Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Bränna firmans pengar

24 maj, 2006 | 0 Kommentarer

Apropå det där citatet ur PK:s årsbok, om att Bonnier Newspapers har förlorat en fantasiljon på tre år:

Stora medieföretag är usla på att hålla i sina pengar. Och då menar jag inte i meningen värdelösa specialupplageprojekt eller satsningar på push-teknik eller så, utan i meningen småsaker. Telefoni, resor, hotell. Sådant.

På flera företag jag har jobbat har det funnits en fast resebyrå, ett gäng säkert kompetenta resesäljare att ringa vid behov.

Det är bara det att varenda gång – utan undantag! – som jag har försökt boka en resa själv, så har det blivit billigare. Okej, det blir FlyMe i stället för SAS, men jag har ännu inte störtat. Ett hotell där jag ska bo en natt, beräknad ankomst 22.00 och beräknad avresa 06.30 – hur mycket behöver det kosta? Och så vidare.

Jag känner mig som någon sorts Bonnierhelgon när jag konstaterar det: jag hatar att göra av med firmans pengar. I alla fall på helt onödiga saker.

***

Men här är money well spent. Jag har, troligen tillfälligt, blivit lite av en skodåre. Givetvis som en direkt kriseffekt av att ha passerat trettioochetthalvtårsstrecket.

Om choklad (långt och jävligt viktigt)

22 maj, 2006 | 0 Kommentarer

Min intervju med Linda Skugge.

***

Och nu till kvällens huvudfilm, som det heter hos Monty Python.

Baloo har konceptet klart: Han staplar godsakerna på fingret, och låter dem i en rasande elegant parabel försvinna ner i svalget. Ni vet:

”Om du vill ha frukter av högsta klass, så använd din höger- och vänstertass…”

Nu är det bara det att det inte förslår med frukt.

Bredvid mig när jag skriver detta står ett paket Droste. Holländska ljuvligheter på rör. De bästa är de som är tudelade, hälften mörk och hälften mjölk. En och en är de helt okej, inlassade tre i taget är de ännu bättre.

Men med Baloo-tekniken kan man liksom välta in uppemot åtta—tio stycken utan vidare och uppleva den där underbara känslan av att liksom uppfyllas av chokladens milda smak och rika arom.

Droste går att köpa per halvmeter.

Det kommer små trender då och då i chokladvärlden. Just nu ska det vara stark choklad, gärna 70-procentig, och den ska ätas samtidigt som man dricker speciella mustiga rödviner och gärna på särskilda chokladprovningar.

Tidigare har konceptchokladen gjort in- och utträde i Sverige; den vita låtsaschokladen har äntligen börjat retirera från recept och godishyllor, för att ta ett förhatligt exempel.

Jag står över det där med trender, högt över. Min kärlek till choklad i bred bemärkelse, alltså godis utvunnet med kakaobönans innanmäte som bas, går tillbaka till mina spädaste barnaår:

Mormor och Morfar försåg mig alltid med den tunna mjölkklassikern Rigi, som än i dag är lika svår att öppna utan att den går sönder. Men snabbt blev det tyngre grejer: 200 gram Marabou mjölk, hela Aladdin-askar, Fazers mörka blockchoklad inklämd mellan tunna smörgåskex, Fazers ljusa blockchoklad inklämd mellan två lager mandelmassa. (Min vän Jakob uppfann det där och kallar kompositionen ”Peps Persson”. Han är inte klok.)

After Eight, minst fem plattor i taget så att minttrådarna liksom skär igenom chokladen och får smaken att blandas, och så en av de stora upptäckterna: P O Ekströms praliner, de ljusa med kolatryffel och de mörka med den ilskna pistagefärgen.

Jag är inte släkt med P O Ekström, såvitt jag vet, men man kan ju hoppas. Det var 1997 på våren som jag hittade honom. Jag bodde i Stockholm då och brukade gå hem från mitt jobb på Kungsholmen mot Vasastan. På vägen, inte långt från St Eriksplan, fanns en liten chokladbutik som två ungerska kvinnor drev. De kunde sin sak. De introducerade mig för P O, och tog mig liksom vidare till nästa nivå. Butiken finns inte kvar längre, och jag undrar var mina ungerska vänner är nu.

Det gäller all mat, men särskilt choklad: att man är gourmet utesluter inte att man också är gourmand. Således kan det vara ljuvligt i all sin vulgaritet att betala 13 kronor för en enda Godiva-pralin i Bryssel, men lika underbart att på en motorvägsrastplats äta två matiga och enkla Ritter kexchoklad (som får versionen från Cloetta att ta det rätta, nämligen ett stort hopp ända in i skamvrån). Matigheten i chokladen ger den en extra dimension. Att fylla munnen med en stor tugga 1848 gör smakupplevelsen annorlunda och mer spännande jämfört med att sniffa på flortunna skivor à la Monty Python.

Närheten till Danmark gör utbudet av choklad med marsipan stort och bra, och det kan i någon mån rädda oss från det äktsvenska eländet med hela och krossade nötter i chokladen. Jag stack mig på en schweizernöt som åttaåring och har liksom aldrig förlåtit den. I stället kan man nu lita på Anthon Berg, som i alla sina pralinkompositioner tydligt talar om vad som finns inuti. Eländet är lätt att undvika, paradiset kan icke missas. För en tid sedan var vi på bröllop i Danmark, min fru och jag, och utbytte menande blickar när vi såg ett traditionellt danskt ymnighetshorn som liksom hällde ut choklad och kransekager på bordet. Sinnesstämningen gick från belåtet förväntansfull till extatisk när vi fick höra att brudens syster är konditor, och hade gjort hela hornet av kransekager, lager för lager, sammanfogade med finaste choklad. Vi fick äta upp hela härligheten.

Därför?

20 maj, 2006 | 0 Kommentarer

Ibland undrar folk varför jag bloggar. Det kan vara så att ett svar finns här. Även om jag inte är säker på att han har rätt, så finns det egentligen inget som talar emot prognosen att journalistiken som precis allt annat i hela världen blir mer personorienterad – inte bara i sitt innehåll, utan också i frågan om avsändare.

När Nautilus inte är ett gym

18 maj, 2006 | 0 Kommentarer

Har fått en del mejlreaktioner på min senaste krönika i tidningen Journalisten som publicerades i förrgår. Några inlägg i bloggosfären också förstås: Håkan Jacobsson kommenterar krönikan här och Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder här. Ännu en, fast så kort att den knappt är värd ditt klick, finns här.

***

Kolla DN:s förstasida i dag. Fotografen Sven-Erik Sjöberg är unik i svensk press. Och Lars Ohly, ska vi gissa att han har blandade känslor för bilden? (Den finns på förstasidan på dn.se nu på morgonen, men finns kanske inte kvar så länge till.

***

Man kan också i dagens DN läsa texten om ”En världsomsegling under havet”, min barndoms största läsäventyr. Dessvärre är det mer än uppenbart att artikelförfattaren inte fick sin värld skakad i sina grundvalar genom att läsa boken. Förmodligen inte då, och säkert inte nu. Men detta är nog precis den typ av bok som mår allra bäst av oreserverad kärlek. Så vad ska man kalla det att jag läste den trettio gånger, och dessutom räknade gångerna? Slöseri med tid, visst, men också en handling av uppriktig och oförställd kärlek.

Påve med ambitioner

16 maj, 2006 | 0 Kommentarer

När påven firade sin 79-årsdag i påskas gjorde han det genom att tala med i runda tal 100 000 personer på Petersplatsen i Rom.

Jag har varit där en gång och sett det hända, hur människor började gråta då de såg den åldrige polacken kika fram genom ett fönster. Nu är han borta, hans ersättare är här, ytterst lite har hänt.

Även denne påve är helt ointresserad av att separera storheterna religion och politik. Även denne påve förespråkar ett moralbudskap vars konsekvenser kommer att leda många människor i döden – illegala aborter, oönskade barn – nu och senare.

Påven talade också om behovet av en fredlig lösning mellan väst och Iran i frågan om kärnvapeninnehav, om det italienska valet, om Sudan och om Palestinafrågan.

Han kan tydligen allt. Inget honom främmande.

Behovet av en kraftfull kritik och noggrann granskning av den heliga stolen har sällan varit större.

Berlin, några småsaker och en lite större

14 maj, 2006 | 0 Kommentarer

1. Niedeggermarsipan. Säljs även annorstädes, men har en stortysk smak som kommer bäst till sin rätt i huvudstaden.

2. Förintelsemonumentet. Ändlöst och andlöst. Vindlingar, fastän spikrakt. Oöverblickbart, fastän begränsat. Och hur ljud försvinner när man rör sig där nere, det låter sig inte beskrivas. Se det här, men framför allt, om du är i Berlin: gå dit.

3. På pensionatet Am Rheingold nära Kurfürstendamm sitter förstasidor från tidningar från hela världen på väggarna. ”Opinionen för en bro gläder Ollén”, står det på en Arbetet från 80-talet. Undrar om personalen vet att de har råkat få tag på en etta med så mycket historia, eller om det var en slump?

4. ”All art has been contemporary”, står det i stor neon på fasaden till ett konstmuseum. Värt att betänka nästa gång man ser dammig konst som trots allt har överlevt.

5. Tempot är lågt i Berlin. Folk rusar inte som i alla andra huvudstäder. Rulltrapporna rör sig makligt.

6. Memorabilia säljs vid Checkpoint Charlie. Museet är fantastiskt. I sig självt vittnar det om vidrigheterna i det gamla socialistiska öst – vilka oerhörda risker människor tog för att ta sig därifrån. Allra djärvast: två bröder i varsitt ultralätt plan som en gryning landade i en park och hämtade upp mellanbrorsan. De hade en videokamera påmonterad. Något halvår senare hade muren fallit. Och så memorabilian då, utanför. Stalin är en rolig gubbe som vinkar från en boett. Varför är det möjligt att Stalin och Mao görs till kuriosa och trivia och lite-på-skoj? När de i själva verket bör jämställas med Hitler? (I Stockholm finns en krog som heter KGB, som skojar med det gamla Sovjets estetik. Det är obegripligt att någon går dit. Och låt mig fridsamt konstatera att det aldrig hade varit möjligt att på motsvarande sätt kalla en krog Gestapo.)

Simple och smart minds

12 maj, 2006 | 0 Kommentarer

Internet, läser jag i Patti Waldmeirs kolumn i torsdagens Financial Times, är själva kvintessensen av en gratis lunch: i utbyte mot gratis programvara och gratis information får vi gratis virus och gratis spionprogram. Det är ett högt pris att betala för ett klipp.

Smart, hon Patti Waldmeir.

***

Trodde inte att det fanns några större skäl att minnas Simple Minds, men så dyker ”Let there be love” upp i min iTunes. Jim Kerr är i sina bästa stunder faktiskt för jävla bra på att sjunga.

***

Sevärt.

Fotbolls-vm, en variant

10 maj, 2006 | 0 Kommentarer

Om man vill ha ett vinnande lag i VM får man be Lars Lagerbäck om råd. Vill man få till journalistisk diskussion i Sverige med en journalistisk debattelva av världsklass behöver man bara fråga mig. Här är min trupp till VM.

MÅLVAKT: Jan Wifstrand. Utgivarnas utgivare. Bra med både huvud och fötter, deltar gärna i spelet offensivt. Släpper aldrig nånsin en boll han inte ska släppa. Totalt orädd i luften, vilket ju är bra med tanke på att han flygpendlar.

VÄNSTERBACK: Göran Greider. Tungfotad, men konsekvent i sitt markeringsspel.

MITTBACK: MarieLouise Samuelsson. Flest tecknade bylines i Sverige! När man bygger sitt kolumnistlag börjar man med henne. Givetvis ber man henne ta kaptensbindeln.

MITTBACK: Kenth Andréasson. I sin roll som gudfader på GP sätter han själv hela dagordningen för GP:s publicistiska hållning. En sådan doldis kan bara jämföras med Teddy Lucic. Och alla vet ju vad som händer om Teddy blir skadad: Det går åt helvete.

HÖGERBACK: Linda Skugge. Med åren har hon blivit skickligare i försvaret, och slår inte bara i från sig. Ibland väl defensiv, men kommer ständigt med helt oväntade och irrationella uppspel.

VÄNSTERYTTER: Andreas Malm. Springer offside då och då. Håller vänsterkanten så hårt att han riskerar att helt komma utanför det verkliga spelet. Kan kanske till och med hamna på bänken.

MITTEN: Per Svensson. Absolut inget är honom främmande, på gott och ont. En Håkan Mild-typ. Men borde kanske ta lite fler frisparkar?

MITTEN: Isobel Hadley-Kamptz. Bred repertoar, alltid redo att både jobba hem och söka öppningar framåt. Generös med passningar.

HÖGERYTTER: Peter Wolodarski. Snabb, smart och med massor av varianter på inlägg. Dessutom tunga meriter från tiden i knattelaget i Barnjournalen.

ANFALLARE: Lena Sundström. Skjuter alltid även ur svåra vinklar. Skotten går in överraskande ofta. Fintar genom att verka lite loj i förstaläget, vilket hon i själva verket aldrig är.

ANFALLARE: Kjell Häglund. Kolumnistlandslagets svar på Henrik Larsson eller Alan Shearer. Har varit med länge, men är alltid i form och gör alltid sitt jobb. Spelar på den nivå som motståndet kräver.

AVBYTARE: Olle Lidbom som gör Vassa Eggen. Extremt ettrig på träning, och ser onekligen ut att ha potential för större matcher.

AVBYTARE: Margret Atladottir. Med för att se och lära. I nästa VM är hon given i startelvan.

AVBYTARE: Jonas Karlsson från SVT. Man måste ha en Erlingmark, som inte bråkar om han blir petad, men som kan grundmekanismerna om någon annan blir skadad.

Någon out there som matchar ett motståndarlag?

***

UPPDATERING: En kompis hör av sig med synpunkter på att han inte är med på listan. Han säger att han känner sig ”som Östlund när han kollade mobilsvaret”. En annan har en del synpunkter på den generella uttagningen, dock utan att kräva någon plats för egen del. Men jag är ju en generös kille och utnämner därför…

FÖRSTE BOLLKALLE: Björn af Kleen.

Att rikta om

8 maj, 2006 | 0 Kommentarer

Kanske blir min tid som pappaledig en tid för kraftsamling, lite intellektuell påfyllnad. Jag har just köpt en trave böcker jag vill hinna med, och jag har försökt formulera några gränser för hur mycket jag ska skriva under det här året.

För utöver att jag har öst ur mig text de senaste två åren, utan någon egentlig paus alls, har jag en liten gnagande känsla av att inte ha fokus på rätt saker. Vilket vingummiångesten i föregående inlägg antyder.

I dagarna har Sverige fått en ny ärkebiskop. Han heter Anders Wejryd, och jag vet nästan ingenting om honom. Vad jag däremot vet är att han tillträder i en extremt intressant tid politiskt sett.

Religionen gör oroväckande framryckningar. Inte framsteg – Sverige är mer sekulariserat än någonsin – utan just framryckningar. Ett muslimskt samfund vill införa sharia light i Sverige. Ledande kristdemokrater är ”kreationister”, och väljer att avstå från nästan all etablerad och empiriskt bevisad forskning i sin syn på världen. (De letar upp de fåtaliga amerikanska biologer som sponsrade av enorma gåvor från religiösa organisationer tar fram biologiska ”faktum” på temat att jorden är ungefär 6 000 år gammal. Det är en vidrig hantering. Systematisk mytbildning.)

Det är väldigt glädjande att allt fler röster höjs för att stoppa religiösa friskolor. Man har alltså, sent om sider, vaknat och insett att barnens rätt till en neutral kunskapsinhämtning är större än föräldrarnas rätt till ideologisk indoktrinering – som givetvis sker i hemmet i alla fall, jag är inte naiv, men vi pratar om en princip här.

I veckan som gick visade SVT en fantastisk brittisk dokumentär, gjord av biologen Richard Dawkins. Anders Piltz, en lågmält sympatisk man som i Lund verkar som katolsk präst och professor i latin, betygsatte filmen som ”ett retoriskt mästerstycke”.

Dawkins reste till USA och till Israel och mötte en religiös blindhet, en fanatism bortom vetenskap, rationalitet och förnuft.

Och för egen del tänker jag då? Jo, att hans film är ett bidrag till det offentliga samtalet som är betydligt mycket mera värt än det mesta som jag har producerat under de här senaste två åren sammantaget. Så är det. Och jag ser inga skäl till varför jag inte skulle göra något åt det. Frågan om religiösa vanföreställningar och dess inplikationer på samhället har börjat bli stor på allvar, eftersom det är nu som fundamentalistiska uppfattningar tvingas till praktisk samlevnad för första gången i historien. Så ett litet, litet mål för framtiden: jag ska lite oftare skriva tidningsartiklar om lite viktigare saker. Det är väl inte att ta i för mycket, att sikta på det?

Bassett-ångest

6 maj, 2006 | 0 Kommentarer

Sånt här borde jag skriva i stället för att sitta här och äta vingummin (röda och svarta och gröna och gula och vita, men aldrig de orangefärgade).

***

Ett citat ur Publicistklubbens årsbok:

”Ingen journalist kan 2006 vara okunnig om ekonomiska förutsättningar eller bortse från distributionen. Ändå är det många som tror sig stå över det. Scenerna på vissa dagstidningar påminner om Titantic. Någon påpekar att det sprungit läck på bakre däck: Bonnier Newspapers har förlorat över en miljard de senaste tre åren. Men stråksektionen i den fina salongen spelar på som inget hänt.”