Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Klass, rakt igenom klass

9 maj, 2020 | 0 Kommentarer

Papperstidningen, vårt sociala medium

9 maj, 2020 | 0 Kommentarer

Njuter så av både Sydsvenskan och DN på papper till frukosten – och allt mer av ett mycket speciellt skäl:

Barnen. De ser tidningarna, kollar förstasidan, ställer plötsligt en fråga: ”vem är det?” eller ”har han ingen mat?” eller ”hur får tidningarna veta vad som ska visas på tv?” eller ”kolla, det är ju Tindra, hon går i min parallellklass, varför är det bild på henne?”

Ibland jagar vi på dem, pekar på en artikel, läs den där så får jag höra vad du tycker. (I går: skatt på plastpåsar.)

Samtalen vid frukosten handlar om hela världen, stort och smått. På sommaren när L och jag läser tidningarna i telefonen eller via paddan uppstår inga sådana frukostsamtal av sig själva.

Vem hade kunnat ana det: Papperstidningens kraft som socialt medium?

Till den det vederbör

2 maj, 2020 | 0 Kommentarer

Värdighet i ämbetet!

2 maj, 2020 | 0 Kommentarer

Gud vad jag avskyr brist på värdighet i ämbetsutövning. Poliser som twittrar om vad de känner. Kungligt närstående verksamheter som tillverkar memes. Riksdagsledamöter som inte kan uttrycka sig med precision. Kommunkontor som ska skoja till det. Ämbetsmannaskap handlar inte om individer. Alls.

Region Västernorrlands Insta-konto (om det funnes ett) är ingen plats för en kommunikatörs kreativa personlighet att blomstra. Finlands statsminister Sanna Marin verkar så vettig på just detta sätt: Hon betonar att uppdraget inte handlar om henne, utan om ett ämbete, som hon förvaltar. Bortom sin person.

A recovery program

1 maj, 2020 | 0 Kommentarer

WeWillRecover – an amazing Danish initiative – has gone live. My contribution is of the personal kind.

S som sossar

29 april, 2020 | 0 Kommentarer

Det kommer att finnas en enorm förståelse för varje politiskt initiativ att höja landstingsskatten de närmsta åren. Samtidigt: stark reaktion mot privat vård, friskolor och utförsäljningar (96 procent röstade emot om energin i Hbg, helt otroligt!).

Vilket guldläge att vara S. Det vill säga: om S var intresserat av traditionell socialdemokratisk politik. Det verkar ju si och så med det. Och kompetensen både bland ministrar och topptjänstemän uppfattas som låg. Att åka på så mycket stryk i lagrådet? Då kan man ju inte hantverket. 

Men vår utskällde statsminister behåller makten, har krossat sin koalitionspartner, splittrat oppositionen och styrt över en superstabil ekonomi. Kanske kan man försiktigt ana att han kommer att uppvärderas i framtiden. Han skrev några sorgeord över PO Enquist på Instagram. Stavade fel på författarens efternamn, skrev gränslöst platt att han ”definitivt” kommer att lämna ett tomrum. Mina inälvor går sönder av sådan tafflighet. Men han är motsatsen till en karismatisk politiker, och jag tror kanske inte att karismatiska politiker är vad världen behöver mest av allt just nu.

Reinfeldt gjorde vad han kunde för att dölja sin utstrålning, men det gick inte alltid. Naturligt briljant talare som han är. Är Åkesson karismatisk? Nej, han är den tråkigaste jäveln som har gått i ett par skor. Utmärkt, så vinner man val i Sverige. Ingvar Carlsson hålls mycket högt. Han var ju fascinerande grå på ytan. 

Så… kanske vinner Löfven ett val till, och tragglar sig vidare. Alla klagar, men det mesta går egentligen ganska bra – och allt fler ropar på stensäkra sossereformer. Det är en intressant tid, detta. Hade jag varit sosse nu hade jag gjort sossarna så grå som möjligt. Betonat ordning och reda och förvaltningskultur och diarienummer och långbänkar och kompromisser.

Jag hade gått hur långt som helst med min makeover: jag hade gjort Bosse Ringholm till minister igen. ”Nej, vi är inte så jävla roliga, ni kan väl titta på TV4 om det är tråkigt, vi ska faktiskt ändra typsnitten på Fiskeriverkets handlingar den här veckan och Bosse har räknat ut att det kommer att spara en bra peng som vi kan ha till vårdskolaomsorg.”

Massor av människor skulle rösta på det. Grå tråkig stabilitet i en tid som man har upplevt som starkt föränderlig och hotfull. 

Your only beacon of truth

24 april, 2020 | 1 Kommentar

Imagine your life like that: believing that scientists, scholars, historians, economists, and journalists have devoted their entire lives to deceiving you, while a reality tv star with decades of fraud and exhaustively documented lying is your only beacon of truth.

Dagar som flyger

22 april, 2020 | 0 Kommentarer

En del säger att det är segt med hemmavarandet, att det är långsamt.

Mina dagar flyger förbi.

Jag går upp, tränar i en timme (det är sant!), äter många dagar knappt nån frukost längre, men läser förstås DN och Sydsvenskan, duschar och gör mig i ordning och sköter mina tänder minutiöst med stickor och trådar och borstar och fluor – utan immunförsvar framöver är problem med tänderna cirka det sista man vill ha, och tandhygienisten som annars alltid nynnar medan hon spettar loss tandstenen var rätt skarp senast.

Sedan försöker jag att sätta mig vid datorn en stund och göra något slags nytta. Skriva något. Läsa något.

Lunchen lagar jag, och vi äter den tillsammans, vi gör ju allt tillsammans, och sedan går jag ofta till torget eller till affären och kompletterar något inför det jag tänker göra till middag. Efter det behöver jag sannolikt ta det lite lugnt, så då gör jag det. Pratar i telefon. Småstädar förmodligen, gör något litet ärende. Hämtar D i skolan vid fyra, lagar mat med eller utan assistans av ungarna, äter middag med klanen, vi sanerar köket tillsammans, jag är ofta rätt färdig vid sjutiden och ligger sedan uthälld på lämplig möbel och rör mig lite obestämbart mellan barnen och Youtube och Messenger och Wordfeud. Dricker te, L skämmer alltid bort mig och gör teet åt oss båda när barnen är lagda. Sedan sover jag, sällan mindre än nio timmar nu, ibland mer.

Så… de flyger förbi, mina dagar. Och – jag har det jättebra. Tempot är lägre, men dagarnas innehåll… det är bra.

Snart är det 2021!

***

Bilden tog min bästa, noggrannaste och mest generösa läsare i dag när vi åt en glass i Botan. Vi har blivit vänner eftersom hon har skrivit till mig om allt möjligt, och jag har svarat. Hon är 87 bast och ett rent nöje att hänga med.

En charlatan i arbete

18 april, 2020 | 0 Kommentarer

I avdelningen knäppa grejer som drabbar kroniker har vi nu kommit till en sak som jag på sätt och vis skäms lite för. Jag är nämligen en väldigt stark anhängare av behandlingar vars effektivitet går att bevisa. Så fort någon säger till mig ”en del patienter har sagt att de upplever en viss förbättring av x, men…” så slutar jag lyssna.

Anekdoter nej, doktorsavhandlingar ja.

När jag fick veta att min PSC hade utvecklats till cirrhos, och att det skulle bli nödvändigt med en levertransplantation, drabbades jag av en mindre krisreaktion. Detta finns skildrat i sista kapitlet av ”Att hitta”. En sak som jag inte berättar där är att jag faktiskt, en enda gång, la tid och kraft på att besöka en person som utger sig för att med okonventionella metoder och strikta kostregler kunna hjälpa människor med olika åkommor.

Varför gick jag till honom? Av två skäl. Det viktigaste skälet var att en bekant hade tagit hjälp, fått bestämda kostråd, och blivit bra från sina magproblem. Jag hade alltså ett slags kvitto på att han kunde åtminstone något. Det andra skälet var… tja, jag vet inte. Min rationalitet slogs väl ut av rädsla. Vilket jag verkligen avskyr, för det är i exakt det utrymme som uppstår där, mellan rädsla och rationalitet, som charlataner kilar in sina små fakturor.

Väl på den pampiga anläggningen var jag med om en klassisk uppvisning i charlataneri, i stort och smått. Undersökningarna var renaste hokus pokus. Jag fick ta fram all min yrkeserfarenhet för att hinna sortera i den enorma ordfloden som vällde fram över mig, och för att kallt liksom titta på när han manipulerade mig fram till vad som kunde ha blivit köp av dyra kosttillskott. ”Jag har öppnat den där burken till dig nu”, är en särskilt minnesvärd mening.

När han var klar sa jag tack så mycket, jag ska be att få gå hem och begrunda detta en smula innan jag köper eller börjar ta några tillskott, är du här i morgon?

Den dittills vänlige mannen blev då… teatralt arg. Smart som han är vägrade han också att ta betalt för sin tid – trots att jag försökte insistera. Hans tid hade jag ju faktiskt tagit i anspråk. Men hade han tagit betalt hade han ju riskerat en anmälan till allmänna reklamationsnämnden eller något i den stilen, och han kände väl vittringen av någon som inte var tillräckligt rädd.

Jag gick därifrån ledsen och skakad, och det tog mig flera veckor att sluta att känna mig illa till mods. Inte så mycket för min egen skull, men för att jag hade fått en glimt av utrymmet mellan rädsla och rationalitet, och förstått vad det kan ställa till med. Det finns väl sannolikt i oss alla.

Tokfransar

17 april, 2020 | 0 Kommentarer

Det journalistiskt ansvarsfulla nu, efter hennes blåljugande, är att helt sluta att ge plats åt Cecilia Söderberg-Nauclér. Det är INTE news om hon blir skvatt galen, det är INTE av allmänintresse. Summan av knas är tillräcklig. Journalistiken nu bör handla om sakfrågan.

Om man lämnar henne åt sidan, så kan man associera vidare: Över huvud taget är detta journalistikens kanske svåraste gren. För vad gör man om en offentlig person faktiskt möjligen har… en skruv lös? Man kan inte skriva det i tidningen. Jag ser ingen annan råd än att journalistiken bara sakta backar ut ur rummet.

Vi har haft exempel med tongivande riksdagsledamot, tongivande debattör, tongivande offentlig tjänsteman… flera fall av knasbolleri som går bortom att vara egensinnig eller udda. Journalistiken blir mycket villrådig. Jag förstår verkligen det.

Men lösningen kan inte vara att amplifiera dessa personer som om inget hade hänt – när tio reportrar efter en presskonferens sitter och skakar på huvudet och säger ”X har ju fan blivit… galen?”. Jag har inget bra svar på hur man borde göra.