Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Om pressfrihet

1 december, 2005 | 0 Kommentarer

Vi journalister punktmarkerar vår omvärld ur pressfrihetshänseende. Inget ont i det, förstås. Men när det är så mycket uppmärksamhet om vad som händer på håll kan man lätt tappa fokus på vad som händer här hemma.

Och här invaderas offentlighetsprincipen från alla håll.

Domstolar tolkar lagen snävare. En allmän medietrötthet, gissar jag, får riksdagsledamöter att tappa koncepterna och motionera om olika sorters kontrollorgan. I kommunerna åker hemligstämpeln fram, och jag klandrar inte den arbetsöverlupade lokalredaktör som inte hinner prioritera att överklaga ett sekretessbeslut till Kammarrätten. Möjligen klandrar jag dennes arbetsgivare för att det inte finns starkare grundfunktioner för att sköta sådant.

En duktig person som på heltid på ett stort medieföretag arbetade med journalistiskt juridiska frågor, inklusive upphovsrätt, skulle snart jobba in sin egen lön till firman. Det är jag helt säker på.

***

Detta är, apropå inget särskilt, bra journalistik. Gjord av en bra journalist.

Tur att hans fru inte heter Eva i alla fall

29 november, 2005 | 0 Kommentarer

De stora dagstidningarna har svårt att hålla upplaga och betalningsgrad uppe just nu. Och om det är någon annonsmarknad man tappar på så är det privatannonseringen.

Men det klart, om till och med Bonniers vd Bengt Braun väljer att sälja sina grejer via Blocket, då har vi ett pedagogiskt problem. (Dagens Media avslöjade för några månader sedan att Braun sålde sin båt den vägen, vilket ju inte visar på maximalt förtroende för koncernens egna annonskanaler.)

Hur som helst: De tryckta medierna tappar både kommersiellt och journalistiskt till webben. Det kan ingen förneka längre, och för att uttrycka det milt är jag inte precis ensam om analysen. Kolla här, till exempel.

***

Dagens låt: ”Invisible touch” med Genesis. Genesis överlag gillar jag inte, Phil Collins röst ger jag inte två spänn för. Men ”Invisible touch” – så otroligt snyggt byggt. De interfolierade rösterna på slutet, soundet av åttiotal… Allt man kan önska sig. (Som Freda’ sjöng på sin tid, avd. sångare som är bra i band men blir kassa som soloartister.)

***

En liten sak att läsa på Sydsvenskans kulturblogg, för er som är intresserade av forskningsfrågor. (Det där lät verkligen tråkigt. Under hela min tid som universitetsreporter hade jag ofta problem med att förklara varför forskningsfrågor är så extremt intressanta, även om man helt bortser från själva forskningens detaljer. Men det är intressant. Och viktigt. Tror ni mig inte? Kolla in DN:s iller Knut Kainz Rogneruds granskning av den minst sagt tveksamme forskaren Jan-Åke Gustafsson.)

Dagens goda nyheter

27 november, 2005 | 0 Kommentarer

Toto är på gång med ny platta igen. Och den fantastiske Joseph Williams är tillbaka på sång, dessvärre bara på en låt. Det ska tydligen låta väldigt mycket ”The seventh one” den här gången, och bättre kan det inte bli. (Kom igen, basha mig bara. Jag är van.)

***

Å andra sidan kan jag väl öppna för attack på en front till. John Fogerty. Snart ett år efter intervjun då han kallade mig ”Dagens” eftersom han trodde att det var jag som hette Dagens Nyheter och tidningen som hette Andreas Ekström – sann historia! – har jag plötsligt hittat ett guldkorn på hans rätt trista platta ”Dejà-vu all over again”, nämligen den spikraka ”She’s got baggage”. Energin är så stor att det vore ett misstag att försöka göra en cover på den. Vi får väl försöka låta bli.

***

Jag är inget stort fan av Love at first site. Men kolla inlägget från i måndags. Det är ju litteratur.

Subjektivitet

25 november, 2005 | 0 Kommentarer

Det är alltid läge för en bra berättelse. Som den här.

Po Tidholm plockar isär Kay Pollaks trovärdighet som regissör på ett fullständigt häpnadsväckande sätt. Publicerades i våras; kan läsas länge än.

Tidholms text är ett exempel på tesdrivande journalistik med en tydlig avsändare som inte är lika med löst tyckande. Med andra ord precis den väg jag tror att en stor del av journalistiken bör gå, i mån av ork. Kalla det ett Zarembasteg. Den förmenta objektiviteten har drag av skråkonstruktion, och jag frågar mig allt oftare allt svårare frågor om dess relevans. Återkommer sannolikt i frågan många gånger om.

Mat!

23 november, 2005 | 0 Kommentarer

Jag har någon sorts ambition om att man ibland, inte för ofta, men då och då, här på Nya ordlekar ska kunna läsa något vettigt om mat. Även om det sällan har blivit så hittills. (Några texter finns på gamla bloggen, här och framför allt här.)

Men eftersom jag för min matintresserade och -kunnige vän Johannes har nedtecknat detaljerna kring en riktigt bra födelsedagsmiddag på krogen för en tid sedan, så kan ju ni få läsa samma sak.

Är du en snabbmakaronperson? Välkommen åter i övermorgon som vanligt. För nu ska vi prata om en meny på Sofiero i norra Helsingborg som den serverades den 29 oktober 2005.

* En trippel aptitretare med en bit gravad torsk, en bit rådjur och framför allt: en len ankleverpastej gjord med lager av parmaskinka i. Det var genialt. Det blev liksom skikt som i en glasstårta eller i en bit nougat med choklad insprängt. Otroligt gott.

* Hummer med en bakelse gjord av gulbetor och trattkantareller, som höll ihop skiktvis, svårt att förklara, och så hummercoulis. Bra, men det är som det är med hummer: det är trots allt mer beryktat än vad smaken riktigt håller för.

* Hälleflundra med en grillad havskräftstjärt, och så ett canellonirör med majrovor och spenat. Till det, kvällens bästa smak: en mandelsås. Djärvt tycker jag, och väldigt lyckat. Mandelfiskens revansch!

* Kryddgranité med en gul och en röd körsbärstomat. Det var nog den bästa ”mellanrätt” jag har fått. Inte det minsta söt, bara örtig och lätt i smaken.

* Vildand med lite lardo runt, och det var första gången jag testade det. Låt oss säga så här: det möter alla kriterier på en hajp. Till detta en puré, fast mer kompakt, som en liten puck, gjord på salvia och persilja. Och så en sorts kroppkaka på sparrispotatis, men den var egentligen mer som en ”hash brown”, eller som en rund råraka. Och knäppt nog: en liten bit hemlagad blodpudding. Jag hatar blodpudding. Men det här smakade god inälvsmat bara.

* Ostar. Jättebra urval, bland annat en grönmögel från – Irland. Har aldrig hört talas om den, men den var fantastisk. Smakade hö.

* Efterrätten kallades ”äppelkvadruppel”, vilket är ett genialt namn: en sufflé som var lysande, lite glass i ett rör av kanel och socker, en bit karamelliserat äpple och till sist en äpplemunk. Alltså som en donut. Där undrar jag lite vad de sysslade med. (”Blunda och tänk McDonalds-paj”, sa min bordsgranne. Helt på pricken.)

På det hela taget: över förväntan! Skåne är bra på riktigt bra mat, min hemstad Lund numera tyvärr undantagen. Läs mer om Sofiero här.

***

Apropå mat, bland mycket annat: gissa vad jag ska göra den 10 december? Shitshitshitshitshit vad coolt. Jag måste hyra en frack. Genast.

Jävla läsare

21 november, 2005 | 0 Kommentarer

Folk läser tidningen som fan torkar röven med bibeln.

(Inte apropå något särskilt. Jag lovar. Jag tyckte bara att det var roligt skrivet.)

Analyze that!

19 november, 2005 | 0 Kommentarer

Drömmer följande, fullständigt kristallklart:

Jag sitter på en sorts högtid på Svenska Akademien. Jag har en egen stol att sitta på, och sitter vid bordet – men jag är ännu inte ledamot. Ska bli inom kort, tydligen.

Bredvid mig sitter en man i 65-årsåldern, en smula lågmäld. Han är nyinvald och börjar hålla sitt installationstal, som enligt traditionen ska vara en hyllning till föregångaren på stolen.

Ingen lyssnar.

Alla stimmar runt, pratar om sitt, skrattar, kollar på en meny för hämtpizzor. Som om hans tal bara var en formalia som måste ut i luften, ni vet, riksdagsdebatter, någon står och pratar och det sitter sexton personer i kammaren.

Jag blir arg där i drömmen, säger åt folk att skärpa sig, lyssnanuförHELVETE och – det blir alldeles tyst. Alla tittar på mig. Jag, som ju ska bli invald nästa gång, har just gjort fel på ett alldeles enormt sätt utan att riktigt ana hur. Men förklaringen kommer:

Han höll ju inte talet på riktigt, han tränade bara lite, det fattar väl en fårskalle?

Ebba Witt-Brattström (jag är helt säker på att det är hon, hon kanske vickar för maken eller något) tittar på mig utan att dölja sitt förakt. ”Vad sa du att du hette sa du”, säger hon, jag svarar, hon stryker bort mitt namn från sin lista med kraftiga streck.

Hon ifrågasätter sedan min meritering med att hålla pennan över fältet för meriter på det där fomuläret, titta på mig och säga ”grattis till… till…?” och bara vänta på att jag inte ska säga ”den godkända doktorsavhandlingen” eller ”den kritikerrosade lyrikdebuten”, eftersom jag inte har några sådana bakom mig.

En kollega från tiden på DN kommer och sätter sig bredvid mig. Hon är bekymrad. Hur kunde jag säga så där till akademiledamöterna? Hur ska det nu gå?

Det konstigaste av allt var att jag var så lättad över att det var en dröm. (Mejla gärna din uppfattning om the sanity rate i detta till skaffapsykofarmakanudingalning@andreasekstrom.se eller detdarvarvalingetjaghardromtattdetvarhoracesjalv@andreasekstrom.se.)

***

Apropå Svenska Akademien: Läs slutet på Mats Bergstrands kolumn på DN Debatt denna morgon, ni som har tidningen, eller klicka här.

Min egen talangjakt

17 november, 2005 | 0 Kommentarer

Har jag några namn att droppa då? På talangfulla 80-talister? Ja, det klart. Men jag droppar dem till Sydsvenskans personalredaktör i stället, så vet ni var framtidens stjärnor skriver. Fast okej, en man som väl redan är förlorad för journalistik utanför huvudstaden: Falköpings very own Ronnie Sandahl på Aftonbladet, 21 år i år, har en väldigt ovanlig talang för jobbet.

Och den vikarierande litteraturredaktören på Hufvudstadsbladet i Helsingfors, den tror jag 24-årige Philip Teir, har nyligen producerat en inte minst formmässigt fullständigt fenomenal litteraturbilaga. Jag blir alltid imponerad av folk som klarar av att planera och foga samman en journalistisk helhet utan att skarvarna syns.

***

Kolla i spalten till höger. Klicka på länken under ”Sidor”, och ni får se den bästa present jag har fått på länge. Så lundensiskt att det gör ont.

***

…och självklart borde Maciej Zaremba ha fått åtminstone dela Stora journalistpriset. Ett aningens utförligare resonemang finns här. Men, å andra sidan: för den serie Zaremba gör nu kan han få priset nästa år i stället. Och GP:s reportage om femtonåringen som dog i cancer? Läs det bara om du är säker på att du orkar.

Talangjakten

15 november, 2005 | 0 Kommentarer

Det pågår alltid en sorts lite provocerande talangjakt inom journalistiken. Det måste inte vara fel. Tvärt om. Det är feltänk att alla är lika bra på allt.

Men ändå har medieföretagen ofta lite svårt att gå med på saker som att man kan behöva trixa sig runt en las-lista för att kunna plocka in rätt person. Man kan behöva annonsera igen och igen för att rekrytera rätt.

Det är visserligen svårt och tidskrävande att åka land och rike runt och dammsuga lokaltidningarna på begåvade 80-talister som ska bli framtidens Karin Johansson, Lena Mellin och Sanna Björling. Men de stora tidningarna som har resurserna borde göra det. Om utsända från allsvenska fotbollslag klarar av att lägga lördagarna på platser som Borgstena idrottsplats i Västergötland eller Björkåsen i Grolanda i samma landskap, då kan väl vi läsa samma platsers tidningar?

Apropå talangjakt: Kolla här när Dagens Media tar en rövare.

***

Min intervju med Anthony Bourdain. Läs.

***

I kväll delas Stora journalistpriset ut. De nominerade gör vad de kan för att påverka juryn in i det sista – det är självklart ingen slump att Maciej Zarembas nya briljanta serie går i DN just nu. Det kan vara en slump – men jag tror det inte! – att Knut Kainz Rognerud på samma tidning i dagarna hittar en ny vinkel på den årsgamla story han är nominerad för. Men allvarligt talat, om inte Kalla fakta får det för Egypten-avslöjandet…

Världens minsta bokrea

13 november, 2005 | 0 Kommentarer

För ett år sedan kom min bok Ordlekar ut i sin lilla och garanterat enda upplaga. Den började som en blogg, och slutade som en bok.
Jag har några få ex kvar, och de gör ingen nytta i min källare. Därför bortslumpas de nu för 70 pix. Några exempel på texter hittar du om du klickar först på ”Texter” här ovanför och sedan på – just det, helt rätt – ”Min bok Ordlekar”.

Mejla på klartsomfanjagvillhaettex@andreasekstrom.se, så löser vi det praktiska.