Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Var fanns redaktören?

18 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

Frågan i föregående inlägg kan också ställas när man läser exempelvs det här, en recension skriven av nya tyckarstjärnskottet Katrine Kielos. Jag tycker ofta att hon är rolig att läsa och kollar hennes blogg regelbundet.

Men när Anneli Jordahl sedan i DN stillsamt påpekar några häpnadsväckande faktafel i recensionen (där slutsatsen blir… har du verkligen läst hela boken innan du recenserade?) kommer den där funderingen tillbaka.

Här har vi en begåvad skribent som inom loppet av några månader går från nästan opublicerad till författare av huvudtexter på Expressen kultur.

Det, tycker jag, är väldigt roligt och bra för det offentliga samtalet. Man måste inte ha skrivit en miljon artiklar om division fem-fotboll för att få skriva en om allsvenskan.

Men samtidigt måste redaktörerna komma ihåg det här och stötta sina nya skribenter. Skydda dem från att göra alltför stora och uppenbara misstag. Annars blir de förbrukningsvaror, och den trenden har vi ju redan vad det gäller offentliga personer.

För Eddie är det inte så noga

16 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

Spelar det någon roll att journalistik utförs av ickejournalister? Är erfarenhet eller närvaron av någon erfaren att fråga en faktor när journalistik ska bli till?

Frågan ställs på sin spets i och med tidningen Metros smarta användande av ”medborgarrapportörer”. Låter lite DDR, gör det inte?

Men det är det inte. Det är i stället ett sätt att få gratis eller svinbillig journalistik att använda i sin egen tidning. Givetvis medtaget då i beräkningen att kvaliteten blir en annan och sämre.

Läs det här inlägget hos Hans Kullin för att se hur det kan gå till när journalistik utförs av ickejournalister.

Här har vi en vänsterpartist som förtiger att han är politiskt aktiv och därmed låtsas vara journalistiskt objektiv i sin rapportering. Samma person har dessutom stulit en hel artikel ur Expressen och satt sitt namn på den. Rakt av.

Eddie Vivenius heter han, texttjuven, objektivitetsmanipulatören.

En krönika som inte blir

14 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

Under en tid har jag funderat över en krönika till tidningen Journalisten som jag inte har lyckats skriva.

Det är ett par veckor kvar till nästa deadline för min del.

Jag skulle vilja skriva om varför det är rätt för en journalist att rösta emot sittande regeringar – oavsett egen ideologisk orientering.

Om varför maktopposition måste vara en del av vår grundhållning, om varför maktskiften har ett egenvärde för journalister, om varför korruptionsinslagen i sittande regerings arbete skapar helt egna och ideologiskt ”fria” skäl att rösta bort densamma.

Givetvis är det omöjligt.

Givetvis är texten omöjlig att skriva av en rad skäl:

* Jag är inte säker på att jag har rätt.

* Jag är inte säker på att det är lämpligt att ta ”risken” att anses lättplacerad på höger-vänster-skalan.

* Jag är inte säker på att det går att frigöra sig från det faktum att det mycket snart är val.

* Jag är inte säker på att det jag verkligen skriver, i så fall, blir läst. (Det man inte skriver blir mycket ofta läst.)

Så slutsatsen kan bara bli att jag av allt att döma ska skriva en helt annan krönika. Ska bli spännande att läsa den.

***

Kolla väldigt noga hur adressen till den här sidan är skriven. Är det inte att lite grann misslyckas med marknadsföringen av något som ska vara riktigt gott…?

Konsten att lyssna

12 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

Johan Orrenius är riktigt bra på att ställa frågor, och på att lyssna på svaren. Man kan säga att det är lätt att intervjua en så udda person som Ben Johnson, eftersom han är den han är.

Inget kunde vara mer fel. Det är de lättintervjuade personerna som är svårast. Det är dem man måste ta sig förbi och in bakom, det är dem man måste lyssna extra noga på för att höra disonnanserna. Det har Johan verkligen lyckats med. Läs hela intervjun här.

***

Apropå att lyssna på underbara saker – jag bröt under juli mitt löfte till mig själv om att inte hålla på med jobbgrejer under pappaledigheten genom att skriva det här på Sydsvenskans kulturblogg.

Avhysningen

10 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

För en tid sedan ringde det på dörren. Min fru öppnade, jag hörde ett kort samtal, hon stängde, kom tillbaka och sa ”det var Gud som ville frälsa oss”.

Jag tänkte i tre sekunder eller fyra.

Sedan gick jag ut i trapphuset. Jag tänkte att jag har en maktbas. Att jag ju är ordförande i den här bostadsrättsföreningen. Jag kan välja att representera husets 25 hushåll i en fråga som den här.

Jag bad dem gå. Inga försäljare här. Inte av prylar, inte av politik, inte av andlighet. Trapphuset är inte en förlängning av gatan – trapphuset, i alla fall i det här huset, är en förlängning av våra hem.

”Vi är inga farliga människor”, sa den unge mannen medan hans unga gravida hustru lyssnade uppmärksamt.

”Vi ville bara uppmuntra med några ord från Bibeln.”

”Vi är tacksamma om ni vill lämna huset”, sa jag igen, vänligt.

De gick, och stod sedan i en större grupp och höll rådslag utanför vår port. Kanske bad de för oss.

För kanske fyra år sedan skrev jag om den utarmning av centrala Lund som väntade i och med att den otäckt plastiga gallerian Nova Lund skulle öppna en bit utanför stan. Efter att ha läst Naomi Klein problematiserade jag med demokratiexemplet:

I ett privatägt köpcentrum som ersätter stadens gator och torg är det offentliga samtalet den stora förloraren. I ett privatägt köpcentrum får man inte spela musik. Man får inte agitera, inte för Satan och inte för Gud, inte för Göran och inte för Fredrik. Inte sälja bullar man har bakat själv för att finansiera sin skolresa. Bara vara ostörd av allt utom säljet.

I en bostadsrättsförening som den här är läget tydligen likadant. Rules enforced by me.

Men jag ångrar mig inte!

I just det här fallet med ”vi är inga farliga människor”-människan, en man som inte förstår att religiös fundamentalism är det farligaste som finns i hela världen, var beslutet lätt. Det här är ett hem. Här ska man inte behöva bli störd av knäppgökar.

Frågan är nu vad jag gör när besluten blir svårare. Om det kommer sverigedemokrater, eller ung vänster med Sovjetromantik (och därmed våldsromantik) på kläderna. De åker förstås också ut. Liksom givetvis kontrollanter från Radiotjänst, om jag skulle råka se några.

Visste föreningens medlemmar det här, när de valde mig? Att de valde en politisk kommissarie?

Elsa i New Orleans

8 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

Goda Nyheter är här, förresten, antologin med årets 22 bästa journalistiska texter. Jag har väl skrutit om min medverkan ett tvåsiffrigt antal gånger vid det här laget – så nu, när jag har läst de andra 21 texterna, kan det vara dags att pusha för dem.

Boken är så himla bra. En del texter är fullständigt enorma. Zaremba förstås, men också en text som jag nominerade (och är säker på att andra också nominerade), nämligen Elsa Hahnes reportage från New Orleans efter stormen.

Elsa Hahne kände jag som barn. Vi var båda med i en gameshow för barn som hette ”IQ” och som spelades in i Umeå. (Jag är, har alltid varit och kommer väl troligen också att förbli en jävla linslus.)

Detta var runt 1990. Vi gick i åttan, och man hade brevvänner. Märkligt nog har jag fortfarande kontakt med ett par av de personer jag träffade där, under ett par korta inspelningsdagar på tv-huset i Umeå för sexton år sedan. Elsa Hahne är inte en av dem, men jag minns ju hennes ovanliga namn.

Reportaget, i sig självt skäl nog att köpa den här pocketboken, berättar Elsa historien om hur hon och hennes man, medan hon själv är gravid, måste lämna allt de äger och har och ta sig vidare. Exemplet som berättelsebärare, det är klassiskt. Sentimentalt, men inte smetigt. Nära, men inte utan perspektiv. Läs om du får chansen. I övermorgon ska jag förresten på releaseparty för boken. Ska bli jättekul.

Att vara eller icke vara

6 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

Ibland kan det gå snett med hyperlänkarna. Och då är väl det vanligaste ’404 Not Found’, en av många (36?) felkoder som rapporteras direkt i webbläsaren.

I de flesta moderna system kan man välja hur felen ska meddelas användaren. Adressa.no, Trondheims stolthet, gör så här:

”Du har havnet på en side som ikke eksisterer. Det vil si, den eksisterer jo, det er jo derfor du er kommet hit. Men det var ikke dette du kom for å finne. Vårt nye publiseringssystem er en mulighet for denne feilmeldingen. En annen er at du har tastet en feil adresse eller at lenken du klikket på inneholdt en feil. Prøv å navigere deg gjennom menypunktene til venstre, eller gå rett på vår søkeside om du vet noenlunde hva du leter etter.”

Existentiellt, på något vis.

Tjugonio

4 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

Bo Strömstedts ”Den tjugonionde bokstaven” är bland de böcker jag hittills har läst under pappaledighetens kvällar.

Jag har lätt för att tycka om Bo Strömstedt eftersom han är anspråksfull. Han har en enastående bildningsbredd, och använder den utan att bli akademisk, i den mån det ordet alls kan användas med negativ laddning. Han flirtar med läsarens egen bildning, men inte för subtilt, inte för svårt – man ska känna sig smart när man läser honom, inte förbigången.

Samtidigt kräver han läsarens uppmärksamhet. Don’t blink, you might miss it, säger man om små städer man far igenom på landsvägar i USA.

Jag blinkade knappt aldrig, på fem veckor i bil, på 984 mil mellan Boston och Vancouver.

Och inte heller den här gången. Jag läste boken som den gissningsvis är skriven, i små stycken. Med paus och andning. Hela tiden i visshet om att detta är en bok jag ska läsa igen, kanske i vinter eller om trettio år eller både och.

Vänstervåld

2 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

Citat från historikern Peter Englunds blogg (eftersom han inte har permalänkar):

”Det nya vänstervåldet kan inte längre betraktas som resultat av okunskap eller historielöshet eller ideologisk nostalgi. Romantiseringen av knytnävsrätten finns inbyggd i ideologin; det är en del av förklaringen till detta ständiga återvändandet till våldet som metod. Men bara en del. För även de som själva inte skulle tänka sig att slå sönder eller mörda, har alltid förbluffande lätt att finna vänstervåld ursäktligt; och om det inte är ursäktligt så så stämmer rapporterna inte; och om rapporterna till äventyrs stämmer så är våldet egentligen en följd av någon dunkel högerkonspiration; och om det inte är en följd av en dunkel högerkonspiration, så bör vi helst tiga om detta tragiska, för annars spelar vi samma dunkla höger i händerna, etc. Och viktigare än vad man slåss FÖR, är vem man slåss MOT. Så har tankefiguren sett ut åtminstone sedan 20-talet, och den har bäddat för det ena nederlaget efter den andra. För mänskligheten, och för vänstern själv. Och igår när jag gick på gågatan, försökte någon ur en vänstergrupp ge mig ett flygblad som handlade om sjukskrivningarna. Han var iförd en t-shirt med Josef Stalin i fyrfärgstryck.”

Semesterstängt

3 juli, 2006 | 0 Kommentarer

Jag har lovat mig själv att aldrig blogga vid minsta motstånd, vid minsta lustbrist. Och nu känner jag tydligt: det är ju juli! Sommar!

Varken ni eller jag ska sitta vid datorn. Vi ses i augusti i stället, samma tid, samma kanal. Unna er en glass.