Vi diskuterar asatro över några tallrikar spaghetti. Konstaterar att Särimner hade ett otroligt besvärligt jobb, men att man ansåg att fest på fläskkött var oslagbart, själva idén om paradiset.
Han som är åtta, och som lika glatt äter grönsaker som han äter kött, begrundar.
”I deras helvete, vad åt man där? Vegetariskt?”
Då och då får jag frågan om jag vill arbeta i någon typ av styrelse eller liknande. Men utöver uppdraget i Mediernas etiknämnd, samt att under två decennier ha varit med och skött och lett en bostadsrättsförening, så har jag aktat mig.
Det betyder inte att jag är ointresserad.
Det måste bara vara helt rätt.
Jag har tackat nej till styrelseplats i en ideell verksamhet som jag älskar, eftersom jag inte trodde att jag faktiskt kunde bidra med något vettigt där. Jag har blivit tillfrågad av en kulturminister via statssekreteraren om jag kunde sitta i en särskild nämnd, men var då fortfarande huvudsakligen reporter, och jag tyckte inte att det gick att kombinera. Samma sak med en liten verksamhet inom en annan myndighet – det låg för nära det jag arbetade med journalistiskt vid det tillfället.
Men – jag tänkte att jag skulle roa er med att berätta om det ”värsta” rekryteringsförsöket. Så här gick det till.
En dag ringde en man som jag inte känner, men jag vet vem han är – han sitter i en styrelse för ett medieföretag utanför Bonnierkoncernen. Han hade pratat med de andra i styrelsen, och de var ute efter någon med min ungefärliga ”kunskapsprofil”. Han sa att saken var klar, bara en formalitet, om jag själv ville.
Mycket snart sa jag att jag absolut var intresserad. Detta var ju precis sådant som jag vågar påstå att jag kan några saker om.
Styrelseordföranden ville då träffa mig, tillsammans med en annan ledamot i styrelsen, och de var handlingskraftiga – de kom till Lund för att göra det. Vi pratade en stund över en fika.
Men något var konstigt redan från början. ”Vad kan du bidra med?”, frågade ledamoten strängt. Som om det var jag som hade sökt ett uppdrag.
Det hade jag ju inte. Jag hade blivit tillfrågad om jag ville ha ett. Men jag var inte snabbtänkt nog att säga stopp redan där, vilket jag förstås borde ha gjort. I stället kom jag med några ganska offensiva reformförslag för medieföretaget i fråga.
Ordföranden sa inte mycket, och ställde till slut en enda fråga: Vad tycker du om att göra på fritiden?
Jag lämnade, häpen över nivån, och väldigt säker på att jag inte ville arbeta i den aktuella styrelsen en endaste minut under sådana omständigheter.
Efter någon vecka kom ett mejl som berättade för att styrelsen trots allt hade bestämt sig för att inte välja in någon mer ledamot alls. Tryggast så.
Jag trodde att jag hade klargjort min inställning redan vid sittande bord, men den signalen hade alltså inte heller gått fram.
Allra sist kom ett samtal från ledamoten som hade tagit den första kontakten – han skämdes över den rakt igenom oproffsiga hanteringen. Jag led med honom.
Så, med allt detta sagt: Jag är inte ointresserad av sådana uppdrag. Det måste bara vara helt helt rätt.
I am getting wiser and calmer by Om Malik.
Here is one of the latest editions of my newsletter. Please read, and let me know if you wish to subscribe.
Man måste älska såna här små historier.
Sen kan ni läsa den här fantastiska genomgången av vad ”yacht rock” är för någonting. Det vill säga om ni är nördigt intresserade av musik.
Läs den här pedagogiska krönikan. Fortsätt säga ”hen” vid behov. Lägg ner det där med ”en” i stället för ”man”, det är inte en politisk markör, det är ett språkligt missförstånd.
I kökssoffan bläddrar jag och gör nedslag i en ny antologi, jag kan inte säga att jag läser den, jag läser stycken. ”Det demokratiska samtalet i en digital tid – en antologi om desinformation, propaganda och näthat” utges av den statliga kommittén som heter ”Nationell satsning på medie- och informationskunnighet och det demokratiska samtalet”.
Om det låter lite tungt och tråkigt så… är det inte riktigt det, men säg så här: det är kanske ingen läsfest hela vägen heller. Regeringens utredare Carl Heath är en vän till mig, så jag har ju åtminstone lite insikter i arbetet.
En sådan här antologi är, krasst uttryckt, främst till för att bli referensverk och för att sakkunniga personer ska få utrymme och tid att formulera något som de själva sedan kan ha nytta av, i mer tillgängliga sammanhang. På så vis är den viktig. Jag läser flera texter med behållning, av Marcin de Kaminski och Ida Östensson och Paul Rapacioli, till exempel. Den som blir nyfiken kan ladda ner hela antologin som pdf här. Bland skribenterna finns också Åsa Wikforss, Mårten Schultz och Anette Novak med flera.