Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Böghatarpartiet

21 september, 2019 | 0 Kommentarer

Att SD får en enda röst av en enda anständig människa… Läs om partiets solida avsky mot personer som – igen, surprise surprise! – inte passar in i partiets trånga syn på vad som är normalt och godkänt.

Fullt minne

20 september, 2019 | 0 Kommentarer

Telefonen säger till: lagringsutrymmet nästan fullt. Det är bilder och små filmklipp som dominerar. Rensar lite. Inser att det jag har bilder på är familjen och mat och vänner. En del platser och en del jobbminnen, men mest detta: familjen och mat och vänner. Tittar tillbaka på mitt 2019 och kan inte förstå att jag har fått vara med om allt som jag har varit med om. Så många roliga dagar. Tänker att detta kanske är förklaringen till lugnet jag känner inför min vacklande hälsa. Skulle mitt liv ta slut för tidigt så har jag ändå levt hela.

Men jag vill gärna fortsätta, för jag vill ha mer av familjen, mer mat och mer av mina vänner. Det är meningen med livet, det vet ni va? Att ha meningsfulla relationer, att försöka lämna saker lite bättre än man fann dem och så att äta fantastisk mat, gärna i sällskap. Jag vet inte vad mer det kan finnas.

The Funky Operator är borta

19 september, 2019 | 0 Kommentarer

Manusförfattaren och musikern Hans Ingemansson har dött, läser jag i en TT-notis. Och eftersom jag älskade hans sätt att spela orgel så blir jag så himla less när TT och andra medier kallar honom ”pianist och låtskrivare” i The Creeps. Det var Robert Jelinek som skrev låtarna, till att börja med. Men framför allt: The Creeps lät som de gjorde på grund av Hans Ingemanssons orgelsound.

Han spelade på en Hammond B3 och en Hammond L100. Jag kan tycka att den tröttaste notisskrivare som landet kan uppbringa borde kunna förstå skillnaden på begreppen organist, pianist, keyboardist och klaviaturspelare. 

Någon av de där orglarna hade Hans Ingemansson stående på gigantiska gångjärn, så att han kunde tippa dem framåt. Han kan vara den enda klaviaturspelare jag någonsin sett som har varit hundra procent cool på scen.

Vi som har koll och respekt nog att sammanfatta hans gärning som musiker får väl nynna introt till ”Ooh – I like it” och fundera på hur det hade låtit utan Hans Ingemansson.

Going north

17 september, 2019 | 0 Kommentarer

Just got off the stage here in Cape Town, South Africa, after an exciting couple of days with a keynote presentation in front of a huge crowd, and informal talks with journalists, activists, business leaders and tech specialists.

As I am waiting to head north again this afternoon, I am contemplating a discussion I had with an impressive gentleman working for the government, hired by former prime minister Thabo Mbeki. We talked about ambition, social inequality and greed. South Africa has the highest Gini coefficient in the world. It just can’t continue like that. What is integrity, and what is morality? Which is which? When can we afford to be persons of integrity and high ethical standards, and when can we not?

This will take some time.

But for now, to the people I did meet – thank you so much. You have made a difference in my life this very morning.

Libra – the epic takedown

15 september, 2019 | 0 Kommentarer

I found myself laughing out loud, reading this fantastic takedown of Facebook’s crypto-currency ideas. But the boxing match prose aside, this is actually a thoughtful piece.

Lite mer om Pewdiepie

13 september, 2019 | 0 Kommentarer

För en tid sedan drev journalisten Emanuel Karlsten tesen att Pewdiepie, Felix Kjellberg, på grund av sin Youtube-karriär som dataspelare bör uppvärderas kulturellt och omskrivas mer. (GP 3/9)

Jag är av helt motsatt uppfattning, vilket jag redan har påpekat här.

Men jag tror att det döljer sig något annat bakom den här begreppsförvirringen, sammanblandningen av popularitet och relevans, ett större problem än ”rätt” värdering av kulturella fenomen, och det handlar om språk.

Intelligens förväxlas besvärande ofta med omdöme. Artighet med snällhet. Utbildning med bildning. Politiska segrar med politiska framsteg.

Inga av dessa begrepp uppträder nödvändigtvis i par. Men när de gör det, går samhället ofta i rätt riktning.

Så hur styr man ditåt? Genom att insistera på reflektion, på saktmod. Vilket för övrigt inte ska förväxlas med tröghet eller bakåtsträvande.

Borough Market

12 september, 2019 | 2 Kommentarer

Borough Market i London sålde mig i tisdags en macka med salted beef, oxbringa ungefär, med senap och inlagd gurka och surkål. Bisarrt gott. Borough Market är för övrigt den fantastiskt trevliga delvis utomhus delvis inomhus belägna marknad där några terrorister attackerade folk med kniv för några år sedan. Tills de mötte en medelålders fotbollssupporter som ”hade druckit några pints”. Han ställde sig och vevade i en bar. Utan vapen.

Han höll nämligen på Millwall, ökända för sina huligan-fans. Och vrålade således: ”FUCK YOU, I’M MILLWALL!!!!!”

Såg ett reportage från sjukhuset där han låg med lite mindre skärsår. Han hade fått ett exemplar av ”Runner’s World” av sina kompisar, med en bra förstasidesrubrik: LEARN HOW TO RUN. Så fruktansvärt roligt.

De är tillbaka!

11 september, 2019 | 0 Kommentarer

Ni som fattar, ni fattar. Ni är nog inte så många längre. Men så här: om jag fick välja en sångröst att sno av någon, så skulle Lars Säfsund ligga pyrt till.

Din Tai Fung

10 september, 2019 | 2 Kommentarer

Jo: jag är i London. Älskade Hedone har stängt, jag har inte kommit över det, men det finns en viss tröst. Din Tai Fung är en taiwanesisk dim sum-kedja, enkelt uttryckt, som har lyckats få en stjärna i Guide Michelin. De finns i Australien och Asien och på några ställen i USA – men nu också för första gången i Europa. Så i går letade jag mig fram till Henrietta Street vid Covent Garden, fick genast ett bord i den mysigt stökiga matsalen, kryssade i vad jag önskade och maten kom, tallrik efter tallrik. Servitrisen dubbelkollade: du vill verkligen ha allt detta?

Ja? Ser jag ut som en mes?

Om jag inte hade så mycket annat jag måste hinna äta innan jag åker hem i kväll skulle jag slinka in för en eftermiddagsfika av något slag.

Gröna bönor med lätt fermenterat bacon och räkor. Detta är den ena ytterligheten av genialiteten på Din Tai Fung: den självklara enkelheten.
Fläskrulader med gurka och vårlök, sesamfrön och en hoisin-liknande sås. En intensiv kall förrätt som man drömmer om efteråt.
Här har vi en av mina favoriter: milt mjuka dumplingar i chiliolja.
Man måste ju pröva en chili crab-dumpling! Kraftig skaldjurssmak, umami upp över öronen.
Jag tycker egentligen att sådana här enkla knyten – i det här fallet med räkpasta i – är halvkul. Men de hör till. Jag nöjde mig med en.
Ett slags ”huvudrätt”, kan man kanske säga, även om Din Tai Fung inte riktigt tänker i sådana termer. Stekt ris och fläskkotlett. Inte konstigare än så. Raka, milda smaker. Bara så otroligt vällagat.
Och så har vi miraklet, allra sist: soppdumplingarna. De gör makalösa buljonger, i det här fallet på kyckling, och gelatiniserar dem sedan. Så bygger de perfekta knyten runt gelén, och ångkokar – varpå gelén blir till soppa igen. Ni förstår ju själva sensationen att äta en sådan här, värmen, saltet, plötsligheten. Det enda man inte kan besöka Din Tai Fung utan att beställa, så enkelt är det.

Paludans digitala fall

8 september, 2019 | 2 Kommentarer

Superintressant om en dansk rasists digitala fall. Youtube tar lite ansvar, vad det verkar!