Att utvärdera sig

Något av det svåraste som finns – det gäller nog nästan alla, oavsett vilket yrke man har? – är att nyktert och iskallt utvärdera sig själv.

Jag har alltid kämpat så med det. Alltid försöka se varför saker blev bra. Alltid försöka se varför saker blev dåliga. Inte överdriva åt något håll. Peta där det känns jobbigt. Det är så vagt! VAD exakt är det som gör att den här textbiten inte flyter, trots att den innehåller bra material? VAD exakt är det som gör att jag vill läsa detta, trots att det bara är trams?

Så där kan man hålla på.

När jag nu huvudsakligen ägnar mig åt att prata fram mitt innehåll har jag fått börja om. Jag frågar andra auktoriteter. Tvingar agenturerna jag jobbar med att skicka mig utvärderingar, som jag sedan dammsuger efter subtila invändningar. Hur formulerar sig någon som jag inte når fram till? Kan jag nå fram till en sådan person utan att tappa de andra? (Och vad kostar det själsligt att inse det självklara: 4,9 i snittbetyg betyder att det finns 0,1 till att ta, och vem FAN var det som var missnöjd!? Var det hon på tredje bänk som satt och såg skeptisk ut i 45 minuter?)

Man kan bli fantastiskt dum i huvudet av att vara föremål för så fruktansvärt konkreta utvärderingar flera gånger i veckan. Jag är glad att jag inte är yngre. Fick en packe i dag, efter en jättebra föreläsning i går. Tittar snabbt med radarn på efter något jag kan ha NYTTA av. Kanske 200 personer i publiken, 67 skriftliga omdömen, nästan alla överväldigande positiva, och så till sist guldkornen: fem av dem innehöll något som liknar invändningar, tre av dem dessutom riktigt användbara och relevanta. En synpunkt kommer jag att omsätta direkt, till nästa gång jag står på scen. Klockrent. Och så två rena sågningar utan konkretion, dem har jag ingen nytta av, och får bara glömma – någon som ensam kallar mig för bottennapp, det finns ingen pedagogik gömd i det… Folk stör sig på en ibland. Djupt andetag. Det får ingå. Det är precis som när man skriver.

Men jag gnetar på. Frågar en kompis som är skådis hur jag ska göra för att sluta ta ett halvt steg framåt och ett halvt steg bakåt hela tiden. Frågar mamma som är lärare om man förstår ett visst tankeled eller om jag behöver förklara det bättre. Lyssnar på rytmen i orden. Ser upp så att jag inte tar hem för billiga skratt, efter att en lärare på en lärarkonferens sa till mig att stryka skämt nån gång sådär 2011. Jag glömmer honom aldrig – en erfaren högstadielärare som såg att humorn ställde sig i vägen för innehållet under ett par viktiga minuter. Jag gjorde exakt som han sa, direkt, och önskar att jag visste vad han heter så att jag kunde tacka honom.

Tre gig till, sen är det jullov.

Och om någon till äventyrs har pallat läsa ända hit, jag är genuint nyfiken på att höra hur ni själva gör, helt oavsett vilket yrke ni har: Hur mäter ni er egen insats?

In honor of Gaby Bedolla

This is Brittany Trejo. She is an Up With People student from Belize. Meeting her the other day was emotional. My old UWP cast sponsors a student from Latin America every year – and we do it in honor of Gaby Bedolla, who passed away in 2003. Brittany is ”our” student this year, and many of us have collaborated to make her journey possible. She is making us – Gaby’s extended family around the world – very proud.

På resande fot

Kommer hem efter fyra otroligt intensiva dagar som jag huvudsakligen har ägnat åt att förflytta min kropp mellan olika platser. Det är tur att jag trivs hyggligt i sällskap med mig själv, Messenger och Overcast.

En dag: ett par missade samtal från dolt nummer, det är nästan alltid sjukvården. Nu behövde de boka om min ”stora” utredningstid på Sahlgrenska för att prioritera en patient som är mycket sjukare än jag. De är så märkligt respektfulla och noggranna nu när man är vip-kund. De fick inte tag på mig eftersom jag stod på scen, så de ringde Lisa. För att boka av två dagar som var bokade till om tre veckor. De ser liksom till att allt de gör, och att vi som ska få del av allt de gör, har högsta prioritet.

De där två dagarna får nu infalla efter årsskiftet i stället. Då får jag träffa en massa specialister som gör en bedömning: dags att sätta mig i skarpt vänteläge för transplantationen, eller kan det skjutas upp? Rimligen kommer det att skjutas upp, kanske tre månader, kanske sex månader. Jag mår alldeles för bra, tror jag, för att komma ifråga ännu. Så jag lever på som vanligt och känner mig som vanligt.

Apropå vård: när jag nyss kollade lite post hittade jag en kallelse till ultraljud av levern, standard procedure – på MÅNDAG. Konstigt nog kan jag då, så det var ju bra. Andra noteringar från resorna: klart stressad man i sextioårsåldern som mycket bestämt på gränsen till aggressivt sa åt mig att sätta telefonen i flygplansläge när planet taxade ut, ”det är min säkerhet också”. Jag höll med om det bara och gjorde som han sa. Flygrädsla är förlamande för dem som drabbas av det. Jag är inte den som vill jävlas med auktoriteter, men… påslagna mobiltelefoner får inte flygplan att störta; då skulle vi inte få ha dem med oss i kabinen alls. Sätter folk sina telefoner i flygplansläge längre? De flesta verkar bara sätta dem på ljudlöst och lägga undan dem, tycker jag när jag tjuvkikar.

Annan notering: London som är så lätt att älska har förvandlats till ett slags mänsklig trafikinfarkt. Det är en absolut plåga att förflytta sig i staden, nästan hur man än gör. Alla resor tar en timme. Även de som tar en kvart tar en timme. Men å andra sidan: mer tid att lyssna på Electric Boys nya platta ”The Ghost Ward Diaries”, som är deras starkaste av de tre sedan comebacken. Älskar ”You spark my heart” och ”Knocked out by Tyson”, men förstår inte hur de tycker sig ha råd att lämna mörka drivande coola singeln ”Suffer” utanför albumet.

I helgen ska vi drälla runt på Kulturens julstök, gör det ni också, om ni är i eller i närheten av Lund. Det finns ingen mysigare jultradition. Kulturen är ett underbart museum, kolla det om ni inte känner till det, och överallt bland de gamla husen står folk och stöper ljus och spelar bleckblås och skulpterar marsipan. Så med ALLT det sagt: en fin första adventshelg önskar jag er, och jag är säker på att familjen hälsar också.

Med Mike Walsh

Min talarkollega Mike Walsh är en av världens mest anlitade. Jag fick vara gäst i hans podd, en halvtimmes lyssning finns här.

Ett historiskt läge

Läget är historiskt, säger Ebba Busch-Thor. Hon har så rätt: Ska den rimliga svenska borgerligheten, den som alltid har klarat att hålla rent till höger, sluta med det? Ska Kristdemokraterna strunta i sin kristna värdegrund? Ska dessa gigantiska kameler – motståndet mot EU, gullandet med totalitära krafter, den exempellösa och aldrig upphörande rasismen, ni vet hur partiet där borta är, ni känner dem vid det här laget – sväljas för att kunna sila några mygg märkta ”jobbskatteavdrag” eller ”försvarsutgifter”?

Det är många som tycker det. Många personer på den borgerliga sidan som jag dessvärre tappar respekten för i rasande fart. De finns på ledarsidor och i politiska partier. De hatar sossar och skatter så mycket att de hellre släpper in Sverigedemokraterna med allt vad det innebär. De kämpar allt de kan för att hitta ett språk för det – GP:s ledarsida, Dagens Industris ledarsida – men de kan försöka kladda läppstift på grisen hur mycket de vill.

Det är ändå en gris.

Alliansen finns inte mer. Det finns en enkel men tydlig åsiktsskillnad: antingen avskyr man S mest, eller så avskyr man SD mest. Det är bara att välja.

Är det så att man egentligen avskyr SD mer, men väljer det ändå, så väljer man det av rena maktskäl. Det är det värsta, det mänskligt och politiskt lägsta. Det är där de ställer sig, debattörerna, representanterna. Det finns ju ingen anledning att jag namedroppar dem, de droppar in i mitt huvud ändå, och jag kommer aldrig att glömma dem, och aldrig mer att lita på dem i politiska sammanhang. Så lite krävdes för att de skulle förlora sin värderingskompass.