So again (after having received quick, skilled and crucial help for the umptieth time) I feel a strong need to point out that my job as a speaker and educator is ANYTHING but a one man show.

Elin – what would I do without Elin? A genius art director and bullshit detector, going for the target of the day like a missile.

Sara – saving me again and again from sounding silly. At least in terms of language. The rest might be a lost cause.

Nick, Fredrik, James, Saana and their amazing teams – not only do they take care of business, they also make sure to explain what I do and fit me with the right clients. ”Why do you need agencies, can’t you just take care of that yourself and keep more money?” says only people who have NO clue.

Hannah – webmaster extraordinaire.

Anton, Minna and Tove at Weyler, who every so often will publish something I write. Always game, always creative, always supportive. Tove’s design work with ”On Finding” should award her… well, awards.

Raul – who put his foot down to make sure I wear some real shoes when I stand in front of people. And other stuff too.

Lisa – keeping my eye on the ball when I fail to. Disagreeing, questioning, proving me wrong. Yet with unlimited support. (Unconditional love combined with intellectual resistance! Seek it, and when you find it, never let it go.)

Those people aside, there are also all those friends in Messenger threads, that allow me to just hang out and think aloud. Niklas and Carl and Lina and many many more. Friendship first, sure – but all else that can come out of good conversations added on top. Things you tell me can sometimes come out in front of an audience later that same day.

When being independent – make sure to make yourself dependent as soon as you can. It makes you better. And you have more fun.

Ni vet väl vad Rapidus är? Sedan tjugo år har nyhetstjänsten som Jan Wifstrand äger och driver förmedlat näringslivsnyheter på svenska och danska från båda sidorna sundet. Rapidusprenumeranterna är så lojala att många av dem inte ens säger ”jag prenumererar på Rapidus”, de säger ”jag är medlem i Rapidus”. De uppfattar scenarrangemangen som kärnan – och det kan man förstå. Rapidus har alltid lagt stort fokus på detta, i olika former, och i sin prenumerantstock byggt vad man på ren svenska måste kalla en community.

I går fick jag för första gången vara med i ett sådant scenarragemang. Rapidus ordnade lunch på Edison Park i Lund, och där ställde Jan Wifstrand frågor om läget i Lund till mig och till Carin Brenner, som är universitetets övermarskalk. Googla det, coolare jobb finns sannolikt inte. Jan hade som vanligt förberett sig och oss minutiöst, och vi hann prata om allt från materialforskning till spårvagnar, kommungränser, arkitektur och ironiska handbollsapplåder.

Och tack-presenten vi fick var något alldeles extra.

Formgivaren Karl-Erik Forsberg (känd för otaliga loggor och typsnitt, Sveriges Radios till exempel) ritade en gång i tiden ett typsnitt som heter Lunda. Det är i dag undangömt och bortglömt, men har i en lätt moderniserad form räddats till eftervärlden av formgivaren Stefan Hattenbach i Stockholm. Carin och jag fick varsitt USB-minne med detta typsnitt. Helt helt fantastiskt. Bästa och roligaste present för scenframträdande jag nånsin har fått. Titta på bilderna, så får ni se hur vi såg ut från den lilla scenen (maniskt glad i mitt fall) och förstås hur detta säregna typsnitt tar sig ut.

Det har tagit så lång tid innan det blev av, men i går kväll blev det av. Jag ville att vi skulle vara ostörda, och jag ville absolut ha Lisas sällskap när vi såg Springsteen på Broadway och…

Du kanske inte bryr dig jättemycket om Springsteen. Eller… eller så gör du det, du kanske har hört allt och sett allt och tycker att alla ANDRAS upplevelse av konsten i fråga är konstig, för du har en EGEN, och den är starkare.

Det är du som har rätt.

Din egen upplevelse är starkare.

Det är det som är konstens kärna: att den förmår skapa en egen relation till den som tar emot.

Det gör också att andras berättelser om relationen blir svåra att ta till sig, eller bry sig om, eller ens förstå. Så det spelar ingen roll för er hur det kändes för mig att se Springsteen på Broadway i går kväll, vid vilket tillfälle ögonen rann över för första gången, eller när det som skedde på den lilla scenen blev så starkt för mig att jag grät så att bröstet skakade lite. Det spelar ingen roll för er vad jag mindes heller, men jag var sexton och samma höst lyssnade jag på Springsteens berättelser och läste ”Utvandrarna”-serien och livet ställdes på ända, och ingen konst har varit lika mänskligt formande för mig. Det är här berättelsen om människor som behöver människor skrivs, och den skrivs bara för mig, berättelsen om utsattheten och nåden som uppstår när en människa har modet (eller befinner sig i nöden) att säga orden: ”jag är en behövande”.

Det är morgon nu och jag vet inte vad jag vill äta, eller om jag vill äta, eller om jag ska klä på mig ordentligt eller om jag ska väcka barnen bara för att kunna krama dem. Huvudet sysslar inte med det just nu.

Jag måste berätta lite mer om hur det är att befinna sig i offentligheten med åsikter. I går fikade jag med en kompis som gör sådant mer än jag, och mer uttalat eller traditionellt politiskt dessutom.

Jag tror inte ni kan föreställa er hur det är.

Jag tror inte att de flesta av er har en aning.

Läget är oerhört allvarligt.

Jag försöker tänka efter: hur många journalister och opinionsbildare känner jag PERSONLIGEN som har skyddade personuppgifter, livvaktsbevakning, överfallslarm hemma, som har haft säkerhetsföretag på besök, som har behövt byta telefonnummer, som faktiskt i något fall har tvingats att flytta? Namn efter namn, ansikte efter ansikte. Ni skulle känna igen många av dem.

Det de har gemensamt? De hotas av vad vi enkelt kan sammanfatta som en sorts ”högersvans”. Människor som under eget namn skriver de mest vidriga hot. Formuleringarna hämtar de från våra mest välbekanta högerradikala gaphalsar. Jag nämner dem inte vid namn. Jag behöver inte det. Tänk på fem-sex-sju sådana personer, och ni kommer att pricka in dem rätt bra. De har inte blod på sina händer än, men det är bara en tidsfråga.

Nu vill jag betona en sak här: De personer som jag känner som råkar ut för detta är inte rabiata vänsteraktivister eller så. Nej då. De är helt vanliga nyhetsreportrar som har rapporterat något misshagligt. De är mellanmjölkiga mittenorienterade ledar- och kulturskribenter, som gillar kompromisser och utredningar och föredrar lågmäldhet och sakpolitik framför slagord och positionering.

De tröttas ut. De mals ner. Det sker eftersom hatarna – alla dessa ”vanliga” människor som, igen, i EGET NAMN, skriver de mest oerhörda vidrigheter till dem – märker att det får effekt.

Även en van och hårdhudad person behöver ta ett djupt andetag när han eller hon får ett brev som innehåller ett hot och en bild på fasaden till ungarnas förskola.

Den svenska anständiga högern har ett enormt arbete framför sig. Jag förstår inte var den är. Varför den är så tyst. Varför den tolererar att låta sig företrädas av ett slags emotionella huliganer i stället för av intellektuellt sylvassa analytiker. Varför den inte stirrar följderna av egen politik och retorik i ögonen och säger: vi är konservativa, vi är väluppfostrade, vi beter oss inte sådär.

Så länge tar ännu en bekant emot ett gott råd: Gå inte alltid samma väg med barnen till skolan, och låt dem inte gå själva. Bara så länge. Tills det har lugnat sig lite efter den här helt vanliga tidningsartikeln som du skrev.

Bortom de nya internetlagarna syns något annat. Och det är värre.