Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Hommage à ft

1 juni, 2006 | 0 Kommentarer

Att ta en prenumeration på Financial Times är något av det bästa jag har gjort för min journalistiska fortbildning. Snabbt hittar jag favoritskribenter, framför allt i den fantastiska helgtidningen. Peter Aspden skriver i senaste numret om pyramider i sin fasta kulturkrönika – och detta är en man som inte tvekar att ge sig i kast med hitlistemusik veckan före det och litteratur veckan efter. Och han klarar det.

I den gångna helgens nummer finns också en svindlande genomgång av sambanden mellan tysk politik och tysk fotboll av Simon Kuper, ibland anlitad av svenska Offside.

Förklaringen till varför FT känns så lyckad som tidning ligger – utöver självklart i den journalistiska kvaliteten – i den formmässiga stringensen. FT överlevererar aldrig, vilket många svenska tidningar har en tendens att göra. Formaten är fasta. Alla sidor görs för att läsas, väl i vetskap om att hundra sidor är fyrtio för många – även en helg.

En vanlig vardag gör FT en nyhetsdel som inleds med nyheter och avslutas med ledare, debatt och kommentarer (first news, then views, vilket väl på det hela taget är rimligare än den svenska traditionen av att göra tvärt om). Sedan en separat del som heter ”Companies and Markets”, och som jag oftast slänger oläst. Och där räcker det! Ibland kompletterar man med ”special reports” på aktuella teman, och så gör man då förstås den lysande helgtidningen på lördagar, där man går igenom allt från konst till mat och nöje, sport och kultur och trädgård. Allt i sin givna ram, allt komprimerat, inget någonsin uppblåst över relevant storlek.

***

Resumé har listat bloggar och bloggare som har makt att sätta politisk agenda inför valet etc etc. Jag är med på listan. Maj gaaad. Jag har aldrig i mitt liv överskattats så mycket förut, och det vill inte säga lite.

Furillo och gänget

30 maj, 2006 | 0 Kommentarer

Det är tisdag morgon. När jag var liten hade tisdagmorgnar en särskild betydelse. Jag gick alltid upp extra tidigt för att se det inspelade avsnittet av ”Spanarna på Hill Street”, som jag tror sändes hisnande sent. Alltså 22.30 eller något i den stilen.

Nostalgi gränsande till kärlek sköljer över mig när jag hör Mike Posts geniala signatur och ser den här vinjetten. Jag gillade alltid Andy Renko lite extra. Kanske för att vi nästan hade samma namn.

***

Se här en glädjande nyhet om ett gäng snorvalpar som inte förstår skillnaden på mitt och ditt, som inte förstår att stöld av arbete är lika illa som stöld av föremål.

Dagen efter, flera dagar efter

28 maj, 2006 | 0 Kommentarer

Fortfarande som en urvriden trasa efter Sydsvenskans stora fest i onsdags. Vi spelade, alltså Cover Story, redaktionsbandet, Bonnierkoncernens bästa band (ja, säg tid och säg plats, och vi spelar skiten ur er!) inledningsvis iklädda en billig variant på Sgt Pepper-utstyrsel. Det var varmt. Och efter det: en väldigt rolig fest, där jag som alltid när jag är med och spelar lite sörjer över alla jag inte hinner umgås med. (Om giget, note to self: Måste. Sluta. Dra. Dåliga. Vitsar. Mellan. Låtarna.)

***

Fortsätter för övrigt att läsa Urban Lindstedts halvnya blogg Uppkopplat med stor behållning. Hans länkbibliotek skulle man ju ge en spänn eller två för. (Men han har fel om DN och nätdebatten. Alla stora medier springer just nu åt samma håll, och öppnar portarna för kommentarer på allt under devisen ”all interaktivitet är bra interaktivitet”. Då gör DN rätt som håller på att debatten ska vara modererad och exklusiv – eftersom det är ”the DN way”. Och hur bra är den fria läsarinteraktionen på till exempel branschtidningarnas hemsidor? Jag tycker mest det är fritt blås för skvaller och förtal där.)

Fåfänga

26 maj, 2006 | 0 Kommentarer

Jo, men så är det: jag blir gradvis mer och mer klädintresserad.

Problemet är att min koll inte riktigt räcker.

”Det är lite gulligt att du försöker”, sa min lillasyster. Hon är, bortsett från att hon är extremt stilsäker för egen del, en del av den sarkastiska generationen, i den mån det finns en sådan mellan den ironiska och vaddetnuär som kommer efter den.

Nyligen har jag gjort en ganska tuff utgallring i min egen garderob. Många skjortor, framför allt, har gått till klädinsamling. Och nu är jag i det läget att jag…

* inte riktigt vet vad jag ska ersätta dem med.

* inte riktigt är beredd att lägga några större pengar på det.

* inte riktigt vet om jag ska satsa på fler kavajer och köra halvskrynklig journalistuniform fullt ut, eller om jag ska hålla kvar den flyende ungdomen ett tag till genom att göra vad fan jag vill och låta min smak för lätt konstiga mönster och flippade byxor gjorda av Jan Björk få förlängt liv.

Äh, det är sommar nu. Jag är pappaledig. Jag behöver bara ett par slöa shorts och några t-shirts. I höst får jag börja läsa Manolo mer regelbundet. (Har för övrigt i ett svagt ögonblick lovat dem en gratis gästkrönika på temat ”Huvudrakning – the defining moment”. Jag länkar när det blir dags.)

***

Fredag? Sugen på att ge dig ut och stuffa? Se det här först, och det är min rekommendation att du sedan gör en noggrann stilanalys för egen del innan du rör dig ett enda steg.

Bränna firmans pengar

24 maj, 2006 | 0 Kommentarer

Apropå det där citatet ur PK:s årsbok, om att Bonnier Newspapers har förlorat en fantasiljon på tre år:

Stora medieföretag är usla på att hålla i sina pengar. Och då menar jag inte i meningen värdelösa specialupplageprojekt eller satsningar på push-teknik eller så, utan i meningen småsaker. Telefoni, resor, hotell. Sådant.

På flera företag jag har jobbat har det funnits en fast resebyrå, ett gäng säkert kompetenta resesäljare att ringa vid behov.

Det är bara det att varenda gång – utan undantag! – som jag har försökt boka en resa själv, så har det blivit billigare. Okej, det blir FlyMe i stället för SAS, men jag har ännu inte störtat. Ett hotell där jag ska bo en natt, beräknad ankomst 22.00 och beräknad avresa 06.30 – hur mycket behöver det kosta? Och så vidare.

Jag känner mig som någon sorts Bonnierhelgon när jag konstaterar det: jag hatar att göra av med firmans pengar. I alla fall på helt onödiga saker.

***

Men här är money well spent. Jag har, troligen tillfälligt, blivit lite av en skodåre. Givetvis som en direkt kriseffekt av att ha passerat trettioochetthalvtårsstrecket.

Om choklad (långt och jävligt viktigt)

22 maj, 2006 | 0 Kommentarer

Min intervju med Linda Skugge.

***

Och nu till kvällens huvudfilm, som det heter hos Monty Python.

Baloo har konceptet klart: Han staplar godsakerna på fingret, och låter dem i en rasande elegant parabel försvinna ner i svalget. Ni vet:

”Om du vill ha frukter av högsta klass, så använd din höger- och vänstertass…”

Nu är det bara det att det inte förslår med frukt.

Bredvid mig när jag skriver detta står ett paket Droste. Holländska ljuvligheter på rör. De bästa är de som är tudelade, hälften mörk och hälften mjölk. En och en är de helt okej, inlassade tre i taget är de ännu bättre.

Men med Baloo-tekniken kan man liksom välta in uppemot åtta—tio stycken utan vidare och uppleva den där underbara känslan av att liksom uppfyllas av chokladens milda smak och rika arom.

Droste går att köpa per halvmeter.

Det kommer små trender då och då i chokladvärlden. Just nu ska det vara stark choklad, gärna 70-procentig, och den ska ätas samtidigt som man dricker speciella mustiga rödviner och gärna på särskilda chokladprovningar.

Tidigare har konceptchokladen gjort in- och utträde i Sverige; den vita låtsaschokladen har äntligen börjat retirera från recept och godishyllor, för att ta ett förhatligt exempel.

Jag står över det där med trender, högt över. Min kärlek till choklad i bred bemärkelse, alltså godis utvunnet med kakaobönans innanmäte som bas, går tillbaka till mina spädaste barnaår:

Mormor och Morfar försåg mig alltid med den tunna mjölkklassikern Rigi, som än i dag är lika svår att öppna utan att den går sönder. Men snabbt blev det tyngre grejer: 200 gram Marabou mjölk, hela Aladdin-askar, Fazers mörka blockchoklad inklämd mellan tunna smörgåskex, Fazers ljusa blockchoklad inklämd mellan två lager mandelmassa. (Min vän Jakob uppfann det där och kallar kompositionen ”Peps Persson”. Han är inte klok.)

After Eight, minst fem plattor i taget så att minttrådarna liksom skär igenom chokladen och får smaken att blandas, och så en av de stora upptäckterna: P O Ekströms praliner, de ljusa med kolatryffel och de mörka med den ilskna pistagefärgen.

Jag är inte släkt med P O Ekström, såvitt jag vet, men man kan ju hoppas. Det var 1997 på våren som jag hittade honom. Jag bodde i Stockholm då och brukade gå hem från mitt jobb på Kungsholmen mot Vasastan. På vägen, inte långt från St Eriksplan, fanns en liten chokladbutik som två ungerska kvinnor drev. De kunde sin sak. De introducerade mig för P O, och tog mig liksom vidare till nästa nivå. Butiken finns inte kvar längre, och jag undrar var mina ungerska vänner är nu.

Det gäller all mat, men särskilt choklad: att man är gourmet utesluter inte att man också är gourmand. Således kan det vara ljuvligt i all sin vulgaritet att betala 13 kronor för en enda Godiva-pralin i Bryssel, men lika underbart att på en motorvägsrastplats äta två matiga och enkla Ritter kexchoklad (som får versionen från Cloetta att ta det rätta, nämligen ett stort hopp ända in i skamvrån). Matigheten i chokladen ger den en extra dimension. Att fylla munnen med en stor tugga 1848 gör smakupplevelsen annorlunda och mer spännande jämfört med att sniffa på flortunna skivor à la Monty Python.

Närheten till Danmark gör utbudet av choklad med marsipan stort och bra, och det kan i någon mån rädda oss från det äktsvenska eländet med hela och krossade nötter i chokladen. Jag stack mig på en schweizernöt som åttaåring och har liksom aldrig förlåtit den. I stället kan man nu lita på Anthon Berg, som i alla sina pralinkompositioner tydligt talar om vad som finns inuti. Eländet är lätt att undvika, paradiset kan icke missas. För en tid sedan var vi på bröllop i Danmark, min fru och jag, och utbytte menande blickar när vi såg ett traditionellt danskt ymnighetshorn som liksom hällde ut choklad och kransekager på bordet. Sinnesstämningen gick från belåtet förväntansfull till extatisk när vi fick höra att brudens syster är konditor, och hade gjort hela hornet av kransekager, lager för lager, sammanfogade med finaste choklad. Vi fick äta upp hela härligheten.

Därför?

20 maj, 2006 | 0 Kommentarer

Ibland undrar folk varför jag bloggar. Det kan vara så att ett svar finns här. Även om jag inte är säker på att han har rätt, så finns det egentligen inget som talar emot prognosen att journalistiken som precis allt annat i hela världen blir mer personorienterad – inte bara i sitt innehåll, utan också i frågan om avsändare.

När Nautilus inte är ett gym

18 maj, 2006 | 0 Kommentarer

Har fått en del mejlreaktioner på min senaste krönika i tidningen Journalisten som publicerades i förrgår. Några inlägg i bloggosfären också förstås: Håkan Jacobsson kommenterar krönikan här och Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder här. Ännu en, fast så kort att den knappt är värd ditt klick, finns här.

***

Kolla DN:s förstasida i dag. Fotografen Sven-Erik Sjöberg är unik i svensk press. Och Lars Ohly, ska vi gissa att han har blandade känslor för bilden? (Den finns på förstasidan på dn.se nu på morgonen, men finns kanske inte kvar så länge till.

***

Man kan också i dagens DN läsa texten om ”En världsomsegling under havet”, min barndoms största läsäventyr. Dessvärre är det mer än uppenbart att artikelförfattaren inte fick sin värld skakad i sina grundvalar genom att läsa boken. Förmodligen inte då, och säkert inte nu. Men detta är nog precis den typ av bok som mår allra bäst av oreserverad kärlek. Så vad ska man kalla det att jag läste den trettio gånger, och dessutom räknade gångerna? Slöseri med tid, visst, men också en handling av uppriktig och oförställd kärlek.

Påve med ambitioner

16 maj, 2006 | 0 Kommentarer

När påven firade sin 79-årsdag i påskas gjorde han det genom att tala med i runda tal 100 000 personer på Petersplatsen i Rom.

Jag har varit där en gång och sett det hända, hur människor började gråta då de såg den åldrige polacken kika fram genom ett fönster. Nu är han borta, hans ersättare är här, ytterst lite har hänt.

Även denne påve är helt ointresserad av att separera storheterna religion och politik. Även denne påve förespråkar ett moralbudskap vars konsekvenser kommer att leda många människor i döden – illegala aborter, oönskade barn – nu och senare.

Påven talade också om behovet av en fredlig lösning mellan väst och Iran i frågan om kärnvapeninnehav, om det italienska valet, om Sudan och om Palestinafrågan.

Han kan tydligen allt. Inget honom främmande.

Behovet av en kraftfull kritik och noggrann granskning av den heliga stolen har sällan varit större.

Berlin, några småsaker och en lite större

14 maj, 2006 | 0 Kommentarer

1. Niedeggermarsipan. Säljs även annorstädes, men har en stortysk smak som kommer bäst till sin rätt i huvudstaden.

2. Förintelsemonumentet. Ändlöst och andlöst. Vindlingar, fastän spikrakt. Oöverblickbart, fastän begränsat. Och hur ljud försvinner när man rör sig där nere, det låter sig inte beskrivas. Se det här, men framför allt, om du är i Berlin: gå dit.

3. På pensionatet Am Rheingold nära Kurfürstendamm sitter förstasidor från tidningar från hela världen på väggarna. ”Opinionen för en bro gläder Ollén”, står det på en Arbetet från 80-talet. Undrar om personalen vet att de har råkat få tag på en etta med så mycket historia, eller om det var en slump?

4. ”All art has been contemporary”, står det i stor neon på fasaden till ett konstmuseum. Värt att betänka nästa gång man ser dammig konst som trots allt har överlevt.

5. Tempot är lågt i Berlin. Folk rusar inte som i alla andra huvudstäder. Rulltrapporna rör sig makligt.

6. Memorabilia säljs vid Checkpoint Charlie. Museet är fantastiskt. I sig självt vittnar det om vidrigheterna i det gamla socialistiska öst – vilka oerhörda risker människor tog för att ta sig därifrån. Allra djärvast: två bröder i varsitt ultralätt plan som en gryning landade i en park och hämtade upp mellanbrorsan. De hade en videokamera påmonterad. Något halvår senare hade muren fallit. Och så memorabilian då, utanför. Stalin är en rolig gubbe som vinkar från en boett. Varför är det möjligt att Stalin och Mao görs till kuriosa och trivia och lite-på-skoj? När de i själva verket bör jämställas med Hitler? (I Stockholm finns en krog som heter KGB, som skojar med det gamla Sovjets estetik. Det är obegripligt att någon går dit. Och låt mig fridsamt konstatera att det aldrig hade varit möjligt att på motsvarande sätt kalla en krog Gestapo.)