Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Kadison, my man

3 september, 2006 | 0 Kommentarer

Joshua Kadison har varit soundtracket till min sommar. Via joshuakadison.com kan man nu ladda ner det mesta av hans musik gratis. Han som många andra har gett upp försöken att stoppa den illegala nedladdningen, och får nu försöka klara sig som musiker på andra sätt. Jag hoppas att han i alla fall har mycket spelningar live.

Den bästa skivan är den första, ”Painted Desert Serenade” (och den kan ni också troligen ganska lätt hitta och köpa på vanligt sätt) men nästan allt annat är bra också. ”The Venice Beach Sessions” är enkla och underbara inspelningar, gjorda med bara sång och flygel. Det låter som om han sitter i en gammal skolsal och spelar, och det är den jag har lyssnat på allra mest.

Boksignering i dag

2 september, 2006 | 0 Kommentarer

Ni som finns i Lund med omnejd är välkomna till Akademibokhandeln Gleerups vid Stortorget klockan 13, då jag signerar min bok. (Kom åtminstone och peka finger, så jag slipper sitta där helt ensam…)

Gud hör inte bön

1 september, 2006 | 0 Kommentarer

I tider då religiösa förvillelser lägger hinder i vägen för forskning – embryonala stamceller, tänker jag närmast på – är det alltid läge för ifrågasättanden av religionens okränkbarhet.

New York Times berättar om en studie som visar att böner till diverse gudar inte hjälper den som är sjuk. Inte ett smack.

Varje liten sådan nyhet spelar roll.

Skanskas informationschef

30 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

Författaren Kristian Lundberg har för vana att använda riktiga personers namn i sina böcker.

Jag intervjuade honom i vintras. Frågade varför. Han talade i sitt svar om att rama in sin stad och sin tid. Sätta saker i ett sorts sammanhang, om än fiktivt.

Frågan kom upp eftersom min kollega Östen Rosvall hade fått sitt namn utlånat till en förbiskymtande radiojournalist.

Jag hade väldigt roligt med den där intervjun, och lite anade jag kanske att Kristian Lundberg inte skulle kunna motstå att ge mig samma hälsning i nästa bok. Och mycket riktigt. I den nya deckare som Helsingborgs Dagblad har publicerat som sommarföljetong dyker jag upp i en bisats – som Skanskas informationschef. Rhoca-gil incorporated, liksom.

Hm.

Bloggarens lön

28 augusti, 2006 | 2 Kommentarer

Bloggarens lön. Det låter lite som en historiett av Söderberg; han skrev en som heter ”Syndens lön”, som jag alltid tyckt mycket om.

Sidetracked direkt. Förlåt.

Jag tänker så här:

Vi har ett antal duktiga svenska skribenter som ägnar väldigt mycket tid åt att blogga. De blir kända och lästa. I flera fall – kanske flertalet – är de dessutom journalister till yrket och oftast då frilansande journalister.

* Antingen är det så att deras bloggande gör dem mer kända och ger dem mer jobb. Och att de därför indirekt bidrar till sitt uppehälle den vägen.

* Eller – vilket jag snarare tror – så är det så att de snart måste välja väg. De måste koncentrera sig på att skriva i sammanhang där de får betalt, alternativt hitta ett vettigt sätt att slå mynt av sitt bloggande.

Ett mycket litet fåtal svenska bloggare kan i dag räkna hem lite pengar på sina sajter via annonsförsäljning. Google-syndikation eller Tradedoubler eller rent av genom egen fakturering.

Det reser ett antal frågor kring trovärdighet, oberoende och integritet. Alla kontrollfunktioner som en publicistisk verksamhet normalt har – ansvarig utgivare, fördröjning av publicering, redaktörsskap – saknas i bloggosfären.

Det är ett problem.

Nya medieutmanande fria bloggare vill förstås ogärna se det – men så är det.

Mycket snart kommer den första ”köpta” nyheten att få stort genomslag via någon bloggare, som visar sig ha finansiering läsarna inte känner till. Mycket snart kommer den första bloggaren att visa sig vara avlönad av någon med en agenda.

Bokidéer

26 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

Jag har en lista på bokidéer. Jag brukar förneka att jag har det, att jag har projekt på gång, att jag skriver på något.

Det är fullt möjligt att det inte blir några fler egna böcker. Jag har skrivit två och producerat och varit redaktör för ytterligare två, det räcker väl?

Men om!

Men om det ändå skulle!

Jag tittar på listan. Trött i förväg. Längtansfull. Flyttar idéerna, så att de står i någon sorts prioritetsordning. Tänker som alltid baklänges: på det färdiga omslaget, på en tänkbar typografi. Sedan på om förlag alls ska blandas in eller om jag ska göra det själv. Sedan på struktur och form. Sedan, slutligen och sist, på texten och innehållet.

Min fru blev först provocerad av det där, det minns jag, när jag skrev ”Ordlekar”. Den kom till ur en bred vilja, kanske man kan kalla det, en vilja att göra ALLA de där sakerna. Samtidigt. Det var inte viktigare än texterna med ett koncept eller ett omslag eller ett kapitelnamn – men det var lika viktigt. Av detta blev hon blev lite provocerad. Texten är allt, resten är bara administration för henne.

Först efter en tid förstod hon hur jag menade, eller såg åtminstone att mina känslor för att göra ALLA de där sakerna var äkta. Jag var inte mer lycklig över att slutligen ha valt hur jag skulle paginera än över en av de bästa texterna – men lika lycklig. Så nu undrar jag. Pappaboken klar och utgiven och ajöss med den.

Vad nu?

Att vara lite seriefigur

24 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

Min bok ”Hemliga pappan” (länk till bloggen med samma namn här) är nu släppt på riktigt. Lite medial uppmärksamhet kring detta finns bland annat här i Sydsvenskan, här via TT Spektra och här på Salong K, för den som är nyfiken. Recensionerna i Expressen och DN har jag länkat till nedan.

Man skaffar enklast boken via Adlibris eller Bokus (direktlänkar).

***

…och det är klart jag är glad, chockat glad, över alla snälla formuleringar. Fast ibland undrar jag om jag inte är mer glatt chockad än chockat glad. Det känns overkligt, helt enkelt.

Speer

22 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

Min bok får snällt beröm i DN också.

***

Albert Speer lämnar mig ingen ro, ingen som helst. Som gäst hittar jag ”Dagbok från Spandau” i en bokhylla, fyra hundra tätt tänkta och tätt skrivna sidor, tar ner, läser tills jag är klar.

Detta är den första fängelseskildring jag läser som griper mig in i hjärtat, ända in i hjärtat. Inte ”Papillon”, inte ”Röde orm”, inte någon annan har kommit så nära mig.

Och min sympati och värme utsträcks till en man som stod Hitler så nära. Avbönen är väl i det närmaste total, uppriktigheten svår att tvivla på. Ändå får jag brottas med det i flera dagar. Så fort jag går en sväng, så fort någon del av middagslagandet inte kräver min uppmärksamhet, så är jag där med Albert Speer, på hans vandring runt jorden innanför Spandaus murar.

Alla dessa möjliga ingångar i hans berättelse! Bekännelsen, anklagelsen, längtan, sorgen, kärleken, överlevnaden. Självbedrägeriet? ”Dagbok från Spandau” är allt detta.

Mest av allt, kanske, och tanken slår mig precis nu, är den en bildningsroman. Naturligtvis är den det. Min favoritgenre.

Albert Speer som finner hälsa i att arbeta. Som klättar i fängelseträdgårdens valnötsträd, som odlar endiver och äter några blad i smyg men straffas med isolering i åtta dagar då han olovandes äter lite blomkål. Albert Speer som leder arbetet med att renovera fängelset. Beslutar om färgnyanser, lägger allt sitt arkitektoniska kunnande bakom det. Förkovrar sig med timmar och åter timmar av läsande och skrivande, för att klara de femton levnadsår i frihet som väntar honom då han till slut ska släppas 1966, men rör bara kort vid vad många historiker diskuterar än i dag:

Genom sin administrativa skicklighet kan han mycket väl räknas som en avgörande faktor till varför kriget inte kunde ta slut förrän 1945, trots att det stod klart att det var vunnet och förlorat gott och väl ett år före det.

Och jag tänker på väggarna. Hur jag hade uthärdat i samma situation, eller rättare hur jag inte hade gjort det. Albert Speer hade sex barn, den minste bara några år gammal då han skildes från sin far. I korta anteckningar, präglade av sin generation förstås, präglad av allt han var, skriver Albert Speer stramt om saknaden. Om att ha fått lämna sin familj på tjugo år, detta oerhörda. Kanske ändå ett rimligt straff. Kanske tycker han det själv. Kanske bedrar han sig, säkert gör han det ibland. Vad tycker historien?

Jag läser lite, slumpvis, i uppslagsverk, på internet. Ser med gradvis lättnad:

Historien ger honom någon sorts absolution. En tvehågsen, omdebatterad, ångestanstruken och begränsad men dock ansvarslättnad.

***

Återstår nu att läsa Gitta Sereny, om ”Albert Speer och sanningen”. Känner… bävan. Skepticism också, eftersom Sereny är så uppburen.

Oj

21 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

Måndagar kan vara bra dagar. För att Lucy Kellaways kolumn är tillbaka i Financial Times, och för att Leo Lagercrantz skriver otroligt generösa saker om mig och min bok i Expressen.

Frityr

20 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

Jag har ett lite komplicerat förhållande till mat. Det blir lätt mycket av allt. Mycket i kvantitet, stora inköp, stora portioner – men också rejäl avhållsamhet, totalt sockerstopp. Växelverkan. Som jag gör det mesta.

En sommardag denna sommar är familjen på en sorts festival. Kunde varit Vattenfestivalen, men det var det inte, och det spelar ingen roll.

Jag drabbas av lust till langos.

Bra langos serveras bara i Ungern och på en del festivaler. (Och då ska man veta att jag aldrig har varit i Ungern.)

Langos ger utrymme för det mesta: sälta och skarphet och fett och krisp. Smör, salt och vitlök på den friterade degen. Inget mer.

Langos ger utrymme för elitism: med hån i blick tittar jag på barbarerna som får sina fat serverade med kall pizzaskinka, gräddfil, riven ost, svart ”kaviar”. Även banan-och-jordnötspizzan behöver alltså sällskap.

Langos är färska. Annars osäljbara. De är varma, de dryper, de frasar, de TALAR OM hur nygjorda de är.

Så långt gott och väl. Vi äter langos.

Mitt problem kommer i nästa skede: då den kulinariska omdömeslösheten slår till, den som får mig att tänka att det är en bra idé att efter en friterad huvudrätt välja en friterad efterrätt. Friterade bananer med vaniljglass och sirap från en lila försäljarvagn med en stor banan i plast på taket. Försäljaren är från Göteborg. Han gör väldigt god friterad banan, och det är alltså till hundra procent inte hans fel, utan mitt, att jag inte riktigt förmår uppskatta de sista tuggorna.

***

Två gånger på bara ett år har vi tackat nej till att få en fritös. Två olika människor har alltså, oberoende av varandra, erbjudit mig en gratis finfin fritös, så att jag kan falla för mina lägsta frityrdegsböjelser och dagligen fritera Camembert och hela Mars-bitar (man gör det i Skottland!) och dessutom göra ljuvliga egna pommes. Det skulle bli katastrof. Jag skulle äta mig till fettemboli till på torsdag. Varför vill dessa fritösgivarmänniskor döda mig?