Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Nyhetsbrev under produktion

27 januari, 2020 | 0 Kommentarer

Den som önskar bli prenumerant på mitt månatliga nyhetsbrev lämnar förslagsvis en kommentar och ger mig på så vis en mejladress! Det utkommer den förste i varje månad, och det är lika enkelt att avprenumerera för den som ledsnar…

Allra bäst: Använd formuläret här.

Challenge accepted

21 januari, 2020 | 0 Kommentarer

It is a special day. I have signed a contract to give a keynote in Germany in November. All new content.

It is the first gig I am booking to take place after my liver transplant. Which means I seem to have decided that I will not only be back in shape to work by November, but also able to deliver a whole new presentation.

Bring it on.

Träningsskam

19 januari, 2020 | 3 Kommentarer

Jag har väl talat om det i skämtsamma termer, men i kväll inser jag att det inte är något roligt med det. Min oerhörda pinsamma oförmåga att träna fysiskt är att jämföra med ett slags missbrukarbeteende.

Jag skäms.

Mitt läge är detta: Om några dagar eller veckor eller månader, på sin höjd, kommer jag att få ett larmsamtal. Då ska jag inställa mig på Sahlgrenska sjukhuset för en levertransplantation.

Det är ingen picknick.

Det vill säga: så gott som alla överlever. Jag har realistiska skäl att tro att jag kan bli lika gammal som någon annan. Men det beror väldigt mycket på hur jag själv sköter mig.

Jag har klara och tydliga instruktioner: Jag bör förbereda mig på transplantationen genom att upprätthålla hygglig allmänkondition, samt genom att se till att inte tappa i arm- och benstyrka. Jag har talat med fysioterapeuten på Sahlgrenska och gjort klart för henne vem jag är: Det funkar inte att de säger ”det vore bra om”, de måste säga ”nu ska du”. Lika tydligt som en läkarorder att lägga sig på en brits för en röntgenbild.

I min journal antecknade hon lakoniskt efter samtalet: ”Pat visar självinsikt”.

Det kan man kanske kalla det.

I november, när jag visste att jag snart skulle sättas upp på den skarpa listan, skrev jag in ett fast kroppsvårdspass per dag i kalendern. Jag tänkte mig hundra minuter om dagen, men inklusive dusch och rakning och allt ständigt jävla pysslande som en kropp kräver. 

Jag tänkte att jag kan bestämma att jag ägnar mig åt att liksom aktivt sköta om mig själv fysiskt hundra minuter om dagen, och så leva resten av livet som vanligt. För att klara detta skrev jag alltså in det i min kalender. Och inte nog med det: jag skrev in ett dagligt motiverande skäl. Jag tänkte att om det någon gång känns segt, så ska jag titta där, och så står det något där, något unikt för varje dag, som ger mig skäl att leva länge och bra. Mina barns namn, till exempel. Jag skrev in dem, på olika dagar.

Och sedan tränade jag inte.

Sedan tränade jag inte en enda gång.

Jag hade annat att göra bara. Valde att glömma det.

Jag måste slutligen inse att mitt missbruk inte handlar om alkohol eller droger, utan om ett slags… tja, fysisk lättja. Bekvämlighet. Inte ens vetskapen om att jag kan förbättra mina hälsoprognoser och förkorta min rehabiliteringsperiod och snabbare finnas till hands för mina barn igen har fått mig att bara göra det där lilla som jag borde göra.

Vilket för övrigt inte är några ultramaraton. Vi talar här om raska promenader eller cykelturer, och väldigt blygsam styrketräning. 

Jag gör det inte.

Min hjärna prioriterar min kortsiktiga fysiska bekvämlighet framför mitt ansvar som pappa.

Den säger ”så stor skillnad gör det nog inte”. Den ser till att hålla sig upptagen med annat.

Jag skäms.

Vi tittade på nån broschyr nu i kväll, min fru har läst den noga, den handlar om livet efter transplantationen. Jag tycker sådant är så ointressant att jag inte riktigt orkar engagera mig i det, nämligen, så hon gav mig en liten dragning.

Vi pratade då förstås om detta. För det återkommer överallt – hur viktigt det är, hur mycket jag själv kan påverka, före och efter. 

Jag bad om ursäkt för min rakt igenom fascinerande och obegripliga oförmåga. Hon tar det med ett slags frustrerat jämnmod, men också med en enkel åtgärd:

Hon kommer nu inte bara att påminna mig, det har hon gjort tidigare utan större framgång, utan med start klockan nio i morgon träna MED mig. Övervaka mig, eller själv göra något i träningsväg samtidigt. Inte gå därifrån förrän jag har gjort det.

Lite som när man övervakar ett litet barn eller en missbrukare som ska ta sin antabus. ”Efter transplantationen gör jag det tre gånger i veckan resten av våra liv, eller tills du klarar det själv”, sa hon.

Jag skäms.

Vi börjar i morgon. Hennes påminnelseklocka ringer vid nio.

Jag satte en egen, på 08.59, för att ha en minut på mig att stå ut med skammen över att behöva ta av hennes tid och kraft för något som jag, till slut och ändå, tycker att jag borde kunna själv.

Om Zlatan igen

16 januari, 2020 | 0 Kommentarer

Isobel skriver i Sydsvenskan, det första med lite esprit i frågan på ett tag…

Stim

13 januari, 2020 | 0 Kommentarer

En sista grej efter uppsättningen av ”Min nästa lever” – tid att göra en redovisning till Stim, Svenska tonsättares internationella musikbyrå.

Om man arrangerar något där musik ingår, och man tar betalt för att folk ska komma och lyssna eller titta, då ska man redovisa vilken musik man har använt. Det gör man halvårsvis på en enkel blankett. Sedan betalar man en liten liten peng för att man har använt musiken, en peng som kommer kompositören till del.

Jag älskar det här systemet.

Det är lättskött, det är billigt, det är hederligt, det är ett sätt att värdera och respektera resultatet av konstnärligt skapande som kommer andra till nytta. Och min föreställning hade varit så otroligt mycket plattare utan Rebecka Törnqvists fantastiska sånger. Och utan U2:s dunder och kanoner alldeles mot slutet. Om ni inte orkar se hela föreställningen, så se sista fem minuterna, förbli applåderna, så förstår ni.

Mer samhällskunskap

13 januari, 2020 | 0 Kommentarer

Man måste läsa Patrik Oksanen, dels för att förstå vad som händer, och dels vilka dessa oansvariga idioter är i svensk offentlighet.

Fjanterier

9 januari, 2020 | 0 Kommentarer

GP:s kulturchef skrev visst en fjantig krönika om manlighet, ett klassiskt clickbait, och till dags dato har TRE skribenter i DN känt sig nödgade att svara.

Om någon undrar över varför offentligheten intresserar sig för fel saker ibland, liksom spårar ur och bort, så kan ni närstudera detta fall.

Eller gör inte det förresten. Läs en bok i stället. Jag rekommenderar gärna Juli Zehs senaste, även om jag har börjat tycka att hon är lite översmart konstruerande i sina romanbyggen.

Jag tror att nästan ingen läser

8 januari, 2020 | 9 Kommentarer

Jag skriver här ibland, men har inget sätt att mäta om någon tittar. Nästan ingen kommenterar någonsin. Undrar hur många som använder RSS och faktiskt följer? Undrar hur många som regelbundet tittar hit?

Eller… nej, det undrar jag inte sådär jättemycket ändå. Jag trivs hur som helst tusen gånger bättre här, där just den sortens kunskap inte ställer sig i vägen för vad jag råkar vilja lägga ut. Inga tummar som kan påverka. Saknar jag mina flöden på Insta, Twitter, Facebook och LinkedIn? Nej. Nej, inte ett smack. Förlåt. Jag märker däremot att jag saknar vissa individer, och de mig, och då skickar man meddelanden och pratar lite i stället. Det är så trevligt så.

Jag kommer inte tillbaka anytime soon.

Vakna, Spotify!

8 januari, 2020 | 0 Kommentarer

Den här får man lyssna på via Youtube, och lyssna det måste man. Lisa Stansfield innan hon blev soloartist. Absolut underbar åttiotalshit, detta.

I kväll sänds en dokumentär om Clark Olofsson

7 januari, 2020 | 1 Kommentar

Den borde inte ha gjorts, av följande enkla skäl – texten handlar om en annan skurk, men är relevant ändå.