Nån kanske undrar vilken ekonomi som finns i att hyra en teater, nästan sälja ut den och göra en enda föreställning av en uppsättning?
Säg så här: Don’t quit your day job.
Intäkt från biljetterna: 59 425.
Teaterhyra: 17 000
Affischtryck: 1 290
Musiker: 9 000
Mat och dryck för personal och publik: 3 000
Producenten Jakobs omkostnader: 6 756
Diverse smågrejer som jag inte har tänkt på, för avrundnings och enkelhets skull, som jag behåller: 2 379
Återstår gör 20 000, som producent Jakob, producent Elin och regissör Eva får dela på, i lite ojämn fördelning baserat på arbetstid och restid och så. De är alltså tre superproffs som har lagt flera dagar på detta, och som ville göra det gratis eftersom vi är vänner – men de fick nu åtminstone något betalt på slutet.
Vinst för mig, som la tre veckor på enbart detta? Noll spänn. Och det är helt som det ska vara, det var sannerligen inte därför jag satte upp ”Min nästa lever”. Jag var helt inställd på att gå back om det skulle ha behövts för att få till den kvalitet jag ville.
I ljuset av detta är det kanske inte så svårt att förstå varför biljetter till föreställningar som den här ofta är dubbelt så dyra som min var. Skulle jag ha betalat marknadsmässiga priser till teamet och dessutom tagit betalt för min egen tid hade biljetterna behövt kosta fyra gånger så mycket.
Nu finns ”Min nästa lever” på YouTube, klar med licenser och allt, och jag blir så tacksam om ni både tittar och sprider.
I dag är det söndag, och några dagar sedan jag i sällskap med de skickligaste och snällaste vänner och kollegor man kan tänka sig satte upp performanceföreläsningen ”Min nästa lever – en transplantationsmonolog på liv och död” på Lunds stadsteater.
Jag försöker minnas allt.
Det var massor av människor där som jag kände sedan tidigare, många många som sa fina saker och som hade rest långt. Vad som gjorde starkast intryck? Vet inte. Kanske kvinnan i knappa sextioårsåldern som sa:
”Jag ska göra en exit snart, och skulle gärna ge dig min lever, men jag vet inte om det är möjligt, för detta ska ju ske utomlands.”
En ”exit”?
Hon skulle alltså åka till en självmordsklinik i Schweiz. ”Men jag menar det. Jag vill ge den till dig. Jag ska fråga dem, det kan ju inte vara första gången de får frågan.”
Jag kramade henne och önskade lycka till. Jag visste liksom inte vad annat jag kunde göra.
Under dagen tänkte jag mycket och kände lite. Jag försökte hålla det så, för att det skulle bli så bra som möjligt. Kvart över sju stängde jag om mig i den lilla logen och la mig på soffan. Gick igenom mina två små ritualer som jag sparar till väldigt speciella tillfällen, och märkligt nog fungerar de. Det är nog mer än två år sedan jag använde dem senast. Det gäller att inte ladda ur dem.
Med sju minuter kvar tog jag på mig mina kläder, hällde upp ett glas vatten och gick bakom kulisserna till andra sidan scenen. Fick mitt headset, ställde mig på huk, skrattade lite för mig själv. Shit. Nu gör vi detta. Såg till att andas och sjunga med lite i ”I let mine go”, när bandet började spela.
Under tiden oroade jag mig inte för NÅGONTING som inte var mitt ansvar. För jag VET att Jakob och Elin inte kommer att missa. Tanken slog mig inte ens.
Väl ute på scenen försökte jag komma ihåg att inte njuta. När jag hade mina pauser, då bandet spelade, satt jag och lät aktivt bli att lyssna på dem. Jag gick igenom vad jag skulle göra direkt efteråt i stället, och det fortsatte jag med ända till applådtacket. Det var teoretiskt sett en helt fantastisk stund, ”Where the streets have no name” dundrade ut i lokalen, scenen badade i rött ljus, 350 människor stod upp och applåderade… Men det gick inte alls att ta in. Jag tänkte bara: ”fyra sekunder här, och så över till andra sidan, och så fram och buga med musikerna, och så ut, och så in igen”.
I lobbyn fick jag hundra kramar. Det var fantastiskt. Vänner och familj var där, men också en tjej i tjugoårsåldern med samma diagnos som jag, som hade rest från Göteborg, och en man från Västerås som hade sett mig föreläsa en gång tidigare och ville se mig igen. Otroligt.
Men inte förrän vi hade lastat ut och fyllt bilen med blommor och skräp och allt annat som skulle hem, och jag skulle till att stänga bagageluckan sa jag till Elin och Lisa som råkade vara där just då: ”Vi nailade det va?”. Då fick jag ett par kramar till.
Sedan körde jag de tre minuterna hem, och vid Lunds nation brast det. Då grät jag en aning och liksom segerjublade lite för mig själv.
Att det ändå GICK.
Väl hemma i köket gjorde Lisa te och packade upp bukett efter bukett. Sedan satt Elin och Jakob och Lisa och Jakobs kameraman Omar där och pratade och åt chips som jag hade fått av Mim medan vi drack fläderdryck från Kivik – det blev en del över, trots att vi bjöd hela teaterpubliken efteråt. Jag hade nog tagit i lite i beräkningarna av hur mycket som behövdes.
Nästa förmiddag åkte jag till Stockholm för årets sista vanliga gig. Jag la alla de fyra timmarna på att svara på meddelanden och mejl från kända och okända.
Jag är jätteglad för hur det blev, tacksam för allt.
Och nu får min nya larmtelefon gärna ringa. Den får komma när den vill, min nästa lever.
God morgon. Det är nu tjugotre dagar sedan jag bestämde mig för att sätta upp monologen ”Min nästa lever” på Lunds stadsteater.
När jag bestämde mig hade jag… ingenting.
Inte titeln, inte en konkret idé, inte ett datum, inte musiker, inte någon bildproduktion, inte någon teknik, ingen regissör, ingen idé om marknadsföring och framför allt inte ett manus.
Nu har jag, vi, allt det.
Producenterna Elin Eriksson och Jakob Rubenson har dragit i fler trådar än jag visste att det finns, och rest hit från Stockholm och Karlstad. Lisa Kirsebom har redaktörat manuset. Eva Westerling har regisserat mig hemma i vardagsrummet. David Andersson, Cecilia Salazar och Dennis Rosendahl har repat in låtar, och Rebecka Törnqvist, som har skrivit dem, har mejlat och i de varmaste ordalag gett detta sin välsignelse. Lunds stadsteater har varit snabba och tillmötesgående, Socialstyrelsen har skickat ett litet paket med donationskort och jag har köpt 47 liter dryck från Kivik och en tjock märkpenna, och så har jag lånat ett bord från skolan som finns i samma hus som teatern. Mina döttrar knatade iväg och hämtade menyer från AO Thai, så att vi kan ordna mat till hela teamet efter sista repet. De hämtar sin lillebror i eftermiddag också, och mormor Eva möter upp hemma och fixar käk och får iväg alla i god tid.
Och Giorgos har messat och frågat om han kan göra något. ”Ja”, skrev jag, ”det finns en sak. Kom till teatern i riktigt god tid. I fall det är något.”
Giorgos är disputerad kärnfysiker, pianist på yrkesnivå, stark, teknisk, handlingskraftig, bra på mat samt snäll.
Ja tack. Jag har gärna ett universalgeni på plats, bara utifall att.
Och oavsett hur det går, denna enda föreställningskväll, i kväll, så är jag helt säker på en sak: jag kommer att minnas de här tjugotre dagarna för alltid.
På tåget mot Stockholm, där jag pratar på E-hälsodagen i dag. Det kommer nog att delvis förvandlas till ett slags genrep. I ÖVERMORGON ÄR DET! Kom nu till ”Min nästa lever”. Det finns främst plats på de fyra bakersta raderna, men man ser och hör bra där också.
Jag vaknar 06.15. Vet att taxi till flyget hämtar 08.45, jag måste flyga inrikes i dag vilket jag i och av princip annars helst inte gör. Det är precis att det kan gå – om jag tar min vätskedrivande medicin på fastande mage och rör lite på mig, så kan jag hinna gå på toa de fem-sex gånger jag behöver för att medicinen ska göra sitt jobb och rensa kroppen från överflödig vätska.
Tar medicinen.
Kollar mobilen. Flighten inställd, jag är ombokad till en TIDIGARE flight. Medicinen är redan svald. Gör matten. Inser att jag som tidigast kan vara medicinskt processad vid boarding. Bokar av taxin, tar bilen i stället, för att kunna stanna och pinka i vägdiket på väg till Sturup. Så blir det också. Går sedan tre gånger i snabb följd på flygplatsen, tack och lov är planet lite sent, och jag får således inte det där panikläget när jag är fastspänd under uttaxning och takeoff och inte kan gå på toa – för de här två medicinerna som jag tar, de är inga lallare. De har varit med förr. När de säger att det är dags, så är det dags. Jag brukar alltid vid tveksam tajming noga informera flygvärdinnorna – om vi blir sittande och inte kommer iväg, så måste ni göra ett undantag för mig. De brukar vara tacksamma för det.
Ja, den här kroppen har verkligen ballat ur på en rad intressanta vis. Min aptit är ju ett kapitel för sig – hittills i dag ett antal leverpastejmackor, apelsinjuice, äppeljuice, svart vinbärsjuice, te, en stor pommes från McDonalds, en cola, en låda ”solfrukt” från Pressbyrån, ett rejält lass California rolls, och en skål miso. Detta är så så underbart. Jag förstår inte hur jag ska kunna vänja mig tillbaka till en normal människas ätande sedan.
Den som kommer och ser ”Min nästa lever” på torsdag – det är dags att boka biljetter nu om ni vill ha hyggliga platser! – kommer att få höra mer om det här. De bisarra symtomen är de som ger bäst möjlighet till… teatral utlevelse.
Lite bävade jag för den här stunden, men den var nödvändig: mina barn har just suttit i vardagsrumssoffan och tittat och lyssnat på ett genomdrag av ”Min nästa lever”. De ska ju vara där på teatern nästa torsdag, och vi kände att de måste veta precis vad som väntar.
Nu är vi klara. De har sagt och frågat och berömt, och hon som är teaterintresserad har gett precis regi, samtidigt som hon torkade bort någon liten tår. Fantastiska älskade ungar.
Andra gör det! Här är länken till biljettsajten. Världens enda gång som ”Min nästa lever” framförs…
Här finns FB-eventet. Biljettsläpp i morgon tisdag klockan 11!
