Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Någon jag tycker om mår inte bra

12 mars, 2007 | 0 Kommentarer

Expressens sporttidning har tappat mycket, och vore det inte för Johan Orrenius och Mats Olsson skulle läget vara uslare än uselt.

Jag läste i vintras slutet av en krönika av Tomas Pettersson, en ganska ny medarbetare som dåvarande sportchefen kallade ”kanonvärvning” eller något i den stilen. Det där krönikeslutet (jag tror det stod ”Det är dags att lära dig namnet nu, Björgen. Chock-Britta ska det vara” eller något annat sjuttiotalsmässigt) fick mig att bara bestämma mig för att inte lägga mer av min tid på hans spalter.

Det är som jag och andra har sagt tidigare: sportjournalistiken i Sverige har utvecklats något enormt på kort tid. Den som inte ser det, och är kapabel att ändra sitt arbetssätt, sina infallsvinklar och sin stilistik blir frånåkt som en genomsnittlig svensk i en femmil.

Mer om organhandel

10 mars, 2007 | 0 Kommentarer

Jag har fått en mejlfråga från en ”stammisläsare” om varför jag tyckte att det var fel att publicera en debattartikel i Expressen om det riktiga i att kunna sälja och köpa organ. (Se mitt inlägg här.)

Därför fick jag svara honom med en liten förlängning:

Att påstå att organdonation är en ekonomisk verksamhet bland andra strider – inte i formuleringar och regler, utan i anda – mot resultaten av en lång internationell humanistisk bildningstradition. Det bottnar i frågan om människors lika värde. Att publicera artikeln – som synbarligen mest var till för att provocera och göra en politisk poäng, snarare än att verkligen driva en tes – är då att lite grann gå i freakshowfällan. Det blir som jag ser det mer cirkus än debatt, mer hugskott än utspel, mer provokation än ifrågasättande. Man behöver inte bidra till det som debattredaktör. Man drar ju ändå massor av gränser hela tiden: vid åtalbara saker, vid rasism, vid diskriminerande formuleringar – varför inte också en vid humanismens gräns?

Som utgivare hade jag absolut inte stoppat den, med hänvisning till tryckfriheten. Texten är inte olaglig. Men som debattredaktör hade jag valt att inte ta in den. Där finns en viktig skillnad.

Everybody: zero points

9 mars, 2007 | 0 Kommentarer

Min käre kamrat och kollega Östen Rosvall är ett snille, bara så ni vet det.

Så bra så bra så bra så bra

8 mars, 2007 | 0 Kommentarer

Ibland gör man journalistiska val baserat på smak. Det blir ofta bra journalistik av det, eftersom man ju då skriver om något som genuint intresserar en.

Baksidan är förstås att nyhetsvärderingen kan grumlas.

Vad det gäller Annika Norlin – känd med sina band Hello Saferide och Säkert! – känns det tryggt att veta att de två intervjuer jag gjort med henne verkligen varit journalistiskt motiverade. Detta med tanke på hur fullständigt totalt omkullvält jag känner mig av hennes svenskspråkiga skiva. Vissa saker går rakt till hjärtat bara, och jag gick i flera dagar tidigare i vintras och hängde med huvudet eftersom jag inte kunde sluta tänka på människorna i hennes berättelser. Hon gör vackra melodier också. Jag tycker att detta är det bästa jag har hört på svenska sedan Edith Söderströms ”Timmar på taket” 2005.

***

Läser just nu Michel Houellebecq för första gången, hans senaste, ”Refug”. Han är ju genial, jag hade ingen aning.

***

Romandebuterande Maria Svelands rappa bok kommer att bli omdiskuterad. Läs min intervju med henne här. (Jag ska inte säga något mer vare sig om boken eller henne här – jag rekommenderar läsning av både boken och intervjun i stället!)

Fortbildning, del 8 – sista delen!

6 mars, 2007 | 0 Kommentarer

Vänner! Mötesdeltagare! Det gör mig rörd att se att ni så mangrant slutit upp till det definitivt avslutande seminariet på temat kläder och accessoarer på svenska redaktioner! Ert intresse överväldigar mig, och jag ser ju också hur fint ni alla nu bär era redigerartofflor och era mellanchefskavajer och alla de andra attribut som vi har diskuterat tidigare.

Den sista delen handlar om något som jag själv har långtgående sakkunskaper om. Vi ska i dag prata om den rakade redaktionella skallen, eller som den kortare benämns:

Kulturjournalistfrippan.

Låt mig genast med en rad tydliga exempel visa att detta är ett estetiskt val som skär rakt igenom hela branschen av journalister som bevakar kultur och nöje och därmed besläktade frågor. Det är inte i dag helt klarlagt hur samordningen av rakningen går till. En vanlig tes hos internationella forskare är att rakningen utförs av illegalt inhyrd polsk arbetskraft (jfr ”Den polske hårmeckaren”) som finansieras av fackförbundet SJF. Det ska dock sägas att det inte finns några bevis för det, i vetenskaplig mening.

Nå. Jag lovade er exempel, och det ska ni få, jag nöjer mig med ett litet fåtal – men ni bör minnas att det finns många fler:

Patrik Svensson, Sydsvenskan. Anders Nunstedt, Expressen. Stefan Malmqvist, Svenska Dagbladet. Jan Eklund, Dagens Nyheter. Johan Lindqvist, GP. Kai Martin, GT. Dan Panas, Expressen.

Här finns sedan en rad underkategorier, som till exempel trimmertrimmarna, hyvelrakarna och skäggkompensatorerna. Dessa lämnar jag till er att studera närmare på egen hand.

Men tiden rusar, gott folk, klockan är mycket. Jag har en frisörtid, så vi får sluta lite tidigare i dag.

Fortbildning, del 7

4 mars, 2007 | 0 Kommentarer

Välkomna, ni outtröttliga seminariedeltagare, till steg sju i detta tillvänjningsprogram för livet på svenska redaktioner.

Vi ska i dag tala om ett flockbeteende. En sorts gruppritual, vars betydelse helt enkelt inte kan underskattas för den redaktionella personalen:

Vikariepuben.

Varje sommar inträder ett stort antal stjärnögda ungdomar på svenska tidningsredaktioner i akt och mening att dundra in vänsterkryssen fortare än någon kan säga PO.

De måste då rimligen bonda. De måste då rimligen kolla hur stor chans de andra har att bli inlasade. De måste, framför allt, diskret luska kring hur de lyckades i löneförhandlingen. Alltså kan man alltid lita på att någon av dem under juni månads första veckor ordnar en vikariepub. Här finns då några förhållningsregler, för att evenemanget ska avlöpa väl, och som seminariedeltagare tror jag att ni gör klokt i att anteckna detta:

1. Inbjudan måste gå ut via ett enda stort gruppmejl, och med ganska kort varsel. Ingen får missas, och ingen, absolut ingen, får få inbjudan som ett cc.

2. Journalister måste under de första åren i sin karriär lyckas kombinera sin stjärnögdhet med en image av att vara lätt blasé. Ocoolhet är Inte Bra. Inbjudan till en vikariepub får därför inte vara för glad, inte för angelägen, inte för organiserad, inte för uppstyrd, inte för entusiastisk och den får framför allt inte avslutas med orden ”Väl mött”. (Det skedde en gång i samband med en planerad vikariepub på Lunds Dagblad med fruktansvärda följder. Tidningen har sedan dess inte utkommit på 40 år.)

3. Vikariepuben måste avslutas i god tid och i god ordning. Den äckliga spritromantik som fanns kring svensk journalistik förr – minns att Thorbjörn ”Öset” Larsson har sagt att han slutade dricka sprit, obs sprit, på jobbet på 80-talet! – finns faktiskt inte längre kvar. Det är aldrig längre okej för en vikarie eller någon annan att komma bakis till jobbet.

Så! Mycket bra! Vi håller det absolut avslutande seminariet i övermorgon, välkomna tillbaka då.

Fortbildning, del 6

2 mars, 2007 | 0 Kommentarer

På begäran från flera seminariedeltagare kommer föreläsningsserien om kläder och accessoarer på svenska redaktioner att förlängas med ett antal undervisningstillfällen.

Det finns helt enkelt viktiga fenomen att avhandla som den nu egentligen avslutade grundkursen inte omfattade, och först och främst tänker jag då förstås på ämnet för dagens analys:

Ackrediteringstrofén.

Vid varje större evenemang bevärdigas tillresta journalister med en laminerad pappersbit med tillhörade kulört snara. I särskilt avancerade sammanhang – jag menar melodifestivalen – förses dessa passerkort med färgkoder. Svart kod = access all areas. (Plastbrickan innehåller inte sällan en porträttbild på innehavaren för att människor med svarta t-shirts ska kunna kontrollera att man inte har bytt kön eller så sedan brickan tillverkades.)

Väl hemma igen efter en jobbresa som krävt ackreditering är det naturligt att man vill visa sin nyvunna rutin på ett lämpligt vis. Alltså uppstår den så kallade ackrediteringstrofén. En sparad och kebabfläckad ackrediteringsbricka.

Troféer av denna typ sitter oftast synbarligen slarvigt upphäftade på anslagstavlor i reporterbås på sporten. (Det är sporten som reser för cirka 95 procent av dagstidningens totala budget, utom på lokaltidningar, där är det 96 procent.)

Denna synbarliga nonchalans i upphängningen är bara en fint. Du som besökare ska inte få intrycket att trofésamlaren har ansträngt sig för att skaffa sina troféer, det vore direkt vulgärt. Han (o ja, naturligtvis är det en han, det är sporten vi talar om här) vill att du liksom i förbifarten ska råka ana den gulliga björnen från OS i Moskva, där den hänger avsiktligt till hälften skymd bakom ett tråkigt standardlaminat från senaste kortbane-VM i grekisk-romersk badminton, som händelsevis gick av stapeln i Eindhoven i Holland.

Det enda rimliga förhållningssättet är det man använder när man besöker friherrar på deras jaktgods: Man håller drajan i vänster hand, nickar imponerat och skrattar på rätt ställen under jaktanekdoterna – som faktiskt helt på riktigt kan vara roliga.

This just in

28 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Blev nyss förbannad.

To infinity – and beyond!

28 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Läs gärna, något försenat, den här entusiastiska och tror jag helt rätt pekande texten av Björn Jeffery i Göteborgs-Posten.

***

Och ska vi gissa att min spalt i Journalisten, om DN-hat, kommer att föda… ännu lite mer DN-hat? Jag har redan fått lite roliga mejl…

När man vet direkt

26 februari, 2007 | 0 Kommentarer

När jag har skrivit klart en text och lämnar den till en redaktör brukar jag försöka vara ärlig. Jag säger om den känns bra eller dålig, om den behöver puts eller om den är klar, om den är värd en puff eller inte.

Det betyder givetvis inte att jag alltid har rätt.

På något sätt – vilket är gränslöst irriterande – tycks det nämligen vara omöjligt att göra en helt säker bedömning av en text innan den är publicerad. Papper krävs inte, det kan räcka med webb. Men ut måste den. Varför det är så kan man fundera en del över.

Men med den här texten (som tillkom i ett intensivt skrivflöde på kort tid, följt av lång och petig redigering) var det ett solklart fall. Jag är stolt över den, och det vore roligt om du som läser här också ville läsa den.

***

Och i sanningens och balansens namn ska det väl därför sägas att den här intervjun med illustratören Eva Eriksson, som inleder en serie intervjuer med barnbokspersonligheter som jag gör under våren, inte riktigt blev så bra som jag hade hoppats. Det där riktiga flytet i samtalet saknas.