I förrgår firade vi Patrik Svenssons så omtalade debut ”Ålevangeliet” på en alldeles särskild uteservering i Malmö. Förläggaren Daniel Sandström ställde några frågor, Patriks livskamrat Hanna höll ett kort och fint tal, Patriks syster var rörd, och jag pratade med Patriks mamma som jag inte har träffat förut. Hon var så stolt. Och många av mina fina kloka kolleger var också där.
Jag håller ofta tal. Jag gillar att göra det, men jag gillar också att det görs. Jag tycker om när duktiga och bra personer får ordentligt med beröm och hyllningar, när de har gjort något storartat eller fyller år eller gifter sig. Man ska inte hålla igen då. Man ska inte låta sig bli malmöitiskt distanserad, eller ha lundensisk sidoblick, man ska bara tala ogarderat.
Det blev liksom inte av den här gången. Men här är vad jag ju, givetvis, borde ha sagt:
Att Patrik är en person som alla som har jobbat bredvid honom tycker om. Att Patrik är snäll. Att Patrik är anspråkslös in i märgen. Att Patrik är rolig. Att Patrik skriver bättre än nästan alla andra och ytterst sällan dissar ens usla texter. Att han är en varm person med en kompass att avundas. Att han är omgiven av människor som utan reservationer och med uppsluppet jubel ser honom få vara med om det han är med om nu, och att detta är ett kvitto på vem han är.
Jag gav honom en låda med sex olika kålsorter. Kålevangeliet. Jag skrev på kortet att jag bad om ursäkt, men att jag är från Göteborg och har vissa vitsplikter. Jag försökte berätta för en kompis i USA om varför jag tog med just kål. ”Well you see in Sveden cabbage rhymes with eel, and all these vegetables have the word cabbage in them, so it is called flower cabbage and not cauliflower, so that’s why this is a really funny joke”.
Hon sa med en röst som man använder när man talar med små barn eller vansinniga personer: ”I guess you sort of had to be there?”
Ja, det hade hon ju rätt i, när man talar om hur det var i söndags: Man behövde verkligen vara där.
Gör nu er själva tjänsten och läs ”Ålevangeliet”.
