PS om PS

I underlaget för den nya decennieplanen för public service uppmanas SVT, SR och UR att hjälpa traditionella privatägda tidningsföretag genom att koncentrera sig på ljud och bild, och ägna mindre kraft åt text.

Som om det var distributionsform eller redaktionell presentation som var grejen med public service.

Public service finns för att innehåll som inga kommersiella aktörer bryr sig om ändå ska skapas. Smala kulturyttringar, nischade ämnen, händelser som annars aldrig skulle ha beskrivits eller bevakats, eftersom de inte genererar någon ekonomiskt lönsam journalistik eller kultur – där finns det bakomliggande kulturpolitiska skälet.

Men i vilken form detta nischade, kulturbevarande och kulturberikande innehåll ska presenteras bör bara vara en redaktionell fråga. Vissa berättelser passar bäst i ljudform. Andra är oslagbara i text. Ytterligare något kanske passar bäst i ett interaktivt webbformat. Att i public service-direktiven detaljstyra det – för att skona lokalpress från alltför besvärande konkurrens – har så väldigt lite med framtidens journalistiska arbetssätt att göra.

Så varför har det blivit så här bakvänt? Kanske är det illojalt av en medarbetare i ett tidningsbolag att påpeka det, men so be it: De traditionella tidningsföretagen har lyckats väldigt bra med sitt lobbyarbete.

Om skånska gymnasiers segregationsproblem

Veckans spalt. Nu blir det bara två till, sedan har jag gått i mål – fem år, varje söndag, lite drygt fem år till och med. Det är lite vemodigt men samtidigt en stor lättnad; mina åsikter om denna älskade stad börjar verkligen ta slut.

***

Och så fick jag tyvärr skriva minnesord om Anthony Bourdain. Det är sällan man bör svära i tidningsprosa, men i det här fallet tyckte jag att det var motiverat. Den gamla intervjun med Bourdain från 2005 har inte funnits på nätet tidigare, men nu gör den. Betalväggad, och, om jag får säga det, värd att betala för.

Här är förordet – boken ”Att hitta” utkommer 15 augusti

Jag har ett underbart lokalsinne. Jag har minnen av mitt lokalsinne, jag kan berätta historier om det. Hur jag återvände till min frus släktingar i Ramlösa för andra gången, kanske fem år efter det första tillfället, tog sväng för sväng in i villaområdet med en kombination av intuition och minne som enda stöd. Hur jag stod i en korsning i München och kände vartåt järnvägsstationen måste ligga. Hade jag kunnat löpa hade jag varit en orienterare av klass. Vi körde bil från Boston till Vancouver, 984 svenska mil, om vi någon gång blev osäkra lade jag bort kartan i stället för att titta närmare på den.

Min pappa hittar i tiden. Han ligger och snarkar på en strand, orörlig sedan flera timmar, bara ljuden avslöjar att han inte har gått ur den tid han i själva verket mäter. Jag petar honom i sidan med en ekströmskt lång stortå och frågar vad klockan är. ”Tjugo i två”, hörs nere från den turkosa handdukens bylsiga kudde. Det blev en sport, men bara för min syster och mig, en åskådarsport. För utövaren är orienteringen i tiden automatisk.

Min mobiltelefon har – brukar jag säga – inte påverkat min förmåga att tänka snabbt. Den har däremot skadat min förmåga att tänka långsamt. Den har dessutom skadat mitt lokalsinne. Inga roamingavgifter längre. Obegränsad surf. Jag går oftare vilse, stirrandes på Google Maps och den blåa skuggning som ska visa mig i vilken riktning ut från kroppen min egen näsa pekar. Jag brukade veta det av mig själv.

För nära ett decennium sedan skrev jag boken ”Google-koden”. Den är ett reportage som utan tesdrivande, åtminstone avsiktligt sådant, berättar tre saker: hur Google blev till, vad som händer när Googles idéer och kärnvärden kolliderar med verkligheten, och så slutligen vad Google kommer att förvandlas till. Att boken kom att fullständigt förändra mitt yrkesliv har jag vant mig vid. Att de fenomen den skildrar skulle förändra mig som person hade jag nog däremot ingen djupare beredskap för. Jag trodde i alla fall inte att jag skulle bli sämre på att hitta.

Den här boken – egentligen bara en början, en samling frågor för den som vill komma vidare med nya angreppssätt, problem och lösningar – handlar om att hitta. Det som Google lovade att de kunde hjälpa oss med, det grundläggande mänskliga problemet som skulle lösas en gång för alla. Den handlar i tre kapitel huvudsakligen om internet, och i tre huvudsakligen om annat. Den ger inga definitiva svar, gillar att hitta men är långt mer intresserad av att gå vilse, och om sådant inte roar er avråder jag bestämt från läsning.

Ni som blir kvar ska få testa några idéer, och dessutom stanna till hos personer som har hjälpt mig och andra att hitta saker i bokstavlig och bildlig mening. En örlogskapten. En kartritare. En musiker.

Och så Konstantina, läkaren som blev misstänksam och hittade en obeveklig sengångare inne i min kropp.

Borde väl varit en genomtänkt artikel

Egentligen borde det här väl vara en genomtänkt tidningsartikel men nu är det inte det, so be it, läs eller låt bli. Det började med att jag tänkte på värdet i att freda sin smak, jag har ofta tänkt på det på olika sätt, och upplevt det som ett slags kamp under rätt många år i kultur- och opinionsjournalistiken. Ni vet, det är en klassiker för mig: jag råkar ha en musiksmak som är lite annorlunda än många andra kulturskribenters. Det har satt så mycket myror i huvudet på intelligenta personer att jag inte riktigt alltid gillar en del musik som jag förväntas gilla att det är direkt skrattretande. Det råder alltså en smakmässig konformism i svensk kulturkritik. Alla gillar inte samma, men man delar upp det efter genre och uttryck: personer som gillar hårdrock gillar samma hårdrock, personer som gillar jazz gillar samma jazz, personer som gillar svensk lyrik gillar samma svenska lyrik, personer som gillar ny arkitektur gillar samma nya arkitektur. Hårdraget. Men det här är inte en genomtänkt tidningsartikel, stå ut bara eller skrolla vidare. Uppgiften då är att försöka att freda sin smak. Att störa ut all annan påverkan, att BARA BARA BARA lyssna på musiken och bestämma sig för om man tycker att den i någon mening är bra eller inte. ”My job begins and ends there: is it GOOD?”, som kocken och författaren Anthony Bourdain sa när jag en gång intervjuade honom. Detta är alltså svårt. Jag vet att en av landets mest respekterade kritiker, Jan Gradvall, har kämpat med det där men verkligen beslutat sig för att försöka lyssna på ett ”fredat” sätt, och ta sig an ny musik med fräscha öron. Det ska han ha heder av, eftersom det säkert har kostat lite kredd här och där. Allt detta – projektet att skydda sin egen smak – försvåras enormt mycket av vad man slarvigt kan kalla identitetspolitik, det vill säga vem och vilka utövare jag som vit och svensk och man och pappa och Lundabo och så vidare i social mening ”får” kritisera. Jag har sällan hört sämre dynga än det som Swedish House Mafia släpper ifrån sig, och det har jag förstås skrivit någon gång i en uppgiven Twittersuck om samtidens musikaliska obegripligheter, och jag tycker samma om genrekollegerna Rebecca & Fiona, och det har jag förstås skrivit någon gång i en uppgiven Twittersuck om samtidens musikaliska obegripligheter – men då fick jag veta att en av mina Twitterföljare inte ville följa mig längre eftersom jag kritiserade två kvinnor, och jag avskyr verkligen när man känner lukten av det där: hur väldigt vällovliga projekt, romaner, filmer, antologier, vad ni vill, får liksom snirkligt positiv kritik för att recensenten av politiska skäl inte vill säga sanningen så som den egna smaken förmedlar den: jag tycker att det här är illa redigerat, dåligt tänkt, oklart skrivet – eller vad det nu kan vara. Det är liksom viktigare att vara ”snäll” mot något som är politiskt vällovligt. Detta är själva definitionen av kulturell ryggradslöshet, enligt min mening. Och det slog mig alldeles nyss att detta påminner om något annat, nämligen hur vi uppfattar politiska diskussioner. I en tråd hos mig på Facebook diskuteras nu en krönika som förre KD-ledaren Alf Svensson skrev i tidningen Dagen – en fin text, retoriskt stark, och politiskt enormt ovanlig i dag eftersom den helt och hållet utgår från en personlig övertygelse. Hans Blix sa i något sammanhang att politiskt ledarskap inte bara kan reduceras till ett känsligt avlyssnande av folkopinionen, utan dessutom måste innehålla ett mått av just ledarskap: besjälade, sakkunniga personer som med personlig övertygelse som viktigaste drivkraft försöker vinna gehör för en idé. Sådan vill man ju vara! Jag känner det enormt starkt i frågan om människor som är mindre lyckligt lottade än infödda svenskar. Jag anser att Sverige bör öka sina flyktingkvoter och radikalt öka sitt bistånd – eftersom det är det moraliskt rätta att göra. Allt annat är bara administration. Alla de praktiska frågor som måste lösas som en konsekvens av en sådan hållning kan man debattera och mäta och testa och vända och vrida på hur mycket som helst. Men jag för min del viker inte från grunduppfattningen: vissa barn blir sjuka, anfallna i krig, får inte gå i skolan, förlorar föräldrar och syskon. Mina barns största problem är att de inte får leka på äventyrsbadet tillräckligt ofta. Detta är inte rimligt. Alltså försöker vi i vår familj freda vår smak, och hålla oss till ett högre biståndsmål än vad staten Sverige just nu förmår. Jag har aldrig så intensivt som nu avskytt den retorik som desperat famlar efter precis vad som helst som kan utmåla vanliga människor från andra länder som ett hot mot vår existens. Ett böneutrop tre minuter i veckan i Växjö, låt dem hållas, ingen mat och dryck under ramadan, låt dem hållas, det finns mig veterligen inga fall beskrivna då detta skulle kunna leda till något slags farlig situation för någon – jag åkte elmoppetaxi med en tjej med sjal i Stockholm häromdagen som förklarade läget: islam är inte så benhårt med fastan. Den som jobbar, den som reser, den som är sjuk, den som har mens, den som är barn, den som är gravid får göra undantag. Man kan skjuta lite på ramadan vid behov, eller göra andra goda gärningar som väger upp. Detta är modern, ofarlig islam, anpassad efter människors vardagsverklighet. Jag fortsätter givetvis min ambition att kulinariskt appropriera all rolig mat från hela världen, det blir amerikansk Thanksgiving i november som vanligt, och torsdagen den 14 juni är det dags för eid al-fitr, eller om vi tar det på fredagen, det är en bättre festdag. Till och med ICA har trevliga receptsamlingar för den som vill fira eid eller bara låna in det bästa från en annan kultur. Get over it! Jösses, folk! Gå till kärnan i er själva. Lyssna på den musik ni tycker om. Låt övertygelsen vara grundad i något som är på riktigt, som inte är en nervös pejling av senaste tyck på Facebook. Vi har åtta partier i riksdagen, jag kommer att behöva fatta mitt valbeslut efter uteslutningsmetoden, en gång för inte länge sedan lyckades jag utesluta alla åtta med min metod. Det är lätt hänt. Tänk om Stefan Löfven fredade sin smak, och testade socialdemokrati? Tänk om Jan Björklund hade fredat sin, och testat att bry sig om forskning, eller bara… tja, varit liberal? I dagsläget är det Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt som talar ur personlig övertygelse, och kanske Annie Lööf ibland, men det räcker inte. Fredrik Reinfeldt gjorde det egentligen i en enda fråga: han var övertygad om att framtiden är internationell, att idén om att göra skillnad på folk och folk är fundamentalt fel. För detta får han – Sveriges kanske mest framgångsrika statsminister i modern tid, näst Ingvar Carlsson – ständigt hån. Det är inget vackert betyg på samtiden.

Nå. Jag ska nu raka huvudet. Helt oavsett vad Hakelius skrev om sådana frisyrer häromdagen. Jag ska sedan hålla mig inomhus. Helt oavsett hur fint väder det är och hur mycket jävla snack det är om värdet av motion. Jag ska sedan leta upp nån obskyr liveplatta med Toto, kanske den från Montreux 1991, och lyssna på medan jag städar lite. Samtid, leave me och min smak och min politiska hållning the fuck alone. Och kram till alla som läste ända hit.