Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Påve med ambitioner

16 maj, 2006 | 0 Kommentarer

När påven firade sin 79-årsdag i påskas gjorde han det genom att tala med i runda tal 100 000 personer på Petersplatsen i Rom.

Jag har varit där en gång och sett det hända, hur människor började gråta då de såg den åldrige polacken kika fram genom ett fönster. Nu är han borta, hans ersättare är här, ytterst lite har hänt.

Även denne påve är helt ointresserad av att separera storheterna religion och politik. Även denne påve förespråkar ett moralbudskap vars konsekvenser kommer att leda många människor i döden – illegala aborter, oönskade barn – nu och senare.

Påven talade också om behovet av en fredlig lösning mellan väst och Iran i frågan om kärnvapeninnehav, om det italienska valet, om Sudan och om Palestinafrågan.

Han kan tydligen allt. Inget honom främmande.

Behovet av en kraftfull kritik och noggrann granskning av den heliga stolen har sällan varit större.

Berlin, några småsaker och en lite större

14 maj, 2006 | 0 Kommentarer

1. Niedeggermarsipan. Säljs även annorstädes, men har en stortysk smak som kommer bäst till sin rätt i huvudstaden.

2. Förintelsemonumentet. Ändlöst och andlöst. Vindlingar, fastän spikrakt. Oöverblickbart, fastän begränsat. Och hur ljud försvinner när man rör sig där nere, det låter sig inte beskrivas. Se det här, men framför allt, om du är i Berlin: gå dit.

3. På pensionatet Am Rheingold nära Kurfürstendamm sitter förstasidor från tidningar från hela världen på väggarna. ”Opinionen för en bro gläder Ollén”, står det på en Arbetet från 80-talet. Undrar om personalen vet att de har råkat få tag på en etta med så mycket historia, eller om det var en slump?

4. ”All art has been contemporary”, står det i stor neon på fasaden till ett konstmuseum. Värt att betänka nästa gång man ser dammig konst som trots allt har överlevt.

5. Tempot är lågt i Berlin. Folk rusar inte som i alla andra huvudstäder. Rulltrapporna rör sig makligt.

6. Memorabilia säljs vid Checkpoint Charlie. Museet är fantastiskt. I sig självt vittnar det om vidrigheterna i det gamla socialistiska öst – vilka oerhörda risker människor tog för att ta sig därifrån. Allra djärvast: två bröder i varsitt ultralätt plan som en gryning landade i en park och hämtade upp mellanbrorsan. De hade en videokamera påmonterad. Något halvår senare hade muren fallit. Och så memorabilian då, utanför. Stalin är en rolig gubbe som vinkar från en boett. Varför är det möjligt att Stalin och Mao görs till kuriosa och trivia och lite-på-skoj? När de i själva verket bör jämställas med Hitler? (I Stockholm finns en krog som heter KGB, som skojar med det gamla Sovjets estetik. Det är obegripligt att någon går dit. Och låt mig fridsamt konstatera att det aldrig hade varit möjligt att på motsvarande sätt kalla en krog Gestapo.)

Simple och smart minds

12 maj, 2006 | 0 Kommentarer

Internet, läser jag i Patti Waldmeirs kolumn i torsdagens Financial Times, är själva kvintessensen av en gratis lunch: i utbyte mot gratis programvara och gratis information får vi gratis virus och gratis spionprogram. Det är ett högt pris att betala för ett klipp.

Smart, hon Patti Waldmeir.

***

Trodde inte att det fanns några större skäl att minnas Simple Minds, men så dyker ”Let there be love” upp i min iTunes. Jim Kerr är i sina bästa stunder faktiskt för jävla bra på att sjunga.

***

Sevärt.

Fotbolls-vm, en variant

10 maj, 2006 | 0 Kommentarer

Om man vill ha ett vinnande lag i VM får man be Lars Lagerbäck om råd. Vill man få till journalistisk diskussion i Sverige med en journalistisk debattelva av världsklass behöver man bara fråga mig. Här är min trupp till VM.

MÅLVAKT: Jan Wifstrand. Utgivarnas utgivare. Bra med både huvud och fötter, deltar gärna i spelet offensivt. Släpper aldrig nånsin en boll han inte ska släppa. Totalt orädd i luften, vilket ju är bra med tanke på att han flygpendlar.

VÄNSTERBACK: Göran Greider. Tungfotad, men konsekvent i sitt markeringsspel.

MITTBACK: MarieLouise Samuelsson. Flest tecknade bylines i Sverige! När man bygger sitt kolumnistlag börjar man med henne. Givetvis ber man henne ta kaptensbindeln.

MITTBACK: Kenth Andréasson. I sin roll som gudfader på GP sätter han själv hela dagordningen för GP:s publicistiska hållning. En sådan doldis kan bara jämföras med Teddy Lucic. Och alla vet ju vad som händer om Teddy blir skadad: Det går åt helvete.

HÖGERBACK: Linda Skugge. Med åren har hon blivit skickligare i försvaret, och slår inte bara i från sig. Ibland väl defensiv, men kommer ständigt med helt oväntade och irrationella uppspel.

VÄNSTERYTTER: Andreas Malm. Springer offside då och då. Håller vänsterkanten så hårt att han riskerar att helt komma utanför det verkliga spelet. Kan kanske till och med hamna på bänken.

MITTEN: Per Svensson. Absolut inget är honom främmande, på gott och ont. En Håkan Mild-typ. Men borde kanske ta lite fler frisparkar?

MITTEN: Isobel Hadley-Kamptz. Bred repertoar, alltid redo att både jobba hem och söka öppningar framåt. Generös med passningar.

HÖGERYTTER: Peter Wolodarski. Snabb, smart och med massor av varianter på inlägg. Dessutom tunga meriter från tiden i knattelaget i Barnjournalen.

ANFALLARE: Lena Sundström. Skjuter alltid även ur svåra vinklar. Skotten går in överraskande ofta. Fintar genom att verka lite loj i förstaläget, vilket hon i själva verket aldrig är.

ANFALLARE: Kjell Häglund. Kolumnistlandslagets svar på Henrik Larsson eller Alan Shearer. Har varit med länge, men är alltid i form och gör alltid sitt jobb. Spelar på den nivå som motståndet kräver.

AVBYTARE: Olle Lidbom som gör Vassa Eggen. Extremt ettrig på träning, och ser onekligen ut att ha potential för större matcher.

AVBYTARE: Margret Atladottir. Med för att se och lära. I nästa VM är hon given i startelvan.

AVBYTARE: Jonas Karlsson från SVT. Man måste ha en Erlingmark, som inte bråkar om han blir petad, men som kan grundmekanismerna om någon annan blir skadad.

Någon out there som matchar ett motståndarlag?

***

UPPDATERING: En kompis hör av sig med synpunkter på att han inte är med på listan. Han säger att han känner sig ”som Östlund när han kollade mobilsvaret”. En annan har en del synpunkter på den generella uttagningen, dock utan att kräva någon plats för egen del. Men jag är ju en generös kille och utnämner därför…

FÖRSTE BOLLKALLE: Björn af Kleen.

Att rikta om

8 maj, 2006 | 0 Kommentarer

Kanske blir min tid som pappaledig en tid för kraftsamling, lite intellektuell påfyllnad. Jag har just köpt en trave böcker jag vill hinna med, och jag har försökt formulera några gränser för hur mycket jag ska skriva under det här året.

För utöver att jag har öst ur mig text de senaste två åren, utan någon egentlig paus alls, har jag en liten gnagande känsla av att inte ha fokus på rätt saker. Vilket vingummiångesten i föregående inlägg antyder.

I dagarna har Sverige fått en ny ärkebiskop. Han heter Anders Wejryd, och jag vet nästan ingenting om honom. Vad jag däremot vet är att han tillträder i en extremt intressant tid politiskt sett.

Religionen gör oroväckande framryckningar. Inte framsteg – Sverige är mer sekulariserat än någonsin – utan just framryckningar. Ett muslimskt samfund vill införa sharia light i Sverige. Ledande kristdemokrater är ”kreationister”, och väljer att avstå från nästan all etablerad och empiriskt bevisad forskning i sin syn på världen. (De letar upp de fåtaliga amerikanska biologer som sponsrade av enorma gåvor från religiösa organisationer tar fram biologiska ”faktum” på temat att jorden är ungefär 6 000 år gammal. Det är en vidrig hantering. Systematisk mytbildning.)

Det är väldigt glädjande att allt fler röster höjs för att stoppa religiösa friskolor. Man har alltså, sent om sider, vaknat och insett att barnens rätt till en neutral kunskapsinhämtning är större än föräldrarnas rätt till ideologisk indoktrinering – som givetvis sker i hemmet i alla fall, jag är inte naiv, men vi pratar om en princip här.

I veckan som gick visade SVT en fantastisk brittisk dokumentär, gjord av biologen Richard Dawkins. Anders Piltz, en lågmält sympatisk man som i Lund verkar som katolsk präst och professor i latin, betygsatte filmen som ”ett retoriskt mästerstycke”.

Dawkins reste till USA och till Israel och mötte en religiös blindhet, en fanatism bortom vetenskap, rationalitet och förnuft.

Och för egen del tänker jag då? Jo, att hans film är ett bidrag till det offentliga samtalet som är betydligt mycket mera värt än det mesta som jag har producerat under de här senaste två åren sammantaget. Så är det. Och jag ser inga skäl till varför jag inte skulle göra något åt det. Frågan om religiösa vanföreställningar och dess inplikationer på samhället har börjat bli stor på allvar, eftersom det är nu som fundamentalistiska uppfattningar tvingas till praktisk samlevnad för första gången i historien. Så ett litet, litet mål för framtiden: jag ska lite oftare skriva tidningsartiklar om lite viktigare saker. Det är väl inte att ta i för mycket, att sikta på det?

Bassett-ångest

6 maj, 2006 | 0 Kommentarer

Sånt här borde jag skriva i stället för att sitta här och äta vingummin (röda och svarta och gröna och gula och vita, men aldrig de orangefärgade).

***

Ett citat ur Publicistklubbens årsbok:

”Ingen journalist kan 2006 vara okunnig om ekonomiska förutsättningar eller bortse från distributionen. Ändå är det många som tror sig stå över det. Scenerna på vissa dagstidningar påminner om Titantic. Någon påpekar att det sprungit läck på bakre däck: Bonnier Newspapers har förlorat över en miljard de senaste tre åren. Men stråksektionen i den fina salongen spelar på som inget hänt.”

Sauer-Orgel

4 maj, 2006 | 0 Kommentarer

Jag kommer givetvis aldrig att få träffa Andreas Sieling. Enligt vad jag kan se på det lite slarvigt fotokopierade pappret är han en proper ung man i sina bästa år. Han ler och har slips och har studerat ”Musikwissenschaft und Germanistik” och en del annat. Han arbetar som organist i Berliner Dom. Spelar Sauer-Orgel, vad det nu är. En stor orgel. En väldigt stor orgel.

I påskhelgen var vi där. Smög in vid sextiden, strök av oss kapuschongerna som skyddade mot regnet, ett regn som det inte var något vårlikt med alls. Vi skulle senare äta Eisbein med surkål. I den osannolikt vackra kyrkan samlades några hundra personer för att höra Andreas Sieling spela orgel på temat Kyrie Eleison. Herre, förbarma dig.

Det var massivt. Ljudet perfekt; fylligt och överallt i rummet. Under mer än en timme var tid inte en faktor. Han spelade Bach och Couperin, hur skickligt som helst, och styckena avlöste varann.

Så plötsligt: en finne.

En finländare.

En Harri Viitanen, född 1954. Ett stycke som heter ”Kyrie”, bara det, skrivet 1981 då denne Harri alltså var 27 år. Det oerhörda med detta stycke var att det kunde mäta sig. Att det inte kändes malplacerat. Att Harri från Finland spelade oavgjort med Johann Sebastian från Tyskland. En passus i mitten lät i det närmaste som ett citat ur den finska folkmusikskatten, något åt jenkahållet, polkahållet – men bara länge nog för att vi skulle hicka till och titta upp. Sedan var de tillbaka, Andreas Siebling och Harri Viitanen, i det vanliga, som om det lilla buset aldrig hade inträffat.

Clark Olofsson i Fjärås!

2 maj, 2006 | 0 Kommentarer

Vid mycket få tillfällen bryter jag publiceringsrytmen på den här bloggen. Men nu är det fantame motiverat. Kolla här!

Jösses! Han har släktingar i Fjärås! Vilka!?!?!?!?

Fem bästa bylineinitialerna

2 maj, 2006 | 0 Kommentarer

Efter att i några dagar noga och djupt ha analyserat fenomenet med initial i byline är jag nu redo att presentera en topplista. De fem bästa och snyggast använda initialerna i journalistnamn. Är ni med? Okej? Okej!

5. Jens B Nordström, har setts i bland annat TV4. Hans namn blir faktiskt enklare att säga om man lägger till ett B. Annars blir det för trångt mellan s och n.

4. Per T Ohlsson, Sydsvenskan. En bokstav förvandlar ett mycket vanligt skånskt namn till ett unikt varumärke. Rytmiskt effektivt.

3. Göran A Nilsson, Sydsvenskan. Eftersom det av detta blir initialerna GAN, precis som signaturen för konstnären Gösta Adrian Nilsson. Hur elegant som helst.

2. PJ Anders Linder. För att det är så avigt att det blir enkelt. Så fel att det blir rätt.

Och nummer ett: Marika S Wischman på Expressen. För vem vill inte heta Swischman?

Initialuttal

30 april, 2006 | 0 Kommentarer

En annan intressant aspekt på mellaninitial i byline är uttalsförskjutningen som uppstår i den händelse förnamnet är enstavigt. På Sydsvenskan säger man Per TE Ohlsson, med betoning på T om man säger hela namnet. Men om man bara använder förnamnet blir det i stället PER-te, med tydlig emfas på första stavelsen. Detta gäller också fotograf Leif Å Andersson, som blir LEIF-å så fort man inte använder efternamnet. Samma erfarenhet har jag från DN, där man säger Mats JI Larsson, men MATS-ji om man kör den lite mer familjära stilen.

Vad säger Fredrik Lindström och Sture Allén och gänget om det här?

***

Förra året skrev jag det här om Siste april. Lite rolig text, tycker jag själv, och eftersom Lund är Lund behöver jag inte skriva någon ny text om det. Copy-paste, bara.

***

Och, se föregående inlägg: Anders Q reder ut begreppen i ett mejl:

”Jo, det stämmer. Jag gjorde min JH-praktik på Expressen och mitt första alster i TV-Expressen beskrev ett naturprogram om livet i en myrstack. Min namne tyckte att det var lite trist att läsarna skulle tro att han stod för mina texter och jag fick bylinen Anders Q Björkman. Numera heter jag officiellt Anders Quintus Björkman, men det är det bara försvarsmakten och skattemyndigheten som kallar mig. Senare har jag lite avundsjukt upptäckt att det finns en polis som heter Qurt. Ett mer originellt Q-namn än mitt kan man tycka.”