Jag är med om häftiga dagar. Min bok ”Två pojkar” hyllas i alla tonarter, på ett sätt som jag absolut aldrig hade kunnat hoppas på.
Svårigheter med det? En sak finns det faktiskt: man bör inte låta andra personer ensamt och fullt ut få avgöra om den egna insatsen är bra eller dålig. Man måste förstå sina resultat både inifrån och utifrån. Annars tappar man bort sig själv som författare – och jag tror att det gäller i andra yrken också. Kanske är det en tanke att ha med sig, i mätbarhetens tid.
Men med det sagt, här kommer några citat från de senaste dagarnas recensioner. Samt en bild på Henrik och mig när vi överdrivet noga organiserade min lillasysters barnkalas. Bilden är tagen drygt ett år innan han dog.
”Den klara prosan, det återhållsamma språket får mig stundtals att tänka på de riktigt namnkunniga i genren, som Joan Didion eller Jenny Diski”. (SDS)
”Och så vi andra som söker en litteratur som är något annat än underhållning, autofiktiva excesser eller experimentprosa i åstundan av de fina priserna. Vi som vet att litteratur kan vara så mycket mer.” (SvD)
”Bokens tonfall är lätt, nästan kåserande. Det är nog därför den drabbar så hårt. Läsaren luras att sänka garden, och så kommer den här och var, när man minst anar det: den vanvettiga sorgen över Henrik.” (GP)
