syrlighet om mig. I allt väsentligt är det en fördel, när jag nu ägnar mig mer och mer åt tesdrivande journalistik.

Å andra sidan riskerar jag att huden blir tjockare. Det är jag inte säker på att jag vill.

***

Apropå klipp: mitt livs hittills längsta reportage, om monarkin i Sverige och Daniel Westling, var inne i går. Och så hade jag ett under protest-reportage om Mumindalens äckliga små invånare samma dag, samt ett uppslag om bloggosfären i söndagstidningen. Klicka här för att läsa. Missa inte att du måste klicka dig vidare för att läsa reportagets samtliga tre delar.

För er som undrar över journalistikens drivkrafter (sådana saker som att påverka, att höras, få bekräftelse i form av beröm och skäll, att göra något roligt) så vill jag gärna påtala att det finns en annan och lite egen sådan som man inte ska glömma bort: den om produktivitet. Inte alla känner den – men garanterat fler än som vill erkänna det. Det är helt enkelt lite coolt att ha 35 000 tecken publicerade på en och samma gång av samma skäl som det är coolt att kunna lyfta mycket eller springa fort eller slå en forehand utan att titta på pingisbordet. Det har alltså inte med journalistik att göra. Det är idrott.