Nuckan av Malin Lindroth

Sommarläsningen tog mig förbi ”Nuckan” av Malin Lindroth, en liten essä om att vara ofrivilligt ensamstående, föredömligt koncist formulerad på 76 glest satta sidor. Den fick mycket uppmärksamhet då den kom förra året, och det ter sig självklart att den fick det: Det har rimligen krävt mycket mod för författaren för att använda sig själv för att beskriva ett fenomen. 

Hennes grundtes – att de förbannade förbannade idéerna om rätt och fel kring privata livsval förgiftar oss – är omöjlig att värja sig mot. I förlängningen betyder detta att var och en som väljer eller behöver eller hamnar i något som på minsta vis inte motsvarar en livslång monogam heterorelation med barn och bolån kommer att betraktas som en suspekt avvikare. Bögar accepteras mer än någonsin, men helst ska de leva ett liv som på alla andra sätt är tryggt heteronormativt. (En man som levt med samma man i en villaförort sedan high school kan förmodligen snart bli president i USA. En flersam läderbög kan det garanterat inte.) 

Att hon ger namn och röst åt ensamhet är kraftfullt i sig. Men Malin Lindroths insats med den här boken är alltså, för mig, allra viktigast i sin granskning av normalitet och avvikande. 

Men sluuuta

Det KAN givetvis vara så att Bonniers ledning har bett Thomas Mattsson att sluta efter tio år som chefredaktör. Jag ser en del otroligt trötta och totalt ounderbyggda spekulationer i den riktningen; den genomsolida paranoia som Jan Guillou visar upp i Aftonbladet är värst, men inte allena.

Antingen har ni något att komma med. Skriv det då.

Eller så kan vi kanske tänka oss att nån som har små barn och har jobbat omänskligt hårt under tio år helt enkelt väljer att göra något annat innan han sätter tofflorna?

Det snyggaste landslagsmålet nånsin

Smaken är ju olika, men kommunikationen mellan Tobias Hysén och Sebastian Larsson, den pyttelilla vinken med ögonbrynet, speluppfattningen, snabbheten, den perfekt slagna frisparken och så det magiskt överjävliga avslutet… Inget slår detta. Det innehåller nämligen både genialt samarbete och två suveräna individuella prestationer.

Livet utan sociala medier

För nån månad sedan försatte jag mina konton på Facebook, Instagram och Twitter i osynligt läge. På LinkedIn kan man tyvärr inte göra så, men man kan ju logga ur.

Jag kan sakna att följa min hysteriskt roliga svägerskas Instastories, och det hände att jag fick bra länktips via Twitter. I några fall märker jag att jag tänker: undrar hur det står till med X nu för tiden, varpå jag skickar ett mejl eller ett sms och kollar läget, det är jättetrevligt.

Men – i övrigt är livet bättre utan. Det blev också naturligt för mig att plocka bort en del personer från min vänlista på Facebook. (Men aldrig ”aggressivt”, jag tar bara bort individer som jag alls inte känner eller som jag känner så lite att någon löpande framtida kontakt känns helt osannolik. Eller möjligen sådana som själva är så uppenbart inaktiva att de inte ens klarar grundläggande kommunikation den vägen. Skulle det vara någon som känner att det var konstigt att bli avvännad: jag bönar och ber om att ni i så fall hör av er, så jag får chansen att tänka om. Jag kanske råkade trycka för snabbt när jag gick igenom listan, och jag menade verkligen verkligen INTE att kommunicera ”du är en dumbom som jag inte gillar” – för hade det varit så så hade jag i så fall sagt det rakt och direkt. Jag föredrar det; ryggrad är en sådan bristvara i vårt sociala samspel.)

Jag förlorar säkert en del omvärldsbevakning och marknadsföringsmöjligheter, och definitivt massor av läsare. Men friden i att i stället skriva här, där det ser snyggt ut och där jag kan länka som jag vill och där det inte finns någon fånig emoji för er att trycka på, gör att jag känner mig mer ifred med mina tankar. Vill ni kommunicera med mig om textens innehåll måste ni orka skriva en kommentar. Och det är det, som ni ser, nästan ingen som gör. Jag skulle gissa att nästan ingen läser heller. Det skapar ett underbart lugn och en liksom egen internet-existens igen.

Det enda jag vet är att jag håller mig borta till slutet på augusti. Och att jag inte kommer att tillåta några sociala medier på min mobil någonsin igen.

Sedan återkommer jag säkert, men enbart via datorn, och mer sporadiskt. Nu ska jag läsa ”Tio skäl att genast radera dina sociala medier” av Jaron Lanier.

Hakelius…

Johan Hakelius har för länge sedan sålt ut varje kärnvärde som kan ha funnits kvar i honom, för ett högre mål: att raljera, att ställa sig vid sidan av, att aldrig riktigt bekymra sig om fakta. Det blir så tydligt – och ledsamt – när man läser Jenny Maria Nilsson i dagens Sydsvenskan. Jenny Maria är allt Hakelius inte är.

MAN, I’m tired of being right…

The need for a global corporate tax reform becomes evident when looking at the financial consequences of the digital revolution. I have been talking about this for years, lately making an even stronger point in my keynote ”Seven Ways to Own the World”.

Following a summit with world leaders, Google now basically says to the international political leadership: Get on with it, we support it, let us know how you want to go about it so that we and others can continue to do our thing.

It is marvelous news.

And… do I really need to quote Ace Ventura again…?

Sommarläsning

”The Girl of the Sea of Cortez” av Peter Benchley är en bok som jag aldrig på tusen år skulle ha råkat läsa om jag hade fått syn på den i en bokhylla.

Men när en av mina bästa vänner spontant, utan betänketid, nämnde den när jag frågade efter en bok som hade varit starkt formande, då blev jag tillräckligt nyfiken.

Under ett par sommardagar har jag nu vistats med den tonåriga Paloma under vattnet i Californiaviken, som också alltså kallas Cortez hav. Det är en makalös berättelse, och jag famlar efter ord för att försöka beskriva varför den fångar mig. För det gör den, på ett sätt och med en styrka som skönlitteratur så himla sällan gör med mig. Jag är lite surrig i huvudet, som Paloma blir när hon utmanar gränserna för hur länge hon kan hålla sig under ytan. Jag älskade så att bada, simma, dyka. Kunde vistas timmar i havet. Jag har tappat bort det, varför har jag tappat bort det, jag sörjer det.

På sätt och vis har jag fått uppleva en ”Den gamle och havet” igen, men utan Hemingways hopplösa pansar – det som ser ut att vara människonära men som åtminstone för mig, ju äldre jag blir, ser ut som manér och stil snarare än berättelser om vad det vill säga att vara människa.

Peter Benchleys bok är från 1982, och då hade han redan nått en världspublik genom boken som blev till filmen ”Hajen”. Den finns tyvärr inte i svensk översättning, men språket är trots sina lyriska ansatser lätt att följa och läsa för en svensk med åtminstone lite vana av att läsa på engelska. Flera gånger tänkte jag på min fjortonåriga dotter – är hon gammal nog för att läsa detta ännu, och fullt ut se kvaliteterna? Jag tror kanske att hon är det, men att engelskan kan ställa upp lite onödiga hinder. 

Om två år ska hon få den.

För er andra finns inga skäl att vänta.

De godaste sommardryckerna

I sommarvärmen dricker jag extra gärna fyra drycker, utöver väl kylt vatten: allt med fläder, syrensaft, rött iste samt Virgin Mary. (Det låter av någon anledning livsförnekande att använda uttrycket ”alkoholfria drinkar”, och det är väl för att det begreppet nånstans utgår från att dryckers normalläge är att de innehåller alkohol.)

Så här gör jag:

• Recept på flädersaft finns det massor. Jag gillar detta, men tar gärna ännu fler fläderklasar. Och citron ska man inte snåla med.

• Syrensaft gör man på liknande vis. Här ett pålitligt recept. Låt klasarna ligga i ett väl rengjort badkar någon dag, och skölj av dem där sedan – då kryper eventuella insekter ut.

• Rött iste är en överlägsen måltidsdryck. Brygg ett neutralt rooibos, och testa dig fram med smaksättningar. Citron och lime är pålitliga kamrater, men jag gillar också kardemummakapslar (som helst ska få sig några smällar innan man lägger med dem i bryggningen, så att de faktiskt ger ifrån sig smak). Söta inte! Det kan kännas aningen strävt om du är ovan, men snart känns smaken självklar och omistlig. Låt inte citronskivor ligga i för länge, det kan bli beskt.

• Virgin Mary är den drink jag beställer om jag sitter i en bar och inte känner för en ginger ale. Det är kul – för trots att det finns en ganska ortodox uppfattning om vad en Bloody Mary och därmed en Virgin Mary ska innehålla, så gör ju många en egen variant, och proportionerna skapar enorma skillnader.

Jag använder för enkelhets skull gärna en mix som heter Big Tom, och som man lätt hittar i många mataffärer. Jag duttar på sriracha, fem-sex droppar sådär, och pressar i citron på måfå. Blandar med mycket is. Ibland kompletterar jag med extra ostronsås eller Worchestershiresås.

Men, det hemliga vapnet: Jag finhackar dessutom otroligt gärna en tredjedels saltgurka eller ett par skivor ättiksgurka. Alltså verkligen finhackar. En del tycker om att lägga till pepparrot eller en stor sellerikvist. (Pepparrot ja, selleri nej, ity det är djävulens grönsak. Märkligt nog gillar jag ändå sellerisalt, som man kan köpa lite här och där, och dessutom göra själv om man vill det, men det är ett jäkla meck.)

Ibland har jag fått en Virgin Mary med en stor omogen grön oliv till, och det kan kvitta. I Kanada gör man en lokal variant som man kallar för Caesar – och det som skiljer den från en vanlig Bloody Mary är det faktum att man häller i en skvätt musselspad i anrättningen. Oftast med hjälp av den färdiga mixen med det därför så passande namnet Clamato. Det är exakt hur gott som helst.

Denna sommar har jag i perioder nästan druckit en Virgin Mary om dagen. Den bästa fick jag i Birmingham på ett ställe som heter Cosy Club, en helt fantastisk lokal med lång bardisk och trevlig personal. (Jag satt i den långa blåa soffan som syns till höger på en av bilderna.) Jag fick välja styrka på en tiogradig skala och sa åtta. ”Are you sure?”, sa tjejen bakom disken. ”Okej, sju då”, sa jag, och det var nog tur. Jag fick imma på glasögonen.