Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Britas bok

14 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Så kom den till slut, Britas bok, den memoarberättelse som min fru har skrivit om och med sin mormor. Jag redigerade boken, med stor hjälp av min mångkunnige kollega Anders Hammarqvist, och skickade den sedan till ett danskt tryckeri för framställande av femtio fint inbundna exemplar.

Det är en fantastisk känsla, att öppna den första lådan, att med behärskad ivrighet slita bort tejp och papp och till slut få hålla boken i handen.

Påföljande dag var det, av praktiska skäl, jag som först fick lämna böckerna till Brita. Hon beordrade fram flädersaft i fina glas, som vi skålade i. ”För den lovande debutanten”, föreslog jag, till hennes förtjusning.

Hon är 88 år i år.

Sydsvenskan först i Second Life

13 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Sydsvenskan är första svenska tidning med en redaktion i Second Life. Och här finns ytterligare några frågor och svar kring det.

En korrupt… grej

12 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Peter Englund försatte mig häromdagen i en korrupt… grej, vad säger man, han fick mig att känna mig yrkesetiskt tveksam genom sin stora vänlighet.

Han skickade mig sin bok Spegelscener, som inte finns i handeln, ett särtryck som användes som julgåva från Albert Bonniers förlag. Det är en fantastisk bok, krigsskildringar som inte väjer för vidrigheter men heller inte badar i dem. En svidande uppgörelse med de egna motiven; glädjen i att åka till ett krig.

Han skickade mig den där boken som ett julkort, en vänlig hälsning efter den intervju jag gjorde med honom för ungefär ett år sedan.

Det måste vara okej att göra det, och det måste vara okej att vara glad mottagare, säga tack, utan att känna att det heliga oberoendet naggas.

Men kan jag nu recensera Peter Englund någon gång om det skulle behövas? Det kan jag kanske. Kanske inte. Kulturjournalistiken är full av de här avvägningarna, och jag känner mig inte alltid säker i dem. (Oavsett vilket: Peter Englund ger nu också bort boken som pdf – det är bara att kolla in sajten hans.)

***

En sökning i Presstext på ”Johan Esk AND Lundell” ger 31 träffar. Är det bara jag som tycker att det har blivit några för många?

Bara några rader…

11 februari, 2007 | 0 Kommentarer

om den i dag avlidna Marianne Fredriksson.

Titta, en gräns!

10 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Och apropå frågan om organdonation i föregående inlägg:

Jag är bland dem som i nästan varje läge försvarar Sidan 4 i Expressen. Den är precis den sortens debattsida en kvällstidning ska ha – den är contrarian, för att låna mitt favoritord ur Stenbeckmytologin. Motvalls. Systematiskt annorlunda. Alltid någon som försvarar diktatorn när gerillan tar över till folkets jubel. Alltid någon som säger stoppa eller riv när alla säger satsa och bygg.

Men jag upptäckte att jag hade en gräns. Den gick här. Jag menar att en ansvarsfull debattredaktör hade avstått från den texten; att den tes den driver inte är förenlig med uppdraget att redigera tidningen i samklang med grundläggande mänskliga värden. Döm själva.

***

För övrigt fyller min gamle knattereporterkompis från Barnjournalen Tobias Morin 32 år i dag. Han är skådespelare i Umeå, eller var det i alla fall senast jag hörde eller såg något om honom. Vi åkte på språkresa ihop och jag tyckte alltid mycket om honom. Jag frågade honom om saker. Han lärde mig gitarrackord jag inte kunde. Och varför jag kommer ihåg hans födelsedag? Säg det. Man kommer ihåg så mycket. Jag hoppas att han har det bra.

Fack off

9 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Att jag tycker så här är möjligen dagens mest väntade. Men initialt skrev jag ungefär tre gånger så långt, innan jag lugnade mig lite.

Här är ett av de stycken jag strök:

”För vad händer i en tid då allt fler diversifierar sina verksamheter? Facket blir gradvis frånsprunget. Allt fler har mer än ett jobb, allt fler deltidsfinansierar sina studier, allt fler arbetar extra för att kunna ägna sig åt den kulturutövning de drömmer om en dag ska ge nog för hyran.

Rimligen söker fler och fler arbetssätt som passar just dem. Alla tecken tyder på att samhället utvecklas mot en nischkultur från att ha varit en masskultur – läs till exempel Chris Andersons mästerliga och pedagogiska The Long Tail (Random House) som i vår utkommer i svensk översättning. Det är rimligt att anta att arbetsmarknaden går samma väg.”

Donation

8 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Jag har skrivit om vikten av att ni alla, du, skickar in anmälan till Donationsregistret.

Från och med nu kommer jag att be alla middagsgäster i mitt hem om deras tiosiffriga personnummer, så att jag kan göra det åt dem, om de inte kommer sig för själva.

För att jag inte ska behöva bjuda varenda en av er på middag, så kan ni ju gå in på Donationsregistrets sajt och enkelt anmäla er. Och era barn.

Det är gjort på några sekunder.

Man skriver i sitt personnummer och kryssar i om man har något förbehåll. Sedan får man automatiskt en bekräftelse med posten. Man kan ändra sig lika lätt, när man vill.

Rädda någon annans liv om katastrofen drabbar dig. Här är länken igen.

Maraboubluffen

6 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Välkomna till Oxie bibliotek i kväll! Jag gör en uppläsning och boksignering där klockan 19.

***

Jag var nästan arton år när jag för första gången tog ett kliv på amerikansk mark. Ett planbyte på O’Hare i Chicago. Heltäckningsmattorna, caution wet floor-skyltarna, en fantastisk kombination. Rengöringsmedlet. Kanelbullarna dränkta i glasyr, varför gör vi inte så med våra kanelbullar.

Efter månader av resande kom vi till Burlington i Wisconsin. De hade en chokladfabrik där, och doften låg som ett dimmigt regn över staden.

Under månader hade de nya amerikanska vännerna sagt ”Hershey’s is the BEST” om sin choklad, sin standardkakao, sin Marabou.

Jag tror att det var första gången jag tänkte på värdet av ett varumärke. Sådant där som minsta mellanstadieunge skriver inlämningsuppgifter om nu för tiden.

Det var så uppenbart att Hershey’s vidriga pulvriga chokladkaka var allt annat än god där den låg, missfärgad och med kakaosmöret på väg ut genom ytan. De tyckte att den var god för att de inte visste annat. För att Hershey’s för dem var synonymt med ordet choklad.

Senare på den där resan kom vi till Finland och Sverige, och de fick äta Fazer och Marabou och de trodde inte sina munnar. Så var det, jag svär att det var så.

Det har fyllt mig med nationalistisk stolthet, det där minnet. Men när jag nu ser Marabou, världens bästa vardagschoklad, världens bästa grundrecept för ett pålitligt standardverk av kakao, gång på gång försöka bryta sig in på finchokladens område inser jag vad som håller på att hända:

Svenska folket kommer att tro att Marabous flisiga ledsamma ursäkt för mörk choklad, den så kallade Premium, är lika med god mörk choklad. Svenska folket kommer att tro att Godiva eller Leonidas eller Kutter eller Marabous ”fina”, det är liksom sak samma det. Så jag säger det nu, så ni vet det: Marabous ”fina” är ren fejk. En lösnäsechoklad.

Att välja precis rätt

4 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Efter Olle Stenholms död har diskussionerna intensifierats om själva ämbetet Allmänhetens pressombudsman, PO. (Läs exempelvis Martin Jönsson.

Man kan bara konstatera att PO:s roll, uttalanden, bedömningar och till och med existensberättigande sällan har varit så ifrågasatt som under de senaste åren. Allt fler röster höjs för att flytta PO:s funktioner till tingsrätterna.

Då ska man komma ihåg att denna kritikstorm har motats av en person som hölls för en av landets främsta publicister. En genuin och sakkunnig journalist med breda kontaktytor som åtnjöt stor kollegial respekt.

Om inte Pressens samarbetsnämnd nu ytterligt noga gör sin läxa och väljer ett namn av absolut toppklass – då kan PO som institution komma att försvinna fortare än vi anar. En felrekrytering kan bli helt förödande. Att välja en kvinna vore dessutom det enda raka, med tanke på ämbetets mansdominerade historia.

Min kandidat: Sveriges Radios Kerstin Brunnberg.

Bloggar, kändisar och Stenbeck

3 februari, 2007 | 0 Kommentarer

Den här texten om hur publicistiskt ansvar flyttas alldeles av sig självt fick jag verkligen brottas med. Så jag tycker inte att det är mer än rimligt att ni läser den i ren sympati över de stenar jag rullat… Den innehåller referenser till bloggar, kändisar och Stenbeck. Kom igen, vad mer behöver ni?