Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

En macka med tomat, hur svårt kan det vara?

24 juli, 2020 | 0 Kommentarer

The New York Times lägger ribban där den ska ligga. Nu är det säsong! Äntligen!

Man får välja

23 juli, 2020 | 0 Kommentarer

En gång erbjöds jag att skriva i nättidskriften Kvartal. Jag tackade nej med hänvisning till de personer som är tongivande för hur Kvartal finansieras och styrs – som den här mannen. Jag jobbar inte för honom, så enkelt är det.

Nu lyssnade jag på den högt ansedde kollegan Ola Wong i P1:s ”Sommar”, som på ett ovanligt intelligent och analytiskt sätt ägnade sitt program åt att prata om åsiktskorridorer. Han jobbar själv på Kvartal numera, en tidskrift som bitvis har varit besatt av migrationsfrågan och har ett redaktionsråd som… tja, det består inte precis av Karl Marx, om man säger så.

Ola Wong blev för några år sedan så bekymrad över åsiktskorridoren att han akut fick söka psykvård, vilket han pratar om öppenhjärtigt i sitt mycket hörvärda program.

Jag verkade vid samma tid i samma miljöer. Jag såg inte vad han såg. Jag sökte inte akut psykvård. Var det då jag eller han som hade vanföreställningar?

Jag vet inte. Jag hoppas att jag kanske var lite naiv och missade en del. Jag hoppas att han sökte och fick hjälp av goda skäl – men att dessa skäl inte bara var externa. Det vore så otroligt skönt och svenskt om sanningen hade den sortens nyanser i detta fall.

Nå. Ola Wong är i vart fall inte förhindrad att säga något alls. Men! Han är, inte nu och inte då, fredad från kritik och invändningar, och i det där radioprogrammet hör jag ju klangen från det där gamla vanliga, luttrad som jag är, något som kanske kan sammanfattas som ”om jag inte OEMOTSAGD får säga att invandringen är ett jätteproblem för Sverige, då har Sverige ett enormt problem, särskilt eftersom jag ju uppenbart sitter inne på en bättre sanning”.

Kanske är jag lite orättvis nu, för jag hör att Ola Wong menar väl och gör allt han kan för att freda sin intellektuella sfär, hederlighet och analys. Men jag måste ju vara observant på mig själv också. Jag kanske bara lider av den där åsiktskorridoren, som gör att jag absolut inte får säga att offerkofteretorik om åsiktskorridoren är gravt överdriven och propagandistisk, och i allt väsentligt finns till för att bana väg för en borgerlighet som inkluderar SD och för en åtstramad migration.

Samma sak som är Kvartals raison d’être, lustigt nog.

Om, yet again

22 juli, 2020 | 0 Kommentarer

Just always read Om Malik.

Rerun: a newsletter

21 juli, 2020 | 0 Kommentarer

I have been putting out links to some of my previous newsletters, and you people seem to like it! Here is another. Please read, and please consider subscribing!

Yes, Nicolas!

20 juli, 2020 | 0 Kommentarer

Mina kolleger rapporterar om en fyraårig gosse som har fått ett nytt hjärta – tack vare förkrossade men kloka föräldrar någon annanstans i världen som har förlorat sitt barn. Vid en lyckad donation kan en enda avliden rädda upp till åtta andra människor.

Tänk: tacksamheten som Nicolas föräldrar känner, gånger åtta.

Pojken var döende. Nu leker han kurragömma under sin säng.

Skriv upp er som organdonatorer, era barn också. Fatta beslutet i dag, när ni kan prata om det i lugn och ro – inte den dagen då ni måste bestämma inom någon timme. Sannolikt inträffar det aldrig i era liv. Men om? Då kan ni rädda pojkar Nicolas.

Romankonsten reducerad till centrallyrik

19 juli, 2020 | 0 Kommentarer

Det är med tacksamhet jag läser Kjell Espmark i Svenska Dagbladet, och tidigare Zadie Smith i The New Yorker, om rätten för romanförfattare att hitta på.

Men… är den rätten alltså ifrågasatt?

Ja, det kan ni slå er i backen på. Det anses numera, här och där, ofint eller direkt olämpligt att skriva om en vit mans erfarenheter om man själv är svart. Och det anses fel att använda en del kulturuttryck om man själv inte har just den kulturella bakgrunden. Det tar sig till och med in i matkulturen – jag har sett en Youtube-kock be om ursäkt för att han lagade ett indiskt anstruket recept, trots att han är amerikan.

När man ställs inför ett så konstruerat problem, en så uppenbar dumhet, är det som svårast att hitta argumenten. Kjell Espmark, med mer än ett halvsekel i påhittandets tjänst, måste ju ändå ha känt sig lite häpet desorienterad i samtiden, innan han gjorde jobbet så förtjänstfullt som han gjorde: Ska jag verkligen behöva skriva en lång essä i Svenska Dagbladet till försvar för min rätt att hitta på?

Så länge du måste vara kvinna för att skriva en kvinnas röst, eller gammal för att i första person beskriva åldrande, så är romankonsten reducerad till centrallyrik.

Dessutom blir det omöjligt att berätta om hur det känns att dö i cancer. Alla som har gjort det är nämligen förhindrade att lämna manus.

Sommarläsning: Hjärtat är bara en muskel

18 juli, 2020 | 0 Kommentarer

Råkar läsa DN-kollegan Kristofer Ahlströms fina roman ”Hjärtat är bara en muskel” på en eftermiddag i en solig trädgård på Gotland – där den delvis utspelar sig. Tankarna går till David Nicholls ”En dag”, av flera skäl, och jag tänker på författarens röst och språk mer än på storyn. Han verkar ha en författarsjäl på så vis att jag tror att han skriver för romankonstens skull, för språkets. Det är där bensinen finns.

Den är tre år gammal nu, men om du nån gång står framför en bokhylla och tar något på måfå att läsa, och det råkar vara den här – kör.

Eget ansvar

17 juli, 2020 | 0 Kommentarer

En organisationsexpert vid namn Anders Rydell skrev en underbar debattartikel i Sydsvenskan i helgen som gick.

Han sätter fingret på något helt centralt i samtidens syn på arbete och på arbetsplatsens funktion.

Alldeles för många gånger har jag lyssnat på bekanta som har beklagat sig över en det ena, en det andra på jobbet. Och ofta tänkt: men vänta nu? Vems fel är det? Finns det någon del i detta som du har ansvar för själv? Hur tänker du dig att din arbetsgivare med kanske sju anställda ska ha råd att ordna x, y och z åt dig?

Rydell skriver bland annat: ”Medarbetarens inställning verkar vara att konflikter är farliga, förbjudna och sjukskrivningsgrundande, och framför allt andras fel. Onyanserat dömer medarbetare ut sina kollegor eller chefer som rasister, maktmissbrukare och mobbare. Sjukskrivningen blir ett skydd från en ondskefull värld.”

Visst, IT-avdelningen har infört ett nytt system som alla ska använda och som alla initialt hatar – men har du funderat på varför? Vilken är sannolikheten att du inte ser helheten, eller bara är irriterad för att du inte vill lära dig? (Glöm aldrig att Svenska journalistförbundet här och där lyckades förhandla fram RÄTTEN för reportrar att fortsätta använda skrivmaskin när datorerna kom.)

Lite är det som när medelgoda journalister som aldrig har lyckats få ett jobb talar om branschens cyniska utnyttjande av dem. De har en stor och viktig poäng – men har de funderat på om de är på rätt plats i livet? Borde de kanske ha valt ett annat yrke än ett där hälften av anställningarna har försvunnit inom loppet av ett årtionde? Är det för sent att byta? Om du har valt att bli något så oerhört konkurrensutsatt som skådespelare för att få lyxen att arbeta med något som roar dig, så får du betala ett pris för det – nämligen svårigheten att försörja sig under samma former som en lärare eller revisor kan. Du valde det.

Eller – låt oss ta det mest kontroversiella exemplet då – när människor, män som kvinnor, skyller personliga relationella misslyckanden på hur kvinnor ”är” eller hur män ”är”. Jaha, så du tycker att din flickvän har en tendens att vara dryg och elak ibland – men gjorde du din research? Hur pratar hon med sina föräldrar? Jaha, så du tycker att din pojkvän aldrig städar av patriarkala skäl – men gjorde du din research? Såg inte hans studentrum ut som ett råttbo?

Samma dag som Anders Rydells artikel publicerades hade Svenska Dagbladet på ettan till sin kulturdel ett idolporträtt, fotografiskt nästan som en ikonbild, av sociologen Roland Paulsen, han som gjorde succé med att säga att detta med att jobba saknar mening på det hela taget. Slående.

Det bästa jag har gjort på en scen

16 juli, 2020 | 0 Kommentarer

Nu var den här föreställningen främst till för oss som fyllde Lunds stadsteater i december, vi hade inte några särskilda tankar på tv-produktion just då. Men eftersom de rörliga bilderna blev bra så hade jag hoppats på fler visningar än den har fått. Jag har aldrig gjort något bättre, eller viktigare. Se den. Och registrera dig själv och dina barn i Donationsregistret.

Zeh you later

15 juli, 2020 | 0 Kommentarer

Det är mer än ett decennium sedan jag intervjuade Juli Zeh. Då var hon utan överdrift en av världens mest intressanta och lovande författare. Hennes intelligens var i recensioner och bland litteraturnördar något man talade om särskilt, mer än hennes ärende, mer än hennes stilistik.

I vintras började jag läsa den senaste boken som finns på svenska ”Tomma hjärtan”, men blev avbruten. Först nu blev det tid att läsa klart.

Juli Zeh är inte en författare som har utmärkts av värme, och kanske är ”Tomma hjärtan” därför ett så bra exempel på hur hennes författarskap är uppbyggt. En storslagen romanidé – en terapiverksamhet som botar deprimerade, men som lämnar över de svåraste obotliga fallen till dem som vill organisera terrordåd medelst självmordsbombare – vävs samman med en glädjelös satir över samtidens idioti och Tysklands korta historiska minne av totalitarism.

Så väldigt smart, så väldigt väl konstruerat. 

Det kan man visserligen säga om Ian McEwans böcker också, men hans insikter i den mänskliga naturen och hans lakoniska humor gör att hans nivå blir en annan. Den starkaste känsla ”Tomma hjärtan” ger mig är den av att vara medveten om att jag sitter och läser en roman. 

”Ah, jag har tröttnat”, avfärdade en mycket läsvan kompis när vi pratade om Zeh härförleden, och kanske är det så enkelt för mig också.