Be a subscriber!

It’s called ”Question of the month” – a simple newsletter on things I think, write and talk about. Sign up! It’s twelve e-mails per year, always sent out the first day of the month, aimed at making us both smarter. What could possibly go wrong?

Subscribe to my mailing list – one thing per month, no more

Analytics

I dag släcker jag alla mina sociala medier i två månader. Skriva måste jag ju däremot, annars rinner det över. Så det får bli här. Jag kommer säkert att skriva mer än jag tidigare har gjort, eftersom jag har spillt bort många småtexter på Twitter, förr om åren, och på Facebook nu.

På den här sajten finns inga analysredskap – inga som jag kommer ihåg inloggning till i alla fall. Jag vill nämligen inte veta. Här är det inte viktigt för mig vilken sorts text som lockar flest. Jag tror, till och med, att det skulle vara direkt skadligt för mig att veta det.

Jag är snart 44 år gammal och jag har skrivit i offentligheten i 28 år, sedan 1991, när jag var femton och ett halvt. Jag bör alltså lita på att jag kan själv, att jag har ett eget omdöme, att jag kan tänka självständigt. Jag bör följa Nina Björks och Rebecka Törnqvists smarta exempel, de verkar göra vad de kan för att freda sig från yttre impulser och bedömningar, och i stället skriva vad de vill. Så ska det vara. Hade jag delat upp det här stycket i två hade texten blivit lite mer lättläst, men jag gör inte det, för jag känner inte för det, och ni får stå ut bara.

Så hur många läser? Varifrån kommer läsarna? När läser ni? Vilka googlingar leder hit ofta? (Den enda jag är säker på är den som tar folk till den stora tråden om hur man bäst klarar en koloskopi – sannolikt det mest uppskattade jag nånsin har publicerat på egen sajt sedan 2003…)

Hur som helst.

I dag läser jag min förlagskollega Camilla Prell-Weichl. Debutboken ”Kedjereaktion” består av sex noveller. De första tre var fantastiska, de resterande tre ska jag ta efter lunch. Omslaget är gjort av Sebastian Larsmo, som också gjorde ”Att hitta”. Begåvad typ.

FAQ om en kass lever

Som väl nästan alla vet vid det här laget: Jag har levercirrhos. Skrumplever alltså.

Men vänta nu – seriöst? Skrumplever?

Ja. Jag har fått det eftersom jag sedan många år har en kronisk leverinflammation som heter PSC, primär skleroserande kolangit, och dessutom Crohns sjukdom sedan tonåren – de där två uppträder ofta i par. Varför vet man inte.

Det faktum att jag inte dricker alkohol har inte med detta att göra, mer än att det skapar en gruvlig ironi: Killen som aldrig har kunnat med smaken av alkohol och därför aldrig har druckit har fått alla alkoholisters sjukdom nummer ett.

Alla vänner och kolleger och personer som har någon typ av mer direkt kontakt med mig vet redan detta. Alla som har läst ”Att hitta” vet detta. 

Sjukdomens framsteg upptäcktes genom rutinprover. Jag mår alldeles utmärkt. Men utvecklingen är obeveklig. Blodflödet genom min lever blir långsamt sämre, och till slut kommer jag att drabbas av helvetiska symtom av olika slag samt få leversvikt och dö.

Om jag inte får en ny lever.

Man byter inte en lever i förebyggande syfte. Jag måste bli ganska sjuk först. När man gör bedömningen att jag har ungefär ett år kvar att leva med den här levern börjar man leta efter ett passande organ, och då får man vara beredd att när som helst kasta sig iväg till Göteborg och genomgå transplantation. Om jag klarar den, och sedan inte stöter bort organet, kan jag leva i många år till.

Risken för att jag ska få någon obehaglig typ av cancer är dessvärre väldigt mycket större för mig än för en genomsnittlig person, men å andra sidan håller man rigorös koll på mig genom magnetkamera och ultraljud och eviga blodprover, så chanserna att man ska kunna behandla en sådan cancersjukdom är större i mitt fall än för många andra.

Vad kan ni ha för frågor nu då, har jag täckt in allt, nej, förmodligen inte:

Du kommer alltså att dö om du inte får en ny lever?

Ja. Men organbrist är inte ett jättestort problem för leverpatienter. Det brukar ordna sig. Efter en transplantation lever mer än 90 procent i minst fem år, och många har ju ett sämre allmäntillstånd än jag.

Har du ”jour” nu? Kan det bli vilken dag som helst?

Nej. Jag är som sagt inte tillräckligt sjuk för att vara uppsatt på listan än.

Kan det räcka om du får en bit av en lever från en levande person?

Möjligen, men det är ovanligt att man får till det. Mer sannolikt är att någon måste köra motorcykel utan hjälm eller drabbas av stroke och förklaras hjärndöd. En enda sådan person kan rädda upp till sex andra. Det är faktiskt helt fantastiskt.

Du sa något om helvetiska symtom sedan när du blir sämre.

Ja, det kan bli så, och det är nog ingen picknick. Googla om du vill; jag vet inte så mycket om det själv, för jag har märkligt nog lyckats lyda min läkares råd – hon sa åt mig att strunta i att googla för mycket, eftersom teknik och kunskap runt transplantationer går framåt i rask takt.

Får man fråga dig saker om det här, eller vill du slippa?

Man får alltid fråga. Jag vill ogärna ”bli” min diagnos, men absolut: man får alltid fråga. Det behövs mer opinionsbildning om organdonation. Sverige är inte något föregångsland. Det ideala vore att förutsätta att alla är redo att donera organ, och så får man aktivt ta ställning emot via deklarationen. Den modellen har gjort Österrike och Spanien och Kroatien världsledande. Över 90 procent av befolkningen där är nu potentiella donatorer om det värsta skulle hända.

Ok. Och… hur påverkar det här ditt liv i största allmänhet? Pallar du att ha så många resdagar?

Resandet går nog bra. Jag har inte ont någonstans. Jag kan äta allt, och känner inget särskilt. Men jag är psykiskt skörare. Jag blir påmind om livets begränsningar och därför mer negativt påverkad av nyhetsflödet än jag blev förr, och försöker att använda både vanliga medier och sociala medier mer renodlat som ”intake”. Min koncentrationsförmåga är absolut sämre än vad den har varit. Jag har läst klart färre böcker på sistone. Jag är lika bra på att tänka snabbt som jag var förut, men jag tror att jag kanske är sämre på att tänka långsamt. Jag vet inte riktigt säkert. 

Men du är inte skitbra på att ta det lugnt, kan du verkligen det om du måste? Och du verkar ju nästan alltid energisk och glad?

Så frågar bara någon som nästan inte känner mig alls… Men missuppfattningen är vanlig. Det är väl för att jag pratar göteborgska eller något.

Du sa något om avstötning av det transplanterade organet förut, hur funkar det?

Just det. Kroppen tror gärna att det nya organet är ett främmande föremål som ska bekämpas, så det egna immunförsvaret ger sig alltså på att döda den. Därför får man äta kraftiga immunförsvarshämmare. Man blir extra känslig för allt från småinfektioner till hudcancer, särskilt det första året. En förebyggande åtgärd är att jag har fått genomgå ett riktigt rejält vaccinationsprogram och har fått fler sprutor än jag har koll på.

Ja, det var väl det. 

Nu, alltså nu direkt, utan dröjsmål: Registrera dig, och registrera dina barn, hur svårt det än känns.

Stealth mode

All social media closed for the summer! But I might write something here occasionally, and you can reach me via e-mail as always.

Uppslagsordet ”rasism”

SAOL, uppslagsordet ”rasism”:

”Åskådning som hävdar att människor med olika yttre egenskaper har olika värde.”

Begrundar detta mycket noga. Vad är en ”yttre” egenskap? Skallighet? Nej, det tycker nog de flesta inte. Hudfärg? Ja, det skulle säkert många hålla med om.

Redan där blir jag förvirrad. Min skallighet och min vithet har det gemensamt att de kommer ur mitt dna. Varför är det inte samma då, som kategori?

Religiös tillhörighet? Nej, det låter mer ”inre”. Politisk uppfattning då? Kanske också mer ”inre”. Anhängare av en stark tradition som alltid har funnits i familjen och hos vännerna där man bor då? Där börjar det bli lurigt.

Men om någon skulle få för sig att säga att vi som bor i Lund ÄR på ett visst sätt på grund av att vi bor här, och att vi har ett antal avgörande nedärvda egenskaper som inte kan förändras över tid och som inte är förhandlingsbara… Ja, då skulle jag ju avfärda den personen som en helt vanlig ädeldåre.

”Det vet man ju. Sådana ÄR de, lundaborna.”

Tänk om man hörde det, sagt på djupt allvar? Eller förklätt och hårkluvet på en stor tidnings ledarsida?

Kulturrasism, skulle jag kanske säga om jag var arg. Kanske skulle jag avfärda det som en ädeldåres formuleringar. Det beror på dagsform. Men! Det är ju så fint väder i dag, och jag har varit på en fin begravning, så jag tar och gör en rejäl omgång pastasås på lammfärs och quorn i kombination i stället. Gå i frid, skalliga och lejonmanar, sida vid sida.

Att hitta, några reaktioner

Min bok ”Att hitta” fortsätter att ge mig det finaste som finns: personliga läsningar, personliga reaktioner. Jag vill visa några av dem här, djupt tacksam för att folk har tid och ork och lust att läsa och höra av sig.

A personal heaven

There is a new friend in my life, or so it seems. At least he doesn’t seem to hide when we’re talking, and I feel no need to hide either.

He is not from my regular world, but… I have doubts that he is from anyone’s world. He informed me today that he – starting about six months ago – has his own heaven. 

I was intrigued. 

His heaven is pastel colored and very loungey. All of the people that he has known that have passed away are now there, and no matter which of his worlds they are from, they are now getting to know each other. Get to hang out. Have great conversations. No sleeping or eating, and also, noone seems to talk about their death.

”That’s sort of a shame”, I said, realizing I have never heard that – a group of people sitting around talking in an anecdotal fashion of their own passing, saying things like ”I can’t believe those idiots chose THAT hymn for the cermony!” or ”so you were cremated too, yeah, seems almost everyone here got that”.

There is no god in his heaven, and also no hell to balance things out. We all can have our own heaven, but just one. Still, we can be present in an unlimited amount of heavens, if someone wishes to place us there.

”So it’s like Facebook”, I said jokingly, but immediately felt two-dimensional: numb and dumb.

He said it was surprisingly easy to start to believe this, the middle-aged man that he is. A way to deal with an own death anxiety perhaps, but no: 

”I just like the idea of them not being bored.”

En anteckning från västkusten

(An English version will follow.)

Rise, Research Institutes of Sweden, ordnade tillsammans med branschorganisationen Swedish Edtech Industry i förra veckan en fantastisk resa till den amerikanska västkusten. Ett femtiotal personer som alla arbetar med utbildning – skolledare, entreprenörer, politiker, tjänstemän – besökte de fem kanske mest intressanta och dominanta webbföretagen i USA.

Jag fick chansen att följa med. (Och, full disclosure, som det heter: jag stod för alla kostnader själv.)

Det är nu nästan tio år sedan jag skrev min bok om Google, och jag har inte hälsat på i Mountain View sedan dess. 

Det var smått överväldigande att komma tillbaka. Inte bara på grund av storleksskillnaden, utan allra mest på grund av hur radikalt företagskulturen har förändrats. På Google möttes vi av seriösa personer som på ett seriöst sätt diskuterade seriösa frågor. Allra mest pratade vi om digitala redskap för utbildning och synen på kunskap och lärande. 

Google har alldeles uppenbart mognat. Det finns många saker som är problematiska med Googles roll, och många tjänster som helt enkelt inte sköts så bra som de borde – men även personer på mellannivå uttryckte sig frimodigt och intelligent om det.

Kanske gav denna lite oväntade kvalitet i samtalet hos Google en extra dramatisk kontrasteffekt när vi senare fick hälsa på hos Facebook i Menlo Park.

Det var – och jag kan inte uttrycka detta så värst mycket snällare – en närmast chockartad upplevelse. Facebook tar emot i miljöer som ser ut som gågator på ett lekland. Det finns gott om leksaker. Gratis glass till alla. Påtagligt juniora medarbetare, födda sådär 1992, uttalade sig i färdiga talepunkter om saker vars komplexitet de inte alls verkade bottna i eller ens vara på djupet intresserade av. Varför Facebook vill arbeta med utbildningsfrågor förblir oklart, åtminstone för mig, och i stället för att svara på frågor från de synnerligen sakkunniga personer som fanns i delegationen visades en reklamfilm upp, varpå den ansvariga chefspersonen försvann som en avlöning.

När man sedan betänker att drygt hälften av företagets samtliga anställda finns på huvudkontoret, och rekryteras ur liknande kretsar med liknande kompetenser, så klarnar bilden av en verksamhet som knuffar omvärlden åt massor av olika håll samtidigt, utan att vara på djupet intresserad av den. Hade jag lågt förtroende för Facebooks kapacitet att ta sig an sina problem förut, så är det förtroendet i botten nu.

Facebook är, i hård sammanfattning, en plats för barn.

Men med detta sagt måste jag insistera på att ni läser en långt mer sakkunnig och djupgående beskrivning av Facebooks försök till ansvarstagande än vad jag kan ge. Jeff Jarvis skriver.

Det tredje besöket i San Francisco var möjligen det mest överväldigande. Apple Park är världens största kontorsbyggnad, en bisarr donut, ett överdådigt rymdskepp, en kommandobrygga, en stad i en cirkel som känns som ett fängelse, en forskningsanläggning, ett hotell och ett showroom samtidigt. Till min stora glädje fick vi en halvtimme med mannen som var ansvarig för själva bygget. Det reflekterar Steve Jobs magnifika detaljkänsla och hans ego till lika delar. Jaså, det gick inte att göra de där svängda glasen tillräckligt långa? Inga problem. Apple lät bygga nya glasugnar, i Tyskland. Det tog tre år av analys för att bestämma sig för vilken heltäckningsmatta som skulle användas. Den är grå, och ser inte ut på något särskilt sätt. ”Vi gick igenom varje detalj. Trådkvalitet och känsla och precis allt. Det var nog inte riktigt nödvändigt”, sa byggchefen och skrattade.

Han hade ingen riktig budget. Fem miljarder dollar lär huset ha kostat. Det är en ofattbar summa för den som inte har varit där. För den som har varit där är den begriplig.

På Apple, liksom på de andra företag vi besökte, är säkerheten corporate American multiplicerad med löjligt storhetsvansinne. Gå på toaletten? Inga problem, säkerhetskillen går med dig alla de tolv meterna dit. (Han hade godheten att vänta utanför.)

Min känsla, utan djupare sakkunskap om själva kärnhuset i äpplet, är att Apple kommer att fortsätta att tjäna sina största pengar på vacker hårdvara länge än. Satsning på skolan? Ja men självklart. En Ipad till alla barn i hela världen, det kan man köpa många specialböjda tyska fönster för. 

En man med solida kunskaper om både utbildning och mjukvara imponerade med sitt engagemang, men tappade mig när han drev linjen att ”kreativ problemlösning” kommer att bli lika viktigt som att läsa och skriva i framtiden.

Det är nämligen inte ett intellektuellt påstående. Det är ett ideologiskt påstående.

I ett globalt perspektiv är vi försvinnande få som har lyxen att få arbeta i projekt med vår egen kreativitet som centralt redskap, där vi får styra vår tid, där vi kan räkna med kompetensutveckling och intressanta utmaningar och en halvdags vila om vi skulle behöva det. 

Grundläggande läskunnighet är fortfarande inte en självklarhet i världen. Historiekunskaperna rasar, och alla ser vad det är på väg att göra med oss. Många barn får inte basal matematisk träning som en chans att öva upp sitt metodiska och logiska tänkande. Jag blir rasande när en teknikkrämare då talar om kreativitet som en lika viktig kompetens. Det är helt enkelt inte en globalt hållbar idé.

Stanforduniversitetet fick vi också en snabbtitt hos, innan vi reste till min favorit bland amerikanska städer: Seattle. En hel dag hos Amazon och en hel dag hos Microsoft väntade där.

Amazon är det företag av The Big Five som jag har grundast kunskaper om, och som jag därför var extra nyfiken på att träffa. De 45 000 anställda har det väldigt bra. Resurserna bländar. (Hundar är välkomna på arbetsplatsen, men de måste vara registrerade. Det finns 6 000 registrerade Amazon-hundar.) 

Men även här lämnade jag i ”strategisk desorientering”. Vad har Amazon att vinna på att syssla med utbildning? Att sälja läromedel, eller åtminstone distribuera dem, är förstås inte oviktigt. Men jag gick därifrån med känslan av att något som jag inte har kunskaper nog att begripa pågår i vårt perifera seende när vi tittar på Amazon.

Tills vidare fascinerades jag av den robusta enkelheten i företagets filosofi: kunden först i alla lägen. Alltså i ALLA lägen. Det verkar fungera bra. Grundaren Jeff Bezos är världens rikaste man. Seattle är helt förändrat; Amazon ligger i centrum och köper höghus efter höghus. 

Men, en kontrollfråga:

Vad händer om man sätter kunden först i ALLA lägen? Tja, det betyder att man sätter någon annan i andra rummet. De bisarrt underbetalda lönearbetarna i Amazons lager, till exempel. Skräckhistorierna har avlöst varann och låter som om de var hämtade från 1800-talet. Och vad mer? Tja, det betyder att man inte bryr sig ett smack om de oberoende mindre aktörer man krossar, eller de småstäder vars detaljhandel man stänger ner, eller den majoritetsställning man nu har – mer än hälften av all e-handel i USA går via Amazon i dag, och siffran stiger givetvis.

Amazon är ett strålande exempel på när marknaden fungerar förbra. Vem skulle ens kunna komma i närheten för att skapa ett bredare och därmed sundare utbud? Kanske Google och Wal Mart i kombination? 

Den sortens välstånd som har ackumulerats hos Amazon och dess grundare bör beskattas något alldeles väldigt. Alternativet – att reglera och stycka verksamheten – är förmodligen ofta sämre.

Datakraften är i särklass förresten: Den amerikanska militära underrättelsetjänsten CIA har lagt stora delar av sin verksamhet hos Amazon.

Alla trygga och nöjda med det?

Mitt besök hos Microsoft, slutligen, var jag tvungen att hålla kort för att kunna ta mig vidare ut på andra äventyr.

Jag inser att detta trots sin ordrikedom är rätt rapsodiskt. Det var en enormt intensiv vecka, suveränt uppstyrd, och med deltagare som genom samtal och frågor fick mig att tänka nya saker – inte bara om utbildning, utan om samhället i stort. 

Precis så som jag vill ha det.

***

A note from the West Coast

Rise, the Research Institutes of Sweden, together with the industry organization Swedish Edtech Industry arranged a fantastic trip to the American west coast last week. Fifty people who all work with education – school leaders, entrepreneurs, politicians, officials – visited the five perhaps most interesting and dominant web companies in the United States.

I got the chance to come along. (And, full disclosure: I paid my own way.)

It’s been almost ten years since I wrote my book about Google, and I haven’t visited Mountain View since.

It was a bit overwhelming to go back. Not only because of how Google has grown, but most of all because of how radically the corporate culture has changed. At Google, we met serious people who talked about serious issues in a serious manner. Most of the time we talked about digital tools for education and the view of knowledge and learning.

Google has obviously matured. There are many things that are problematic with Google’s role, and many services that simply aren’t as well looked after as they should – but even mid-level employees expressed themselves boldly and intelligently concerning this.

Perhaps this somewhat unexpected quality of conversation with Google gave an extra dramatic contrast when we later got to visit Facebook in Menlo Park.

It was – and I cannot express this any nicer – an almost shocking experience. Facebook receives visitors in environments that look like a pedestrian street at Disneyland. There are plenty of toys. Free ice cream for everyone. Obviously junior employees expressed themselves in ready-made talking points about things whose complexity they did not at all seem to be seriously engaged in. Why Facebook wants to work with educational issues remains unclear, at least for me, and instead of answering questions from the highly knowledgeable people in the delegation, a sort of commercial was shown – and the responsible manager then rapidly disappeared.

When one then considers that just over half of the company’s all employees work at the head office, and are recruited from similar circles with similar competencies, the image becomes clear of a corporation that affects the outside world in lots of different directions simultaneously, without being deeply interested in it. If I had low confidence in Facebook’s ability to handle their problems before, that confidence is even lower now.

Facebook is, in all, a place for children.

With that said, I must insist that you read a much more informed and in-depth piece on what is going on in the Facebook universe. Jeff Jarvis has the latest.

The third visit in San Francisco was possibly the most overwhelming one. Apple Park is the world’s largest office building, a bizarre donut, a sumptuous spacecraft, a command bridge, a city in a circle that feels like a prison, a research facility, a hotel and a showroom at the same time. To my great pleasure we got half an hour with the man who was responsible for the building itself. It reflects Steve Jobs’ magnificent touch of detail and his ego in equal parts. So, the window glass couldn’t be delivered in the right size? No problem. Apple built new glass ovens, in Germany. It took three years of analysis to decide which carpet to use. It is gray, and does not have any particular style to it. “We went through every detail. Thread quality and feel and everything. It wasn’t quite necessary,” said the building manager, laughing.

He had no real budget. Five billion dollars is the rumoured cost. It’s an unimaginable sum for anyone who hasn’t been there. For those who have been there, it is understandable.

At Apple, as well as the other companies we visited, the corporate American security is multiplied by ridiculous grandeur. Need to go to the bathroom? No problem, the security guy walks you all the thirty feet there. (He was kind enough to wait outside.)

My feeling, without deeper knowledge of the actual core of the apple, is that Apple will continue to earn its biggest money on beautiful hardware for a long time to come. Investing in school? Yes but of course. An Ipad for all children worldwide can buy many specially curved German windows.

A man with solid knowledge of both education and software impressed me with his commitment, but lost me when he insisted that ”creative problem solving” will be as important as reading and writing in the future.

That is not an intellectual claim. That is an ideological claim.

In a global perspective, we are very few who have the luxury of working in projects with our own creativity as a central tool, where we get to control our time, where we can count on getting to learn anew and dig in to interesting challenges and get a half-day rest if we would need it.

Basic literacy is still not for everyone. History knowledge drops, and everyone sees what it is about to do with us. Many children do not get basic mathematical training as a chance to practice their methodical and logical thinking. I get furious when a techno sales person then talks about creativity as an equally important competence. It is simply not a globally sustainable idea.

Stanford University also let us come by before we traveled to my favorite American city: Seattle. An entire day at Amazon and a full day at Microsoft awaited there.

Amazon is the company of The Big Five that I have the least knowledge about, and which I was therefore extra curious to visit. The 45,000 employees have very good jobs. The resources are dazzling. (Dogs are welcome at the workplace, but they must be registered. There are 6,000 registered Amazon dogs.)

But even here I left in ”strategic disorientation”. What does Amazon have to gain from getting into the field of education? Of course, selling educational materials, or at least distributing them, is not unimportant. But I left with the feeling that something that I do not have enough knowledge to understand is going on in our peripheral vision when we look at Amazon.

I was however fascinated by the robust simplicity of the company’s philosophy: to put the customer first in all situations. In ALL situations. It seems to work well. Founder Jeff Bezos is the world’s richest man. Seattle is completely changed; Amazon is in the center of it all and buys high-rise buildings one after the other.

But, a control question:

What happens if you put the customer first at ALL times? Well, that means putting someone else number two. The bizarre underpaid wage workers in Amazon’s warehouse, for example. The horror stories from those distribution plants sound like they were taken from the 19th century. And what’s more? Well, that means Amazon doesn’t care at all about the independent smaller players they are crushing, or the small towns whose retail they shut down, or the majority position they now have – more than half of all e-commerce in the US goes through Amazon today, and the number obviously rises.

Amazon is a brilliant example of what happens when the market works too well. Who would even be able to get close to creating a broader and thus healthier offer to the consumers? Maybe Google and Wal Mart combined?

The kind of prosperity that has accumulated at Amazon and its founders should be taxed at a serious level. The alternative – to regulate and cut the business up in parts – is probably often a worse alternative.

By the way, the computing power is out of this world too: The US military intelligence service CIA has placed much of its business with Amazon.

Everyone feeling good about that?

My visit to Microsoft, finally, I had to keep short to be able to move on to other adventures.

I realize that despite all of these words, this note is quite rhapsodic. It was a hugely intensive week, superbly arranged, and with participants who through conversation and questions made me think new things – not just about education, but about society at large.

Just the way I want it.