Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Listklister 2

29 december, 2005 | 0 Kommentarer

Årets roligaste: Att ta en stor tugga över hela melodifestivalen och följa cirkusen från första presskonferens via ishallen i Skellefteå och hela vägen till Kiev. Och så gjorde det ju mig till DN:s förste bloggare.

Årets hotell: Hotell Ukraina i Kiev. Gedigen stalinistisk skrytarkitektur med en ängel på en sjuttiometers kolonn framför entrén. Grandiost.

Årets tråkigaste: Jag hatar att skriva om fildelning och upphovsrätt. Ändå gör jag det ibland. Det är viktigt.

Årets stad: Stockholm, trots allt.

Årets idrott: Zlatans mål mot Ungern. Oscar Wendts match i Blåvitt borta mot Helsingborg.

Årets yrkesmässiga förebild: Cecilia Jacobsson på Dagens Nyheter. Jag drömmer om den dag då jag som hon klarar av att hålla en så exceptionellt hög lägstanivå både i textkvalitet och produktivitet. Det är som om hon bara behöver skala av det översta lagret av sin kunskap och sin energi för att leverera fem dagar i veckan eller mer om det behövs. Lägg till det en prestigelös och trevlig person, och ni har en av rikets bästa journalister.

Årets desperado: Den trevlige Rolf van den Brink, utgivare på Dagens Media, experimenterar med att varningsmärka vissa artiklar på temat ”vi tror den här storyn är sann, men vi är inte säkra”. Jag brukar försöka tycka om nya initiativ; branschen har för få sådana. I detta fall har jag inte lyckats.

Årets blogg: Diagnos. Kom, ägde, la ner.

Årets baksida: Rättshaverismen i bloggosfären, framför allt bland agitativa mediekritiker och politiska brandfacklesajter. Ge en dåre en tryckpress och kom ihåg att du som en följd av det måste ta ett djupt andetag och påminna dig själv om yttrandefrihetens värden.

Årets pseudonym: Årets mest självklara vinnare, och han heter Mats Hård.

Listklister 1

27 december, 2005 | 0 Kommentarer

Jag har kapat listhysterin i medierna tidigare. Som en sorts postironisk handling ska jag därför den närmsta veckan eller så ägna mig åt en enda sak: en evighetslång årsbästalista. De tio första punkterna kommer här. Är ni med? Okej? Okej!

Årets lista: den här!

Årets nykomling: Min dotter.

Årets krav: Fyllig kolofon i varje bok.

Årets bästa journalistiska text: Po Tidholms uppgörelse med Kay Pollak.

Årets bästa egna: Intervjun med Ulf Lundell och reportaget om religionsuppfattningar efter tsunamin blev lyckade. Och Monopolspelet om Bonnierkoncernen som jag gjorde i DN i vintras, även om det var extremt branschinternt.

Årets sämsta egna: Intervjun med Kajsa Ingemarsson. Ingen katastrof precis, men så tydligt får man som reporter inte visa att man inte är så himla nyfiken.

Årets reportage: Maciej (uttalas MATSCH-ej, så vet ni det) Zaremba om byggfacket, som såvitt jag kan förstå från mitt tjänstemannaskrivbord är en maktfullkomlig, antihumanistisk och obehaglig organisation.

Årets bilder: Tas varje vecka av Åsa Sjöström, först på DN, nu på Sydsvenskan.

Årets måltid: Med Anthony Bourdain på Bon Lloc.

Årets skribent: Min gode vän och kollega Niklas Orrenius här på Sydsvenskan. När jag läser hans allra bästa grejer, som den här om sverigedemokraten Rickard Jomshof, är det som att sitta på en pianopall bredvid en konsertpianist. Jag vet att jag också kan spela, men det räcker att konsertpianisten slår an ett vanligt jävla C-ackord för att jag ska inse att det inte kommer att spela någon roll hur mycket jag övar. För så bra blir jag aldrig.

När juldagsmorgon glimmar…

25 december, 2005 | 0 Kommentarer

…får man läsa sin morgontidning på webben.

***

Och så kolla in årets pepparkakshustävling, alla kategorier. Kom ihåg: Alla heter Glenn i Göteborg!

Övningar kring journalistik 5

23 december, 2005 | 0 Kommentarer

När jag skriver en artikel som publiceras i Sydsvenskan har jag upphovsrätten till den. Sydsvenskan som företag har också en del av upphovsrätten.

I dag är denna upphovsrätt utsatt för angrepp på olika sätt. Det så kallade allmänna rättsmedvetandet identifierar inte stöld av text som stöld i vanlig mening, kanske inte heller stöld av idéer.

Argumenten från personer som tycker att det är okej att stjäla intellektuell egendom – texter, bilder, sånger, programkod, filmer – halkar för att låna ett uttryck från Ola Larsmo runt som smör i en stekpanna. Ett fåtal uttrycker sig intelligentare än andra, men inte ens de mest intelligenta kan dölja vad det ytterst handlar om. Nämligen deras egen girighet.

”Jag ska ha! Jag ska få! Jag ska inte betala! Och ska någon betala så är det inte jag!”

* Man säger att skivbolagen varit giriga, vilket är sant, men drar då den intellektuellt ohederliga och ohållbara slutsatsen att det är okej att vara girig tillbaka.

* Man säger att nedladdning och/eller fildelning kan få någon annan att bli intresserad och därmed skivköpare. Aha. Så min ohederlighet och girighet kan få någon annan att betala, så bra!

* Man säger att massproducerad storkultur ändå är dålig, vilket är ett argument på nivån ”böcker är farliga” eller ”tv är dåligt”. I kulturer som, historiskt sett, inte har avlönat intellektuellt arbete och värdesatt intellektuell egendom och innovationskraft har det snabbt gått utför. Om man tror att glada amatörer kommer att ha tid och råd att arbeta så hårt och koncentrerat som det krävs för att skapa helt nya uttryck, då har man en milt uttryckt naiv syn på konsttillblivelse.

Så vad betyder detta journalistiskt? Att dagspressen behöver flytta fram sina positioner för att försvara sitt material, informera tydligt om vad som gäller och sedan följa upp inte som nu, med vänliga mejl, utan med stämningar i tingsrätt.

***

Hittar ett glassigt bostadsmagasin som heter Hoom. Kollar rutinmässigt redaktionsrutan och ser plötsligt att en Johannes Kilner är försäljningsansvarig. Jag ler lite. Jag minns att Johannes var så mycket vänster i gymnasiet att han till och med ibland använde kommunistretorik. Nu är han säljansvarig för ett medialt monument över överdåd och konsumtion. Så kan det gå.

Övningar kring journalistik 4

21 december, 2005 | 0 Kommentarer

DN Debatt i måndags skrev några massmedieforskare från Göteborg att dagspressens framtid ser ljusare ut än vad många tror.

Jag tror dessvärre och givetvis att de har fel.

Dagspressen har fruktansvärt stora strukturomställningar både framför sig och bakom sig. Betalningsviljan för tryckta medier är på väg ner i källaren, upphovsrätten är utsatt för stöldraider från alla håll och medieägarna – i Sverige ofta historiskt långsiktiga i sitt arbete om man jämför med andra länder – blir allt mer ovilliga att lyfta blicken och ägna sig åt de riktigt svåra framtidsfrågorna.

Jag har vänner som är AT-läkare. Gifta femtegenerationsakademiker med inkomst och kulturvanor och intellekt motsvarande allt man tycker att schablonbilden av ett tidningsläsande par har.

De har ingen tidning.

De hinner inte.

De läser på webben och lyssnar på radio och kollar på tv.

Samma socioekonomiska bakgrund för tio år sedan – och det hade varit snudd på en social omöjlighet att inte prenumerera.

Så nej, Göteborgsforskare, dagspressen hotas inte snabbt. Ni har rätt i det. Den hotas i stället totalt och obevekligt, massivt och generationsbetonat. Mina föräldrar kommer givetvis aldrig att sluta ha morgontidning. Men mina kompisar, i min egen trettioårsålder?

Jag vet inte hur ofta jag har hört mediechefer säga ”men ingen ligger väl och läser tidningen på en dator i sängen” eller ”ingen har väl en dator på frukostbordet”.

Bästa herrar och damer mediechefer, nu ska jag berätta något för er som jag inte är säker på att ni vill veta:

Inte bara är laptopen en ständig följeslagare under våra slöa söndagsmorgnar i sängen eller vid våra alldeles vanliga tisdagsfrukostar. Jag har dessutom (är ni med, nu säger jag det!) vid flera tillfällen läst tidningen via laptop och trådlöst nätverk – på muggen. Och varför har jag gjort det? Jo, därför att den svindyra, miljöfarliga och komplicerade processen att trycka och distribuera denna av er så omhuldade papperstidning har fallerat.

Övningar kring journalistik 3

19 december, 2005 | 0 Kommentarer

Kan man med bibehållen trovärdighet placera en annons var som helst i en tidning? Kan en bilannons ligga direkt i anslutning till ett biltest som ger gott betyg åt bilen i fråga?

Svaret är enligt min mening, något förenklat: ja, absolut.

En vanlig uppfattning bland journalister är att man inte kan ha en annons för ett bilmärke på samma sida som man hyllar eller sågar denna bil. Det kan hota trovärdigheten, säger man.

Nys, säger jag.

Trovärdigheten vinner man genom att långsiktigt och konsekvent inte ens titta på annonserna. Ibland kommer då annonsören i någon mening gynnas, ibland kommer annonsören att bli arg.

Det är inte farligt. Tvärt om. Vår trovärdighet ligger i att vi säger att vi aldrig tar hänsyn till annonsers innehåll, punkt och slut. Arbetar vi bara så, helt konsekvent, kommer vi heller inte att misstänkliggöras.

Och om man är osäker kan man ju alltid fundera på hur läsare vill ha det. Var letar man efter en bokannons? Vid bokrecensionerna eller på sportsidorna? Jag har personligen inga som helst problem med att se en annons för till exempel en nätbokhandel i direkt anslutning till tidningens bokrecensioner. Jag känner mig nämligen säker på att tidningens recensenter skriver vad tusan de behagar i alla fall.

I det självförtroendet ligger oberoendet och trovärdigheten. I det nervösa sneglandet ligger motsatsen.

***

Eftersom journalisten Jan Gradvall är något av populärkulturgenrens nestor är det här, att förekomma på hans nya sajt, väldigt roligt! Texten han citerar ur kan läsas i sin helhet på Sydsvenskans kulturblogg.

Övningar kring journalistik 2

17 december, 2005 | 0 Kommentarer

En tidning måste enligt lag ha en utgivare, som ensam och personligen bär det juridiska ansvaret för tidningens innehåll. Ibland kallas detta ”ansvarig utgivare”, vilket är en tautologi.

En utgivare är ensamt ansvarig. Därför blir en verksamhet med utgivare av nöden hierarkisk. En utgivares förmåga att entusiasmera, analysera och vara tydlig med kompassriktningen kan lyfta en hel tidning på en enda dag. En utgivares brister på samma område, eller bara dåliga humör på ett morgonmöte, kan sprida sig som algblomning över redaktionen på någon timme.

Det finns personer som tycker att det är problematiskt att någon annan än en tidnings utgivare ska ha chefredaktörs titel. Det bäddar för missförstånd gentemot uppdragsgivarna, det vill säga läsarna, menar man då.

En invändning är att chefredaktörerna ofta har plats i styrelsen, vilket garanterar opinionsmaterialets plats, kan man invända. Och så är det förstås. Å andra sidan är det ju alltid möjligt att ändra i bolagsordningen på så vis att man garanterar samma plats åt den politiske redaktören och kulturredaktören, som ju ändå i lagens mening är underställda utgivaren.

Man kan alltså inte välja bort hierarkin. Man kan inte förhandla om enskilt ansvar i detta; utgivarskapet är inte delbart. I andra presstraditioner än den svenska kan en enskild reporter ställas inför rätta för vad han eller hon har skrivit. Utgivarsystemet finns för att säkerställa pressfrihet, för att inte den enskilde ska vara rädd att skriva om det han eller hon vet.

Betänkt alla dessa krav! Tydlighet, ansvar, närvaro, tillgänglighet, omdöme, klokskap, kunskap, bildning, beslutsmässighet, mod… Ni ser ju. Det är inte vem som helst som klarar att möta detta. Och det är därför mer rimligt än orimligt att en utgivare för en stor medial verksamhet har en fet lön. Det allra viktigaste handlar om trygghet. Känslan av att ha en utgivare som säger ”kommer du och jävlas med min reporter, då är det mig du jävlas med. Talk to the hand!”.

För skriver man artiklar eller tar bilder eller sätter rubriker i en tidning, då ska man vara stärkt av utgivarens omdöme. Inte skrämd av utgivarens nycker.

Övningar kring journalistik 1

15 december, 2005 | 0 Kommentarer

Göran Rosenbergs ”Tankar om journalistik” är en av mina favoritböcker. Inte minst eftersom den är anspråksfull. Han säger ”detta vet jag”. ”Den här kompetensen, erfareheten och insikten har jag”.

Eftersom han gav ut den efter en mycket lång och gedigen karriär fanns det inga problem i det.

Jag för min del måste alltså troligen jobba på i åtminstone tjugo år till innan jag kan göra något som ens är en bråkdel av ”Tankar om journalistik”.

Tills dess: Nya ordlekar. Den här bloggen och andra bloggar. Jag börjar träna i övermorgon, med en text om utgivarskap. Sedan ska jag skriva om saker som annonsplacering, upphovsrätt och medieägande, så gott jag kan, där jag är nu. Så har jag något att utgå från om tjugo år.

***

Tåget hem i söndags. En resa jag gjorde 81 gånger under halva 2004 och 2005. Den är fortfarande fin; Småland och sen Van Halen i lurarna går förvånansvärt bra ihop. Det är något med det storslagna och samtidigt instängda i ljudet och landskapet. Jag menar allvar!

Dödens grupp

13 december, 2005 | 0 Kommentarer

Det är populärt att i dessa dagar diskutera Sveriges chanser i fotbolls-VM. Låt mig sammanfatta: jag tror alltid på chans till förlust.

Att möta Trinidad & Tobago i en öppningsmatch när de fortfarande har känslan av att allt är möjligt medan vi vet att vi måste vinna – det luktar 1–1 lång väg.

Att möta defensivt superskickliga Paraguay i en andra match där vi nu vet att vi verkligen måste vinna och dessutom rimligen borde kunna klara det – det luktar 1–1 lång väg.

Att slutligen möta ett England som inte har slagit oss sedan sextiotalet – det stinker stryk. Ska vi gissa på 0–3?

***

Isobel Hadley-Kamptz skriver en fin motståndarhyllning till en man som aldrig blir en lika bra sportchef som han varit mittfältare, Håkan Mild. Jag hade tusen gånger hellre haft honom än Daniel Andersson i VM-truppen.

Tre steg och ett genidrag

11 december, 2005 | 0 Kommentarer

Sitter här och funderar på en regeringsombildning. Vad skulle jag ha gjort om jag vore Göran Persson och ville ta vad som ser ut att vara en sista chans att bygga om regeringen för att rädda makten (vilket alltid är viktigare än något annat för honom), och samtidigt bädda för efterträdare?

Jo, så här, i tre steg och ett genidrag:

1. Freivalds slutar. Uppenbara skäl.

2. Östros blir utrikesminister. Grooming the man för större uppgifter. Han kan då lägga samman erfarenheterna av att ha varit skatteminister, utbildningsminister, näringsminister och utrikesminister. Den meriteringen skojar man inte bort.

3. Wanja Lundby-Wedin blir näringsminister. Regeringserfarenhet är ett måste innan man kan kandidera. God kommunikatör. Kan bli folkkär på två bra tv-framträdanden.

4. Här kommer trumfkortet: in med en Palme! Mårten är professor i nationalekonomi, Joakim doktor i sociologi och expert på välfärdsfrågor. De kan med en kombination av arv, högsta socialdemokratiska adel, och bevisad akademisk och yrkesmässig kompetens kvala in på i stort sett vilka poster som helst. Bara att välja: vem vill mest? (Dark horse är lillebror Mattias, som är arkitekt. Bostadsminister?)

***

Att ha lyckats spinna systematiskt missbruk av statens tjänstekort till en Toblerone, det är en av de mest imponerande bedrifterna vad det gäller mediehantering och mediemanipulation som en svensk politiker lyckats med. Senast men säkert inte sist i den oändliga raden av lurade är Aftonbladets Johanne Hildebrandt, och hon skriver ju det själv i sin krönika: ”incompetence rules”.