Läget är historiskt, säger Ebba Busch-Thor. Hon har så rätt: Ska den rimliga svenska borgerligheten, den som alltid har klarat att hålla rent till höger, sluta med det? Ska Kristdemokraterna strunta i sin kristna värdegrund? Ska dessa gigantiska kameler – motståndet mot EU, gullandet med totalitära krafter, den exempellösa och aldrig upphörande rasismen, ni vet hur partiet där borta är, ni känner dem vid det här laget – sväljas för att kunna sila några mygg märkta ”jobbskatteavdrag” eller ”försvarsutgifter”?

Det är många som tycker det. Många personer på den borgerliga sidan som jag dessvärre tappar respekten för i rasande fart. De finns på ledarsidor och i politiska partier. De hatar sossar och skatter så mycket att de hellre släpper in Sverigedemokraterna med allt vad det innebär. De kämpar allt de kan för att hitta ett språk för det – GP:s ledarsida, Dagens Industris ledarsida – men de kan försöka kladda läppstift på grisen hur mycket de vill.

Det är ändå en gris.

Alliansen finns inte mer. Det finns en enkel men tydlig åsiktsskillnad: antingen avskyr man S mest, eller så avskyr man SD mest. Det är bara att välja.

Är det så att man egentligen avskyr SD mer, men väljer det ändå, så väljer man det av rena maktskäl. Det är det värsta, det mänskligt och politiskt lägsta. Det är där de ställer sig, debattörerna, representanterna. Det finns ju ingen anledning att jag namedroppar dem, de droppar in i mitt huvud ändå, och jag kommer aldrig att glömma dem, och aldrig mer att lita på dem i politiska sammanhang. Så lite krävdes för att de skulle förlora sin värderingskompass.

Jag tror jag måste slå ett slag för rimligheten. Här kommer det:

Journalisten Per Brinkemo som jag inte känner (men träffade en gång för inte så länge sedan och i dag la till på Facebook) har djupstuderat hur samhällsstrukturer i nordöstra Afrika fungerar. I korthet: han vet en del om hur klaner är organiserade, och varför de ibland är viktigare för en del människor än andra samhällsstrukturer.

Kan man kritisera Per Brinkemos yrkesgärning? Det kan man väl kanske göra. Jag har läst honom för lite för att kunna säga varken det ena eller andra. Men det är uppenbart att hans mest vildsinta kritiker tycker att han använder för svepande metoder och drar för stora slutsatser – att allt som vi inte förstår från Somalia kan förklaras med klanvälde, ungefär, och därför måste alltså Brinkemo vara om inte direkt rasist så i alla fall lite skum. Hans mest vildsinta försvarare, å andra sidan, tycker att han har rätt i allt, och tar hans kunskaper gisslan för att kunna säga: ”titta på somalierna, såna kan vi aldrig ha i Sverige”.

I rimlighetens namn är inget av detta rätt.

Per Brinkemo är en maktfaktor på så vis att han är en av väldigt få experter på en sakfråga med stor politisk laddning. Det gör att hans ord får väldigt hög specifik vikt. Han måste alltså vara försiktig – han har ju konkret makt. Han har fått massivt stöd ibland, någon gång på ett sätt som jag uppfattade som jättekonstigt, när en kompis/kollega till Brinkemo ville liksom försvara honom med ett reportage i Uppdrag Granskning. Han har också fått massiv kritik, och det är egentligen mest därför jag skriver det här:

Aftonbladets recension av hans senaste bok är ett uselt stycke kulturkritik, och den misstänkliggör författaren på ett sätt som inte riktigt verkar motiverat, för att uttrycka det artigt. Man skulle ju kunna ha gett sig på att diskutera innehållet med kyla och precision i stället, om man hade velat det.

Så här är mitt förslag:

Mittåt! Vankelmod! Å ena sidan! Å andra sidan! Djupandas, hela världen! Det kan komma som en revolutionerande tanke för både tokhöger och knasvänster, men hör nu ordet från en mittenextremist: Per Brinkemo är inte Gud! Per Brinkemo är inte Satan!

Känslan av att vara i rörelse blir bara mer och mer gåtfull. Ja, det här är en massa introvert flum, läs något annat, jag skriver det för att sortera lite bara. Lite konstig blir jag av det här yrkeslivet, och jag ser det genom hur mycket plats logistiken tar, hur mycket jag plötsligt vet om platser som jag verkligen helst inte vill ägna en endaste sekunds tanke. Men om jag börjar nysta i det så blir det ett helt universum.

Jag älskar vissa platser och hatar andra. Jag älskar vissa resekänslor och hatar andra. Jag älskar X2000. Det är hemma för mig. Den susande monotona tystnaden, tågvärdarna som alltid hoppar över ”och” när de säger att de säger att de serverar ”varma och kalla drycker” i bistron. De säger så. ”Varma kalla drycker”. Det vill man ju inte ha, tänker jag varje gång, en varm kall dryck.

Jag gillar verkligen inte Gardermoen. Det är egentligen en jättebra flygplats, jag förstår inte varför jag vantrivs där. Man kan passera till gaterna utan att tvingas igenom någon förnedrande idiotshoppingzon. (Till skillnad från på Kastrup, som nu senast har byggts om på vägen in till B-gaterna så att vägen blir LÄNGRE att gå, men nån affär hamnar bra i blickfånget i stället. De hatar oss passagerare nu, och vi hatar tillbaks.) Loungen på Gardermoen är SAS enda bra lounge. Snabb förbindelse till city som kostar rimligt mycket, en hundralapp mindre än Arlanda Express, och då är det ändå Norge.

Arlanda Express är ett så vansinnigt rån; historien om hur staten bara gav bort det och hur det sedan blev sämre för kunderna på grund av vansinniga överpriser… jag blir galen. Kan bidra till varför jag avskyr Arlanda, jag avskyr Arlanda så väldigt, denna medium size dog och dess big dog attitude, den beskäftiga uppsynen på alldeles för många i den väldigt random kollektionen av kända och halvkända, meriterade och omeriterade, som liksom ska utgöra ett stockholmskt ”vi” när man står och väntar på bagage i terminal fem… Brr. Arlanda personifierar mäklare som kallar Sveavägen ”Midtown”. Mörker.

Och jag avskyr att packa. Sådär halv tio på kvällen före en resdag då jag ska vara borta ett litet tag, och gå upp jättetidigt, vad håller jag på med, missa flera dagar med de där ungarna och den där livskamraten, jag är verkligen helst med dem hela tiden, men så ska jag ändå packa och iväg, och räkna upp rätt antal tabletter av rätt mediciner och lägga i små plastfickor med draglås. Och hålla PÅ. Och sen är det ändå så skönt att kliva på tåget. Att ha den där känslan av luft och rymd uppåt och framåt. Men att komma hem sen då, är det en schlager, nej, de första kanske tolv timmarna känner jag mig ofta alienerad, jag måste ställa in frekvensen på barnen igen, känner att väggarna kryper inpå lite… och så efter tolv timmar slår det om helt och jag vill aldrig nånsin lämna vårt kök igen.

Jag har med mig egna tepåsar från tehuset Java. Alltid. Jag har druckit mig igenom hela sortimentet, då och då går jag dit och köper femtio påsar av mina favoritsmaker, de packar själva. Det gör så enorm skillnad, varje kopp Yellow Label eller Twinings jag inte dricker förlänger mitt liv med flera minuter.

Jag har infört en tekniknecessär, det är det bästa den här säsongen, en liten svart necessärstor påse med dragkedja. Innehåller några adaptrar, fjärrkontroll, visitkort, extra batterier, två pålitliga boksigneringspennor, ett par extra hörlurar. Jag tänker aldrig efter, jag bara tar med mig den. Den är liten och nätt. Och så en sak till: efter att vi tog hela vår lägenhet i anspråk – vi har flera mindre lägenheter sammanbyggda till en stor – så kunde våra tjejer börja använda ett annat badrum, och vi behövde inte längre tränga ihop oss alla fem i ett ganska litet. Det uppstod plötsligt två nya tomma hyllor till mig, nästan ett helt litet väggskåp, och det har jag inrett som vore jag en psykopatisk pedant. Här finns enbart mina resegrejer, perfekt överskådliga, och de går att packa blixtsnabbt utan att jag missar något. Jag går dit ibland och bara tittar på det och känner en RYSNING AV NJUTNING över denna ORDNING.

Jag reser i tyst kupé och är en sån som alltid säger till, tidigt och utan pardon, men vänligt. Om någon absolut hänsynslös idiotjävel ser på något klipp utan lurar i vanlig kupé säger jag givetvis till också. Det där slaget måste utkämpas och jag kommer att vara last man standing om det behövs.

Paddington station tycker jag om, och Göteborgs central är jättemysig på något sätt, känns som hemma, korvhökaren inne i bussterminalen gör egen chimichurri. Skövde kan ha Sveriges fulaste och mest osympatiska stationshus, i god konkurrens med Nässjö. Linköping är en katastrofal matstad medan Norrköping är jättebra. Borlänge ÄR rikets fulaste stad men jag vet ett riktigt bra matställe ganska nära tåget. Jag gillar Trondheim jättemycket, jag skulle gärna vilja komma dit en varm sommardag igen någon gång, och Stavanger är så häftigt präglat av oljeindustrin. Museet är fantastiskt, ett sånt man går tillbaka till. Barcelona är fint men säger mig inget, det har blivit en jättestor konferensstad, och sådana där stora hotell ser likadana ut överallt, men å andra sidan kan man se en helt vansinnig kyrkogård på vägen från flygplatsen, fack på en bergvägg där folk ligger instoppade på livstid och dödstid, ofta bakom små fönstergluggar. Jag älskar SJ3000 till Göteborg, de individuella sätena, att det stannar så sällan, att det tar 2.04 härifrån, att jag kan hoppa av och äta en snabb lunch med en av mina bästa vänner i Halmstad, det borde jag verkligen göra oftare. Malmö central är toppen också, fin food court, och särskilt fin är tunneln med det där magiska videokonstverket, och uppgången mot universitetet, man kliver liksom rakt ut i ansiktet på Öresund, vilket också är det enda förlåtande med Helsingborgs ”Knutpunkten”. Och när jag pratar på Waterfront eller Continental i Stockholm vet jag att tekniken alltid fungerar och att det finns platser att sitta ner och ta det lugnt. När jag måste iväg tidigt bor jag ofta på Freys, det är tillräckligt tyst även om frukosten ofta känns lite stökig, har jag lyxtid vill jag gärna vara på Lydmar, vill jag umgås åker jag kanske till Samuel och Malin i Sollentuna, ska jag ta med mig mat från Lund gör jag det från Hummus bar, behöver jag lite lugn och ro på Stockholms central tar jag hellre smørrebrødsstället än SJ-loungen.

Och jag packar ytterst ogärna extra skor, de tar hela min väska, jag har 45 i storlek, men jag ställer ju mig inte med vinterkängor på scen, så vad ska jag göra. Jag laddar ALLTID dator och telefon om det går, ALLTID ALLTID ALLTID. Även om jag har 85 procent på båda. Man vet aldrig när nästa chans dyker upp. Köpenhamn? Älskar Köpenhamn, men svenska föreläsare står inte högt i kurs där av skäl som jag inte helt genomskådar. Jag har gjort färre än tio gig där totalt.

Så här är det i mitt huvud. Ett helt universum av småskräp. Men allt detta måste vara högt upp och långt fram i medvetandet hela tiden, annars blir reselivet outhärdligt, en enda lång räcka nödlösningar. Det vore värre.

Undrar vad allt detta stör ut? Vad är det jag inte tänker på i stället?

Jag bläddrar i en tidning. Jag gillar tidningen. Jag gillar yrkespersonen som porträtteras i tidningen. Jag gillar verkligen superproffset som intervjuat yrkespersonen. Därför blir det extra jobbigt att behöva konstatera: det där var inte en bra publicering.

Det spelar ingen roll om intervjuobjektet heter Gulliksen eller Witt-Brattström eller som i det här fallet von Zweigbergk – nya skilsmässor bör man, av hänsynsskäl, ta det väldigt varligt med att skriva om. Kletigheten. Det omöjliga i att avgöra vad som är intressant respektive vad som har allmänintresse, det är verkligen inte samma sak. Barnen, vuxna eller inte. Men framför allt motparten. Ska man slå till på en fotnot, av redaktionellt etiska skäl? ”X har fått tillfälle att kommentera det som Y säger om deras relation, men har valt att avstå medverkan” kanske. Eller ”X håller inte med om något som Y säger i denna intervju och säger att en del saker är illvilliga och osanna”, vad tror vi om den?

Tankarna söker mig förstås eftersom jag som vanligt tänker på Karin Johannisson och hennes sturiga vägran att skriva om sig själv och sitt eget liv. Tänk om jag skulle göra det i stället? Tänk om jag skulle skriva den första biografin om henne, en helt liten bok, där jag försöker skissa upp något om varför hon är uppenbart betydelsefull och samtidigt försöker lära känna henne efter hennes död och förklara henne på precis det sätt hon inte ville göra själv, men som hon ju i någon mening själv gjorde med Nelly Sachs och Agnes von Krusenstjerna och Sigrid Hjertén i den magnifika ”Den sårade divan”? Eller som Johanna och jag gjorde genom att studera fenomenet Carola. Det vore att ta sig en enorm frihet.

Vi rättfärdigade oss den gången genom ett mantra: ”ingen barndom, inga pojkvänner”. Vi skrev ingen biografi, vi skrev en sorts populärkulturell fenomenstudie, vi skrev inte om Carola Häggkvist, vi skrev om CAROLA. Ja, det var att ta sig en enorm frihet, det också. Så en biografi, om en person som uttryckligen motsatt sig biografin som form? Det går naturligtvis inte, så kan jag bara vara så snäll att sluta tänka på det, tack.

Bläddrar vidare.

Först och främst: Ni mr Energidryck ett och mr Energidryck två med bakvända kepsar som just satte er på tåget i Alvesta – get out of my tysta förstaklasskupé. Ni stör den högdraget elitistiska stämning som vi som redan satt här försöker upprätthålla.

Ser att Åke Ortmark gått bort vid 89 års ålder. En journalistlegend, som verkligen moderniserade yrket i Sverige. För mig är han dessvärre också förknippad med ett verklighetsfrånvänt förhållningssätt till naturvetenskaplig forskning på senare tid. Han tycktes mycket upptagen av idén att klimatfrågan inte riktigt finns. Man får bara hoppas att det finns starka röster i ens närhet som hindrar en från att hoppa i så galna tunnor om man fortfarande facebookar på sin ålders höst.

I dag ska ni läsa DN på nätet. Anna Bodin heter reportern som berättar om tjejerna som drev ut i Östersjön på åttiotalet, sannolikt såg en ubåt men blev räddade av ett ryskt fartyg. En fantastisk story.

Tåg, förresten. SJ, förresten. Jag åker så vansinnigt mycket nu under högsäsong, och vill bara meddela: inte en enda gång har jag kommit fram för sent. Jag har utan oro valt avgångar som ger mig en timmes marginal eller mindre, och aldrig missat ett gig. Det funkar så gott som alltid. Att flyga från fruktansvärda Sturup eller otäcka Arlanda eller the shopping mall formerly known as Copenhagen airport är att betrakta som en nödlösning, ett nödvändigt ont ibland. I Malmö-Lund har jag två timmar till Göteborg och fyra timmar till Stockholm och 45 minuter till Köpenhamn. Jag känner det som om jag bor i Skandinaviens absoluta mitt, inte minst tack vare dessa lysande snabbtåg. Längtar efter att de blir fler och snabbare, och upprörs över dumheterna att bygga för 250 knyck i stället för 320, det är kortsiktig dumsnålhet.

Nu ska jag tillbringa lite mer tid med Joey Tempests två första soloplattor, den lite Van Morrison-doftande ”A place to call home” från 1995 och den lite mer producerat experimentella ”Azalea Place” från 1997. Suveränt låtskrivande, fantastiskt spelat av alla medverkande, och naturligtvis alldeles förbisett på grund av att människor har fördomar baserade på en jobbig synthfanfar från fordom. Men sådant är det, livet. Varför skulle artister tillåtas ha flera röster, eller vara motsägelsefulla, om de inte samtidigt möter ett antal kriterier som gör att vi står ut med deras inkonsekvenser – vi låter ju inte varann vara sådana på ett mänskligt plan heller. ”Jag är nämligen övertygad om att jag består av många berättelser. Att det skulle kunna falla ut på väldigt olika sätt”, sa medicinhistorikern Karin Johannisson då jag intervjuade henne ganska kort före hennes död, och frågade om hon inte ville skriva självbiografiskt. Men nej. ”Det är ett sätt för mig att reservera rätten att vara en komplex människa.”

Frid över Karin Johannissons minne. Jag träffade henne en enda gång och tänker ändå på henne flera gånger i veckan.