Några av mina bästa minuter

På Webbdagarna fick jag förra året göra en liten brandkårsutryckning: en person skulle ha talat i femton minuter precis före lunch – lättsamt, konkret men ändå med viss substans. Personen fick ställa in, så jag fick chansen att göra en liten uppvärmning inför min egentliga föreläsning senare på eftermiddagen. Nu tittade jag på den – det är egentligen enda gången jag har brutit ut det här segmentet ur ett äldre material – och tycker om den. Så varsågoda, om ni har fjorton minuter över!

Springsteen på Broadway

Det har tagit så lång tid innan det blev av, men i går kväll blev det av. Jag ville att vi skulle vara ostörda, och jag ville absolut ha Lisas sällskap när vi såg Springsteen på Broadway och…

Du kanske inte bryr dig jättemycket om Springsteen. Eller… eller så gör du det, du kanske har hört allt och sett allt och tycker att alla ANDRAS upplevelse av konsten i fråga är konstig, för du har en EGEN, och den är starkare.

Det är du som har rätt.

Din egen upplevelse är starkare.

Det är det som är konstens kärna: att den förmår skapa en egen relation till den som tar emot.

Det gör också att andras berättelser om relationen blir svåra att ta till sig, eller bry sig om, eller ens förstå. Så det spelar ingen roll för er hur det kändes för mig att se Springsteen på Broadway i går kväll, vid vilket tillfälle ögonen rann över för första gången, eller när det som skedde på den lilla scenen blev så starkt för mig att jag grät så att bröstet skakade lite. Det spelar ingen roll för er vad jag mindes heller, men jag var sexton och samma höst lyssnade jag på Springsteens berättelser och läste ”Utvandrarna”-serien och livet ställdes på ända, och ingen konst har varit lika mänskligt formande för mig. Det är här berättelsen om människor som behöver människor skrivs, och den skrivs bara för mig, berättelsen om utsattheten och nåden som uppstår när en människa har modet (eller befinner sig i nöden) att säga orden: ”jag är en behövande”.

Det är morgon nu och jag vet inte vad jag vill äta, eller om jag vill äta, eller om jag ska klä på mig ordentligt eller om jag ska väcka barnen bara för att kunna krama dem. Huvudet sysslar inte med det just nu.

OBT

Vet ni vem Grant W Conley är? Nej, det vet ni inte, för han finns inte. Eller han finns, men bara i min febriga hjärna. Han existerar i en Messenger-tråd med två av mina absolut bästa vänner som enda läsare. Han skriver på bräkig engelska om sitt liv som Obnoxious Business Traveler. Han häver ur sig vidrigheter om folk och fä – om de är i vägen, om de tillhandahåller dålig service, om de är idioter. Han jobbar med olika typer av legala förhandlingar för markexploatering och gruvrättigheter och är kompis med Ian Lundin. Han jagar ibland, och åker skidor. Han var med i roddlaget på Eton. Han föraktar sin pappa som var amerikan men blev medborgare i nån bananrepublik i Centralamerika, ”I forget which”. Han skriver sig själv, det går så lätt så lätt, han har fått en hel livshistoria och en flickvän, miss OBT, hemma i Genève. De gillar inte varandra. Men OBT gillar lounger på flygplatser och väl kyld apelsinjuice, och han blir rasande när hans uppdragsgivare inte förstår skillnaden på ”a good and a bad five star hotel”.

Här måste jag alltså förstå två saker: 1. Jag skriver plötsligt fiktion. 2. Allt det här cyniska mörkret är uppenbarligen lekande lätt att plocka fram och skala av från min kevlarbegjutna själ.

(Snart dags att påminna om Per T-pakten. Per T Ohlsson och jag har ett löfte till varann: Om den ene säger ”jag håller på och skriva en roman” så ska den andre klippa till. Box på näsan bara, rakt av. Det blir nästan aldrig bra när journalister tror att de kan skriva fiktion bara för att de kan skriva journalistik. Man måste ha folk som räddar en. Now get out of my way please, I am on my way to the lounge.)

Hatet

Jag måste berätta lite mer om hur det är att befinna sig i offentligheten med åsikter. I går fikade jag med en kompis som gör sådant mer än jag, och mer uttalat eller traditionellt politiskt dessutom.

Jag tror inte ni kan föreställa er hur det är.

Jag tror inte att de flesta av er har en aning.

Läget är oerhört allvarligt.

Jag försöker tänka efter: hur många journalister och opinionsbildare känner jag PERSONLIGEN som har skyddade personuppgifter, livvaktsbevakning, överfallslarm hemma, som har haft säkerhetsföretag på besök, som har behövt byta telefonnummer, som faktiskt i något fall har tvingats att flytta? Namn efter namn, ansikte efter ansikte. Ni skulle känna igen många av dem.

Det de har gemensamt? De hotas av vad vi enkelt kan sammanfatta som en sorts ”högersvans”. Människor som under eget namn skriver de mest vidriga hot. Formuleringarna hämtar de från våra mest välbekanta högerradikala gaphalsar. Jag nämner dem inte vid namn. Jag behöver inte det. Tänk på fem-sex-sju sådana personer, och ni kommer att pricka in dem rätt bra. De har inte blod på sina händer än, men det är bara en tidsfråga.

Nu vill jag betona en sak här: De personer som jag känner som råkar ut för detta är inte rabiata vänsteraktivister eller så. Nej då. De är helt vanliga nyhetsreportrar som har rapporterat något misshagligt. De är mellanmjölkiga mittenorienterade ledar- och kulturskribenter, som gillar kompromisser och utredningar och föredrar lågmäldhet och sakpolitik framför slagord och positionering.

De tröttas ut. De mals ner. Det sker eftersom hatarna – alla dessa ”vanliga” människor som, igen, i EGET NAMN, skriver de mest oerhörda vidrigheter till dem – märker att det får effekt.

Även en van och hårdhudad person behöver ta ett djupt andetag när han eller hon får ett brev som innehåller ett hot och en bild på fasaden till ungarnas förskola.

Den svenska anständiga högern har ett enormt arbete framför sig. Jag förstår inte var den är. Varför den är så tyst. Varför den tolererar att låta sig företrädas av ett slags emotionella huliganer i stället för av intellektuellt sylvassa analytiker. Varför den inte stirrar följderna av egen politik och retorik i ögonen och säger: vi är konservativa, vi är väluppfostrade, vi beter oss inte sådär.

Så länge tar ännu en bekant emot ett gott råd: Gå inte alltid samma väg med barnen till skolan, och låt dem inte gå själva. Bara så länge. Tills det har lugnat sig lite efter den här helt vanliga tidningsartikeln som du skrev.

Debut i VeckoRevyn!

Gör debut som tips-skribent i VeckoRevyn! Läs gärna detta – och läs gärna allt annat i VeckoRevyn. Irena Pozar har gett sig på något svårt och roligt: hon har tagit över en klassisk tidskrift helt själv, och förtjänar allt stöd för det.

Down south

I am giddy with excitement – I was just invited to be the keynote speaker at The President’s Convocation, the formal beginning of the academic year, at Centenary College in Louisiana in the USA! All other things aside, I will get to wear one of those long robes!

Thanks, but no thanks

There really are only three levels of media outlets for someone who sometimes gets approached to contribute with a text or an interview answer or a comment:

1. The ones you would be happy to write for.

2. The ones you wouldn’t write for, but would answer questions from.

3. The ones that you just don’t touch.

It’s so easy to differentiate. And yes, I am writing this short update for a reason. Don’t even think about e-mailing me again, dear friendly researcher person. Not as long as you work for those guys.

Smör med mera

Hårt arbete ger resultat: jag har gått upp i vikt.

Den meningen hade jag kanske inte räknat med att skriva, nånsin, i livet.

Vi som har leversjukdomar tenderar att lätt tappa. Vi får strikta förmaningar om att äta kaloririkt och proteinrikt. Under sommaren tappade jag tio kilo på tio veckor, delvis som resultat av en vätskedrivande medicin, men inte bara. Som minst vägde jag 78 kilo till mina 191 centimeter. Smalt, men inte magert, kan man kanske säga. Det sammanföll förresten med att ”Att hitta” kom ut, och det var också där som Lasse Brundin knäppte bilden på mig som nu är min profilbild på Facebook. Jag tycker att den är lite cool – även om benigheten i ansiktet inte är riktigt representativ för hur jag faktiskt ser ut i verkligheten.

I höstas sa doktor K med viss skärpa att jag måste gå upp en del. Annars blir det näringsdryck.

Jag hade tagit det som en personlig skymf. (Jag är Andreas Ekström! Jag äter mat! Jag äter, om det behövs, ännu mer mat!) Efter en höst av koncentrerat ätande av precis allt möjligt, inte minst ägg, kött och fisk, godis, bisarra söta drycker, glass och allt som kombinerar vete med ost har jag stabiliserat mig på 84 kilo. Godkänt, säger doktor K.

Det enda problemet är att jag förväntas träna åtminstone något. Jessica i min app jagar på. Hon kombinerar lång erfarenhet med ödmjukhet inför min petighet (jag vill att hon ska döpa om pass i appen ibland så att de heter något snyggare som inte behöver avstavas och sådär). Samt förmodligen något slags psykologisk djupanalys, eller insidertips från min svägerska Hannah, som känner henne, men som kommer att neka i sten om jag frågar. Jag hatar det givetvis, men… det blir faktiskt av ibland. Och det har vi ju lärt oss av prins Daniel: den enda bra träningen är den som faktiskt blir av.

Med det sagt, efter ett morgonpass där jag i min ensamhet har förnedrat min kropp, ska jag nu koka ett halvt kilo havregrynsgröt och i denna nedsänka SMÖR.

Om research

Research är alltid svårt. När har man tillräckligt? När är det rätt att fördjupa sig ”onödigt” mycket, och när är det rätt att identifiera: nu har jag ”just enough” för att kunna ro det här i land?

I det jobb som jag har nu är research svårare än någonsin. Jag försöker göra research – utan att ha en aning om slutmålet. Letar efter rimliga mönster. Försöker fatta om något som låter nytänkande är genialt eller bara en hype. Lyssnar extremt noga på de frågor jag själv får när jag har pratat klart. I framtiden ska det jag kanske ackumulerar kanske omsättas i någon typ av text eller manus som jag kanske blir klar med och som kanske kan få något värde för andra och som någon kanske vill läsa eller lyssna på. Fy fan. Man kan få galopperande prestationsångest för mindre.

Jag brukar tänka lite på Jonas Hassen Khemiri. När jag intervjuade honom sa han med stor uppriktighet ungefär att han kunde tvivla på allt. Sin stilistik, sin fantasi, sin frisyr. Men – han litar på sin förmåga att vänta. Jag är skitdålig på att vänta. Jag försöker tänka som han. Om jag bara väntar så kommer det något. Kanske kanske kanske.

I dag ska jag göra research genom att träffa Svenska aktuarieföreningen. Undrar vad de undrar över just nu. Och så undrar jag vad en aktuarie gör. Det blir punkt ett på dagens research-lista.