Jag är numera borgerlig begravningsförrättare. Det kan, i formell mening, vem som helst bli. Det finns nämligen inga lagar eller regler som styr vem som kan leda en begravningshögtid. En borgerlig begravning måste inte innehålla något särskilt alls.

”Jag brukar säga att vi börjar med ett blankt papper”, säger Håkan Axelsson, som driver Axelssons begravningsbyrå i Lund.

Det är med honom jag har samtalat om detta, och det är med honom och hans kolleger jag nu samarbetar.

Rent praktiskt går det nu till så att han lägger mitt namn till den alltför korta lista han har på borgerliga begravningsförrättare, när anhöriga önskar en sådan ceremoni. Jag arbetar ideellt. Varje kommun har några förrättare utsedda, och kommunen betalar ut ett mindre arvode till dem, men jag vill inte ha några formella uppdrag av kommunen och heller inte bli ett dyrare alternativ, och jag gör ju inte detta för att tjäna pengar. Så ideellt får det bli.

Så… varför gör jag då detta?

För några år sedan ledde jag min första begravning. Den döda var en person jag kände och tyckte om, men inte var närstående till: min älskade gamla mellanstadiefröken Anna-Karin. Det var hennes makes idé att fråga mig. Anna-Karin och jag höll kontakten genom alla år, ganska sporadiskt, men ändå. Jag kände henne – utan att vara i kretsen av de närmast sörjande. 

Idealiskt, visade det sig. Hennes begravning blev något jag aldrig glömmer, och tillsammans med maken och de tre döttrarna fick jag vara med och utforma en personlig och alldeles egen avskedsstund.

Alla som känner mig vet att alla former av religiös och andlig praktik ligger långt ifrån mig. Men jag är övertygad om värdet av att ordna ceremonier och sammankomster vid livets vändpunkter. Den samlade mänskliga erfarenheten säger att det är rätt. Alla som har förlorat och sörjt vet vilken vändpunkt begravningsdagen är i sorgeprocessen.

Om någon dör och man befinner sig i ett mellanläge, och funderar på om man ska gå till begravningen eller inte, då säger jag: gå. Och är jag tuffare så säger jag: Ditt eget eventuella obehag är inget giltigt skäl att gömma sig. Du stör inte de anhöriga med din närvaro heller, det är bara en skyddsinstinkt för att du ska slippa exponeras för sorg. Man bör enligt min personliga mening ha starka skäl för att utebli om en vän, kollega eller släkting förs till den sista vilan.

Det finns ett ganska stort anspråk inbyggt i att räcka upp handen och säga: jag vill vara med om detta, jag vill hjälpa till med något jag tycker är viktigt, jag vill att ritualer och livets realiteter inte trängs undan ur sekulära människors liv.

Men jag lovar att jag ska ta mig an uppgiften med största ödmjukhet, och så får vi se hur det går.

Under Almedalsveckan ska jag i allt väsentligt göra glass. Men också gå på några mingel, delta i en diskussion och utföra ett litet juryarbete.

Det jag ser allra mest fram emot är dock ett seminarium som hålls i anslutning till att Lars Berge synnerligen välförtjänt tar emot bokförlaget Natur och kulturs debattbokspris, det som tidigare hette Johan Hansson-priset, på en kvarts miljon kronor.

Han får det för ”Vargattacken”, en absolut suverän journalistisk skildring om vad som egentligen hände när en djurskötare dödades av vargar på Kolmårdens djurpark. Att han – med hjälp av en solid polisutredning – har lyckats bena ut och beskriva vad som hände är imponerande i sig. Men det som lyfter boken är den kulturhistoriska forskningen. Berge visar med elegant gradvishet hur Kolmårdens entreprenörer visar sig vara amatörer ut i fingerspetsarna. Kanske kan man kalla dem entusiaster med viss erfarenhet, men utan vetenskaplig grund för sina idéer, och på kollisionskurs med andra sakkunniga världen över. Det är isande läsning, om naivitet och en närmast andlig uppfattning om hur djur fungerar, som ytterst ledde till en ung medarbetares fruktansvärda död.

Vi ska presentera och diskutera boken, och vi får sällskap på scenen av min förlagskollega, den alltid lika språkligt krispiga Helena Granström, och den hyllade naturfotografen Staffan Widstrand. Varmt välkomna om ni råkar vara i närheten. Och för allt i världen: om ni ska läsa en svensk fackbok i år, ta ”Vargattacken”.

Livet är fullt av bildningsluckor, men i veckan täppte jag i alla fall till en. Jag fiskade fram ”Tennisspelarna” av Lars Gustafsson, som jag har stående i en nyutgåva från Modernista med förord av the one and only Sigrid Combüchen.

”Tennisspelarna” är en kortroman, och den påminner verkligen inte om mycket annat jag har läst. Den bestående känslan – som jag nu bär med mig som en klunk helium – är skribentens ysterhet. Han gör verkligen precis som han vill, säker på att språk och tankar bär, och han lyckas ändå säga något om massor av saker.

När jag tänker på vad som har fått mig att skriva mina sju böcker (Gustafsson skrev för övrigt runt nittio, och inga som helst jämförelser i övrigt, för det enda jag är säker på att jag är bättre på är nämligen att hantera textkritik, han var ökänd bland tidningsredaktörer för att inte riktigt tåla det) så är det egentligen bara två saker. Samma två saker.

För det första måste idén ysta sig, som min förläggare Svante Weyler säger. Den måste ligga där som en bit mozzarella i badet och liksom bli större och större av sig självt, eftersom man omärkligt matar den med nya tankar och nya frågor. Man tänker på den medan man brer en smörgås. Man tänker på den medan man rakar skallen. Man tänker på den när man stryker en skjorta och när man letar efter osaltade cashewnötter på Coop. Om man inte känner så för idén, så kommer den inte att generera tillräcklig energi för att projektet ska bli klart. Det går inte. Det blir för jobbigt då.

För det andra måste det finnas en form. En magisk konceptualisering. ”Att hitta” uppstod nästan helt på grund av det: idén som sa ”SÅ skulle jag kunna skriva om det där”. Eftersom ämnet fanns där, byggt i mig av femton år av nördigt intresse och inläsning, eller mer, så var saken därmed klar.

Detta slog mig för övrigt omigen när jag läste ett förhandsexemplar av min kollega Patrik Svenssons omtalade ”Ålevangeliet”, som släpps efter sommaren, och som redan är såld till 33 länder. Ämnet är kul – att nörda ner sig i existensen genom en ovanlig fisk som vi inte vet så mycket om, och att på så vis försiktigt säga saker om vad det vill säga att vara människa. Men det är formen, kompositionen, som gör att ”Ålevangeliet” blir till en läsvärd bok.

Jag tror att man kan säga ungefär detsamma om ”Tennisspelarna”. Lars Gustafsson hade massa Twitter-mässiga saker att säga om filosofi och tennis och skolskjutningar och racercyklar och politik och vänskap, men inget av det hade hållit för mer än en tweet – om han inte med hjälp av språket och tidens inramning skapat en så fulländad form.

Globaliseringen beskrivs ibland som ett hot, eller som ett val, eller som något som går att stoppa.

Alla sådana tankar är idioti.

Vi har haft lite släktsammankomster på sistone. Lisas anfader var norsk, men hade rötter i Holland eller möjligen Tyskland. Min släkt består av västgötar, men vi har många Amerika-släktingar, det har alla svenskar, och till det adopterade finska krigsbarn med sin släktförgrening. Syrran har portugisiska svärföräldrar, och vi hade svärfars engelska och amerikanska kusiner på besök bara härom dagen, och så Lisas kusin Björn som träffade sin chilenska fru när han bodde i Spanien och så kusin Marcus som har gift sig med en tjej från Iran, och så fastern i Strasbourg som är gift med en amerikan, och så sysslingarna i Tel Aviv och fastern i Danmark och den svenska fastern i Schweiz. Det är judar och kristna och ateister och en astrolog.

Vi är lite av varje. 

Vi är mycket av allt. 

Vi är en global familj.

Vi som sysslar med utbildning, inspiration, workshops och seminarier finns till för er som bokar oss. 

Det gillar vi.

Det är så det ska vara.

Den som inte fattar det blir inte långvarig i den här branschen.

Men – det betyder ju inte att vi inte har träffat en eller annan besvärlig kund, eller varit i jobbiga situationer. Sånt vi tänker tillbaka på med kallsvett och hjärtklappning. 

Därför ska jag nu avslöja vad vi tänker, innerst inne. 

För att vara säker på att det inte bara är mina egna divafasoner och egenheter som får utrymme här, så har jag konsulterat några av mina mest erfarna kolleger i en Messenger-tråd som sannerligen inte ska bevaras åt eftervärlden.

Vi kunde snabbt enas om några saker vi alla har varit med om, och fått kämpa med att klara ut:

• När kunden bokar ett telefonmöte med tolv närvarande personer som sitter och ropar in i en högtalartelefon.

• När kunden inleder det telefonmötet med att säga ”vi tror att det skulle vara bra för dig att veta hur vår sammanslagning med Pjätteryds mekaniska år 1972 påverkade företagskulturen”, och sedan ger en fullödig exposé över samtliga inblandade händelser och personer.

• När uppdragsgivare kräver att få använda en egen dator snarare än den dator som många av oss har med oss. Ofta går det bra ändå, men inte sällan kommer typsnitt att fattas, varpå våra presentationer ser ut som ett epilepsianfall.

• När uppdragsgivaren överförankrar, och måste ha godkännande från fem andra personer i organisationen, och ”håller oss informerade” med långa mejlkedjor.

• När uppdragsgivaren säger ”vi har ingen mikrofon, det brukar gå bra ändå”. Nej. Det går inte bra ändå. Någon i gruppen hör dåligt. Och ingen av dina kolleger talar framför folk varje arbetsdag. Mikrofonen behöver vi för att kunna nyansera vårt tonläge och för att inte slita ut oss.

• När arrangören ställer kolsyrat vatten på scenen. Vill ni verkligen höra oss rapa med mikrofonförstärkning?

• Och sist men inte minst: När uppdragsgivaren diskuterar i det längsta och betonar ”lättsamheten”, och till slut bokar av och i stället väljer – en clown. Ja, det har hänt.

Men – allt detta måste så klart tas med både glimt i ögat och en stor nypa salt. Det är faktiskt skitkul att jobba tätt med den som anlitar. Och de flesta av oss är, om jag får vara lite allvarlig en sekund, till och med beredda att lyssna på en koncis beskrivning av vad fusionen med Pjätteryds mekaniska betydde. Kanske kan det faktiskt ge oss något som vi har nytta av när det är gigdags.

Vi ses! Och tack, från mig och mina anonyma kolleger, för att ni vill jobba med oss! Död åt högtalartelefonen!