Med anledning av Sven-Harry Karlssons bortgång publicerar jag en intervju med honom från 2011. Den ingick i en artikelserie om mecenatskap, som jag vill hävda var profetisk.
***
Vad händer, konkret, med den konstnär som är beroende av en mecenat?
Det finns historiska exempel i mängd. Konstnärer som gödslade med religiösa motiv gjorde det eftersom kyrkan betalade. Konstnärer som målade smickrande fursteporträtt skapade sällan betydande konst, men de höll mannen med vit peruk och läderbörs nöjd och glad.
Till vad översätts det i vår tid? Produktplaceringar i låttexter. Denna granskning av vapenindustrin görs i samarbete med Svenska Freds.
Den danska dagstidningen Politiken diskuterar en sådan modell öppet: Den som vill skulle – men utan alltför detaljerade specifikationer – kunna beställa och själv betala för en journalistisk djupgranskning av person, firma eller fenomen. Kanske är det inte på allvar. Kanske ska man läsa den avlidne chefredaktören Tøger Seidenfadens utspel som politik, ett slags varning: Ni kommer att sakna oss när vi är borta. Så här blir det om inte kollektivet tar ansvar för att betala.
Optimisten säger nu: Vi kommer att hitta bättre vägar. Vi kommer inte att låta oss nöja med att det ser ut på det viset.
Pessimisten säger att vi får en skitkultur.
De medier som nyttjaren inte betalar för är ofta nedlusade med oprecis reklam och sponsrade av tveksamma avsändare. De saknar egen prägel och egna idéer. Precis så riskerar det att bli med andra kulturyttringar också, av ett centralt skäl:
Bara den som har råd, hittar råd, kommer att kunna skapa musik som han eller hon vill. Bara den som har en mecenat kan strunta i annonsörer, strunta i att ha reklam på sin hemsida, strunta i att ha enorma reklamskyltar uppsatta på sina spelningar.
Vi riskerar att få en kultur där bara de rika kan ha integritet. De rika, och så amatörerna förstås, som har sin försörjning från annat håll. Och vad händer med en författare eller en kompositör som kan ägna två timmar om dagen i stället för åtta åt sitt skapande? Hon eller han blir sämre.
Politiskt kan det nu vara viktigt att särskilja sponsorskap och mecenatskap. En sponsor ser en kort och direkt vinst, för sitt företags räkning. Gör en reklaminvestering.
Mecenaten engagerar sig utan egen vinning.
Är det vad Sven-Harry Karlsson, byggmästaren från Lund, har gjort?
I Vasaparken i Stockholm, mycket nära Sabbatsbergs sjukhus, har han låtit uppföra en konsthall som heter ”Sven-Harrys”.
Han visar mig runt en lördag förmiddag. Stolt och glad, och med rätta. Huset, ritat av Anna Höglund som ingår i stjärnarkitekten Gert Wingårdhs personal, är fantastiskt. Det strålar och prålar med sin mässingsfasad, och glittret går igen i kakelfogen på toaletterna.
Som ett hemligt hus på takvåningen ligger museidelen. Den är en exakt kopia på Sven-Harry Karlssons bostad ute på Lidingö, eftersom varje konstverk då kan hängas på samma sätt, efter en modell som Sven-Harry har funderat på i trettio års tid.
Karlsson på taket, i ett litet hus ovanpå ett hus i Vasastan. Det är som i sagan.
Han visar detaljerna i huskonstruktionen med samma detaljintresse som han förevisar Lars Kleens skulpturer.
– Fasaden kommer visserligen att behöva en del underhåll, men mässing är ju bra på det viset. Det räcker att man skickar upp lite ungdomar med Häxans polermedel, säger Sven-Harry Karlsson med ett av sina plötsliga skratt.
– För min del började det med konstsamlingen. Jag insåg att jag hade något speciellt när museer började rycka i mig för att komma åt den. Så gradvis förstod jag väl att detta, det skulle jag ju kunna göra något rejält av.
150 miljoner kronor har det kostat, huset, och stiftelsen som ska driva den har fått ännu mer. Sven-Harry Karlsson klappar mig vänligt på axeln när jag frågar hur mycket pengar han har, och konstaterar bara att det mesta nu är bortgivet. Liksom det mesta av den egna konstsamlingen.
Sven-Harry Karlssons hus öppnar officiellt i december, när han fyller 80 år. Han har inte bott i Skåne sedan femtiotalet, men hans milda lundensiska är intakt.
– Jag hade en farbror som jag gillade mycket. Tänk om jag hade kommit hem till honom och brutit på stockholmska, då hade han ju trott att jag har blivit högfärdig!
Det nya konsthallshuset inrymmer också bostäder, och tanken är att hyrorna från lägenheterna ska kunna bekosta konsthallen på sikt.
– Men jag kan ju inte styra över framtiden. Det gäller att hitta personer som kan både konst och ekonomi, det är sällan som samma personer kan det. Fredrik Roos gjorde ju det felet med Rooseum att han donerade en påse pengar. Det kan konstfolket inte klara riktigt. Jag har gett dem en affärsmodell här i stället.
Sven-Harry Karlsson tror dessutom på huset i sig självt. Om det är bra nog kommer någon att ta hand om det.
– Vad skulle man annars använda en sådan här byggnad till? En speceriaffär!?
Sven-Harry Karlsson gillar inte girigheten i samhället, säger att han är ”kraftigt emot” den.
– Och ska vi bli av med krig och vapentillverkning och hela den skiten, då måste vi försöka få in människorna i kulturlivet.
Så där har vi hans politik. Generositet, humanism genom kultur. Och egen odödlighet?
Det kommer ett sådant där plötsligt skratt igen:
– Man kan ju alltid hoppas!
