Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Att ingen har berättat detta för mig är en skandal

17 augusti, 2019 | 0 Kommentarer

Av en slump sprang jag på Soda Nation vid Hornstull i Stockholm. För var SKA sleven vara om inte i grytan.

Detta är ett paradis av läsk jag aldrig ens har hört talas om. Ett paradis! Och eftersom jag dricker en massa konstig söt dryck nu för tiden, det är en effekt av min sjukdom tror jag, så blir detta helt oemotståndligt. Jag kommer att gå dit varje gång jag är i Stockholm och det är jag ofta. Det första besöket förlänade mig med en Puma Kola, den godaste coladryck jag någonsin har testat. En liten touch av rök och blåbär, inte för mycket kolsyra… Magnifikt.

Katias bok

16 augusti, 2019 | 0 Kommentarer

Finns det nån rimlighet med nånting här i världen så kommer Katia Wagners bok ”Ingen plats för mig” att nå en stor publik både i Sverige och utomlands. Den släpps nu i höstutgivningen.

Katia och jag har varit kolleger på Sydsvenskan i många år, hon är frilans nu, och skriver bättre än någonsin. Ekonomiskt, klart, pedagogiskt, hett och svalt på samma gång. Och – vilken JÄVLA story detta är.

Jag ska inte säga mer än så. Jag hoppas bara att du som råkar läsa detta också vill läsa ”Ingen plats för mig”.

Lite om kulturkritik

15 augusti, 2019 | 0 Kommentarer

Kanske kommer jag alltid att skriva lite kulturkritik, men det är när jag gör det så här lite, och utan att vistas i redaktionell miljö med någon regelbundenhet, som jag fått utrymme att tänka mer på på genren. 

Det är inga originella saker jag tänker.

Kulturkritiken är för välvillig i sammanhang som rör bildkonst, vilket också Pontus Kyander nyligen skrev intressant om i Sydsvenskan. Han förklarar exakt varför.

Kulturkritiken är för likriktad i vad den finner intressant – jag har själv som författare varit med om det i ”positiv” mening, när mina böcker har recenserats av i princip varenda viktig redaktion, samtidigt som jag har sett böcker som skrivits av vänner och bekanta inte få någon uppmärksamhet alls. Fel förlag, fel ämne, fel tajming, inte en på redaktionen tillräckligt bekant upphovsman… Allt det där samspelar och det kan bli lite slumpvis. (Illvilligt är det däremot inte. Jag har aldrig någonsin sett det spela in vid utlägg av recensioner eller publicering av texter eller beslut att inte recensera ett visst verk. Jag kan vara naiv eller blind, men ingen är mig veterligen så viktig att han eller hon utsätts för något slags systematiserat ihjältigande av sina habila romaner.)

Kulturkritiken har svårt att hantera en del konst av politiska skäl. Det största problemet är då inte oviljan att ta i ”kontroversiell” konst eller litteratur, om någon trodde det. Det största problemet är oviljan att säga sanningen om vad som är dåligt, ity det är så vällovligt. Vi har en rad pinsamma exempel på hur svenska recensenter har vridit sig som maskar för att försöka undvika att säga ”detta är en för jävla dålig bok” när det ändå har varit befogat att säga det. Skälet är då alltid att författarens ärende är vällovligt, eller personen lätt att beundra eller sympatisera med. (Det vore elakt av mig att ge exempel – det är inte dålig konst jag är ute efter i denna säkert av nästan ingen lästa bloggtext, det är dålig kulturkritik.) Vi har också ett antal i mina ögon otroligt talangbefriade artister som vi får läsa sexsidiga porträtt av i dagspressen, men vars konstnärliga prestationer inte alls motsvarar utrymmet – det är livshistorien, det ”tuffa livet i förorten” eller något i den stilen, som skapar storyn som i sig ska lära oss att detta som denna i och för sig beundransvärda person ägnar sig åt också är konst som har ett stort värde eller en stor kvalitet. Sedan går det tre år, och så kommer det inget mer bortom hajpen och den första hiten. Det är så man efterhandstestar det journalistiska omdömet.

Igen, exempel? Aldrig i livet, det är inte enstaka mediokra kulturutövares fel att de får oproportionerlig uppmärksamhet, det är redaktionernas. I värsta fall hickar de till på ”Sommar i P1” också, och låter vederbörande göra ett program sådär tre år efter att alla pratade om dem. Finns några sådana exempel i år!

Slutligen har vi ämnesvalen. Även detta kan låta kontroversiellt eller en smula inopportunt, men förlåt mig generaliseringarna: det är så att det tycks finnas vissa ämnen som lättare vinner priser och uppmärksamhet än andra. (Klassiskt fina saker kanske kan sägas vara till exempel djupsinniga berättelser om svensk natur, den judiska historien, sådant som är gammalt och brittiskt, rebell- och frihetsmanifesterande berättelser, äldre socialdemokrati, allvarsam miljöjournalistik samt svartvita serier med drag av plakatkonst. Mindre fina saker är möjligen sport, ekonomi, underhållning som till sin natur snarare är ljus än mörk, industri och näringsliv och förstås allt som har med datorer att göra.) 

Detta leder förstås till att det uppstår ”säkra” positioner. Det är tryggt att ge en god recension, ett fint pris eller en plats på Bokmässan åt någon som arbetar i den första kategorin snarare än i den andra.

Så varför blir det så här? Tyvärr tror jag att svaret är jättetråkigt:

Nästan allt detta skulle man bättre komma åt om man hade tre gånger så många recensenter som hanterade ett två gånger så stort utrymme med en dubbelt så stor budget. Eller hur man nu vill räkna. Mer av allt. Men det är tiden och kostnaden och utrymmet i kombination med det rekordstora utbudet som driver oss nedåt, och som leder till sämre underbyggda omdömen av nervösare karaktär.

En smula bedrägligt

14 augusti, 2019 | 2 Kommentarer

Ibland tänker jag på ett rätt fint reportage i tidningen Offside, det är ett par år sedan det publicerades.

Alla älskade det, men jag menar att det bygger på ett slags bedrägeri.

Jag ska förklara varför.

Premissen: Det sitter ett fotografi på väggen på Offsides redaktion. Några killar har spelat fotboll mot varann i Gothia Cup, någon av dem jublar, någon av dem gråter. Det är en väldigt fin bild. Till saken hör att bilden är tagen av fotografen Peter Widing, som dog för en tid sedan efter en svår depressionssjukdom. Det finns alltså ingen att fråga, och Peter Widing visste för övrigt inte själv heller:

Vilka var de där grabbarna?

Anders Bengtsson, chefredaktör, bestämmer sig för att ta reda på det. Sedan gör han det. Han lyckas. Det är en del resande och ringande och dörrknackande, men till slut går det. Det är medryckande skildrat.

Men – det är inte riktigt hederligt gjort.

Offside har en enorm läsekrets. Hade målet varit det som reportaget påstår, att ta reda på vilka grabbarna på bilden är, så fanns det alltså en överlägsen metod:

Att publicera bilden.

Offside hade på det sättet fått sina svar på en dag.

Men då hade de inte fått sin story. Inte sitt drama. Inte scenen på Malta där Anders Bengtsson har hittat den ena killen, och ensam dricker ett glas av Peter Widings favoritvin.

Dramaturgin fick alltså gå före journalistiken.

Anders Bengtsson skapade en svårighet som inte fanns, för att få sin story.

Han är visserligen inte ensam. Sådana där tokhyllade poddar om begångna brott gör likadant. Radiolab också ibland, helt berusade på sig själva och storyn om sin egen oerhörda skicklighet, och jag tycker att det blir outhärdligt till slut.

Man måste vara oerhört försiktig när man lånar från romankonst eller filmkonst när man gör journalistik, på samma sätt som man måste vara extremt varsam när man lånar ut journalistikens redskap till kommersiella tjänster och ”content marketing”. 

Något går så väldigt lätt förlorat för båda.

Vad jag borde ha sagt till Patrik

13 augusti, 2019 | 0 Kommentarer

I förrgår firade vi Patrik Svenssons så omtalade debut ”Ålevangeliet” på en alldeles särskild uteservering i Malmö. Förläggaren Daniel Sandström ställde några frågor, Patriks livskamrat Hanna höll ett kort och fint tal, Patriks syster var rörd, och jag pratade med Patriks mamma som jag inte har träffat förut. Hon var så stolt. Och många av mina fina kloka kolleger var också där.

Jag håller ofta tal. Jag gillar att göra det, men jag gillar också att det görs. Jag tycker om när duktiga och bra personer får ordentligt med beröm och hyllningar, när de har gjort något storartat eller fyller år eller gifter sig. Man ska inte hålla igen då. Man ska inte låta sig bli malmöitiskt distanserad, eller ha lundensisk sidoblick, man ska bara tala ogarderat.

Det blev liksom inte av den här gången. Men här är vad jag ju, givetvis, borde ha sagt:

Att Patrik är en person som alla som har jobbat bredvid honom tycker om. Att Patrik är snäll. Att Patrik är anspråkslös in i märgen. Att Patrik är rolig. Att Patrik skriver bättre än nästan alla andra och ytterst sällan dissar ens usla texter. Att han är en varm person med en kompass att avundas. Att han är omgiven av människor som utan reservationer och med uppsluppet jubel ser honom få vara med om det han är med om nu, och att detta är ett kvitto på vem han är.

Jag gav honom en låda med sex olika kålsorter. Kålevangeliet. Jag skrev på kortet att jag bad om ursäkt, men att jag är från Göteborg och har vissa vitsplikter. Jag försökte berätta för en kompis i USA om varför jag tog med just kål. ”Well you see in Sveden cabbage rhymes with eel, and all these vegetables have the word cabbage in them, so it is called flower cabbage and not cauliflower, so that’s why this is a really funny joke”.

Hon sa med en röst som man använder när man talar med små barn eller vansinniga personer: ”I guess you sort of had to be there?”

Ja, det hade hon ju rätt i, när man talar om hur det var i söndags: Man behövde verkligen vara där.

Gör nu er själva tjänsten och läs ”Ålevangeliet”.

On my way to Centenary

12 augusti, 2019 | 0 Kommentarer

I have spent a couple of days this summer working on a very special text – my speech at The President’s Convocation at Centenary College in Shreveport, Louisiana. 

I will travel there soon, not only for that particular ceremony, but also to meet with and learn from students from the international program there. I have before; they have been guests with me in Sweden, and the people of Centenary have always impressed me greatly with high ambitions, a personal tone and just a through and through friendly southern attitude.

It is a general ambition of mine for my professional future: To meet and work closer with the best educational and research institutions in the world.

So – get the big bottle of real Louisiana Tabasco out, I’m on my way!

Kulturgisslan

11 augusti, 2019 | 0 Kommentarer

Varje tid tycks drabbas av kulturella gisslandramer. Plötsligt ska allt låta som en Veronica Maggio-framsjungen gnällböjd ton, uppslängd förbi rätt frekvens i en parabel, under Oskar Linnros överinseende. Jag gillade Maggio, men nu blir det outhärdligt att höra henne eftersom klädbutiker och uteserveringar har varit nervositetsgisslan i åratal. Bara som ett exempel.

Jag såg vilka författare som skulle med på ett DN-evenmang och skrattade rakt ut åt valen, som var perfekta. Helt klockrena och bra val, men bara så otroligt otroligt ”var ska sleven vara om inte i grytan”. Vissa kulturutövare är per definition så BRA och så FINA, alldeles oavsett vad de gör. Fel saker hyllas. Skriv om följande fem ämnen och du är hemma, skriv om följande fem ämnen och du har inte en chans. 

Varför får inte Niklas Wahllöf alla skrivpriser som finns? Är det för att folk är vana vid honom, att han finns där i tidningen? Och alla dessa poddare och tubare och krönikörer som fortsätter att brista i snällhet, i den heliga underhållningens namn. Varför måste vi tycka att det de säger är viktigt? Även om publiken är stor? Kanske är det som Jaron Lanier skriver: Sedan sociala medier blev stora har skitstövlar fått mer att säga till om i världen. Jobbig bok han har skrivit förresten, klokt tänkt men hopplöst jobbigt talspråkig. Jag hör honom hellre prata framför folk.

På något sätt hålls den vettiga kulturkonsumerade publiken gisslan. De modiga valen görs inte. Det fortsätter att vara den stora lärdomen av denna sommar utanför sociala medier: Om man står lite utanför är det lättare att vakta på sig själv, på sin egen smak, på sitt eget sinne och sitt eget omdöme.

Credit – and pay! – where it is due

10 augusti, 2019 | 0 Kommentarer

Whenever I give a talk around my book ”On Finding”, I use an absolutely beautiful graphic production designed by Elin Eriksson with John Guthed’s amazing photography. Towards the end, I also use a little less than a minute of ”Where the streets have no name”, that U2 song that seems to be able to reach almost anyone, anywhere.

I just filed my report for use of copyrighted material. It is a simple thing to do; I get to use a wonderful piece of music, the songwriters get paid. I love the copyright system, it is a smart and beautiful invention to guarantee the rights for people who are able to create something that many of us love and want.

And, while we are on the subject? 

I almost exclusively get booked to do something along the lines of my strongest keynote, ”Seven ways to own the world”. But I would suggest to anyone: broaden your horizons! Let me talk about the digital revolution in a way more soulful way. Have me come talk around ”On Finding” instead. It will be as helpful – but it will touch you personally way more.

Håkan – igen!

9 augusti, 2019 | 0 Kommentarer

Läs alltid Håkan Lindgren.

Höstens planer

9 augusti, 2019 | 0 Kommentarer

När jag utsågs till ”Årets talare” i vintras hade jag nog främst räknat med en ökning i bokningsförfrågningarna i Sverige. Så blev det visserligen – men det stora rycket kom konstigt nog utomlands. Mycket tack vare den agent jag jobbar tätast med i London, han förstod genast hur han skulle använda priset.

Effekten har blivit att jag i höst har gig bokade i fem världsdelar. USA, Skottland, England, Sydafrika, Litauen, Nederländerna, Cypern, Norge, Malaysia, Brasilien… Under våren besökte jag Bahamas, Caymanöarna, England, Norge, Österrike, Nederländerna, Förenade Arabemiraten, Belgien, Tyskland och USA. Så det är sexton länder bokade hittills bara under 2019, att lägga till Sverige förstås, och så tidigare års jobb i Danmark, Finland, Lettland, Singapore, Spanien, Schweiz, Italien, Thailand, Indien och Island. 

Jag har en känsla av att det är hälsan snarare än efterfrågan som kommer att begränsa mig i detta. Eller… jag är säker på det.