Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Tre hejdå

28 april, 2007 | 0 Kommentarer

På kort tid har tre personer jag tyckte om dött. Min frus mormor Brita, som jag tidigare berättat om här. (Och att memoarerna hann bli klara! Hon överlevde sin bokdebut med bara knappt två månader, och hann få höra beröm och tack från många vänner och familjemedlemmar.) Min morfars storebror Bert. (Ni fattar, en trettioettårings morfars storebror kan inte varit purung, och det var han inte heller: Han var nittiosex.) Och till sist en skicklig och omtyckt kollega, fotografen Magnus, i vars sällskap jag gjorde ett av de svåraste reportagen jag har gjort, för nu hela nio år sedan. (För ett typexempel på de enastående fina porträtt han var specialist på att ta, klicka här, på det som jag tror blev hans sista uppdrag.)

Alla tre kommer att saknas, var och en på sitt vis.

Hatten av för Björnsson

26 april, 2007 | 0 Kommentarer

För en tid sedan skrev Anders Björnsson detta i Expressen, om sekularisering och humanism. Jag tycker att han hittar flera avgörande definitioner och formuleringar, och hade det inte varit för den där hatten på bylinebilden hade jag nog utnämnt detta till en av årets tre bästa journalistiska texter hittills.

Nu blir det av hattekniska skäl omöjligt, men jag vill ändå rekommendera den, samt svaren på debatten som finns nedanför artikelkommentarerna. (Christer Sturmark är skicklig när han där vänder på begreppen, även om jag inte är säker på att han har rätt i allt.)

Därför är anonymiteten problematisk

24 april, 2007 | 0 Kommentarer

Med stort intresse har jag läst olika texter på temat anonymitet i bloggosfären och journalistiken. (Se länkar i föregående inlägg.) Infallsvinklarna är många, och jag tycker att en hel del resonemang är kloka.

Jag tycker också att det finns en del naivitet, eller kanske möjligen snarare oreflekterade hållningar i enstaka fall. Här ska jag ge min syn på en del av de frågor jag själv ställde.

* Jag tror att det är bra att det genom bloggandet har uppstått en möjlighet att meddela sig med omvärlden utan att röja sin identitet. Det kan finnas många skäl: att man som regimkritisk bloggare i en del länder riskerar repressalier är väl det bästa och enklaste exemplet.

* Jag tror att det är bra om all publiceringsverksamhet kopplas samman med någon typ av ansvar. Traditionella medier har där en enorm fördel gentemot bloggar – materialet behandlas och bedöms oftast av flera personer i flera omgångar innan det publiceras. (Efter publicering är det förstås tvärtom: Då skulle jag vilja påstå att åtminstone en del bloggar är mer korrigeringsbenägna än etablerade medier.)

* Signerade artiklar i tidningar skärper det personliga ansvaret hos skribenten och ökar läsarens närhet till mediet; det blir lättare att ta kontakt om man har synpunkter eller frågor. Alla vinner på det.

* När någon skriver helt anonymt uppstår två problem: Det blir dels svårt att hålla personen ansvarig för texternas innehåll, både i ”moralisk” och i juridisk mening. Det blir dessutom svårare att bedöma skribentens trovärdighet och motiv. Den som inte ser de här problemen kan inte ha tänkt efter ordentligt, som jag ser det.

* Låt oss ta ett exempel, bara för att det är enkelt och tydligt. Anta att den duktiga och lästa hemligbloggaren X konsekvent under flera år har en tendens att uttala sig uppskattande om saker som görs på Aftonbladet. (Bara hypotetiskt nu, alltså, som ett exempel.) Anta vidare att samma bloggare ofta brukar uttala sig kritiskt om saker som görs på Expressen. Då menar jag att det spelar stor roll vem X är – för tänk om det visar sig att hans fru jobbar på Aftonbladet? Att han själv har jobbat på Aftonbladet? Att han till och med får pengar från Aftonbladet för att göra textreklam? Den okände kan ju åtminstone i teorin ha vilken dold agenda som helst. Ni förstår problematiken: Det blir, och detta känner jag mig helt säker på, svårare att värdera en text som saknar en någorlunda känd avsändare. Det betyder inte att sådana texter kan ha stora kvaliteter – men agendan blir genast väldigt mycket mindre synlig. Det är inte oproblematiskt.

* Risken för textreklam är ett problem, och den risken minskar om skribenten är känd. Men någon garanti kan man förstås aldrig ge: Den så hyllade Andres Lokko klarade sig ju aldrig riktigt ur det där. Han får gratiskläder av en tillverkare som han bevisligen ofta har nämnt i sina texter. Tillverkaren sa att Lokko är en person de ”gärna produktplacerar på”. Lokko viftade bort det, och menade att det inte var någon skillnad på att få gratiskläder och att få gratisskivor. Det var listigt svarat, men det var ett svar som inte höll. Skivbolaget förväntar sig en recension, och där ingår det att ta ”risken” att Lokko sågar skivan. Jeanstillverkaren förväntar sig inget annat än textreklam, och om Lokko konsekvent skrev hur mycket han hatade de där brallorna så skulle han garanterat inte få fler. Skillnaden är alltså enorm.

* En bloggare som blir riktigt läst blir till slut en maktfaktor och en del av massmediekulturen, snarare än nischkulturen. (Amerikanen Matt Drudge är det bästa exemplet, även om hans sajt inte alltid har sett ut som en blogg i klassisk mening.) I det läget måste bloggaren acceptera att han blir en maktfaktor, och därmed föremål för både allmänt och massmedialt intresse. Det är helt självklart. Man kan alltså som nybörjarbloggare inte vara säker på att man får behålla sin låga profil. Man kan faktiskt råka vara för bra för det.

* Når man en stor publik med sitt bloggprojekt eller sitt fanzine eller sin bok måste man räkna med att det händer saker med hur man tolkas och blir läst som inte är i linje med vad man själv avsåg – även om det kan vara frustrerande. Det finns inom litteraturvetenskapen en ganska utbredd tanke om det nödvändiga i att skilja på böcker och författare. (Nobelpriset utdelas till exempel mycket bestämt till ett författarskap, inte till en författare. Det vill säga: Orhan Pamuks djupa engagemang i frågor om mänskliga rättigheter kan inte ge honom Nobelpriset i litteratur. Det är bara hans böckers kvalitet som räknas.) Jag för min del, som lägger en stor del av min arbetstid på att intervjua författare, tycker ofta att den separationen är svår att göra. Ingen människa kan stå helt fri från det han eller hon skriver. Vem personen är spelar roll för hur texten blir och hur jag som läsare tolkar texten. Ofrånkomligt. Och därför har jag för min del alltid lockats väldigt mycket mindre av att läsa böcker skrivna av pseudonymförfattare. Samma sak med bloggar: sannolikheten för att jag ska hamna ”rätt” i en tolkning av vad jag läser ökar för varje kunskapsbit jag har om skribenten, skribentens villkor, intressen, förutsättningar och inte minst bindningar åt olika håll. Och inte minst därför är det viktigt att få svaren på de frågor jag har ställt till Johan Larsson.

***

Slut för i dag. Men allra sist skulle jag vilja rekommendera alla hängivna personer som betraktar sig själva som bloggentusiaster och mediaskeptiker (en rätt vanlig kombination, väl?) att läsa de här raderna av Jonas Thente, som bloggar på dn.se. Tar han i? Kanske.

Om personerna bakom texterna

21 april, 2007 | 6 Kommentarer

FÖRSTA SVARET kommer från Åsa Magnusson.
ANDRA SVARET: Frihetens vingar.
TREDJE SVARET: Alter ego.
FJÄRDE SVARET: Schmut, och bäst hittills om jag får säga det.
FEMTE SVARET: Loci ser lite mer filosofiskt på saken.
SJÄTTE SVARET: Bloggaren och webbdesignern Pelle är bland dem som verkligen inte har förstått så mycket om journalistiska grundvillkor eller varför just Johan Larsson är journalistiskt intressant. Jag har kommenterat hans inlägg direkt hos honom.

***

Godmorgon! Apropå föregående inlägg – jag tänkte slänga ut ett par frågor i bloggosfären som handlar om just personerna bakom texterna och skrivmässig anonymitet. Det här är skitintressant, och jag känner mig mer och mer nyfiken på hur åsikterna låter. Inte minst eftersom jag tycker att det är spännande att även personer som inte tillbringar sina liv på en redaktion börjar ställa sig frågor om hur man kan och bör jobba journalistiskt – och märker att svaren sällan är definitiva.

Frågorna är alltså helt öppna och riktade till vem som helst som vill svara – Mejla mig, så länkar jag till era svar sedan genom att uppdatera detta inlägg!

* Förr i tiden, ofta så sent som på 90-talet i lokaltidningar, använde många vanliga tidningsskribenter inte sitt namn alls. De använde i stället kryptiska signaturer. En del blev kända ändå, som Barbro Alving, vars artiklar avslutades med ”Bang”. Är det en bra eller dålig utveckling att nästan varenda notis i de större tidningarna i dag är undertecknade? (Undantag finns: The Economist har inga bylines på någonting! De vill hellre stå för tidningen som redaktionellt kollektiv, även om en skribent naturligtvis har huvudansvaret för en text precis som på alla andra tidningar.)

* Vilken roll har anonyma skribenter i det offentliga samtalet genom till exempel bloggande? (Man ska komma ihåg att det inte är någon ny företeelse. De flesta svenska tidningar som skriver restaurangrecensioner gör till exempel det med hemlig skribent under signatur, som DN:s ”Krogkommissionen” eller GP:s ”Uteätarna”. Och det finns ju även författare, som Bo Balderson, vars identitet ännu är omtvistad. Att hundraprocentigt säkert kunna berätta om vem denna bästsäljare är skulle betraktas som ett kulturjournalistiskt jättescoop, förresten…)

* Är det viktigt att försöka klura ut vem en hemlig skribent är? (Ta bloggaren Beta Alfa, till exempel, extremt läst och med väldigt mycket länkar både in och ut. Men vem är personen eller personerna bakom? Jag skulle nog för min del säga att jag tycker att det vore journalistiskt motiverat att tala om vem Beta Alfa är – eftersom Beta Alfa ju blir läst, och därmed blir en del av medierna, och därmed en maktfaktor. Samma sak kunde sägas om Kinky Afro, men där valde ju skribenten själv att träda fram såvitt jag förstår. Och själv blev jag ju en gång avslöjad av tidningen Resumé, som på något sätt listade ut att det var jag som skrev Hemliga pappan-bloggen. Helt rätt av Resumé, tycker jag, även om jag garvade lite när de ringde och sa ”Kan du bekräfta att det är du som är Hemliga pappan?”… Det var lite mycket Watergate-allvar över det kanske…) Alltså: Hur skulle ni som läser detta göra, och hur ser ni på värdet kontra problemen med anonymt bloggande?

* Är pengar en faktor i detta? Tycker ni att det är viktigt att få veta om en bloggare tar emot pengar för sitt skrivande och av vem?

* Hur ser ni, till sist, på för- och nackdelar med att diskutera de här frågorna i ett så litet sammanhang som våra bloggar ännu är? Skulle det vara möjligt/önskvärt att detta diskuterades mer i ”vanliga” medier? Kan det vara så att vi som är intresserade av bloggosfärens och journalistikens villkor (och inte minst zonen där de två möts) är överdrivet intresserade av de här frågorna, eller är det tvärtom så att vi underskattar hur stor den här förändringen blir på sikt?

Ser fram emot svar eller övriga funderingar på det här temat. Mejla, som sagt, så länkar jag!

Frågorna till Johan Larsson

20 april, 2007 | 5 Kommentarer

UPPDATERING: Johan Larsson ger fler svar! Inte alla, men många fler än tidigare. Kolla in hans blogg, närmare bestämt det här inlägget.

UPPDATERING 2: Den här killen vänder på frågeställningarna. Helt rimligt och motiverat – och dessutom en smart journalistisk idé. Jag gillar särskilt att han lyfter frågan om vilken agenda varje enskild journalist kan tänkas ha. Det är ju något som just nu har diskuterats väldigt intensivt i branschen i debatten om hur svensk journalistik förhåller sig till Sverigedemokraterna, exempelvis.

***

I veckan skrev jag en spalt i Journalisten och gav bloggsajtbyggaren Johan Larsson massor av beröm. Jag ställde en del nyfikna frågor om vem mannen bakom hans unika prestation är.

En journalistiskt helt okomplicerad sak.

Men reaktionerna blev många. Bäst ser man dem, självklart, genom att söka på ”Johan Larsson” på hans egen bloggsökmotor knuff.se. Något annat riktigt bra sätt att snabbt kolla vad svenska bloggare skriver finns inte. Bara det motiverar ju intresset.

En del kallar min text ett ”påhopp” eller ett ”angrepp”. Jösses, folk, den där krönikan är ju en hyllning! (Om ni läser den som ett angrepp, leta i stället upp en gammal hockeykrönika av Niclas Andersson från den tiden han skrev i Expressen och jämför. Där har ni en kille som kan såga.)

Någon stollar verkligen till det och chansar på att de yrkesetiska reglernas formuleringar om respekt för privatlivet skulle göra det olämpligt att ställa frågor till Johan Larsson om hans bloggarbete. Tjena.

I ett uppdaterat inlägg från i tisdags skriver jag något om varför det är viktigt och rimligt att ställa frågor till Johan Larsson – en hållning som alla journalister jag har sett kommentera saken självklart delar.

För är det så att mannen som genom sina kreativa beslut har format vårt sätt att bloggkommunicera i Sverige inte har någon som helst massmedial makt, vilket vissa debattörer påstår? Är det så att mannen som redigerar startsidan på knuff.se precis som han själv vill inte har någon makt?

Det vore inte lite naivt att påstå det.

Självklart har Johan Larsson en mycket inflytelserik position. Han sitter på kunskaper som många andra vill ha. Hur han hanterar dem är i allra högsta grad relevant, och det är, som bekant, något som inte på minsta vis hör ihop med frågor om skostorlek eller huruvida Johan Larsson föredrar grynpipig framför rundpipig ost på sina frukostmackor.

Men: har ni märkt att vi har tappat huvudfrågan? Det är lite av en nackdel med bloggosfärens snabba diskussioner. Man hinner inte sätta frågetecken innan någon annan är i gång och analyserar inte svaren, utan svaren på svaren.

För poängen med min krönika var ju att visa att det är journalistiskt motiverat att ställa frågor om Johan Larssons bloggarbete, och att svaren på dem är något vi bör diskutera. Alltså inte frågornas ställande – utan innehållet i svaren. De svar som ännu inte finns.

För även om Johan skrev några rader om sig själv – mycket intressanta, läs honom gärna – så kvarstår ju nästan alla de viktiga frågorna.

För att nu göra det riktigt enkelt för samtliga, så ställer jag här nedan ett antal frågor som samtliga knyter an till hans bloggarbete och som jag menar är hundraprocentigt journalistiskt motiverade. Inget i världen tvingar Johan Larsson att svara – men jag fortsätter att hålla tummarna för att han ska välja att göra det i någon form.

* Har JL en bakgrund som professionell webbutvecklare? Om inte, var och hur och av vem har han lärt sig det han kan?

* Tjänar JL pengar och i så fall hur mycket och på vilket sätt? Hur ser den egna kostnadsbilden ut för att driva den här buketten sajter?

* Driver JL någon del av den här verksamheten i bolagsform?

* Tänker JL sälja sina tjänster och sajter eller dela ägarskapet med någon?

* Kan JL tänka sig att sälja information ur sina databaser, och i så fall i vilken omfattning och till vem? (Det här är nästan den viktigaste frågan, det är här både maktaspekter och betydande ekonomiska aspekter kommer in i bilden.)

* Hur arbetar JL vid redigeringen av den mest använda tjänsten, alltså startsidan på knuff.se? Görs ett journalistiskt urval, eller är det alltid så att flest länkar till en text gör att den hamnar överst? Väljer JL någonsin bort texter från knuff.se av politiska eller andra skäl?

* Kan JL se från vilket IP-nummer varje enskild sökning på knuff.se kommer? (Om han kan det, så kan han ju utan större svårighet snabbt upptäcka researchmönster från stora tidningar, till exempel. En typ av kunskap som omvärldsbevakare skulle älska att ha.)

* Vilken av hans sajter tycker JL själv är mest lyckad, och varför?

* Var hämtar JL sin programmeringsinspiration? Vilka förebilder har han i sitt arbete?

* Hur tänker sig JL framtiden? Hur ska hans bloggsajter ska utvecklas på ett år, på fem år och på tio år?

* Slutligen är jag jättenyfiken på om JL heter JL i verkligheten, var han bor, hur gammal han är, vilka hans personliga favoritbloggar är och en massa andra saker som mer rör hans person. Det är den typen av frågor jag skulle ha ställt om jag skulle ha kompletterat en professionellt orienterad intervju med en standardmässig faktaruta. I det här fallet är det väldigt mycket mindre viktigt, inte minst eftersom JL själv har uttryckt en tydlig vilja att inte tona fram som privatperson. Fine, då respekterar vi självklart det och avstår de frågorna.

Att jag ställer frågor om Johan Larsson betyder slutligen, och detta är rätt viktigt, inte att jag på minsta vis irriteras av eller ogillar hans arbete.

Det är precis tvärtom. Det borde ha framgått vid det här laget.

***

Och allra sist i denna jättelånga text, en tanke om min egen roll i detta. Det är tydligt att jag för många journalistkolleger är snudd på galet bloggfrälst. Så otroligt många kommentarer jag har fått om det i olika jobbsammanhang. Jag har skrivit i bloggform i egen regi sedan 2003. Jag har skrivit en blogg som omarbetades till en rätt uppmärksammad bok. Jag är ansvarig för att Sydsvenskan har startat en kulturblogg, och under min tid på Dagens Nyheter blev jag DN:s förste bloggare. Jag har tjatat på tusen och ett redaktionsmöte om vikten av att arbeta i den här formen, för att förstå den, för att uppskatta den, för att lära av den. Man kan nog inte påstå att jag är en typiskt bloggfientlig journalist, eller vad säger ni?

Men det är ändå lika tydligt att jag för många bloggare är per definition journalist, och därmed inte en riktigt ”riktig” bloggare. ”Big oil” och ”big tobacco” har följts av ”big media” – ett slags med självklarhet och utan eftertanke ondsint etablissemang. Jag är anställd av ”big media”. Det är rimligt att jag ses som en del av ”big media” i den meningen. Men fullt så enkel är inte verkligheten, att alla som skriver finns i en av två stora lådor. Jag för min del tänker fortsätta att ha en stor svettig 45-doja i varje.

Idén med ideellt arbete

18 april, 2007 | 0 Kommentarer

Under de åtta månader som har gått sedan min bok släpptes har jag gjort en del uppläsningar och små pappaseminarier och sånt. Oftast för liten eller ingen betalning, ibland enligt bättre tabeller.

Tidigare har jag haft som princip att inte ta betalt för föreläsningar – det har ju då alltid handlat om journalistik, sådant som jag gör på jobbet och så att säga redan har betalt för. Ibland har jag tagit betalt för materialinköp och resa.

Nu har jag börjat vackla i min godhet.

Efter att ha fört diskussioner med flera olika talarförmedlingar har jag nu kommit överens med SAJ om att ingå i deras stall. Det känns som om åtminstone företag och myndigheter kan få betala enligt en fast modell om de vill höra mig – så kan ideella sammanhang, utbildningar och tidskriftsredaktioner som sköts av studenter och så, även i fortsättningen få kostnadsfria besök.

Hela samhället går i professionell riktning. Ideellt arbete blir mindre vanligt (medier undantagna). Jag påstår det utan att ha några som helst formella belägg; det är mitt intryck bara. Jag kan ha fel. Men jag tycker att det är lite synd! Jag tycker om föreningar. Jag gillar att folk säger ”det där kan jag göra”, utan att det finns andra incitament än mellanmänsklighet. Så jag känner mig med andra ord lite kluven när jag nu själv tar ett sådant där professionaliseringssteg. Det blir extremt viktigt att även i fortsättningen ha platser att hjälpa till på, att definieras och definiera andra inte i kronor per timme. Vi får väl se hur det känns framöver.

I dagens Journalisten…

17 april, 2007 | 5 Kommentarer

…finns en krönika jag har skrivit. I korthet går den ut på att jag tycker att det vore spännande att veta mer om vem Sveriges bloggspindel på nätet, Johan Larsson, är.

Han har åstadkommit något suveränt bra. Men vem är han? Tjänar han pengar? Tänker han sälja? Kan han tänka sig att sälja uppgifter ur sina databaser till typ Observer? Hur har han lärt sig allt han kan? Varför håller han på? Vad tror han om framtida trender och utveckling i bloggosfären? Och är han verkligen helt ensam om att ha byggt detta?

Jag räknar med en del diskussioner i bloggosfären i dag. Kanske berättar Johan Larsson mer om sig själv genom sin egen blogg?

UPPDATERING: Nu svarar han! Kul och intressant. Johan känner sig kanske lite trängd av att jag är nyfiken på vem han är. Det behöver han inte göra. Saken är ju den att jag inte bryr mig det minsta om honom som privatperson, det är inte alls det texten handlar om – jag är i stället nyfiken på just det jag har skrivit i krönikan och här ovan: hur han i ”professionell” mening ser på sina bloggtjänster. Han har gjort något bra och unikt – det är helt rimligt att Johan Larsson blir en auktoritet, och därför får många frågor om sitt specialområde.

Inte minst därför håller jag tummarna för att Johan väljer att återkomma och svara till exempel på frågorna här ovan, som ju faktiskt ännu inte är besvarade.

UPPDATERING 2: Efter ett litet svep i bloggosfären ser jag massor med intressanta kommentarer. Många är nyfikna, precis som jag. Andra – som till exempel webbexperten Fredrik Wackå – tolkar krönikan lite tokigt, eller så har han bara läst den spetsiga rubriken.

Tror någon verkligen på allvar att jag efterfrågar detaljer om Johan Larsson som privatperson?

Självklart inte. Jag tror det gäller att läsa krönikan noga: Johan Larssons betydelse och fina prestation gör att många blir nyfikna på hans arbete och drivkrafter. (Inte på hans skostorlek eller musiksmak.) Det är fullständigt journalistiskt rimligt att söka svar på de frågor jag har ställt här ovan.

Men: Det är också fullt rimligt om Johan Larsson själv inte har lust att medverka till att sådana frågor får svar. Det är det fina i demokratin och pressfriheten: Frågorna får alltid ställas. Svarsgivaren kan alltid, kanske med undantag för folkvalda, låta bli att svara. Men den som låter bli att svara, måste också alltid acceptera att svaren söks på andra sätt om det finns ett allmänintresse i de här svaren.

Johan Larsson har ingen motsvarighet i Sverige, och är i medielandskapet fullständigt unik. Det vore i det närmaste tjänstefel för en passionerat bloggintresserad journalist att INTE skriva om hans arbete.

***

I dag, tror jag förresten, presenteras Olle Stenholms efterträdare som Allmänhetens pressombudsman. PO som institution försvinner om inte rekryteringen av ny PO blir hundraprocentig. Bara en publicist av Olle Stenholms tyngd och odiskutabla omdömessäkerhet kan klara att mota kraven på en förflyttning av mediernas renhållning till tingsrätterna. Jag har tidigare sagt att min kandidat är Kerstin Brunnberg på Sveriges Radio. Vi får se i dag, det ska bli spännande.

Räkna kalorier

16 april, 2007 | 0 Kommentarer

Peter Englunds parallell mellan rovdjurets jakt och skribentens ansträngning träffar mig i magen. Inga som helst jämförelser åt något håll i övrigt – jag tror helt enkelt att det han skriver där är allmängiltigt. Det kändes precis sådär redan när jag skrev inlämningsuppgifter på elektrisk skrivmaskin 1990.

I turistnäringen

14 april, 2007 | 0 Kommentarer

Vid något tillfälle läste jag en intervju med tidigare tv-sportmedarbetaren Åsa Broberg. Jag blev oproportionerligt paff av att läsa att hon utbildat sig till – turistguide.

Jag har numera följt detta exempel. Inte så att jag ska sitta på fördäck på Malmös motsvarighet till ”Paddan” och käka glass från Hvens glassfabrik mellan turerna, utan genom en annan och coolare sak: Sydsvenskan Live.

Vi har numera ett väldigt fint besökscentrum på Sydsvenskan, där vi två gånger om dagen, fem dagar i veckan, tar emot skolelever och andra som vill veta hur tidningen blir till. Besöket tar två timmar, och innefattar bland annat redigering av en egen förstasida och en suveränt gjord interaktiv film där besökarna får ta ställning till svåra publicistiska dilemman och utgivarärenden. Denna show har jag nyligen lärt mig att sköta, och jag har lovat att hoppa in och avlösa de ordinarie åtminstone någon gång per månad. Hur kul som helst. Om du är skolelev och vill ta hit din klass: mejla oss, så ses vi!

***

I en tidigare version av detta blogginlägg hade jag blandat ihop två tv-sportmedarbetare. Beklagar detta, men nu är det rätt!

Ingen WC-anka precis

12 april, 2007 | 0 Kommentarer

”If at first you don’t succeed, try, try and try again.
Then give up. There’s no use being a damned fool about it.”

Citatet tillskrivs WC Fields. Jag tycker att det är briljant. En sorts avvägning mellan hårt arbete och ett malmöitiskt avafan.