Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Listklister 4

4 januari, 2006 | 0 Kommentarer

Årets snälla sågningar: Mina egna av Pressens Tidning kvalar inte in på nån elak-lista. Jag har snarare hållit igen med tanke på hur tidningen har sett ut.

Årets elaka sågningar: Alla som riktats mot Jan Guillou. Efter att ha läst hans bok ”Kolumnisten”, med samlade texter ur främst Aftonbladet, är det mig obegripligt hur han kan vara så kontroversiell i mångas ögon. Han är demokrat, jämställdhetsivrare, faktaförespråkare och i allt övrigt debattör med ett tydligt deklarerat vänsterperspektiv. What’s the fuzz?

Årets akademiska trend: Forskare med politisk agenda vägrar att diskutera sakfrågor och skyller på ”drev”. Kan på rak arm komma på åt minstone tre exempel.

Årets vart tog du vägen?: När jag jobbade på Expressen 1997 fanns där en kollega som heter Tobias Nielsén. Jag gillade honom. Han var smart, välklädd och mycket väl införstådd med sig egen kapacitet. Bitvis lämnade han lysande texter ifrån sig. På bokmässan åkte jag limousin till och från Landvetter för att intervjua Noreena Hertz. Förlagskontakten visade sig vara Tobias hustru Hanna, och jag fick äntligen veta vad supertalangen från Vetlanda gör numera. Det är inte journalistik. Och det, mina vänner, är slöseri.

Årets överdåd: Olja smaksatt med vit Alba-tryffel, serverad av och hos svärfar. Årets smak, årets lyx, årets extra allt.

Årets promenad: Sträckan Folkskolegatan 6-Gjörwellsgatan 30 i Stockholm. Jag hade en fin tid på DN; utsikten varje morgon på väg över Västerbron slog det mesta.

Årets tidskrift: Gourmet. Igen. Kombinationen kompetens, passion och nörderi kan ingen slå, inte ens Offside-gänget.

Årets tidskrift, runner-up: QX. För det goda humöret och för intervjuerna vi inte får läsa någon annanstans.

Årets dagstidning: Sydsvenska Dagbladet. Ni borde läsa den.

Årets kvällstidning: Expressen, helt särklassig. Trots allt, trots all skit. Aftonbladets kultursida är nu så sömnig – stopp, vänta, jag har 19 000 tecken internationell vänsterfilosof som har skrivit något jävligt VIKTIGT här – att jag närmar mig punkten då jag inte längre kommer att läsa den.

Listklister 3

2 januari, 2006 | 0 Kommentarer

Årets avslöjande: Att juryn för Stora Journalistpriset först ett år efteråt upptäckte att de borde ha delat ut pris till Kalla Fakta-gänget för avslöjandet om CIA-planet.

Årets kedjereaktion: Sydsvenskan blev blåst på en självskriven nominering till Stora Journalistpriset för MKB-skandalen. Har ni tänkt på att kulturen i Malmö stad verkar vara lite som den i Vita huset? Först avslöjar man tortyren. Sedan säger presidenten: ”Vi fördömer tortyr. Vi har pratat om det här, och vi är överens om att vi inte ska ha tortyr. Vår försvarsorganisation är en fin organisation och chefen har de andra chefernas fulla förtroende.” Ingen får sluta, ingen tar ansvar, ingen tvingas till ansvar.

Årets litteraturupplevelse: Åsa Ericsdotter. Boken ”Smälter” kom i januari. Den golvade mig. Den kan golva dig.

Årets pageturner: Henrik Langelands ”Wonderboy”, som jag läste först i höstas. Exakt tonträff från dotcom-tiden.

Årets Ebba von Sydow: Ebba von Sydow! Mark my words, kamrater. Hon förtjänar det utrymme hon har jobbat sig till, och är klok som en pudel.

Årets ”du är nu bara en enda liten felstavning från att ha skaffat dig ett irreparabelt dåligt rykte som reporter”: Niclas Rislund på Expressen, nu åtalad för att ha uppgivit att han var polis. Dessutom mannen bakom den såvitt man kan förstå mer eller mindre påhittade artikeln om Mikael Persbrandts alkoholvård i Expressen den 15 december.

Årets oväntat skickliga stilist: Mikael Persbrandt, DN Debatt, 18 december. Han vinner förtalsrättegången!

Årets onödiga: Jag drev lite med Persbrandts vilda liv i en sammanställning över årets böcker som jag höll i. Även om det var ett mycket litet och harmlöst skämt så var det att sparka på någon som ligger.

Årets ”du är nog faktiskt inte galen som jag trodde först, det är nog snarare så att du är en jävligt stor talang”: Margret Atladottir.

Årets bästa utländska: Andrew Edgecliffe-Johnson möter och berättar om Mariah Carey i Financial Times den 16 december. En sanslöst välskriven text och väl berättad berättelse – men också en skicklig anpassning till den egna tidningens målgrupp. Han tänkte innan han skrev. Önskar jag undantagslöst kunde säga det om mig själv.

Gott nytt år

31 december, 2005 | 0 Kommentarer

Var snälla mot varandra och glöm inte hörselskydd till barnen när raketerna smäller i kväll. 2006 blir ett fantastiskt bloggår så länge ni inte spränger bort fingrarna!

Listklister 2

29 december, 2005 | 0 Kommentarer

Årets roligaste: Att ta en stor tugga över hela melodifestivalen och följa cirkusen från första presskonferens via ishallen i Skellefteå och hela vägen till Kiev. Och så gjorde det ju mig till DN:s förste bloggare.

Årets hotell: Hotell Ukraina i Kiev. Gedigen stalinistisk skrytarkitektur med en ängel på en sjuttiometers kolonn framför entrén. Grandiost.

Årets tråkigaste: Jag hatar att skriva om fildelning och upphovsrätt. Ändå gör jag det ibland. Det är viktigt.

Årets stad: Stockholm, trots allt.

Årets idrott: Zlatans mål mot Ungern. Oscar Wendts match i Blåvitt borta mot Helsingborg.

Årets yrkesmässiga förebild: Cecilia Jacobsson på Dagens Nyheter. Jag drömmer om den dag då jag som hon klarar av att hålla en så exceptionellt hög lägstanivå både i textkvalitet och produktivitet. Det är som om hon bara behöver skala av det översta lagret av sin kunskap och sin energi för att leverera fem dagar i veckan eller mer om det behövs. Lägg till det en prestigelös och trevlig person, och ni har en av rikets bästa journalister.

Årets desperado: Den trevlige Rolf van den Brink, utgivare på Dagens Media, experimenterar med att varningsmärka vissa artiklar på temat ”vi tror den här storyn är sann, men vi är inte säkra”. Jag brukar försöka tycka om nya initiativ; branschen har för få sådana. I detta fall har jag inte lyckats.

Årets blogg: Diagnos. Kom, ägde, la ner.

Årets baksida: Rättshaverismen i bloggosfären, framför allt bland agitativa mediekritiker och politiska brandfacklesajter. Ge en dåre en tryckpress och kom ihåg att du som en följd av det måste ta ett djupt andetag och påminna dig själv om yttrandefrihetens värden.

Årets pseudonym: Årets mest självklara vinnare, och han heter Mats Hård.

Listklister 1

27 december, 2005 | 0 Kommentarer

Jag har kapat listhysterin i medierna tidigare. Som en sorts postironisk handling ska jag därför den närmsta veckan eller så ägna mig åt en enda sak: en evighetslång årsbästalista. De tio första punkterna kommer här. Är ni med? Okej? Okej!

Årets lista: den här!

Årets nykomling: Min dotter.

Årets krav: Fyllig kolofon i varje bok.

Årets bästa journalistiska text: Po Tidholms uppgörelse med Kay Pollak.

Årets bästa egna: Intervjun med Ulf Lundell och reportaget om religionsuppfattningar efter tsunamin blev lyckade. Och Monopolspelet om Bonnierkoncernen som jag gjorde i DN i vintras, även om det var extremt branschinternt.

Årets sämsta egna: Intervjun med Kajsa Ingemarsson. Ingen katastrof precis, men så tydligt får man som reporter inte visa att man inte är så himla nyfiken.

Årets reportage: Maciej (uttalas MATSCH-ej, så vet ni det) Zaremba om byggfacket, som såvitt jag kan förstå från mitt tjänstemannaskrivbord är en maktfullkomlig, antihumanistisk och obehaglig organisation.

Årets bilder: Tas varje vecka av Åsa Sjöström, först på DN, nu på Sydsvenskan.

Årets måltid: Med Anthony Bourdain på Bon Lloc.

Årets skribent: Min gode vän och kollega Niklas Orrenius här på Sydsvenskan. När jag läser hans allra bästa grejer, som den här om sverigedemokraten Rickard Jomshof, är det som att sitta på en pianopall bredvid en konsertpianist. Jag vet att jag också kan spela, men det räcker att konsertpianisten slår an ett vanligt jävla C-ackord för att jag ska inse att det inte kommer att spela någon roll hur mycket jag övar. För så bra blir jag aldrig.

När juldagsmorgon glimmar…

25 december, 2005 | 0 Kommentarer

…får man läsa sin morgontidning på webben.

***

Och så kolla in årets pepparkakshustävling, alla kategorier. Kom ihåg: Alla heter Glenn i Göteborg!

Övningar kring journalistik 5

23 december, 2005 | 0 Kommentarer

När jag skriver en artikel som publiceras i Sydsvenskan har jag upphovsrätten till den. Sydsvenskan som företag har också en del av upphovsrätten.

I dag är denna upphovsrätt utsatt för angrepp på olika sätt. Det så kallade allmänna rättsmedvetandet identifierar inte stöld av text som stöld i vanlig mening, kanske inte heller stöld av idéer.

Argumenten från personer som tycker att det är okej att stjäla intellektuell egendom – texter, bilder, sånger, programkod, filmer – halkar för att låna ett uttryck från Ola Larsmo runt som smör i en stekpanna. Ett fåtal uttrycker sig intelligentare än andra, men inte ens de mest intelligenta kan dölja vad det ytterst handlar om. Nämligen deras egen girighet.

”Jag ska ha! Jag ska få! Jag ska inte betala! Och ska någon betala så är det inte jag!”

* Man säger att skivbolagen varit giriga, vilket är sant, men drar då den intellektuellt ohederliga och ohållbara slutsatsen att det är okej att vara girig tillbaka.

* Man säger att nedladdning och/eller fildelning kan få någon annan att bli intresserad och därmed skivköpare. Aha. Så min ohederlighet och girighet kan få någon annan att betala, så bra!

* Man säger att massproducerad storkultur ändå är dålig, vilket är ett argument på nivån ”böcker är farliga” eller ”tv är dåligt”. I kulturer som, historiskt sett, inte har avlönat intellektuellt arbete och värdesatt intellektuell egendom och innovationskraft har det snabbt gått utför. Om man tror att glada amatörer kommer att ha tid och råd att arbeta så hårt och koncentrerat som det krävs för att skapa helt nya uttryck, då har man en milt uttryckt naiv syn på konsttillblivelse.

Så vad betyder detta journalistiskt? Att dagspressen behöver flytta fram sina positioner för att försvara sitt material, informera tydligt om vad som gäller och sedan följa upp inte som nu, med vänliga mejl, utan med stämningar i tingsrätt.

***

Hittar ett glassigt bostadsmagasin som heter Hoom. Kollar rutinmässigt redaktionsrutan och ser plötsligt att en Johannes Kilner är försäljningsansvarig. Jag ler lite. Jag minns att Johannes var så mycket vänster i gymnasiet att han till och med ibland använde kommunistretorik. Nu är han säljansvarig för ett medialt monument över överdåd och konsumtion. Så kan det gå.

Övningar kring journalistik 4

21 december, 2005 | 0 Kommentarer

DN Debatt i måndags skrev några massmedieforskare från Göteborg att dagspressens framtid ser ljusare ut än vad många tror.

Jag tror dessvärre och givetvis att de har fel.

Dagspressen har fruktansvärt stora strukturomställningar både framför sig och bakom sig. Betalningsviljan för tryckta medier är på väg ner i källaren, upphovsrätten är utsatt för stöldraider från alla håll och medieägarna – i Sverige ofta historiskt långsiktiga i sitt arbete om man jämför med andra länder – blir allt mer ovilliga att lyfta blicken och ägna sig åt de riktigt svåra framtidsfrågorna.

Jag har vänner som är AT-läkare. Gifta femtegenerationsakademiker med inkomst och kulturvanor och intellekt motsvarande allt man tycker att schablonbilden av ett tidningsläsande par har.

De har ingen tidning.

De hinner inte.

De läser på webben och lyssnar på radio och kollar på tv.

Samma socioekonomiska bakgrund för tio år sedan – och det hade varit snudd på en social omöjlighet att inte prenumerera.

Så nej, Göteborgsforskare, dagspressen hotas inte snabbt. Ni har rätt i det. Den hotas i stället totalt och obevekligt, massivt och generationsbetonat. Mina föräldrar kommer givetvis aldrig att sluta ha morgontidning. Men mina kompisar, i min egen trettioårsålder?

Jag vet inte hur ofta jag har hört mediechefer säga ”men ingen ligger väl och läser tidningen på en dator i sängen” eller ”ingen har väl en dator på frukostbordet”.

Bästa herrar och damer mediechefer, nu ska jag berätta något för er som jag inte är säker på att ni vill veta:

Inte bara är laptopen en ständig följeslagare under våra slöa söndagsmorgnar i sängen eller vid våra alldeles vanliga tisdagsfrukostar. Jag har dessutom (är ni med, nu säger jag det!) vid flera tillfällen läst tidningen via laptop och trådlöst nätverk – på muggen. Och varför har jag gjort det? Jo, därför att den svindyra, miljöfarliga och komplicerade processen att trycka och distribuera denna av er så omhuldade papperstidning har fallerat.

Övningar kring journalistik 3

19 december, 2005 | 0 Kommentarer

Kan man med bibehållen trovärdighet placera en annons var som helst i en tidning? Kan en bilannons ligga direkt i anslutning till ett biltest som ger gott betyg åt bilen i fråga?

Svaret är enligt min mening, något förenklat: ja, absolut.

En vanlig uppfattning bland journalister är att man inte kan ha en annons för ett bilmärke på samma sida som man hyllar eller sågar denna bil. Det kan hota trovärdigheten, säger man.

Nys, säger jag.

Trovärdigheten vinner man genom att långsiktigt och konsekvent inte ens titta på annonserna. Ibland kommer då annonsören i någon mening gynnas, ibland kommer annonsören att bli arg.

Det är inte farligt. Tvärt om. Vår trovärdighet ligger i att vi säger att vi aldrig tar hänsyn till annonsers innehåll, punkt och slut. Arbetar vi bara så, helt konsekvent, kommer vi heller inte att misstänkliggöras.

Och om man är osäker kan man ju alltid fundera på hur läsare vill ha det. Var letar man efter en bokannons? Vid bokrecensionerna eller på sportsidorna? Jag har personligen inga som helst problem med att se en annons för till exempel en nätbokhandel i direkt anslutning till tidningens bokrecensioner. Jag känner mig nämligen säker på att tidningens recensenter skriver vad tusan de behagar i alla fall.

I det självförtroendet ligger oberoendet och trovärdigheten. I det nervösa sneglandet ligger motsatsen.

***

Eftersom journalisten Jan Gradvall är något av populärkulturgenrens nestor är det här, att förekomma på hans nya sajt, väldigt roligt! Texten han citerar ur kan läsas i sin helhet på Sydsvenskans kulturblogg.

Övningar kring journalistik 2

17 december, 2005 | 0 Kommentarer

En tidning måste enligt lag ha en utgivare, som ensam och personligen bär det juridiska ansvaret för tidningens innehåll. Ibland kallas detta ”ansvarig utgivare”, vilket är en tautologi.

En utgivare är ensamt ansvarig. Därför blir en verksamhet med utgivare av nöden hierarkisk. En utgivares förmåga att entusiasmera, analysera och vara tydlig med kompassriktningen kan lyfta en hel tidning på en enda dag. En utgivares brister på samma område, eller bara dåliga humör på ett morgonmöte, kan sprida sig som algblomning över redaktionen på någon timme.

Det finns personer som tycker att det är problematiskt att någon annan än en tidnings utgivare ska ha chefredaktörs titel. Det bäddar för missförstånd gentemot uppdragsgivarna, det vill säga läsarna, menar man då.

En invändning är att chefredaktörerna ofta har plats i styrelsen, vilket garanterar opinionsmaterialets plats, kan man invända. Och så är det förstås. Å andra sidan är det ju alltid möjligt att ändra i bolagsordningen på så vis att man garanterar samma plats åt den politiske redaktören och kulturredaktören, som ju ändå i lagens mening är underställda utgivaren.

Man kan alltså inte välja bort hierarkin. Man kan inte förhandla om enskilt ansvar i detta; utgivarskapet är inte delbart. I andra presstraditioner än den svenska kan en enskild reporter ställas inför rätta för vad han eller hon har skrivit. Utgivarsystemet finns för att säkerställa pressfrihet, för att inte den enskilde ska vara rädd att skriva om det han eller hon vet.

Betänkt alla dessa krav! Tydlighet, ansvar, närvaro, tillgänglighet, omdöme, klokskap, kunskap, bildning, beslutsmässighet, mod… Ni ser ju. Det är inte vem som helst som klarar att möta detta. Och det är därför mer rimligt än orimligt att en utgivare för en stor medial verksamhet har en fet lön. Det allra viktigaste handlar om trygghet. Känslan av att ha en utgivare som säger ”kommer du och jävlas med min reporter, då är det mig du jävlas med. Talk to the hand!”.

För skriver man artiklar eller tar bilder eller sätter rubriker i en tidning, då ska man vara stärkt av utgivarens omdöme. Inte skrämd av utgivarens nycker.