Flygande Jakob HAR faktiskt en upphovsman. Här är hela historien.
I sin av Johan Nilsson välöversatta essäsamling ”Här slutar världens ände” skriver Jonathan Franzen om fåglar och fågelskådning. Och en del annat förvisso, men mest fåglar.
Till slut hör jag kvitter från hans avgrundsdjupa monomani.
Det är märkligt att jag aldrig har märkt det förut, jag har ju uppskattat ”Tillrättalägganden” och verkligen gillat ”Frihet”, men… Jonathan Franzen saknar ju humor. Detta visar sig vara bokens verkliga ärende, att beskriva det. Alltså inte författarens svartsynthet eller depressiva läggning, utan av hur ogärna han skrattar åt någonting alls. Vilken olidlig tråkmåns han verkar vara.
Å andra sidan gör han upp med samtidens autofiktionella tendenser redan i inledningen, så vad vet man, han kanske bara sköter sitt jobb, romanförfattarens jobb: Att ljuga bra.
Men jag läste med intresse. Franzen har nästan allt en god essäist behöver: han tänker associationsrikt, han är mästerlig med språket, han har läst mer än han har skrivit, han observerar som de bästa bland reportrar men saknar självförtroende där; vid flera tillfällen betonar han hur bra han inte är på journalistik.
Jo, pyttsan.
Jag sörjer essägenren, den är på väg att dö ut. Folk köper inte böckerna, vill inte läsa så. På min lokala bokhandeln är essäerna nu förpassade till en halv hylla, varav hälften av titlarna är på engelska och andra hälften handlar om skogen eller någon död person och där sannolikheten att Kerstin Ekman är författare är 50/50.
Jag är restriktiv med vilka böcker jag behåller numera, men trots eller tack vare känslan när jag var klar med ”Här slutar världens ände” var det inget att tveka på:
Den får bo här.
Nämen titta vad som just kom från tryckeriet! Så rykande hot off the presses att jag borde ha grytlappar!
”Gör nu bara exakt som jag säger!” heter den, och den har en undertitel som inte får plats här.
Sugen på ett exemplar? Hundra spänn ink moms OCH frakt!
Du swishar till 123 074 57 52 (Upphovsrättsindustrin AB) och skriver din postadress i meddelandet. Sen kommer en diskret försändelse i posten om en dag eller två. Så enkelt är det. 
Så här står det på baksidan:
Andreas Ekström är journalist, författare och föreläsare. Han jobbar normalt sett med något helt annat. ”Gör nu bara exakt som jag säger” är hans åttonde bok. Den består av en samling texter om mat – recept, minnen och medelgoda råd. I allt väsentligt skrevs den under en knasig helg i april 2020. Men researchen? Den är livslång.
Jag gör en Stroganoff-variant på lövbiff med kort datum i dag.
Kommer att tänka på att Sverige hade många fler kommuner förr. Det var opraktiskt. Som mest hade Sverige mer än 2 500, mot dagens knappt 300. Den stora sammanslagningen på sjuttiotalet fick en lustig effekt: alla tidigare småkommuner såg till att tömma sina kassor, för att vara säkra på att pengarna skulle stanna där, i den egna bygden. Vissa kommuner investerade i gatubelysning.
Men Fjärås, där jag växte upp, och som sögs upp i Kungsbacka kommun – där byggde de en simhall. Sex banor, tjugofem meter. Två meter som djupast.
Jag lekte där jämt. Vi hade ett familjekort, det kostade 400 kronor för hela familjen för ett helt år.
Oftast var jag där själv eller med kompisar, men på fredagarna kom jag hem efter skolan och mötte min syster och min pappa. Tillsammans tog vi bilen upp den korta biten till simhallen. Anna och jag kastade oss i vattnet och lekte. Pappa sprang ett varv på motionsslingan, satte sig en stund i bastun, och avslutade med att komma ut och doppa sig och hämta oss. Pappa är ingen storsimmare. Han blåser upp kinderna när han simmar. Jag tror att han känner att det ökar lyftkraften i vattnet.
Sedan åkte vi hem till mamma, som inte gillade simhallen något vidare, och som skämde bort oss med färdig middag. Den bästa fredagsmaten: potatisgratäng i ganska tjocka skivor och gradvis imatad grädde. Lövbiff, serverad med vitlökspress på bordet för den som ville.
Men – jag kan inte återskapa den rätten, hur bra lövbiff jag än steker. För att den verkligen ska smaka av min barndom måste den också ha en liten liten doft av klor.
Njuter så av både Sydsvenskan och DN på papper till frukosten – och allt mer av ett mycket speciellt skäl:
Barnen. De ser tidningarna, kollar förstasidan, ställer plötsligt en fråga: ”vem är det?” eller ”har han ingen mat?” eller ”hur får tidningarna veta vad som ska visas på tv?” eller ”kolla, det är ju Tindra, hon går i min parallellklass, varför är det bild på henne?”
Ibland jagar vi på dem, pekar på en artikel, läs den där så får jag höra vad du tycker. (I går: skatt på plastpåsar.)
Samtalen vid frukosten handlar om hela världen, stort och smått. På sommaren när L och jag läser tidningarna i telefonen eller via paddan uppstår inga sådana frukostsamtal av sig själva.
Vem hade kunnat ana det: Papperstidningens kraft som socialt medium?
Gud vad jag avskyr brist på värdighet i ämbetsutövning. Poliser som twittrar om vad de känner. Kungligt närstående verksamheter som tillverkar memes. Riksdagsledamöter som inte kan uttrycka sig med precision. Kommunkontor som ska skoja till det. Ämbetsmannaskap handlar inte om individer. Alls.
Region Västernorrlands Insta-konto (om det funnes ett) är ingen plats för en kommunikatörs kreativa personlighet att blomstra. Finlands statsminister Sanna Marin verkar så vettig på just detta sätt: Hon betonar att uppdraget inte handlar om henne, utan om ett ämbete, som hon förvaltar. Bortom sin person.
WeWillRecover – an amazing Danish initiative – has gone live. My contribution is of the personal kind.
Det kommer att finnas en enorm förståelse för varje politiskt initiativ att höja landstingsskatten de närmsta åren. Samtidigt: stark reaktion mot privat vård, friskolor och utförsäljningar (96 procent röstade emot om energin i Hbg, helt otroligt!).
Vilket guldläge att vara S. Det vill säga: om S var intresserat av traditionell socialdemokratisk politik. Det verkar ju si och så med det. Och kompetensen både bland ministrar och topptjänstemän uppfattas som låg. Att åka på så mycket stryk i lagrådet? Då kan man ju inte hantverket.
Men vår utskällde statsminister behåller makten, har krossat sin koalitionspartner, splittrat oppositionen och styrt över en superstabil ekonomi. Kanske kan man försiktigt ana att han kommer att uppvärderas i framtiden. Han skrev några sorgeord över PO Enquist på Instagram. Stavade fel på författarens efternamn, skrev gränslöst platt att han ”definitivt” kommer att lämna ett tomrum. Mina inälvor går sönder av sådan tafflighet. Men han är motsatsen till en karismatisk politiker, och jag tror kanske inte att karismatiska politiker är vad världen behöver mest av allt just nu.
Reinfeldt gjorde vad han kunde för att dölja sin utstrålning, men det gick inte alltid. Naturligt briljant talare som han är. Är Åkesson karismatisk? Nej, han är den tråkigaste jäveln som har gått i ett par skor. Utmärkt, så vinner man val i Sverige. Ingvar Carlsson hålls mycket högt. Han var ju fascinerande grå på ytan.
Så… kanske vinner Löfven ett val till, och tragglar sig vidare. Alla klagar, men det mesta går egentligen ganska bra – och allt fler ropar på stensäkra sossereformer. Det är en intressant tid, detta. Hade jag varit sosse nu hade jag gjort sossarna så grå som möjligt. Betonat ordning och reda och förvaltningskultur och diarienummer och långbänkar och kompromisser.
Jag hade gått hur långt som helst med min makeover: jag hade gjort Bosse Ringholm till minister igen. ”Nej, vi är inte så jävla roliga, ni kan väl titta på TV4 om det är tråkigt, vi ska faktiskt ändra typsnitten på Fiskeriverkets handlingar den här veckan och Bosse har räknat ut att det kommer att spara en bra peng som vi kan ha till vårdskolaomsorg.”
Massor av människor skulle rösta på det. Grå tråkig stabilitet i en tid som man har upplevt som starkt föränderlig och hotfull.