En vanlig dag i vargavintern, det är väl ytterst osäkert om jag kommer att lyckas återvända från Norrköping med draghundarnas liv i behåll, men sådana har ju slaktats på köldens altare förr. Jag får någon sorts fullständigt irrelevant reklam och avregistrerar mig och deras system är sådant att det liksom avslöjar vad mejllistan heter: ”Influencers Sweden”. Eftersom jag inte magiskt kan göra detta osett så vill jag nu klösa ut mina ögon. Kan jag bara få säga detta en gång för alla: böcker för recension skickas bäst till tidningsredaktioner, inte enskilda individer, och alla som försöker flytta på gränserna för normal konsumentjournalistik och kulturjournalistik kommer på sikt göra både journalistiken och de kommersiella ambitionerna en björntjänst av grizzlystorlek. Och vad mer, jo, jag funderar på detta mantralika mässande om mediers historiska ”mörkande” av invandringens kostnader, som några tongivande medieprofiler har ägnat mycket kraft åt på sistone, jag minns särskilt en ledarskribent som var så självkritisk och ordrik i detta ärende att hon närmast landade i slutsatsen att hon inte går att lita på alls. Fascinerande. Jag har ju nämligen under mitt kvartssekel i denna bransch aldrig sett, märkt, hört talas om eller på annat sätt noterat detta fenomen, det vill säga fenomenet ”kanske bäst att inte skriva om invandringen, det kan få dumma effekter”. Eller jo, förresten, kanske ändå, i ett fall: Sverigedemokraterna. Detta parti har sannerligen underbevakats de senaste tjugo åren. Alla vet ju att inga andra partier skulle komma undan så lättvindigt med så osannolika grejer som sker i Sverigedemokraterna varje vecka. Undrar varför svenska medier överlag är så toleranta mot just SD, varför det i det längsta var enskilda sakkunniga reportrars roll att skildra partiet medan andra inte brydde sig. Får kontemplera detta ihop med mina draghundar från Statens järnvägar, som jag förresten försökte ringa i går för att göra en lite speciell bokning, inte hundarna alltså, utan järnvägarna. Efter 49 minuter gav jag upp, och då hade jag ändå placerats i priokö. Jag säger det för miljonte gången: digitalisering, robotisering, gör-det-självifiering av service är bra för sådär 80 procent av befolkningen. Ett digitaldemokratiskt samhälle ser till att ha lösningar som verkligen fungerar även för de äldsta, även för dem som inte rör sig över digitala prylar med samma bekvämlighet som de flesta av oss. Man måste fortfarande kunna ringa till SJ. Ok, nu var det inget mer, återgå.
