Julklapp

Syrran och jag. Våra yngsta barn, de små kusinerna som älskar varann så mycket, får sin julklapp. Två dygn på äventyrsbadet i Fredrikshavn, en oändlig mängd sarkasm, jag har inte skrattat så mycket på länge. Hon fyller 39 i år och tillträder snart som prefekt vid sin institution, min lilla lilla syster. Vi är som de där två mössen som sitter nos mot nos och pratar ikapp på sista uppslaget i Sven Nordqvists ”Var är min syster”, den vackraste bok jag har sett, och vi driver med våra ungar, det ska man ju inte, men de märker inget, de leker och plaskar och på färjan sjunger en dansk trubadur ”Tears in heaven”, men det låter mer som ”Tears in haven”, det vill säga ”tårar i trädgården”, vilket får oss att skratta i tio minuter, jag redogör för de tre mest intressanta flygolyckorna jag vet medan hon tittar på mig med något som liknar medlidande, och så säger hon ”det var då RÖVEN vad kallt det är här, känn på min näsa” och jag gör det, helt normalt, och en tant en bit bort läser högt ur sin tidning för sin man: ”CLAES MALMBERG. CLAES MALMBERG ska vara med i Let’s dance”.

Ja nu går skam på torra land.

Det är smart av danskarna i Fredrikshavn, man kan köpa en biljett för båt, hotell och äventyrsbad i ett paket, och hotellet ligger på gångavstånd från färjan, genialt, och det är så ironiskt gemytligt och danskt där i Fredrikshavn, stort som Varberg gissar jag, men ett Varberg i Norrland, det diffar inte ens på hundra personer i storlek men är folktomt som efter atombomben, och hon sätter i gång och förhör mig om svenska kommuner i storleksordning (går hyfsat) och svenska landskapsdjur (går kasst) och svenska landskapsblommor (går sämst, men jag lanserar ”rövhatt” som möjlig kandidat för Västmanland).

Middag på Firenze, de spelar Modern Talkings greatest hits och man kan ju texten till de flesta låtarna, normal bildning, och det kommer in spaghetti och köttfärssås till ett av barnen. Maten ser verkligen ut att ha legat på en annan tallrik tidigare, men den smakar bra. Femtio kronor för en kanna postevand, det är vatten från vattenposten det, kranvatten alltså, men allt annat är billigt och inredningen heeeelt obetalbar so let’s call it even. Han den lille håller en ordrik obegriplig monolog, det är ett citat ur en bok, och hans faster tittar klentroget på honom och säger att hon skulle vilja praoa där inne i huvet på honom. Jag med.

Lukten vid färjeläget är lukten av min barndom: minisemester till Grønhøj Strand i Løkken med familjer som hette Andersson, Carlsson, Eriksson och Jansson, diesel, tång, saltvatten, frityr, rökt fisk. Klor från simbassänger. Äkta danskt gelatin från Haribo. Googlar Stena Jutlandica, skeppet vi reser på är det fjärde som har hetat så, just det här har varit i drift i drygt tjugo år. ”Jag har några vetenskapliga artiklar jag skulle kunna läsa”, säger hon doktorn, drabbad av en kort elchock av självbedrägeri. Fan vad godis vi äter, det är helt makalöst. På färjan hälsar de välkomna och påannonserar ”vårt populära vin- och spritlotteri”. Det spelas också bingo.

Den lille ramlar ur sängen två gånger men vaknar ingen av dem. Man sover nämligen som en klubbad säl efter sex timmar vågmaskiner och vattenkanoner och invasiv reggae.

Yrket

Inför Talargalan i kväll i Stockholm (jag är prisnominerad men helt helt trygg med att jag inte vinner…) tror jag bestämt att jag måste förklara vad mitt yrke går ut på.

Det som föder denna vilja är en rolig krönika av Katrine Marcal i DN. Den handlar om TED, den kommersiellt framgångsrika och vid det här laget rejält etablerade föreläsningskonferensen som varje år hålls i Kanada, och som genom fenomenet TEDx ger oberoende aktörer, ofta universitet, chansen att ordna små ”mini-TED”. Observationen att TED är ett slags folkpartism – en normalitet, en lagomhet, något nästan alla kan stå ut med – är, som man brukar säga, ”funny because it’s true”.

Men om man är lite uppmärksam på hur det talas om föreläsningsformen som fenomen kan man konstatera att den står rätt lågt i kurs hos en del. Framför allt hos skrivande journalister.

Vad kan det bero på, tro?

Jag tycker mig ana att det finns två huvudsakliga skäl. Jag kan ha fel.

• För det första uppfattas en föreläsning som något ytligt. Särskilt en som går att hålla på en kvart. Det är egentligen jättekonstigt. På en kvart hinner man förmedla ungefär motsvarande 15 000 tecken text, kanske med bra bildstöd därtill. Det är mer än vad en understreckare i Svenska Dagbladet förmår, och sannerligen mer än vad en krönika på 2 800 tecken gör. Tänk då när man gör 45 minuter. Eller en timme. Eller en och en halv med paus.

• För det andra blandas alla föreläsare och föreläsningar ofta ihop till en enda gröt. Det betyder att den slarviga kritikern inte gör någon större åtskillnad på en underhållare och en disputerad forskare som anstränger sig för att göra en maximalt pedagogisk förklaring av sitt material. Eller för all del på dem som är bra och dem som är dåliga.

Jag känner igen kritiksorten från 2005: bloggar, det kan väl ändå inte vara något? Och från 2010: poddar, det kan väl ändå inte vara något?

Svepande. Kategoriskt. Okunnigt.

En seriös föreläsare – och de flesta kolleger jag lyssnar på är det – förtjänar kritik och utvärderingar precis som vilken essäskribent som helst. Men också åtminstone viss respekt: vi har gjort mer med vår essä. Vi har lärt oss den utantill, vi har slitit med dramaturgin, vi har gjort anpassningar för olika publikgrupper, vi har överkommit olika sorters demoner och nervositet för att kunna hantera ett auditorium och vi har tränat tränat tränat. Jag har lyssnat på råd från mamma och pappa, som båda var lärare under sina yrkesliv. Jag har bett en kompis som är skådis titta på hur jag rör händerna. Jag har tagit sånglektioner för att rösten ska orka. Jag har tagit hjälp för att skapa ett riktigt kraftfullt visuellt material, eftersom det är en kompetens i sig, som jag inte besitter. Jag har slutat försöka se smal ut på scenen, och det var det svåraste av allt, för jag är kroppsnojig, men märkte att jag hade träningsvärk i mellangärdet efter föreläsningar för att jag hade gått där på scenen och hållit in magen.

Allt detta av ett enda skäl, och exakt samma skäl som jag har lusläst skribenter jag beundrar och sedan skrivit artikel efter artikel där jag har försökt kopiera deras stil: för att lära mig att presentera mitt innehåll så bra som möjligt.

Det går olika bra olika dagar. Men, huvudpoäng: de dagar de går dåligt, så är det inte för att den genre jag är verksam i skulle vara på något sätt suspekt eller sämre än någon annan berättargenre. Då beror det på att jag har formulerat mig dåligt, eller inte begripit det jag berättar om tillräckligt bra, eller inte tillräckligt väl förstått vem det är som ska ta till sig innehållet. Precis som i alla andra berättargenrer.

I tusen liv

Ni vet att jag skriver om Henrik ibland, men nu ska jag skriva om Hanna. Hanna är hans lillasyster och hon var nio när hon bröt armen i samma olycka som tog hennes storebrors och hennes pappa Staffans liv. Det var trettio år och fem månader sedan.

Nu – eller för några få år sedan, rättare sagt – har också Hannas mamma Lena dött. Hon fick cancer och dog vid 65.

Om detta, och om sorg och om kärlek och om mycket annat, har Hanna skrivit. Säkert inte med någon tydlig idé om att det skulle bli en bok – men det blev det. Avskalad strålande kraftfull lyrik. I går samlades vi, säkert femtio vänner och kolleger och familjemedlemmar, på restaurang Ester i Kungsbacka för att fira bokens ankomst. Jag hade så roligt, jag är så stolt över Hanna, denna enastående människa som lever sitt liv med sådan resning och ryggrad och värme, och jag tycker så oerhört mycket om hennes man, och deras tre söner som alla påminner om Henrik på var sitt sätt. Och pappa Staffans alla systrar, alla de där små minnena vi kan ge varann, minnen från olycksnatten, men ännu mer små händelser från vardagslivet, platser, möbler, språkliga egenheter som uppstår inom familjer men som också jag, som var där varannan dag mellan sex och tolv års ålder, fick tillgång till. Ett andra hem. En andra familj. När Hanna gick på toa passade jag på att bryta ihop lite bakom Linas axel, Lina som jag knappt känner, men som klappade på mig, och hade en servett.

Jag kan förstås inte säga något sådär svalt objektivt recenserande om boken. Jag läste den sent i går på tåget hem. Den är fantastisk. Och den är… användbar! Jag tror att den går att liksom… använda. För den som sörjer något, eller den som lär sig vad det är att vara människa. Och ibland är metaforiken bara helt ljuvlig.

En dikt, ”Råö”, låter i sin helhet så här:

Vi slår upp ditt tält
över våra huvuden
Mellan oss och dig
finns bara den tunna tältduken
som en andra hud

Surdeg

Veckans kolumn handlar om surdeg och elektricitet. Om inte det får er att teckna en digital prenumeration så vet jag inte…