There really are only three levels of media outlets for someone who sometimes gets approached to contribute with a text or an interview answer or a comment:

1. The ones you would be happy to write for.

2. The ones you wouldn’t write for, but would answer questions from.

3. The ones that you just don’t touch.

It’s so easy to differentiate. And yes, I am writing this short update for a reason. Don’t even think about e-mailing me again, dear friendly researcher person. Not as long as you work for those guys.

Research är alltid svårt. När har man tillräckligt? När är det rätt att fördjupa sig ”onödigt” mycket, och när är det rätt att identifiera: nu har jag ”just enough” för att kunna ro det här i land?

I det jobb som jag har nu är research svårare än någonsin. Jag försöker göra research – utan att ha en aning om slutmålet. Letar efter rimliga mönster. Försöker fatta om något som låter nytänkande är genialt eller bara en hype. Lyssnar extremt noga på de frågor jag själv får när jag har pratat klart. I framtiden ska det jag kanske ackumulerar kanske omsättas i någon typ av text eller manus som jag kanske blir klar med och som kanske kan få något värde för andra och som någon kanske vill läsa eller lyssna på. Fy fan. Man kan få galopperande prestationsångest för mindre.

Jag brukar tänka lite på Jonas Hassen Khemiri. När jag intervjuade honom sa han med stor uppriktighet ungefär att han kunde tvivla på allt. Sin stilistik, sin fantasi, sin frisyr. Men – han litar på sin förmåga att vänta. Jag är skitdålig på att vänta. Jag försöker tänka som han. Om jag bara väntar så kommer det något. Kanske kanske kanske.

I dag ska jag göra research genom att träffa Svenska aktuarieföreningen. Undrar vad de undrar över just nu. Och så undrar jag vad en aktuarie gör. Det blir punkt ett på dagens research-lista.

Pratar med vänner i USA, en svensk familj vars båda två små söner är födda där. Tio år har det blivit hittills. Mamman i familjen är redan medborgare och pappan ska bli det snart.

Varje dag talas det i amerikanska medier om ”the opioid epidemic”, kanske bäst översatt som ”opiatepidemin” eller kanske starkare: ”drogepidemin”. Enorma mängder amerikaner berusar och dövar sig. Men med vad? Heroin? Jo, visst, men framför allt smärtstillande läkemedel.

Havererade vårdsystem gör det lätt att få dyra opiater utskrivna – medan pressad ekonomi gör det frestande att sälja preparaten vidare.

Här gäller det att skilja på huvudsak och bisak, men det är ändå en bisak som fångar min uppmärksamhet: själva ordet. Missbruket som epidemi. Som ett virus som vi för tillfället saknar behandlingsmetoder för.

Jag avskyr det, instinktivt och intensivt. Det signalerar uppgivenhet, som inför en jordbävning eller ett vulkanutbrott. Bara att slå ut med armarna: finns inget att göra åt.

I språket döljer sig politisk resignation.

Vi slutar samtalet, och jag frågar om epidemin oroar dem, som svenskar. För sönernas skull. Det gör den inte, för alltid är det ju något som kan bekymra en, var man än lever sitt liv. Mamman i familjen påminner: ”Att slippa ifrån alkoholkulturen var ett bra skäl att flytta från Sverige”.

Skriver detta på flygplatsen i Miami. (Ja, jag har en fet klimatkompensationsutgift framför mig, det är inte tillräckligt, men det är något, och jag väljer det här livet eftersom jag på något märkligt sätt nu får förfrågningar från sex världsdelar om att prata om något av det viktigaste jag vet, och för att jag därmed faktiskt kan påverka digital politik och digital demokrati något lite, och därmed kanske göra mer nytta för en vettig informationspolitik och därmed miljöpolitik än vad jag skulle ha gjort genom att stanna hemma – och för att jag vet att en lång sjukskrivning väntar mig. Och livet efter det, vem vet, kanske kan jag jobba så här igen. Kanske inte. Jag gör det här nu. Jag har fått en otrolig present, så känns det.)

Hur som helst.

Jag är på väg från Caymanöarna till Boston. Jag var på Bahamas häromdagen. Toronto kort före det. Jag ska snart hem igen. Jag har en ”svensk” vecka snart, med sju gig på fem dagar, och har anlitat en kompis för att köra mig mellan några av uppdragen, som ligger lite dåligt till. Skulle kunna köra själv men är rädd att jag inte orkar riktigt. (Annars åker jag alltid tåg. Min årsrapport från SJ ger vid handen att jag har rest 46 000 kilometer de senaste tolv månaderna. Mer än ett varv runt jorden.)

Den här karibiska utflykten var en fullständigt makalös möjlighet att få träffa ledande personer i de här två pytteländerna. Premiärministern på Caymanöarna bland dem – en tankfull, tydlig, modig man som verkar vilja mycket, men som noga undvek att tala om hur skatteparadisens framtid ser ut. Jag förstår honom. Jag tror att skatteparadisen försvinner, och vilken är hans lands affärsmodell då? Ceviche, kanske. Den var väldigt god.

Men de här två gigen gav mig också något annat – nämligen timmar och åter timmar på resande och pratande fot med de övriga talarna på samma konferens: extremsurfaren Mark Mathews från Australien, Nelson Mandelas tidigare rådgivare Ian Goldin som i dag är professor i Oxford och som har varit toppchef i Världsbanken, den akademiska superstjärnan och författaren Noreena Hertz och så författaren med mycket mera Jamie Metzl. 

Vilka fullständigt osannolika personligheter. Vilka oerhörda liv. Vilket genomslag.

Vi pratade om allt möjligt. Gick vilse på flygplatsen i Miami på vägen över, varpå surfaren skrockande sa: ”hur många akademiska poäng har ni egentligen? Och kan inte lösa det här? Ni borde nog följa surfaren i stället!”.

Mark var nästan bäst av alla. Lågmäld, snäll, australiensisk. Har kämpat med att bli talare, och har lyckats så otroligt väl – men han berättar om så mycket mer än sin sport. Om tillit, envishet, erfarenhet och samarbete på ett sätt som han fullständigt verkar bottna i. Han börjar lite trevande, nästan blygt, och på slutet har han oss allihop. Framför allt detta: att omge sig med, och lita på, rätt personer. Hur oerhört avgörande det är i alla lägen. Jobbet är ensamt på resorna, och på scenen, men i allt övrigt måste det inte vara det. Elin gör produktionen. Lisa granskar tänkandet. Sara granskar engelskan. Samuel tittar på dramaturgin. Fredrik, Nick och James granskar hantverkskvalitet och säljbarhet, och deras kolleger förklarar för uppdragsgivare varför de ska anlita just mig. Inte alltid, inte med allt – men jag radar upp de här personerna för att visa på hur avgörande de är för mig.

Det var cocktailmingel i går i en trädgård. Folk ville prata, och alla var intressanta. Ställde briljanta frågor, sa emot, och en italiensk man tog tag i min överarm med ena näven och knackade mig bestämt i bröstkorgen rakt mot hjärtat med den andra: ”Jag vet inte om det är genetiskt, eller vad det är, men du har något här inne som gör dig född att göra detta”. Jag tappade målföret totalt och glömmer det aldrig och skjuter det ifrån mig, samtidigt, för jag är så livrädd för min egen hopplösa mix av kaxighet och totalhavererat självförtroende, och jag är övertygad om att man kan bli riktigt svårt dum i huvudet av att stå på scen som yrke.

Jag frågade honom om han inte saknar maten hemifrån. ”All the time”, sa han och gjorde en italiensk gest med hjärthanden.

Blev himla glad av att få vara med i National Public Radio i USA i veckan som gick – det är svinbra pratradio, och en del av den försvinnande pyttelilla public service som USA har. Här är en direktlänk till de tretton minuter som jag medverkar i, men jag rekommenderar verkligen att man lyssnar på hela timmen.