Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

En nivå att stilla bedja om

7 februari, 2020 | 0 Kommentarer

Jag skrev en liten spalt om hela Zlatan-grejen häromdagen. Jag fick ett tjugotal reaktioner, och man kan säga att de som håller med mig om grundtesen (att MFF är en våt filt över staden och journalistiken och näringslivet) vann med 11-9.

De som inte höll med var i några fall intressanta och välartikulerade.

I några fall… not so much.

Men så är det. Sport väcker känslor, det är som det ska vara. Det var roligt att brevväxla lite med läsekretsen om grundfrågorna:

Varför drar just fotbollen till sig sådana där problem?

Och varför tror en del MFF-folk att de äger en man som representerade klubben för tjugo år sedan?

Det är inga dåliga frågor.

Jag fick dessuotm tips om att lyssna på en fotbollspodd som nyhetsjägaren Daniel Berglund gör tillsammans med en fotbollsreporter som heter Noa Bachner, och lyssnar på denne Noa Bachner gör jag kanske aningen hellre än att läsa honom. 

Det var häpnadsväckande så dryga de var, de där två, i sin poddinledning.

Jag trodde liksom att nivån skulle vara högre – men de ägnade sig åt några riktigt uppenbara medvetna missförstånd om sponsring och lokaljournalistik (försåvitt de inte är dumma i huvudet, men det finns det inget som tyder på) och det vanliga sekteristiska höhöandet om kultursidor och sport.

Blir man så trängt nervös när det ställs frågor om det egna bevakningsområdet… Ja, då sitter man nog lite väl nära sitt bevakningsområde. 

Sedan ska jag förstås gärna utdefinieras som just kulturskribent – att jag började som sportreporter och till och med har jobbat som nattredigerare på Expressens sportredaktion skulle väl chocka en och annan. Men faktum är ju att jag är sportnörd. Att jag har sett så mycket fotboll att hälften verkligen skulle vara nog. Mina fotbollskunskaper är alldeles tillräckliga. 

Och mina frågor är ännu inte besvarade.

Jag har en till, förresten:

Varför behövs det inte piketpoliser när det är simtävling, skid-SM, bandy, handboll, friidrottsmästerskap, basketderby eller fälttävlan?

Fotbollen och de journalister som bevakar fotboll tar inte sina kulturproblem på allvar. Men vem vet – det kanske kommer att hända i framtiden. Jag skickar den här länken till Berglund och Bachner, utan att avse att polemisera med dem, utan bara med en enkel önskan:

Diskutera de frågor som finns i den här texten. Strunta i vem som ställde dem och var de ställdes.

Talargalan – igen!

5 februari, 2020 | 0 Kommentarer

På väg hem från Stockholm alldeles för tidigt eftersom jag har en rutinundersökning på sjukhuset inbokad. 

I går, i natt: Talargalan i Stockholm. För ett år sedan såg det ut så här:

Nu har jag lämnat stafettpinnen vidare, och det gjorde jag så gärna. I de olika klasserna var det bara svinduktiga nominerade så långt ögat kunde nå, och när Christer Olsson, vinnare i herrklassen, tog emot sitt pris påpekade han hur speciell vår bransch är: hur generös den är, hur yrkestalare aldrig tycks missa en chans att hjälpa varann med råd och dåd.

Han har så otroligt rätt i det.

Och… det smärtar mig lite att säga det, men skillnaden mot den traditionella journalistiken är enorm. Det beror inte på att journalister är ogina typer, men vi är så skolade i kritiskt tänkande att vi ibland förvandlar ett kritiskt förhållningssätt med ett negativt förhållningssätt. Det är inte så konstigt, kanske. Men talare är nästan alltid extroverta typer som antingen vill utbilda eller underhålla eller beröra, och, viktigast av allt: deras research handlar oftare om framtiden än om det förgångna. 

Det är klart att det gör skillnad. Talargalan är årets roligaste fest, varenda gång.

Jag älskar dessutom att se hur talaryrket professionaliseras. I går var det inga kändisar som fick pris, bara superproffs, och när Kjell A Nordström fick ta emot hederspris för sina banbrytande insatser höll han ett kort och anspråkslöst tal som enkelt och koncist framhöll vårt bästa redskap: förberedelsen. Ni har sett bilder på hans fantastiska uppsättning ringar på manikyrskötta fingrar, eller höjt på ögonbrynen åt hans klädsel, och trott att han inte var the real deal?

Så otroligt fel i så fall.

Han hade för övrigt en magnifik läderjacka i går.

På middagen efteråt har jag skapat en tradition, en grej som verkligen bara går att göra precis där: jag väljer ut en kollega, företrädesvis någon som har någon av värdarna till bordet, och äskar tystnad i höjd med efterrätten, och ber den utvalda att hålla det traditionella tacktalet för maten, som god borgerlig tradition påkallar.

Men inga förberedelser. Den utpekade vet inte i förväg.

BARA på Talargalan har du en uppsättning middagsgäster som alla utan undantag fixar att få en sådan passning. I går gick den till Colin Moon, som är en levande legend. Jag kan inte förklara honom bra nog, han är… ett kapitel för sig.

Med en och en halv sekunds ställtid tog han scenen, och rev av ett improviserat tacktal på fem minuter som hade oss skrattandes i små små högar över borden.

Geni. Proffs.

Lisa sa efteråt: ”Han var så bra att det nästan verkade fejkat att han inte skulle ha vetat i förväg”. True that.

Sedan pratade jag med Colin en lång stund om hans nya liv som delvis pensionerad, med barnbarn nära och nya insikter om hur han vill leva och vem han vill vara. Varje minut var en lyx.

Christina Stielli ledde galan och var makalöst nedskruvat rolig. Christina Rickardsson insisterade på ett riktigt samtal när hon stannade vid vår bordsände i höjd med efterrätten, så fantastiskt klok och smart. Olof Röhlander och Maria Berghagen och Robert Karjel pratade om vad som kan vara livshotande, och hur man förhåller sig till det. Robert vet, han är bland annat helikopterpilot och en av landets mer erfarna militärer. Han har gjort många farliga saker i farliga lägen. När man träffar honom utstrålar han ett lättsamt vardagligt lugn. Han skulle kunna vara expert på skördetröskor eller skattejurist eller gymnasielärare precis lika gärna.

Stefan Hyttfors, kamrat och förebild, hann jag förstås prata med, liksom Anna Olin Kardell och Elin Eriksson, min viktigaste kollega, som producerar allt mitt grafiska material och dessutom driver fram innehåll. Och Ami Hemviken förstås. Och Beata Wickbom. Och Johnny Sundin. Och Tobias Karlsson, som kvällen före hade tagit storslam på QX-galan. Och Katarina Blom och hennes man Per, som Lisa och jag på natten blev stående och pratade barnnamn och föräldraskap med medan vi höll på att frysa ihjäl, men det var för roligt att prata för att sluta genast. Och alla dessa vänliga skickliga medarbetare på agenturen Talarforum. Och många många andra. Årets roligaste fest. Världens finaste kollegor.

Mattan är röd, hennes skor är röda, men mina skosnören är orange.

Välförtjänt

5 februari, 2020 | 0 Kommentarer

Ser att Dagens Nyheter har delat ut Dagens Nyheters kritikerpris till kritiker i Dagens Nyheter, och att detta denna gång har gått till Leif Zern, mycket välförtjänt. Leif Zern är liksom samtliga tidigare pristagare utom en kritiker i Dagens Nyheter. Dagens Nyheters redaktion sitter i juryn, samt en före detta medlem av samma redaktion.

Utvecklade mina tankar om detta i en liten spalt för ett år sedan, som ändå – på grund av årets absolut oomtvistligt välförtjänta vinnare – kanske inte har riktigt samma relevans.

My first day as an official hasbeen!

4 februari, 2020 | 0 Kommentarer

My wife Lisa and I are soon in Stockholm, to party ALL night at the annual speakers’ award gala. I won last year, and I am proud and excited to pass the Speaker of the Year torch tonight – I have seen several of the nominees live, and I know that they all are absolute kick ass speakers. (And yes, I am still waiting for a much needed liver transplant, which hopefully will take place soon. But… if it can wait until midnight, I’d be grateful!)

Martina Montelius!

4 februari, 2020 | 0 Kommentarer

Utmärkt bra i Expressen Kultur, som innehåller många läsvärda texter varje vecka.

Zlatan och Malmö

3 februari, 2020 | 0 Kommentarer

Jag satt på händerna i det längsta för att inte säga mer om detta, men… det var en sak som ändå behövde sägas. Så jag sa den. Håller mig borta från MFF:s matcher i fortsättningen, men… det blir ingen uppoffring, det gör jag ju ändå.

Benke kan än

2 februari, 2020 | 2 Kommentarer

I dag är Bengt Ohlsson läsvärd. Han är det nästan varje gång. Stilistik, är svaret på frågan varför.

Och nej, lunchen ägde förstås inte rum

31 januari, 2020 | 0 Kommentarer

Jag åt lunch med en vän för att diskutera Åsa Beckmans senaste DN-krönika om hur män är.

Hon apostroferar alltid hela samhället, kollektivt, och har gjort det så ofta och med så hög läsbarhet att krönikorna samlats i boken ”Väninnekören” (Brombergs). Det börjar med en lunchande vän, vars dåliga erfarenhet av sitt jobb eller sitt äktenskap på pricken beskriver hela den mänskliga existensen. 

Män bör sluta vara avundsjuka på sina livskamrater, läser vi, och det håller vi så klart med om. Tidigare har vi läst att män borde ställa frågor till kvinnor eftersom de inte gör det, med mycket mera. Självklart.

Min vän och jag gillar Åsa Beckmans texter och tycker inte sällan att de sätter fingret på något, så vi läste och funderade, och sedan frågade vi runt – vi frågade rätt många kvinnor vi känner. 

Men! Få verkade känna igen sig! Inte många i våra kretsar verkar ha gift sig med en grobian som inte uppskattar sin frus framgångar, ingen lever med någon som skiter i hennes åsikter.

Åsa Beckman har alltså i stort sett fel i sina observationer.

Nej. Vänta. Det går ju inte. Så här kan man inte skriva i en krönika. Så anekdotisk bevisföring när man gör anspråk på att beskriva generella fenomen… Det är ju totalt ohållbart. Det är klart att Åsa Beckman ofta har rätt.

Det är bara när analysen går åt motsatt håll – med udden mot män alltså – som den metoden är accepterad.

Och det är klart att vi som tror att Åsa Beckman oftast har rätt skulle kunna göra det förväntade: vi skulle kunna spela med, och inte bråka om formerna för diskussionen. Men vi är män, vi håller alla på att lära oss att ställa frågor, inte bara till kvinnor, utan också till deras texter.

En sårad kultur

29 januari, 2020 | 0 Kommentarer

Loggar in på lite sociala medier. Loggar ut.

Giftet har kanske snart gått ur kroppen. Koncentrationsförmågan djupnar igen. Människor som jag har följt utan att känna, ett slags seriefigurer som har fått ta för stor plats i mitt liv, sjunker undan. Jag glömmer att de finns. Poddsnubbars ord anses plötsligt relevanta för samhället och kulturen, samtidigt som nästan ingen läser Jerker Virdborg för att träna sin empati eller Rebecka Kärde för att träna sin textanalys. Det blir ingen bra kultur av det. Att använda sociala medier mindre är ett bra sätt att återta seriöst läsande, skrivande och tänkande.

Men! Jag ser också bra saker! Som att folk reagerar på att den trevlige gamängen Jens Ganman utses till Årets svensk, det är bra att folk reagerar på det. Hans grova generaliseringar och yxiga humor har givetvis inte lämnat några bestående positiva avtryck i svensk offentlighet. Men Johan Hakelius – chef på tidningen Fokus som delar ut utmärkelsen – fortsätter folk att ta på allvar, ni vet han som viftade bort svenska nazister som inget särskilt att bry sig om, och därmed skrev ut sig ur seriös svensk debatt. 

Det kom en ny rapport bara häromdagen, som visar att antisemitismen är ett fortsatt betydande problem. Bara någon som sätter tom provokation före all seriositet kan skriva som Hakelius allt oftare gör.

Jag undrar så vad som händer med vissa tänkares överjag. Den där härliga gamla mänskliga kompassen, omdömet, den demokratiska instinkten, den konservativa grunduppfattningen att genuin sakkunskap går före känslouttryck. Det måste ju kännas någonstans, när man går över gamla gränser? Det måste ju finnas stunder av tvivel? Hur ser till exempel den sympatiske PM Nilsson sig i spegeln numera? Historien kommer att visa att han och hans tidning gjorde avgörande insatser för att få svensk borgerlighet att acceptera ett parti marinerat i rasism, företrätt av en ändlös parad grobianer som måste sitta på händerna för att inte råka göra Hitlerhälsning.

Är det den insatsen man vill ha gjort? Är det just detta som man vill ska bli ens eftermäle?

Jag har syskonbarn med mörkt hår och utländskt klingande efternamn. 

Jag har en gudson som är homosexuell. 

Jag är ingift i en släkt som innehåller åtminstone tre olika världsreligioner och företrädare för runt tio länder.

Tror ni att jag tänker ge mig lättvindigt? 

Det är avvikarna som de vill åt, de som talar om åsiktskorridorer. För en sverigedemokrat är det alltid massinvandring. För en sverigedemokrat är den homosexuelle alltid suspekt, och den som inte i god svensk ordning går i kyrkan en gång om året är teologiskt opålitlig. 

Det går att ställa sig i vägen för denna gränslösa provinsiella dumhet. 

För en person som vill destabilisera landet för att skaffa sig skäl att stoppa de mörkhyade från att komma hit så är all brottslighet alltid rekordhög, trots att all forskning visar att den inte är det. 

Läs på. Tala ur övertygelse. Ställ er i vägen för dumheterna. Prova, så får ni se. Det går.

Nyhetsbrev under produktion

27 januari, 2020 | 0 Kommentarer

Den som önskar bli prenumerant på mitt månatliga nyhetsbrev lämnar förslagsvis en kommentar och ger mig på så vis en mejladress! Det utkommer den förste i varje månad, och det är lika enkelt att avprenumerera för den som ledsnar…

Allra bäst: Använd formuläret här.