Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Ingen särskild vård

8 december, 2020 | 2 Kommentarer

Nu ska vi se om jag kan skriva en sak om transplantationsvård som inte inbjuder till ridning av käpphästar. Häng med här:

• Vi är säkert alla överens om att ingen människa ska behöva vara papperslös. 

• Men papperslösa finns, människor som vistas på olika platser utan att kunna eller vilja styrka sin identitet. 

• Vi är förmodligen också överens om att grundprincipen är att människor med uppehållstillstånd i Sverige har tillgång till kostnadsfri svensk vård, medan människor utan uppehållstillstånd inte har det. 

• Sedan kan det finnas svåra avvägningar och undantag, där det enda etiskt rimliga är att ge akutvård till någon som annars håller på och förblöder. Och så vidare. Det är inte det jag vill säga något om här heller, så skit i det nu.

• Men! Nu kommer grejen! Jag har noterat att just transplantationsvård har diskuterats som särfall när det gäller vård till människor som inte har uppehållstillstånd här. Det gör mig… lätt irriterad. För det är – som vanligt när det handlar om organdonationer – en debatt som bygger på djup okunskap.

Man måste till att börja med komma ihåg att transplantationsvård inte är väsensskild från annan vård. Låt oss säga att du kommer in med en allvarlig förgiftning och din lever kollapsar – då har läkarna kanske tolv timmar på sig att rädda ditt liv, och det enda sättet att göra det är att byta ut din förstörda lever mot en annan. 

Det är alltså att jämställa med att lägga tryckförband eller häva ett hjärtstopp.

Om du däremot långvarigt går på dialys i ett annat land än Sverige, och skulle klara dig i ytterligare något år i väntan på en ny njure, då kan det förstås inte vara rimligt att du reser till Sverige och inställer dig på ett svenskt sjukhus för att få njuren bytt. Men vet ni vad? Så går det heller inte till! Det är omöjligt av en rad praktiska och logistiska och medicinska skäl. Den som vet mer än ingenting om organtransplantationer börjar skratta redan åt scenariot. En planerad transplantation är oftast resultatet av lång och besvärlig vård, avancerade utredningar och noggranna avvägningar. En transplantation är alltid den sista utvägen, det man tar till när absolut inget annat hjälper.

Om man inte vill ge akuta organtransplantationer till papperslösa i Sverige, och den åsikten kan man väl ha om man vill – då måste man inse att man heller inte vill att vi ska lägga tryckförband om en sådan person kommer in blödande. Det är i den meningen ingen skillnad mellan transplantationsvård och annan vård.

Transplantationer är inget man gör förebyggande. Inget som man gör när man tror att ett hjärta inte kommer att orka hela vägen till pensionen. Väntelistan för den som behöver en ny lever, vet ni när man sätts upp på den? När det är uppenbar risk att man annars inte överlever mer än tolv månader.

Alltså: vård av papperslösa är en svår debatt, den kan väl folk få föra bäst de vill. Men mitt motkrav, som ofrivilligt sakkunnig, är att de slutar att göra sig själva löjliga genom att lägga organtransplantationer i en särskild hög.

Ett pris

5 december, 2020 | 0 Kommentarer

I går fick jag överraskande nyheter: Jag har fått det Löfbergska litteraturpriset! Jag blev så himla glad!

Priset – som består av ett konstverk och 30 000 kronor – ges till en ”förtjänt” författare och delas ut för första gången detta år. Instiftare av priset är en bokhandlarfamilj som drivit bokhandel på flera orter i flera generationer. Jury är bokhandlarnas personal och ägarfamiljen gemensamt.

”Det är lätt att glömma att vi lever av det författarna skriver. Utan dem finns ingen bokbransch. Och vi skulle ha ett mycket påvrare samhälle. Författare och journalister är utposterna i vår frihets- och jämlikhetssträvan. Och någon gång måste vi, efter de 50 år som jag verkat, hedra de som ska hedras”, sa Anders Löfberg i en intervju när prisets tillkomst annonserades.

Ett par talarpriser har jag vunnit, men aldrig tidigare något för mitt skrivande. Därför blev jag så väldigt tacksam över detta.

Extra upplaga!

2 december, 2020 | 0 Kommentarer

Jag trycker en LITEN extra upplaga av ”Gör nu bara exakt som jag säger!”, en bok som låtsas handla om mat, men egentligen handlar om minnen av människor och händelser. Swisha hundra pix till 123 074 57 52 och skriv din postadress! Leverans i god tid före jul om du vill ge bort!

Tacksägelse

27 november, 2020 | 0 Kommentarer

Thanksgiving är min favorit bland högtider, och vi brukar fira den lite stillsamt på lördagen som följer den fjärde torsdagen i november. Det vill säga i morgon! Läs på lite här, det är en fin text som Lars Trägårdh har skrivit.

MASSIV JULKLAPPSKAMPANJ!

26 november, 2020 | 0 Kommentarer

Så här funkar det: Du skickar ett mejl till mig på julklapp at andreasekstrom punkt se och säger vilka av mina böcker du vill ha, om du vill ha dem dedicerade på något särskilt vis, och förstås till vilken adress du vill ha dem skickade. Även om du köper trettio exemplar till alla anställda på den avdelning där du är chef signerar jag individuellt och personligt, jag lovar.

Och här kommer det fina: Böckerna kostar 100 kronor styck, inklusive porto – och jag kommer att ge halva intäkten, 50 kronor per bok, till Röda korsets arbete med katastrofbistånd med särskild inriktning på hunger. Så… jag går garanterat back på de inbundna… ?

De titlar som finns tillgängliga är:

• Ordlekar (nu bara 9 kvar)

• Jag kräver att ni läser vaket och långsamt (nu bara 19 kvar)

• Främling. En bok om Carola

• Att hitta (har också 14 ex av On Finding, den engelska översättningen)

Kom igen nu, bra böcker, bra ändamål! Ska ni välja en så ta ”Att hitta”, det är den jag själv gillar bäst, och den är dessutom klart snyggast.

Mer information om alla böckerna finns här.

Om testning och förkylningar

25 november, 2020 | 0 Kommentarer

Lisa debuterar som kolumnist på Sydsvenskans ledarsida i dag med den här texten. Hon återkommer!

Filterlöshet

20 november, 2020 | 4 Kommentarer

En del människor som går igenom dramatiska saker – överlever en olycka eller ett hjärtstopp, förlorar en närstående, vad det nu kan vara – upplever ibland starkare emotionella reaktioner än de riktigt kan genomskåda.

Kanske erfar de någon sorts posttraumatisk stress. Kanske känner de att de vill säga en eller annan människa ett sanningens ord. Kanske reparera någon dålig relation. De tappar lite av sitt filter och blir i värsta fall som en 86-årig tant på en begravning, som under defileringen högt utbrister ”OJ VAD GAMMAL HAN HAR BLITT DU!” när de ser någon de känner igen.

Jag observerar de här processerna i mig själv nu, så gott jag kan, efter min levertransplantation. 

Några saker verkar inte hända alls: Jag verkar inte bli överdrivet livslycklig och Instagram-peppig. Jag verkar inte vara ohanterligt emotionell visavi min donator. Jag verkar inte känna annorlunda inför min kropp, eller inför andliga frågor, eller för sjukvård, eller för medmänniskor i liknande situationer. Jag tror, och vill tro, att jag på det hela taget är densamme.

Men! Det finns ett par saker som jag vill göra mer och bättre och tydligare. Egentligen är det en enda sak det handlar om: Personligt mod.

Jag känner en tilltagande kraft och lust och närmast plikt att ta fler strider mot idioti. Precis som tidigare vill jag ägna mig åt konst och kultur och politik som jag tycker om, och inte slösa energi på sådant som är dumt och dåligt. Men jag måste sluta ducka! Jag gör ju det ibland, för att jag inte orkar. Och så blir jag en sån där person som liksom självcensurerar och inte orkar hålla emot när ännu ett vansinnigt förslag lanseras av Ingerö & Gudmundson på KD:s kansli. För att ta ett enkelt exempel.

Jag tycker att jag om någon måste orka säga som det är: Samhället har skadats av att tillmäta alldeles för stor betydelse åt en rad offentliga personer, som med sina aggressioner, sin halvdolda rasism, sitt obehagliga sätt, sina indirekta hot och drevföljen tagit debatten gisslan. Sverige skulle må så mycket bättre om vi aldrig igen hörde ett ord från Bali och Janouch och Lamotte och Heberlein och Ganman och Uvell, och en hel packe totalt tomma influencers, och alla de brunfläckiga ”alternativmedierna”, och nittiofem procent av alla ledande Sverigedemokrater, för att inte tala om hur mycket mindre vi borde lyssna på en del någorlunda etablerade debattörer som mer eller mindre får sitta på händerna för att hålla sig på rätt sida av rasistiska uttryck och tankefigurer. Jag är snäll nu och nämner inte dem vid namn, det behövs inte den här gången – men jag ska se till att göra det nästa gång det är befogat. Jag har inte tid med idioti. Jag ska säga ifrån när jag måste, och i övrigt göra allt jag kan för att lyfta fram goda exempel och personer med värdefulla idéer.

Med kultur är det samma sak. Det finns ett egenvärde för mig i att aldrig någonsin läsa en bok av en författare vars uppemot decennielånga karriär som taskmört gör att förtroendet är förbrukat för alltid. För att ta ett enkelt exempel. Hoppas att han har ett bra liv! Jag tänker bara aldrig låta hans texter vara en del av mitt.

Detta gäller slutligen också en del privata relationer. De senaste två åren har jag nog minskat min vänlista på Facebook med 500 namn. Jag har varit vän med folk som jag inte alls känner, som har addat mig för att de har läst mig, och så har jag inte varit så noga med det där. I något fall har jag hört av mig för att bara vänligt säga ”jag vill ha en möjlighet att ha en lite tätare privat sfär, så jag skulle bli glad om det vore okej för dig att bara följa mina offentliga inlägg i stället?”. Aldrig några problem. I något fall har jag hört av mig för att diskutera något – jag vill nämligen inte vara flat eller vika undan eller sura i tysthet över något, jag vill hellre reda ut. I några mycket få fall har jag känt mig tvungen att blocka personer som jag inte har något hopp om.

Jag vill orka mer, och jag vill att andra orkar. All rakhet mellan fyra ögon är ju en present. Det är feghet och undfallenhet jag inte står ut med.

Och se, här har vi ju ändå en sån där stor känslomässig sak, jag har formulerat den förut, den självklara förklaringen till varför jag tänker allt detta:

Jag hade inte överlevt så väldigt länge till om inte en särskild man hade valt att bli organdonator. Vi har delad vårdnad om en lever, han och jag, och det duger inte att jag slarvar nu när det är min tur. Därför vet jag exakt hur jag ska hedra hans minne: Jag ska försöka leva så bra jag kan, så länge jag kan.

Hjälp mig gärna med det, ända tills nån säger ”OJ VAD GAMMAL HAN HAR BLITT DU!”, och menar mig.

Ett risktagande

19 november, 2020 | 0 Kommentarer

Stora journalistpriset är ett mycket fint pris. Därför känns det väldigt sådär att dras med denna gnagande misstanke: beslutet att ge Estonia-grejen Stora journalistpriset riskerar att bli historiskt pinsamt.

Låt oss avvakta lite och se hur det där utvecklar sig. Om det visar sig att den belönade dokumentären inte avslöjar något fuffens, utan bara att Estonia råkade landa på en sten när hon sjönk, är detta årtiondets kalkonbehängning. Och precis så verkar det, när man läser Filters granskning av dokumentären.

Som sagt, låt oss avvakta lite och se. Precis som juryn nog borde ha gjort, för att inte riskera prisets prestige.

Book or no book

17 november, 2020 | 0 Kommentarer

The book market is flooded right now – so many interesting projects to describe our digital future. But I wonder, from a political efficiency standpoint: are these books the best way to channel the knowledge of the authors? If we want to change the digital world for the better?

I get the same feeling sometimes when I see ambitious academic anthologies compiled by professors X, Y and Z, on any subject. So much knowledge. Such little impact.

I need to think long and hard about any possible future book projects, depending on what I want to achieve. My first eight titles are all the result of my own personal appetite for an idea – none of them have been ”strategic” or commercially adapted.

Perhaps that’s the way I should continue. Just let books be a passion, and instead trust journalism, speaking, consulting and educational projects to carry ideas with more direct impact. I am really not sure.

Begåvat folk

13 november, 2020 | 0 Kommentarer

Fantastiska recensioner i dag för tv-serien som baserats på Tobias Barkmans bok ”Jakten på en mördare”. Irena Pozar utsågs till Årets journalist på tidskriftsgalan i går. Patrik Svensson är med på GLOBALA årsbästalistor med ”Ålevangeliet”. The Pernilla Ericson hyllas i exakt alla sammanhang där man talar om thrillers och har sålts stort utomlands med sin ”300 grader”. Joakim Palmkvist bryter genremässigt ny mark med sin senaste om den organiserade brottslighetens beståndsdelar och historia. Ronnie Sandahl samlar in priser med trål för sin film ”Tigers”, som får svensk premiär efter årsskiftet.

Ingen av dem har latat sig fram till framgången, tvärt om. Alla nämnda har nämligen gemensamt att de vet att inspiration är för amatörer. Träning och hårt arbete är grejen. Skål och grattis!