Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Att vara eller icke vara

6 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

Ibland kan det gå snett med hyperlänkarna. Och då är väl det vanligaste ’404 Not Found’, en av många (36?) felkoder som rapporteras direkt i webbläsaren.

I de flesta moderna system kan man välja hur felen ska meddelas användaren. Adressa.no, Trondheims stolthet, gör så här:

”Du har havnet på en side som ikke eksisterer. Det vil si, den eksisterer jo, det er jo derfor du er kommet hit. Men det var ikke dette du kom for å finne. Vårt nye publiseringssystem er en mulighet for denne feilmeldingen. En annen er at du har tastet en feil adresse eller at lenken du klikket på inneholdt en feil. Prøv å navigere deg gjennom menypunktene til venstre, eller gå rett på vår søkeside om du vet noenlunde hva du leter etter.”

Existentiellt, på något vis.

Tjugonio

4 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

Bo Strömstedts ”Den tjugonionde bokstaven” är bland de böcker jag hittills har läst under pappaledighetens kvällar.

Jag har lätt för att tycka om Bo Strömstedt eftersom han är anspråksfull. Han har en enastående bildningsbredd, och använder den utan att bli akademisk, i den mån det ordet alls kan användas med negativ laddning. Han flirtar med läsarens egen bildning, men inte för subtilt, inte för svårt – man ska känna sig smart när man läser honom, inte förbigången.

Samtidigt kräver han läsarens uppmärksamhet. Don’t blink, you might miss it, säger man om små städer man far igenom på landsvägar i USA.

Jag blinkade knappt aldrig, på fem veckor i bil, på 984 mil mellan Boston och Vancouver.

Och inte heller den här gången. Jag läste boken som den gissningsvis är skriven, i små stycken. Med paus och andning. Hela tiden i visshet om att detta är en bok jag ska läsa igen, kanske i vinter eller om trettio år eller både och.

Vänstervåld

2 augusti, 2006 | 0 Kommentarer

Citat från historikern Peter Englunds blogg (eftersom han inte har permalänkar):

”Det nya vänstervåldet kan inte längre betraktas som resultat av okunskap eller historielöshet eller ideologisk nostalgi. Romantiseringen av knytnävsrätten finns inbyggd i ideologin; det är en del av förklaringen till detta ständiga återvändandet till våldet som metod. Men bara en del. För även de som själva inte skulle tänka sig att slå sönder eller mörda, har alltid förbluffande lätt att finna vänstervåld ursäktligt; och om det inte är ursäktligt så så stämmer rapporterna inte; och om rapporterna till äventyrs stämmer så är våldet egentligen en följd av någon dunkel högerkonspiration; och om det inte är en följd av en dunkel högerkonspiration, så bör vi helst tiga om detta tragiska, för annars spelar vi samma dunkla höger i händerna, etc. Och viktigare än vad man slåss FÖR, är vem man slåss MOT. Så har tankefiguren sett ut åtminstone sedan 20-talet, och den har bäddat för det ena nederlaget efter den andra. För mänskligheten, och för vänstern själv. Och igår när jag gick på gågatan, försökte någon ur en vänstergrupp ge mig ett flygblad som handlade om sjukskrivningarna. Han var iförd en t-shirt med Josef Stalin i fyrfärgstryck.”

Semesterstängt

3 juli, 2006 | 0 Kommentarer

Jag har lovat mig själv att aldrig blogga vid minsta motstånd, vid minsta lustbrist. Och nu känner jag tydligt: det är ju juli! Sommar!

Varken ni eller jag ska sitta vid datorn. Vi ses i augusti i stället, samma tid, samma kanal. Unna er en glass.

Bland de sexton

1 juli, 2006 | 0 Kommentarer

Några dagars perspektiv ger detta:

Sverige har populistiska sportkrönikörer med korta analysperspektiv. Få undantag finnes. Att vara bland världens sexton bästa landslag i världens största sport, gång efter gång, är en enastående bedrift. Ingen annan förbundskapten, inte Leo Beenhaker, inte Svennis, ingen, hade med detta spelarmaterial slagit Tyskland.

Och hur seriösa är personer som på allvar talar om att man inför en match ska ”chocka” med att byta spelsystem? 3-4-3 bara på kul? Sverige har ALDRIG vunnit något på att gambla, ALDRIG vunnit på några systembyten, ALDRIG vunnit på att chansa med en oprövad spelare. Sverige är ett gnetlag som en enda gång vart femtionde år har sån tur att det blir Saudiarabien (inte Audiarabien som den här gången) i åttondelen. Då kan det gå lite bättre.

Sverige har kvalat in fyra gånger under Lagerbäck, och alla gånger utom den första gått vidare ur gruppen. Det är fantastiskt bra gjort. Den som inte ser det förstår inte hur stor sporten fotboll är.

GP-sommaren 3

29 juni, 2006 | 0 Kommentarer

För tre år sedan, hösten 2003, hade Sydsvenskan och GP ett utbyte. Då var jag universitetsreporter, och bytte jobb med GP:s motsvarighet.

Det var roligt att komma tillbaka. Mycket var sig likt, med den skillnaden att jag synbarligen fick en mycket bättre och trevligare behandling än de flesta vikarier skulle ha fått. (Ungefär som när jag 2004 och 2005 var tjänstledig ett år för att jobba på DN. Jag kom ju från en fast tjänst, hade därmed ”bevisad” kvalitet, och var alltså en vikarie som var värd samma bemötande och samma service som alla andra anställda. Skillnaden fanns där, den gjorde verkligen det, både på två veckor på GP och under ett år på DN.)

Stämningen var alltså bättre 2003 än 1996 på något sätt. För att jag var annorlunda, eller var det något annat? Jag åkte hem till Sydsvenskan efter två roliga Göteborgsveckor och funderade.

Anta att någon hade kommit på ett tvåveckors jobbutbyte till Sydsvenskan, sju år efter sitt första sommarvick där. Hade han eller hon upplevt små eller stora förändringar? Hade stämningen varit lik eller olik?

Svaret kan jag givetvis inte ge. Jag kan gissa och ana att Sydsvenskan utvecklades mer under mitten av 90-talet än vad GP gjorde, på sätt och vis, men då ska man veta att GP tog sitt stora språng fem år tidigare, runt 1990. Så kanske. Men hur kan man se det när man själv jobbar där?

GP-sommaren 2

27 juni, 2006 | 0 Kommentarer

Allt var en fråga om att lära sig från grunden. Att göra att göra-listor. Att prioritera. Att stappla sig fram i QuarkXPress, jag tror det var den version 3.32 som än i dag används på många tidningar. Ett legendariskt program, helt lysande. Att lära sig hur många glassar och frukter man behövde före och efter lunch för att orka. Att känna att man blev trött trots att hela dagen hade varit rolig. Att ta konflikter med en hyperstirrig inhoppande nyhetschef när jag vid några tillfällen skrev åt andra avdelningar. Att lära sig samtalstonen. Att bemöta folk rätt (Martin hjälpte mig mer än en gång, coachade med stor omsorg). Att hantera bildmakare. Det är alltid en speciell grej på tidningar, att varsamt hantera personer i produktionen man är beroende av. Redigerare som behöver få en bild frilagd, redigerare som behöver få en grej framletad i klipparkivet, redigerare som behöver… Det är ofta redigerare som behöver, det är det verkligen. På så vis kräver redigerarjobbet ofta lika stor eller större social förmåga än reporterjobbet gör.

Så var det i alla fall på GP; jag minns det som ett minfält där man fick lära sig hur man kunde tilltala olika personer för att få hjälp. En bildredaktör tittade på mig innan hon sa med avsmak:

”Vem har skickat DIG då?”

Då hade hon och jag presenterats för varann två gånger och jag hade jobbat där i två månader. Hon visste förbannat väl vem jag var och att jag inte behövde fråga någon om tillåtelse att lämna in ett bildönskemål, men skulle givetvis visa vem som bestämde.

Det var rätt mycket sånt på GP. Revir.

GP-sommaren 1

25 juni, 2006 | 1 Kommentar

Det är tio år sedan jag gjorde mitt första och enda sommarvick på Göteborgs-Posten.

Jag kände mig väldigt trygg och lugn när jag började. (Jag gjorde alltid det. Ibland brukar jag halvt på allvar säga att den största tillgången i mitt yrkesliv hittills har varit en konsekvent och rejäl självöverskattning – för om man inte begriper hur lite man kan så begränsas man ju inte så mycket av det heller…)

Sommarvicket betalade mig 14 000 kronor i månaden. Mer än jag hade hoppats på, minns jag att jag tyckte. Haha. Personalredaktören måste ha blivit tämligen förvånad över att hans skambud genast accepterades. Å andra sidan var jag tjugo år gammal, och detta var tio år sedan. Det var kanske inte så fel trots allt.

Jobbet bestod i att göra ungdomssidorna Attityd tillsammans med växelvis två olika redaktörer, den suveräne Martin Holmberg och så Johanna Bäckström som numera heter Johanna Lerneby och som på sistone har gjort en rad lysande reportage från ungas värld i Göteborg. (Utpressningen bland de unga, bötningen, det är hennes story.)

Martin blev en väldigt viktig mentor. Han var snäll och pedagogisk, men tvekade aldrig att säga ifrån ganska tydligt om jag inte kom rätt på det eller om jag tog i för mycket åt något håll. En lysande bullshit-detektor, och det var precis vad jag behövde. Han är en av de bästa redaktörer jag har haft, och har kapacitet för svåra chefsjobb, om han själv vill.

Johanna och jag hade alltid kul när vi gjorde tidningen, men skavde mot varann ibland. Ville gärna lite barnsligt och näbbigt överbevisa varann om saker och så. Vi var nog möjligen lite för unga och lite för lika för att vi inte skulle göra det… Läs delar av bötningsjobben – allvar, gör det – via gp.se.

Det hände att jag hoppade in och redigerade sportsidor ibland, åkte ut och skrev en grej om en vattenskidtävling, var med när någon sorts ungdomshus ockuperades i Alingsås. Jobbade för första gången med Jessica Gow, som i dag är en av Sveriges bästa fotografer.

Det var en fantastisk sommar på alla sätt – en känsla av att äntligen, efter flera år på lokaltidningarna, ha fått ett ”break”. Jag minns fortfarande doften i trapphuset när jag på kvällarna rusade ner för att hänta korrade sidor på femte våningen. Utsikten över bangården och ljusen där nere.

Om akademisk substans

23 juni, 2006 | 0 Kommentarer

Men det finns saker som är bra i Lund. Bättre i Lund än i Malmö. Ta den akademiska världen, till exempel.

Just nu är Malmö högskola ihjälkramad av medier och offentliga personer. Det är så liksom ROLIGT att de är i gång, det är så BRA att de tänker integration, det är VIKTIGT att de tar den så kallade tredje uppgiften, lärosätenas integration i och interaktion med samhället i övrigt, på allvar. Öppna föreläsningar, debattartiklar. En högskola som åtminstone geografiskt växer ihop med sin stad. Bra.

Men vem ska säga ifrån och konstatera att det Malmö högskola ägnar sig åt i många fall är akademi light? När det gäller det riktigt grundläggande, menar jag då: forskning och utbildning.

De kurser jag har läst på Malmö högskola – bara några stycken – är de mest kravlösa och gymnasifierade utbildningar jag har gått efter gymnasiet.

De rapporter och det liksom ”riktiga” innehåll, de ”riktiga” resultat som jag har tagit del av från Malmö högskola har aldrig imponerat. De är i bästa fall journalistiska. Rappa och tillgängliga, med så mycket research gjord så att det räcker för att få ihop texten.

Jo, så är det. Jag känner igen knepen. Jag använder dem.

Malmö högskola har mycket mycket arbete kvar för att uppnå den akademiska tyngd som krävs – eller borde krävas! – för att få heta universitet.

Fållåsock

21 juni, 2006 | 1 Kommentar

Eller vad ska man kalla Hemtex, som tar över Folkårocks lokaler i Lund?

Det känns så symbolfyllt att man inte vet vad man ska börja. Ut med musiken. In med stickrecepten. Man får verkligen känslan att Lund är på gång.

Vi får väl trösta oss med att vi har fått Subway, som trots allt gör bättre baguetter än nästan någon annan. Suck.

***

…och vi får så totalt mycket stryk på lördag så det fattar vi inte.