Hotellrutin

Det blir en del hotellnätter på ett år. Särskilt under höstsäsongen, som är som mest intensiv från mitten av september till början på december, kan man säga. Detta skriver jag i ett märkligt och alldeles för stort rum på Strömstad Spa där jag snart ska morgonföreläsa för 400 försäkringsmänniskor som festade utklädda långt in på natten.

det blir ju en baggis.

Men detta med hotell. Man måste stå ut med det, man måste göra det på sitt sätt, man måste göra det så att man trivs.

• Om jag får välja hotell går läge före kvalitet i alla lägen. Hellre ett tveksamt etablissemang på huvudgatan än ett lyxpalats vid en flygplats.

• När jag kommer till hotellet försöker jag passera incheckningen så fort som möjligt. Det stora hindret för detta är den alltid övertrevliga personalen, som har sina fraser om exakt när frukosten serveras och var gymmet ligger. Jag försöker vara tydlig och ändå vänlig: bara ge mig rummet, jag behöver verkligen sova.

• Väl på rummet tänker jag ungefär som en medarbetare på räddningstjänsten. Allt ska så snabbt och enkelt och samlat som möjligt göras klart för utryckning. Jag väljer en plats, oftast skrivbordet, där jag lägger exakt alla saker utom necessären. Jag vill inte hålla på och gå igenom rummet och hämta saker här och där. Det ska vara enkelt och samlat.

• Behöver något förberedas, en skjorta strykas eller vad det kan vara, så ska det helst göras på kvällen.

• När jag checkar ut ska rummet vara i god ordning. Jag använder bara en av papperskorgarna, och jag använder bara en handduk, den stora, och den lägger jag självklart inte på golvet – utan i handfatet. Hur många golvlyft behöver den som städar på ett hotell göra på ett dygn? (Hela den där grejen ”lägg handduken på golvet så byter vi ut den” för att spara pengar på tvätt samt minska miljöpåverkan? Jättebra. Men de glömde att ta den via skyddsombudet tror jag bestämt.)

• Vid frukosten försöker jag ta det lite lugnt. Jag älskar nämligen en stor frukost, och skulle lätt kunna äta som en hamnsjåare om jag inte sansar mig.

Det händer att jag pratar med kolleger i den här märkliga branschen om hur de gör. De har alla sina knep, det ena konstigare än det andra. Men alla handlar ytterst om samma sak: att minska stressen, att avlasta, att få vila, att stå ut med att vara hemifrån.

När jag är klar här ska jag köra bil hem. Det är 44 mil. Bilkörning är en annan sak som jag verkligen försöker undvika i alla lägen, men till en anläggning utanför Strömstad med hemresa en lördag så blev det det bästa alternativet. Jag fick i alla fall tid att lyssna på några vänners cd-skivor. Amaryllis Temmermann som gör pop på flamländska, och så Per Malmberg som under bandnamnet Salva gör en alldeles egensinnig hybrid mellan folkmusik, rock, metal och symfonisk storslagenhet.

Lite noteringar om mat

1. Om man kollar in den här sajten så kan man skaffa grönsaker och lamm av högsta klass från min kusin Carl och hans fru Sophie som numera driver släktgården i Västergötland där min pappa växte upp. Carl är fjärde generation! Vi fick en stor leverans i går av enormt fina välväxta och vackra grönsaker. Jag har redan lagt in tomater.

2. Om man beger sig till Bankgatan i Lund kan man äta lunch eller middag på Mesob, som kombinerar etiopiskt och eritreanskt kök. Det är så vansinnigt vansinnigt bra. På kvällen rostar de kaffe med en liten brännare direkt på golvet, och jag kan bli gråtfärdig över att jag inte tycker om att dricka kaffe, med tanke på hur gott det luktar. Kom dit i sällskap, det är roligt att vara fyra och äta från ett injera stort som en kökshandduk.

3. I går åt jag på Gasoline i Köpenhamn med min kollega Anna som var lite orolig över att hon möjligen hade snackat upp den där burgaren för mycket. Det hade hon INTE. Den enda rimliga kommentaren när man bet i den var ”that’s a pretty fuckin’ good milkshake”, direkt från Pulp Fiction. Det var inte en milkshake, jag vet, men… det var den enda rimliga kommentaren.

4. Victoria är den godaste plommonsorten.

Liten valanalys

I dagens val får Sverigedemokraterna gissningsvis ungefär 23 procent. Det vill säga ganska precis vad Moderaterna fick i förra valet. Jag tänkte bara, i förväg, göra er uppmärksamma på en försåtlig argumentation som en del personer kommer att använda sig av, en argumentation som på ytan låter väldigt rimlig. Så här kommer man att säga:

”Det var ju inte så roligt att SD fick 23 procent, men det blir ju konstigt om ett så stort parti inte ska få något inflytande.”

Är man en mer argsint typ säger man kanske:

”Om ett parti som får 23 procent inte får något inflytande, då har vi banne mej ingen demokrati längre.”

Jag har då några frågor: Varför har ni inte sagt samma sak om Moderaterna den gångna mandatperioden? Varför har ni inte oroat er för demokratin när Moderaterna inte har fått igenom sin politik? De hade ju också 23 procent.

Jag kan svara på det där själv: politik går ut på att bygga allianser och kompromisser för att få igenom så mycket som möjligt av sin politik. Det har ALDRIG gått ut på att Liberalerna ska få 7 procent av sin budget antagen, medan Socialdemokraterna ska få 27 och Miljöpartiet 5. Det vet ni ju egentligen, om ni tänker efter.

Alltså är det upp till SD att efter dagens succéval försöka forma allianser för att få igenom så mycket som möjligt av sin politik. Om man inte lyckas med det? Då finns det två skäl: antingen är man själv för politiskt oskicklig. Eller så står man för långt ifrån resten av partierna på grund av de extrema inslagen i den egna politiken.

Men igen: När någon säger att det på något sätt nu skulle bli ”konstigt” om SD inte får ett 23-procentigt inflytande – fråga då var dessa demokratiskt ömmande hjärtan har varit den gångna mandatperioden. Eller för all del hur de talade om skandalen att S inte fick igenom någon av sin politik mellan 2006 och 2014, trots att de var största parti nästan hela den tiden.

Bokförlag och dess betydelse

Läser helgtidningar och ser igen alla dessa lysande recensioner: massivt intelligent beröm till Lennart Hagerfors, Maciej Zaremba, Helena Granström och Tomas Bannerhed. Och till min bok, för all del. Vad har vi gemensamt? Vi är alla utgivna på Weyler förlag, av Svante Weyler.

Samtliga fem böcker som detta lilla förlag har utgivit hittills i höst har hittat rätt, och det kommer fyra till – Marilynne Robinson och Merete Lindström är bland författarna. Frågan är om något så litet förlag har haft sådan otrolig framgång hos recensenter på en kort del av en säsong någon gång.

Så där skulle man kunna sluta en sådan här liten inlaga, med att gratulera Svante till att han är så rasande skicklig på sitt jobb. Men jag slutar inte där, för jag tänker på Piratpartiet i dag. Det är ju ändå valhelg. Och så tänker jag på alla dessa okunniga rabiata debattörer som för sådär tio år sedan avfärdade bokförlag som ”onödiga mellanhänder”. Som skrev debattinlägg om det förträffliga att bara ge bort sina alster online. Dessa debattörer hade för det mesta det gemensamt att de saknade publik, och att de inte förr och inte senare lämnat några betydande avtryck.

Låter det elitistiskt? Inte alls, det är tvärt om: det är kollektivistiskt. Det är den kollektiva processen jag försvarar. Att skriva en bra bok är nämligen inte en människas verk. Bara djupt okunniga personer tror det. Jag skulle stå mig slätt utan en skicklig redaktör, utan en rasande effektiv formgivare, utan en briljant omslagsmakare, utan en korrläsare med falkblick, utan förlagets samlade kunnande och resurser för att nå ut till dem som vill läsa.

Jag kunde ha publicerat en långt sämre och fulare version av ”Att hitta” på min hemsida. Den hade inte räknats som något. Få människor hade hittat den. Jag hade inte kommit i närheten av mitt bästa skribentjag. Jag hade inte lärt mig någonting.

Ni som köper böcker, ni betalar för allt detta.

”Det är bara en bit plast”, sa piraterna om cd-skivan. Gud, vad jag hoppas att de skäms.

Men igen: grattis, Svante, Tove och Minna. Ni är TRE personer. Och ni driver trots er litenhet ett av landets i särklass mest tongivande förlag. Det är en ära att få jobba med er, och den känslan är jag säker på att alla era författare delar.

Digitalsamtal, igen

I podden ”Digitalsamtal” får jag lägga ut texten om ”Att hitta”. Men också en massa andra saker, eftersom Anders Thoresson, programledaren, gillar när det vindlar. Lyssna om ni är specialintresserade.

Instastories

Under lanseringsveckan för ”Att hitta” fick jag sköta Weyler förlags Instastories. Så här skrev jag där, utportionerat under sju dagar.

***

Jag heter Andreas Ekström, min bok ”Att hitta” utkommer på lördag, och därför har jag fått äran att sköta Weyler förlags instagrammande den här veckan.

Jag har hört att Instagram är ett bildmedium.

Glöm det.

Jag är en textmänniska.

Eftersom ni som följer Weyler förlag här sannolikt är lite nördigt intresserade av böcker tänkte jag använda den här veckan och det här forumet för att berätta om hur ”Att hitta” kom till.

Alla bryr sig nog inte jättemycket om det. Men kanske just ni ändå? Lite?

Det började den 15 mars klockan kvart i ett. Jag slurpade i mig en nudelsoppa på det vietnamesiska haket på Klostergatan i Lund i sällskap med min käre vän Östen Rosvall – en man vars klokskap, värme och mänsklighet inte låter sig fångas i några få rader – när Svante Weyler ringde. Han gör det ibland.

”Nu MÅSTE du skriva en ny bok”, sa han. Och han hade ett särskilt skäl att säga det.

Han brukar säga sådär annars, då och då. En gång i halvåret ungefär. Nu måste du skriva en ny bok, om det där som är ditt huvudämne: människans plats i digitaliseringen.

Jag har alltid sagt nej, och jag har haft goda skäl. Alla böcker om internet är nämligen tråkiga. Det är nästan omöjligt att gestalta internet, att ens skriva vettiga reportage om internet. Detta vet alla som plågat sig igenom filmen ”The Social Network” och njutit av genren ”dramatic typing i blått skärmljus”. Fy fan.

Men nu hade Cambridge Analytica exploderat rakt i fejan på Fejan. Något tycktes äntligen hända. Kunde det vara så att vi hade nått en ”tipping point”, att vi skulle kunna få en vettig och allomfattande debatt om nätkulturer på ett sätt som skulle engagera alla, bortom de mest specialintresserade?

”Jag ska hedra din fråga genom att tänka efter lite innan jag säger nej”, sa jag. Jag skulle ändå ta tåget till Stockholm bara nån timme senare.

Passerade Hässleholm och möjligen Alvesta. Sedan kom jag på hur jag skulle göra. Fällde upp datorn och skrev i en utandning förordet till ”Att hitta”, ett förord som i allt väsentligt är oändrat sedan dess. Det var underbara minuter.

Här kan det vara på sin plats att understryka att jag avskyr romantiseringar kring skrivande. Det är ett hantverk som man kan lära sig med mycket träning. Inspiration är för ofokuserade latmaskar. Ungefär så. Jag ska återkomma till det.

Nästa morgon strax efter nio ringde jag Svante från mitt hotellrum i Stockholm. Det var på Grand. Jag bor aldrig på Grand, men jag hade bokat sent, mina favoritställen var fulla, och så fanns ett erbjudande på en sån där förmedlingssajt som jag hatar, så jag bodde på Grand.

”Jag har det”, sa jag. Lite planerat sådär. Det kändes som en cool replik att kunna återberätta långt senare på Instagram.

Så berättade jag för Svante hur jag på trettio sekunder på tåget hade fått en sorts helhetlig idé som bar tillräckligt bra för att det skulle kunna bli en bok som jag kunde stå ut med att skriva och som någon skulle kunna stå ut med att läsa.

Sex kapitel om att hitta. Tre huvudsakligen om internet. Tre huvudsakligen om andra saker. Frågor snarare än svar. Och så en genremässig hybrid: essä, reportage och stickspår. En grundläggande känsla av att jag skriver precis det jag vill skriva, och låter bli att bekymra mig över den ofrånkomliga spretighet som därmed kommer att bli resultatet.

”Bra, precis så ska du göra”, sa Svante och fortsatte genast att skjuta iväg idéer.

Jag nämnde Peter Englunds ”Tystnadens historia och andra essäer” som en modell, något att ha i bakhuvudet under arbetet. Så blev det sedan inte – inte bara för att Englund förstås spelar i en annan liga, utan för att jag dessutom skrev mer sorgesamt än han.

”Tystnadens historia” är en underbar bok förresten, full av upptäckarlusta och gott humör.

Jag skrev sedan boken på 33 dagar. Den är 145 000 tecken lång, så det motsvarar ungefär en halvlång nyhetsartikel plus faktaruta per dag, det är inte så mycket egentligen. Och vad är snabb produktivitet värd i sig? Nån roligt dryg amerikansk författare hörde om en annan dryg amerikansk författare som hade skrivit så och så många tusen ord på så lite tid, och avfärdade det:

”That’s not writing. That’s typing.”

I alla år som reporter har jag fått höra att jag är snabb. Ja, visst. Jag är sprinter. Men tror ni att det automatiskt gör mig till maratonlöpare?

Jag skulle aldrig kunna skriva en avhandling. Jag skulle aldrig kunna upprätta Excel-ark och metodiskt köra stora datamängder genom en rad filter för att se mönster och slutligen presentera det under oglamourösa former. Jag skulle inte ens kunna sitta och skriva i lagom takt under en vanlig åtta timmar lång arbetsdag. Jag har aldrig kunnat det. Jag skriver i stället i korta spurter, som sedan kräver pingis och långa luncher och planlöst bläddrande på internet.

Jerry Seinfeld fick en fråga på det temat. Om han hade synpunkter på sina kollegers metoder. Michael Richards som spelade Kramer kunde stå i ett hörn i kulisserna och vråla och hicka och humma och vara konstig.

”Vi försöker alla att simma till samma ö”, sa Seinfeld då. Roliga ön. Vilken simstil som används spelar ingen roll. Vadhelst du behöver för att ta dig dit – kör bara.

Jag är för evigt tacksam för redaktörer som låter mig spela pingis, eller sticka iväg på babysim med min dotter under lunchen, eller ha en dag då det helt enkelt inte kommer nån grej från mig. Jag försöker bara simma till roliga ön.

Detta måste ni fatta: Jag gjorde research i tio år innan jag skrev. Det gjorde jag faktiskt. Eller mer ändå. Jag visste bara inte att det var det här jag gjorde research för. Jag kunde verkligen njuta av ett slags förräntning av kapitalet: allt detta läsande och skrivande och lyssnande på amerikanska poddar kom till nytta ändå!

Tur det. Det hade varit århundradets största slöseri med tid annars.

Ett verkligt dilemma, som ändå inte var ett dilemma: Det sjätte kapitlet. Det heter ”Att hitta min nästa lever”.

Jag behöver en ny nämligen. Ganska snart, förmodligen.

I den mån kolleger vill intervjua mig om den här boken så är det så klart den personliga vinkeln de väljer: jag kommer ju faktiskt att dö om jag inte får en ny lever. Jag hade också frågat om det.

Men min bok handlar inte om det. Den berättar om det, men den handlar inte om det. Det måste jag lyckas förmedla. Berättelsen om min nästa lever är bara ännu en berättelse om en mänsklig ursträvan – om förkovran och nyfikenhet och strävan och längtan efter en intelligent struktur.

Så vad säger jag om Malou i TV4 vill prata med mig om organdonationer? Inte kan jag tacka ja. Boken handlar ju inte om det. Men inte kan jag tacka nej. Det är ju en möjlighet för mig att berätta mer om det jag verkligen vill berätta om.

Under tiden: det underbara förlagsmaskineriet satte i gång. Blixtsnabbt kom Svante, Tove, Minna och jag överens om detaljerna. Valde en bild, satte formen med hjälp av Sebastian Larsmo som gjorde några utkast till ett omslag som vi omedelbart tyckte mycket om. Katalogtext, utgivningsdatum, räkna baklänges, när måste vi skicka till tryckeriet, när måste ni då ha det helt färdiga manuset… Fixa ljudboksavtal och boka studio åt mig för inläsning.

Och så redigeringen. Den satans jävla.

För naturligtvis är de där 33 dagarnas skrivande inte lika med ett helt färdigt manus. Jag är definitivt inte den sortens författare som kan göra helt färdigt själv, och jag tror att författare som tror det har en självbild som kan vara… orealistisk.

Om inte min bäste vän Niklas Orrenius och min bästa fru Lisa Kirsebom och min bäste chefredaktör Daniel Sandström och min bäste lillebror som jag inte har Björn af Kleen hade kunnat läsa och se och säga precis rätt saker så hade jag helt enkelt stått mig slätt.

Andra viktiga läsare under processen: Svante Weyler förstås. Så underbart precis och vaken i textarbetet. Tre övergripande synpunkter hade han på råmanuset, alla var klockrena, alla var tydliga, alla ledde mig till klara och konkreta förbättringar.

Och så mamma och pappa, de pensionerade lärarna, som lutar sig på sin solida bildning, sin enorma kulturkonsumtion och sina rödpennor, och som samtidigt står helt fria från branschen och därför kommer med synpunkter och frågor som jag kan lita på på ett särskilt sätt.

Och så min syster, forskaren Anna Peixoto, som inte står ut med dålig pedagogik. Och personerna som jag tackar i boken. Någon eller några av dem kommer kanske rent av att bli lite förvånade över att de är med på tacklistan, jag gjorde väl inget, kanske de tror. Men i själva verket har de kanske sagt något avgörande, varit smarta eller snälla eller kloka eller analytiska i precis rätt läge.

Jag har en tendens att inte glömma sådant. Mitt minne fungerar som en samling Youtubeklipp. Hela replikskiften finns kvar, som om de var inspelade.

En dag var det klart. Ingrid H Fredriksson korrekturläste och skickade vänliga ord till mig. Jag började planera releasepartyn, och bestämde att jag ville ha fyra. Göteborg, Malmö, Stockholm, Lund. Mina hemstäder. Och nu är det äntligen dags.

Jag har haft så väldigt roligt. Jag har njutit så av att få ta i lite. Hoppas nu bara att åtminstone några personer kan tycka om resultatet, och hoppas att ni boknördar som följer detta konto har haft åtminstone något utbyte av detta oredigerade och bitvis smärtsamt självupptagna vittnesmål om hur ”Att hitta” blev till.

Ha det så himla bra. Tack för att ni har läst. Vi ses!

En augustifredag

Sommarvärme ännu en kväll, och äntligen surströmming med goda vänner med västerbottniska rötter. Så att det blir nån ordning med det. Hon som är elva hade bestämt sig: i år ska jag prova. Hon tog en tugga av en noga preparerad liten klämma, andades in, smakade, svalde, tänkte. Allt med ett samlat ansiktsuttryck. Och sedan drack hon två rejäla glas cider i desperation. ”Men jag gjorde det!”, sa hon glatt.

Det var en fin dag på alla sätt, det här. Jag var på sjukhuset och fick mer vaccin. Jag får alla vaccin som finns. När jag en dag är transplanterad kommer mitt immunförsvar att vara utslaget, då måste man vara vaccinerad. Sedan gjorde de ett slags belastningstest av njurarna genom att injicera ren jod i mitt blod, mäta mig och väga mig och räkna ut min kroppsarea och sedan kalla tillbaka mig fyra timmar senare för ett nytt prov som skulle tas exakt på minuten och… ja, they lost me at remissen. Jag vet inte riktigt varför man gör det där. Jag vägrar att bli expert på allt detta. Min kompetens är att komma till avtalade behandlingar i tid och noga göra som läkarna säger. Deras kompetens är allt det andra.

Jag åt lunch med en vän som får mig att skratta två timmar i sträck. Fullt möjligt världens roligaste människa. Jag tog en schnitzel som räckte härifrån till yahyah och tyckte att jag hade skäl att fira efter några fina recensioner av ”Att hitta” och en fantastisk sista lanseringsfest i går kväll på Gleerups, det var smäckfullt, 110 personer, bekanta och obekanta som öste värme och vänlighet omkring sig. Skäl att fira som sagt: jag drack… eh… läsk. Två flaskor colaläsk. Jag har fått en så konstig craving efter söta drycker den här sommaren, jag dricker skum druvjuice från Willys och fin äppelmust i små flaskor och smaksatt iste och guvetallt. Jag hjälpte två tanter som höll på med ett slags avancerad cityorientering, jag pekade ut statyn ”Intighet” åt dem. (”Intighet” är egentligen inte en staty, det är en plakett. Statyn är osynlig, det är därför den heter så. Detta Lund.) Jag tvättade, och en dam som vi bor granne med hade tiden efter, jag var lite sen med att hämta upp den torra tvätten. När jag kom ner hade hon redan vikt den åt oss. Fem maskiner. Jag bad om ursäkt att jag var sen och sa att jag borde ha skäll i stället för vikhjälp. Denna ljuvliga granne säger då, och menar det, att det är en glädje för henne att kunna göra något för en småbarnsfamilj som bor alldeles intill. Man blir stum av tacksamhet för att få ha sådana människor omkring sig. Tvättstugebråk? Nä, vi jobbar inte så i det här huset.

Nu måste jag verkligen tvätta händerna en tredje gång för att få bort surströmmingslukten. Om det inte lyckas helt med en borste och rejäl tvål blir nästa nivå sandpapper. Good night, America, wherever you are.

Ett kilo vägde 700 gram inte mer

Göran Greider har kallats in som gästrecensent i Sydsvenskan och jag är på väg att börja gråta av lättnad. ”En egen och underbart existentiell stig” … ”En bärnstensklar text om det viktiga i livet” … ”Detta är ju bland det bästa jag har läst om digitaliseringen”.

Jag lovar att vara glad senare. Nu är jag allra mest just lättad.