Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Fortbildning, del 5

24 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Välkomna till det femte och avslutande seminariet om kläder och accessoarer för redaktionellt bruk.

Vi ska sluta med något som bara förekommer fläckvis på svenska redaktioner, men som ändå måste anses som en verklig guldmyntfot i denna härliga flora och fauna hörni:

Murvelhögen.

Detta är en sorts lämning som man kan hitta på de mest oväntade ställen i gynnsamma redaktionella miljöer. (Skrivbord, skåp, bokhyllor med odefinierat ägarskap.) Traditionellt består murvelhögen av en blandning av slöbläddrade tidskrifter och irrelevanta olästa handlingar som någon gång i tiden utfärdats av en perifer myndiget. I högen kan också årsgamla anteckningsblock från researchintervjuer för projekt som sedermera inte resulterade i några artiklar eller inslag ligga. I särskilt svåra fall hittar man här även en del privata handlingar, som till exempel utgångna rabatterbjudanden från den lokala mathandlaren och betalningspåminnelser.

Murveldjuret är samlare, inte jägare, och man kan också i sagda högar med stor säkerhet hitta brevpapper, visitkort och kuvert med medieföretagets förrförra logotyp.

Den som vill verka väl ingången, van och rutinerad på en journalistisk arbetsplats skaffar sig snabbt en murvelhög, och bättrar på de översta pappren med fejkade kaffemuggsfläckar. Men det är klokare att bryta ny mark, att gå vidare till ett underbart papperslöst liv där mejlkorgarna är lika tomma som skrivbordet och att göra-listan vid dagens slut.

Detta ger dock inte samma mytiska och pressromantiska känsla, varför vi på goda grunder får anta att man även framgent kommer att hitta murvelhögar på svenska redaktioner.

Seminarieserien är slut. Tack. Det har varit roligt att arbeta med er, och jag önskar alla lycka till!

***

Innehavare av de absolut mest omfångsrika murvelhögar jag nånsin sett: Johan Schück på DN. Han är ett helt eget klipparkiv.

Fortbildning, del 4

22 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Jaha, välkomna då ska ni vara till det fjärde seminariet om kläder och accessoarer i svensk journalistik.

Det vi ska tala om denna gång kan vara något av det mest klassiska i genren:

Fotografvästen.

En fotografväst är ett plagg vars praktiska poänger är ovedersägliga. Den har massor av fickor att lägga film och batterier och snus i, och den gör det möjligt att kraftigt minska ner skjortytor med strykbehov. (En rutinerad fotograf stryker bara ärmar och krage på sina skjortor.)

Det som möjligen talar emot fotografvästens rent praktiska kvaliteter är det faktum att ingen enda kvinnlig fotograf någonsin har visat sig i ett sådant där estetiskt khakifiasko.

Det är ju, faktiskt, tack vare de kvinnliga fotograferna som fotografyrkets legendariska sluskighet har tvingats till en viss reträtt. Kvinnorna har bevisat att man inte ostentativt måste ha kläder som passar när man ska ta undervattensbilder i ett mangroveträsk i varje ögonblick, utan att det kan gå bra att anpassa sig till olika situationer.

Historiskt sett har en del fotografer missförstått västens funktion, och ibland trott att den är likvärdig med en osynlighetspåse (förekommande i barnboken ”Morris och osynlighetspåsen”). Därför har man ibland kunnat se en del fotografer obekymrat stövla runt bland begravningsgäster eller smokingklädda, iförda sina gamla vanliga stövlar och sin väst – lika oberörda som om de trodde att de var Hemlige Mållgan. Tack och lov har tiderna förändrats.

Frågor? Inte? Bra, vi har ett uppmärksamt auditorium i dag. Välkomna tillbaka i övermorgon för det femte och sista seminariet!

Brinn, Börsen, brinn!

21 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Jag blir så satans förbannad. Musikbörsen, ni har varit mitt allt. Det har varit hos er som jag köpt mina strängar och mina kablar. Det har varit hos er jag har odlat drömmarna om att en dag vakna och märka att jag har blivit Jon Bon Jovi.

Och så kommer ett spam-sms om nån rea hos er. Det är mitt livs första spam-sms. Let it be heard, som det heter i rock n’roll-branschen, att jag hädanefter aldrig mer handlar strängar eller kablar hos er. (Även drömmarna förlägges till annan plats.)

Fortbildning, del 3

20 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Välkomna till det tredje seminariet om kläder och accessoarer för redaktionellt bruk. Vi ska i dag tala om ett mentalt attribut, en sorts förvärvad kulturell anpassning, som ofelbart kryper sig in i en viss yrkesgrupps personlighet.

Jag talar, naturligtvis, om den så kallade nattchefshumorn.

Nattchefer är inga elaka människor. De arbetar direkt i produktionen. De måste ha överblick och detaljkoll på samma gång. De måste kunna ta både folk och beslut. De måste hålla en stor grupp människor med olika viljor i stridbart skick.

Alltså måste de skaffa sig någon typ av försvarsmekanism, det förstår ju var och en. Annars skulle de behöva föras i väg i vita tröjor med ovanligt långa ärmar efter ett halvt pass – och det är en typ av accessoar som nog ändå får sägas vara ganska ovanlig på svenska redaktioner. Än så länge.

Så. Mellanchefshumorns signum är att den ska vara avväpnande, maktpåvisande och arbetsdrivande.

Ett autentiskt (möjligen lätt redigerat) exempel som jag själv är mycket förtjust i:

”Hej Andreas, det är Karl Karlsson på natten här.”

”Hej!”

”Jo, jag tänkte bara fråga hur det var med dig? Hur du har det nu för tiden?”

”Ööhhh… jodå. Tack bra? Själv då?”

”Tack bara fint.”

”Jaha, vad bra.”

”Jorå. Och…eee… när jag ändå har dig på tråden så tänkte jag fråga när du tänker lämna den där faktarutan som du har utlovat till det där statistikjobbet om spritinförsel!?!?”

”Haha, den kommer nu. Jag lovar.”

”Då får jag önska en fortsatt god kväll!”

(Vänligt pålagd lur, absolut inte påslängd.)

Detta är mycket skickligt genomfört. Observera hur Karl Karlsson (en pseudonym för Bo Teglund, förresten) tydligt avkräver mig någonting samtidigt som han markerar sin arbetsledande roll – men ändå visar omtanke, och gör det omöjligt för mig att inte börja skratta. Alltså har jag blivit tillrättavisad, men går ändå glatt åstad för att fixa det jag har missat. Enastående.

Nästa gång ska vi tala om en verklig klassiker: fotografvästen.

Fortbildning, del 2

18 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Välkomna till det andra seminariet om kläder och accessoarer för redaktionellt bruk. Vi ska i dag tala om ett ytterligt viktigt attribut för subtil inomredaktionell kommunikation:

Redigerartofflan.

Personer som arbetar med redigering är av naturliga skäl tvingade att stanna inomhus vid sina maskiner under hela arbetspasset. Det vore alltså direkt osunt för dem att trava runt i vinterstövlar i åtta timmar.

Så långt inga konstigheter. Klart redigerare inte ska göra drivhus av sina fossingar.

Problemet som ofta uppstår är den osunda bindning till de personliga tofflorna som redigerarna utvecklar. Redigerarna är något så paradoxalt som kreativa vanemänniskor. De vill sitta på samma plats som i går. De vill göra saker i den ordning de brukar. Och de vill. Inte. Byta. Tofflor. Det spelar ingen roll om de luktar som efterbrännkammaren vid en slamavskiljningsstation eller ramlar i bitar och måste lagas med silvertejp – tofflorna stannar. De står där under redigeringsön som en enkel och tydlig revirmarkör. Här jobbar jag, ja, här nästan bor jag. Och ska du använda min dator, vilket du inte ska, så ska du ändå veta vad du gör: du invaderar mitt personliga utrymme.

Allt detta omfattar en väl ingången redigerartoffla. Se till att du vet det, innan du över huvud taget sätter din fot på en redaktion.

***

Arketypisk bärare av redigerartoffla: Mikael Hjerpe, tidigare GP, hade ett par fantastiska sandaler på nittiotalet som mötte alla kriterier.

Fortbildning, del 1

16 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Välkomna till kläd- och accessoarskolan för journalister. Vi ska i en rad seminarier gå igenom de kända markörer som olika yrkesgrupper inom journalistiken håller sig med – hur man känner igen dem, hur man ska förstå dem symboliskt och hur man lämpligen bär dem.

Vi kommer att avhandla kläder, men inte bara kläder. Accessoarerna vi ska diskutera kan sägas vara både materiella och immateriella.
Men låt oss börja med något konkret, en verklig grundpelare:

Mellanchefskavajen.

Svenska medieföretag är på en gång hierarkiskt och anarkistiskt uppbyggda. Själva grundhantverket värderas högt, varför utövarna (fotografer, reportrar) lätt förväxlar värdet av sina kreativa insatser med en sorts beslutsrätt.

När dessa kreativa personer upphöjs till att bli mellanchefer, så krävs en signal om detta. Omvärlden måste få veta vem det är som bestämmer och vem som alltid har minst en penna till i innerfickan.

Enter: mellanchefskavajen.

Buren av en man ska den idealiskt vara sjavigt svart eller i lite proprare ljusare manchestertyg. Den ska helst kombineras med en inte alltför välstruken skjorta, jeans och kraftiga skor.

Buren av en kvinna ska den absolut inte ingå i en hel dräkt – det blir för mycket jurist – utan i stället diskret matcha resten av kläderna. Alltför stor fåfänga är givetvis helt fel, men vad det gäller glasögon och örhängen är det fritt blås. På fötterna är skor med hård sula (som genererar eftertryckliga smällar vid promenader i kontorslandskap) en absolut nödvändighet.

Har ni förstått? Mycket bra. Nästa gång ska vi tala om den s k redigerartofflan.

***

Arketypisk bärare av mellanchefskavajen: Mats J Larsson, DN. Bär alltid sina kavajer med helt rätt ”seemingly casual” attityd. Bubblare: Sydsvenskans Jonas Gruvö.

***

Via mejl inkommen kommentar från seminariedeltagare: ”Apropå fortbildning. Enligt ett envist rykte bland journalister som arbetar i Göteborg finns det på stans TT-redaktion något som kallas för Kavajen. Längst inne i ett mötesrum, kanke på en galje bakom en dörr, hänger den. Kavajen som alla redaktionens reportrar kollektivt använder när de ska gå på presskonferens.”

Britas bok

14 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Så kom den till slut, Britas bok, den memoarberättelse som min fru har skrivit om och med sin mormor. Jag redigerade boken, med stor hjälp av min mångkunnige kollega Anders Hammarqvist, och skickade den sedan till ett danskt tryckeri för framställande av femtio fint inbundna exemplar.

Det är en fantastisk känsla, att öppna den första lådan, att med behärskad ivrighet slita bort tejp och papp och till slut få hålla boken i handen.

Påföljande dag var det, av praktiska skäl, jag som först fick lämna böckerna till Brita. Hon beordrade fram flädersaft i fina glas, som vi skålade i. ”För den lovande debutanten”, föreslog jag, till hennes förtjusning.

Hon är 88 år i år.

Sydsvenskan först i Second Life

13 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Sydsvenskan är första svenska tidning med en redaktion i Second Life. Och här finns ytterligare några frågor och svar kring det.

En korrupt… grej

12 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Peter Englund försatte mig häromdagen i en korrupt… grej, vad säger man, han fick mig att känna mig yrkesetiskt tveksam genom sin stora vänlighet.

Han skickade mig sin bok Spegelscener, som inte finns i handeln, ett särtryck som användes som julgåva från Albert Bonniers förlag. Det är en fantastisk bok, krigsskildringar som inte väjer för vidrigheter men heller inte badar i dem. En svidande uppgörelse med de egna motiven; glädjen i att åka till ett krig.

Han skickade mig den där boken som ett julkort, en vänlig hälsning efter den intervju jag gjorde med honom för ungefär ett år sedan.

Det måste vara okej att göra det, och det måste vara okej att vara glad mottagare, säga tack, utan att känna att det heliga oberoendet naggas.

Men kan jag nu recensera Peter Englund någon gång om det skulle behövas? Det kan jag kanske. Kanske inte. Kulturjournalistiken är full av de här avvägningarna, och jag känner mig inte alltid säker i dem. (Oavsett vilket: Peter Englund ger nu också bort boken som pdf – det är bara att kolla in sajten hans.)

***

En sökning i Presstext på ”Johan Esk AND Lundell” ger 31 träffar. Är det bara jag som tycker att det har blivit några för många?

Bara några rader…

11 februari, 2007 | 0 Kommentarer

om den i dag avlidna Marianne Fredriksson.