När jag skrev ”Ordlekar” under 2003 och 2004 var det allt mer tydligt att jag hade ett särskilt motiv: Att få vara ifred med vad jag skrev. Jag ville göra allt själv, och gjorde det också, inklusive den tekniska produktionen. Jag tog hjälp med omslaget och behövde fråga en snäll kollega om några detaljer i det grafiska – men annars var ”Ordlekar” rakt igenom min, bara min.
Det var så annorlunda mot att ingå i ett stort tidningsmaskineri, som jag visserligen alltid älskar, men som har sina mallar och former.
”Ordlekar” består av runt åttio texter som är helt fria från sådant. Jag älskade att skriva dem, och utan jämförelser i övrigt är det precis den känslan jag minns när jag nu snabbt läser Per Wästbergs lilla ”Läsebok”, en alldeles ny samling miniessäer, eller minnesanteckningar, om läsning och skrivning och möten med författare.
Wästbergs språk är inte tillräckligt hyllat. Så vansinnigt vansinnigt bra han skriver. Det är laddat men inte överdrivet dramatiskt, det är påhittigt men inte krystat, det är koncist men inte slarvigt i detaljerna för det.
Ibland påminner han om Herbert Tingstens sista böcker, de dagboksliknande noteringar som kom efter memoarerna. Bara godmodigare. Jag tänker läsa om snart, och lägga in en notering i kalendern om några år att läsa den igen då.
Några memoarer skulle jag aldrig i livet skriva, men om jag lever och har hälsan när jag är sådär åttiosex år, som Wästberg är nu, så ska jag försöka skriva något i samma genre som ”Läsebok”.
Det finns, näst människor, ändå till slut inget som har spelat lika stor roll i mitt liv som text.
Med anledningen av artisten Jahn Teigens bortgång i dag publicerar jag en bit ur ”Främling. En bok om Carola” som Johanna Koljonen och jag skrev, och som gavs ut på Weyler förlag 2012. Texten handlar om Carola – men lika mycket om Jahn Teigen.
***
Carola firade sin trettioårsdag på Café Opera. Det var 1996, och trångt av folk. Många höll tal. Jahn Teigen tröttnade på deras plattityder och serviliteter. Varför kunde folk inte säga något på riktigt? Han tog en penna, började skriva på duken, fick ihop några rader och bad om ordet. Han började:
»Carola är ingen popstjärna.«
Det blev tyst i lokalen. Obekväm stämning. Detta kan ju bli farligt. Vem är han, är det han norrmannen som hon sjöng med?
Han fortsatte:
»Hon är faktiskt en människa.«
Och så pratade han inte om, utan till Carola. Inga scenminnen eller musikerskämt. När han slutade fick han en stående ovation och två personer kom fram och frågade honom beundrande om han någonsin hade predikat i religiösa sammanhang.
Långt senare är det sommar på Olof Viktors bageri och café i skånska Glemmingebro. Vid ett litet bord inne på går- den sitter Jahn Teigen, norsk schlagerlegend som sedan några år bor i lilla Ingelstad. Han är lite fårad nu, en bit över sextio år, påtagligt smal, och med fingrar som ser knotigt böjda ut. Han har bågar med blåtonat glas och ett explosivt rörelsemönster.
Olof Viktors är hans stamhak. Konditorn Jan Hedh gli- der förbi med en Egg Benedict som blivit över från en mat- fotografering och undrar om vi vill smaka.
Jahn Teigen är, liksom Carola, en svårplacerad eller i varje fall svårbeskriven musikalisk gestalt. Lite kultstatus har han, eftersom han med Mil etter mil lyckades få noll poäng i Eurovision Song Contest 1978. Men han kan inte avfärdas som bara en skojig typ heller. En krogshowliknande föreställning med hans största hits från en snart fyrtioårig karriär har gått för utsålda hus i två år i Norge. Under åren sedan genom- brottet har han sålt två miljoner skivor, blivit dubbad till rid- dare av den norske kungen, skrivit filmmanus och musikaler och haft roller i opera och musikal i både England och Österrike. Sommaren 2012 avtäcks en staty av honom i Tønsberg, staden där han föddes.
År 1983 fick Jahn Teigen – trots den historiska floppen 1978 – en ny chans att representera Norge i Eurovision Song Contest. Där, i München, träffade han Carola för första gången.
»Jag älskar folk som kan något. Och där stod hon, med världens röst och världens utstrålning. Man kan inte lära sig sånt på Idol. Så det var en fantastisk första upplevelse.«
Men Carolas bibel trodde han först inte på.
»Jag kommer själv från en familj som hade Bibeln på bordet. Min pappa hade tron med sig i varje ord han sa. Så jag får erkänna att jag trodde att hennes religion mest var ett trick. Jag har också gjort trick, ett split-hopp på scen som folk pratade om, mycket mer än de pratade om själva sången. Det var ett bra trick, en röd bibel … Men så förstod jag att den skulle vara med hela vägen.«
Senare samma år gjorde Jahn Teigen ett antal spelningar med Totte Wallin och Gösta Linderholm i Sverige, och Carola kom ofta och tittade.
»Det ena ledde till det andra, och vi gjorde en tv-show ihop.«
Carola så in i Norden hette den. Jahn Teigen minns det som i går:
»Det fanns liksom inga gränser för vad Sveriges Televi- sion var beredda att göra för att det skulle bli bra. Och det märkte ju Carola. Hon föreslog något – och så blev det så. Hon fick en idé – och då genomfördes den. Kan vi ha ett rött draperi där? Javisst. Kan jag göra mina egna stuntgrejer? Självklart. Och … dagen före genrepet föreslog hon att vi skulle krydda ett nummer med en elefant. Hon ville ha en elefant i programmet.«
Jahn Teigen konstpausar och fnittrar till.
»Vi spelade ju in på Cirkus på Djurgården, alldeles vid Skansen. Så hon tänkte väl att det kunde ha gått, att det var värt att ställa frågan i alla fall. Men det var nån scenograf som tog sig om huvudet och sa ‘elefanter måste man förbe- ställa’. Jag har alltid trott att om hon hade fått ja på den där elefanten … då hade hon varit statsminister nu.«
Jahn Teigen sammanfattar Carola som »underfundig«, och »mer intelligent än de flesta«. Men också som en flyktig person som är svår att lära känna.
»Vi artister är som vi är. De värsta stunderna är alltid när man är ensam. Då finns det ingen där som man får visa upp sin ensamhet för, det problemet är inbyggt. Man är ju exhibitionist. Det måste man vara. Och ju större en artist blir, desto större blir den ensamhetskänslan. Min pappa hade samma ensamhet i sin tro. Han hade ingen att prata med, för han visste ju i djupet av sitt hjärta att han hade rätt, att han hade fattat. På så vis blir en starkt troende stor artist den mest ensamma människa jag kan tänka mig.«
Jahn Teigens egna erfarenheter av att ha varit som ett skakigt aktieindex för det norska folket – upp, ner, upp, ner igen, föremål för ständig spekulation och mångas stora investeringar – präglar hans förståelse av Carola.
»Carola verkar ofta ha definierat sig själv genom män på olika sätt. Jag har stor förståelse för det. Det är alltid någon som ska ha tag i ens namn, utan att betala, det är alltid nå- gon som ska förstå vad man har menat när man egentligen har sagt något helt annat. Det är därför jag älskar att läsa noter. På ett notblad står det vilken ton som ska höras, och om den tonen inte hörs, då har du läst fel. Musiker som är riktiga konstnärssjälar älskar noter för att de kan göra sig förstådda på ett sätt som inte går att misstolka.«
Jahn Teigen tror på en strålande artistisk framtid för Carola. Även den analysen grundar han i sina egna erfarenheter.
»Jag fick fans för trettiofem år sedan. De var tio år gamla då och äldre, de är fyrtiofem nu eller femtio, eller femtiofem. De har varit med hela vägen. Men mitt i den perioden, när de var mellan tjugofem och trettiofem kanske, då blev de kära. De bildade familj och gjorde konkurs och skilde sig. De hade inte tid för kulturkonsumtion på samma sätt, och då gick min popularitet ner. Sedan gick den upp igen. Det kommer vända upp ännu mer för Carola, men … jag vågar inte snacka med Carola om det här. En del säger att man inte kan prata med henne om sånt, för hon vet ju bäst. Men det gör hon inte. Hon borde väl flytta kanske! Jag drog till Italien, sålde allt och flyttade, gjorde mig fri och försvann, lät min frånvaro skapa en efterfrågan. Så kan hon också göra. Hon behöver inte sjunga så jäkla bra varje gång. Vi vet att du kan, Carola! Kan du inte berätta en historia nu i stället, med bara en gitarr? Lägre frekvens och register? Det är ju det det rör sig om. Ska Carola vinna den där slutliga värmen från publi- ken, då måste vi få lära känna henne lite bättre. Kanske tycka lite synd om henne till och med. Carola finner inte kärleken, hon tvingades genomlida skilsmässan från den där galne Runar …«
Jahn Teigen låter möjligen cynisk, men han vet vad han pratar om. Han bjöd in sin exhustru, artisten Anita Skorgan, till sina egna jubileumsshower.
»Och folk kan ju vår historia. När de ser att vi fortfarande är vänner och att vi sjunger tillsammans, då gråter de. Jag talade med ett par som såg oss fjorton gånger. De upplever en äkthet hos oss, i vår berättelse.«
Jahn Teigen inser att han genom det här resonemanget sällar sig till den stora skara av personer – inte sällan män – som vill lösa »Carolaproblemet«.
»Det är inte bra alltså. Men det är väl ett uttryck för att många tycker om henne och vill hjälpa. Jag längtar ju också efter en slutlig manifestation över Carolas artisteri. Jag vill se henne kasta de där blommorna under Allsång på Skansen, för det är inte beräkning, det är äkta. Jag vill se vad som helst som griper tag, som en idrottsprestation! Något som gör att vi ser att detta är helt äkta, lika äkta som första gången vi såg Främling. Det är det som behövs.«
Jahn Teigen pausar en stund – och underkänner allt han har sagt.
»Det här håller ju inte egentligen. Jag kan ju inte ge Carola några råd. Varför är kvinnor mysterier? Edith Piaf, Monroe, Carola, Garbo? Jag har inget svar till dig, men jag ser ju skillnaderna: Jag är man. Jag kan sitta här och röka och ta ett glas vodka. Det skulle bara vara förväntat. Jag är ju artist. Tänk dig rubriken om Carola hade gjort samma sak. Egentligen borde det vara helt självklart: En sån människa som Carola kan göra vad hon vill, för hon kan sjunga och hon kan uppträda. Det är oantastligt. Hon är en helt annan artist än Lill-Babs till exempel, hon verkar i en annan tid för att säga det lite elegant. Jag har stor respekt för Lill-Babs och det sätt som hon har vågat vara lite som Oprah Winfrey. Det är verdensklasse, att hon har vågat det. Och både Carola och Lill-Babs kommer nära mig som publik, men inte lika nära som den som sjunger sitt eget material.«
Carola och Jahn Teigen har stått på scen tillsammans i den norska melodifestivalen två gånger, 1990 med Carola i kören och 2001 med de två som programledare. De träffades också vid ett tillfälle då Jahn Teigen just hade köpt sin skånska gård. Carola sa att hon gärna vill komma och hälsa på. Det har inte hänt ännu.
»Det är ju sånt man säger när man pratar, men … hon kommer nog en dag!«
Det blev äntligen av att vi tittade klart på den bitvis lysande, bitvis hackiga nygjorda tv-serien om Ture Sventon.
Det var väldigt mycket som var väldigt bra gjort och bra tänkt. Stort frimod visavi de ursprungliga böckerna verkade till produktionens fromma.
Johan Glans som jag annars tycker är toppen var dock inte lyckad som Ville Vessla, och det är ju för att han är komiker och inte skådespelare.
Men det som fick hela denna i Lund boende familj att explodera i hånskratt var scenen då en gosse skulle gestalta Ville Vessla som barn. Eftersom den vuxne Vessla ju talar skånska, så måste rimligen den lille också göra det. Och det gjorde han så häpnadsväckande dåligt att skamsköljningen dränkte vardagsrummet här.
Och det var ju synd om honom, kanske, att han inte kunde det.
Men produktionsteamet förstår inte, jag menar det verkligen, de förstår alls inte, vad det där spelar för roll politiskt.
Jag är gravallvarlig nu.
Om man vill göda idéer om en kulturelit som bara anlitar sina egna, om man vill öka på konflikten mellan huvudstad och resten av riket – då ska man ta nån unge från Södermalm och acceptera att han talar usel skånska, i stället för att ringa Malmöoperan och be att få låna en grabb från deras många barnproduktioner som kan komma upp en dag, sätta rollen och åka hem.
Sånt där får folk att rösta på SD.
Jag älskar att det finns ett pingisbord på ett kontor, några gemensamma platser för att äta lunch eller bläddra i en tidning – det gör arbetsplatsen trevlig. Men när jag något försenat läser DN:s utmärkta reportage om den fritidsgård Spotify i Stockholm har förvandlats till känner jag att det nog ändå finns en gräns där verksamheten inte riktigt känns seriös längre.
Ett karaokerum…? Gethefuckout.
Får vara med och säga några ord om riktade skatter i YLE i Finland, jag är med med start 20:40.
One thing about waiting for a new liver: I am uncertain of my future body shape. Will I gain or lose weight? When my spleen shrinks back to normal, will that make a difference? I have enough clothes, that’s for damn sure – but I am certainly not getting any new ones right now.
This is a wonderful piece about food, heritage and ambivalence. Read it. I can relate, I think, in parts. But also – I am a true globalist, I am happy eating any sort of food, any time of day, I am not allergic to anything and like almost everything.
That loving and unproblematic relationship to foods is one of the biggest blessings in my life.
I don’t think I will fundamentally change as a person if I stop eating the lamb that my cousin so skillfully is raising on a family farm where he is the fourth generation. I would miss doing it, I enjoy it, I love that the tradition continues – but would it really change me if I decided to from now on only eat the amazing fruit and vegetables they also produce there?
No.
But nevertheless. Read that piece, it’s great.
Goda vänner i USA har fått svarta nyheter om sitt barns hälsa, cancern i hjärnan är tillbaka och det ser svårt ut med behandlingsalternativ.
En person i den gemensamma vänkretsen tipsar vänligt om en webbcharlatan som med gurkmeja och peppiga seminarier hjälper människor att bli fria från cancer.
Det är så fruktansvärt. Föräldrarna har riktiga problem just nu. En jävla kryddburk och lite positivt tänkande kommer inte att hjälpa deras barn. Att utsätta föräldrar i den situationen för välmenta ”tips” av den sorten är att göra aktiv och direkt skada.
Och det leder mig till en annan sak: Jag har sluppit sånt där, i allt väsentligt. Kanske totalt fem gånger att vänliga personer har sagt något om något kosttillskott eller vad det kan vara. Jag tillbakavisar det genast, tackar för omsorgen och säger att jag känner mig trygg med skolmedicinen. Men min flumstubin har brunnit kortare, jag känner det tydligt.
Why is the Polar Music Prize to songwriter Dianne Warren something that professionals of all kind should talk about? Because her career is about thoughtful work, not about some sort of vague artistic magic.
She has worked harder than anyone, constantly reinventing herself, putting her ego aside when needed, trusting her experience and yet always being open to new influences. She is a role model for anyone who thinks about how to be a better professional – no matter the profession.
Now if you’ll excuse me, I’ll be blasting this for the rest of the afternoon: