Makrill med mera

Dags för gastroskopi. Okej. Så jag börjar med att lämna telefonen hemma. Känner mig amputerad. Går genom staden utan lurar. Kan alltså enbart ägna mig åt att gå och att tänka på vad som helst. Minns inte nu efteråt vad jag tänkte på, det var ju tydligen ett helt ointressant experiment.

Kommer in, får betala 300 kronor, nån gång måste ju högkostnadskortet gå ut, och då börjar man på nytt. Det går snabbt i mitt fall.

Sen sätter jag mig i väntrummet och tittar på TV4. En montör från Alingsås skrapar Triss och vinner 100 000. Han är inte besviken, det ser man, trots att han kunde ha vunnit så mycket mer.

Vad ska han göra med pengarna? ”Det finns alltid hål”, det är det svenska standardsvaret.

Ingen säger ”jag ska bygga en miniatyr av Flumeride i min trädgård”.

Fantasilösa folk.

Så kommer sköterska och hämtar. Vi går igenom lite hur det såg ut senast och hur mycket lugnande jag ska ta. Mezotra… vad fasen det nu kan heta.

Först två milligram. Då tuppar jag nästan av. Ett milligram till. Då tuppar jag av. Men bara nästan, jag minns ändå lite lite vagt att de höll på. Men jag minns inte obehaget

Dr K gör sin grej. Dr K är bäst.

Så efter en timme vaknar jag i rummet intill, dit de har rullat mig. Då har jag sovit gott. Men bara på totalt 3 enheter i stället för 7 förra gången – då jag köpte rökt makrill med kort datum på vägen hem, utan att sedan kunna minnas att jag gjorde det. Bisarrt.

Jag har ju fastat, så jag går snabbt ner i caféet och äter frukost: en macka med köttbullar, en hallondryck från Kullamust och en mazarin. Tittar på de andra som fikar där. Ingen vill vara där. De mår så olika bra. Många är gamla. Jag försöker att inte titta bort när jag ser någon som är sjuk eller smutsig eller sliten, utan bara liksom… vara där ihop med dem, trots att jag känner mig så frisk, trots att jag tycker att jag borde fika på andra caféer.

Sen går jag hemåt. Lite darrig i benen; ändå trygg och stabil.

Men sedan går jag in på Coop.

Jag är på min vakt

Ingen jävla makrill nu, tänker jag, och tittar två gånger med stor misstänksamhet på alla saker i korgen.

Det visar sig att jag tydligen har en stark orientering för kort datum/röda lappar. Granatäppelkärnor. Leverpastej. Morötter till medlemspris. Fylld pasta. Jaha. Och en färdigrätt!? I en plastlåda, nån biff med sås för 35 kronor, ibland behöver man ha en snabb lunch redo i frysen.

Jag är skeptisk mot den där lådan. Hade jag verkligen köpt den en vanlig dag? Undrar jag MEDAN JAG FORTFARANDE INTE HAR KÖPT DEN. Och sen köper jag den.

Sen går jag hem och sätter mig vid skrivbordet och känner mig normal.

Fosterlandet

Enligt en färsk rankning har Sverige den bäst fungerande demokratin i EU. Det är som vanligt – nästan hur man än mäter är Sverige ett av världens mest och bäst utvecklade länder.

Jag har verkligen som medborgare aktivt och stolt njutit av detta sedan valet i september. Svenska tjänstemän är mina hjältar, och vi borde alla sjunga deras lov.

Jaså, ingen regering i dag heller? Nähä, men so what? Vi har våra regler och förordningar och vi vet exakt vad vi ska göra, och vi jobbar på. Finns det mer kaffe?

Vi har inga tingsrättsdomare eller myndighetshandläggare eller forskare eller lokförare eller internrevisorer eller kanslichefer eller poliser som plötsligt börjar göra myteri eller ens slarva på grund av en sådan här småsak.

Vi har våra regler och förordningar. Sverige fungerar. Tack, alla som ser till att det sker.

Nu tar vi ett Friskis-pass och källsorterar lite innan vi börjar hacka gurka till våra fredagsmys-tacos.

Efterlysning av utlånad bok

EFTERLYSNING: Jag har idiotiskt nog lånat ut mitt exemplar av ”Den svenska högtidsboken” – utan att skriva upp till vem. Har du mitt exemplar? Tänk efter nu!

(Den finns inte i tryck längre. Blå och vacker. Jag skulle verkligen behöva den typ genast; en vän har förlorat en anhörig.)

Att utvärdera sig

Något av det svåraste som finns – det gäller nog nästan alla, oavsett vilket yrke man har? – är att nyktert och iskallt utvärdera sig själv.

Jag har alltid kämpat så med det. Alltid försöka se varför saker blev bra. Alltid försöka se varför saker blev dåliga. Inte överdriva åt något håll. Peta där det känns jobbigt. Det är så vagt! VAD exakt är det som gör att den här textbiten inte flyter, trots att den innehåller bra material? VAD exakt är det som gör att jag vill läsa detta, trots att det bara är trams?

Så där kan man hålla på.

När jag nu huvudsakligen ägnar mig åt att prata fram mitt innehåll har jag fått börja om. Jag frågar andra auktoriteter. Tvingar agenturerna jag jobbar med att skicka mig utvärderingar, som jag sedan dammsuger efter subtila invändningar. Hur formulerar sig någon som jag inte når fram till? Kan jag nå fram till en sådan person utan att tappa de andra? (Och vad kostar det själsligt att inse det självklara: 4,9 i snittbetyg betyder att det finns 0,1 till att ta, och vem FAN var det som var missnöjd!? Var det hon på tredje bänk som satt och såg skeptisk ut i 45 minuter?)

Man kan bli fantastiskt dum i huvudet av att vara föremål för så fruktansvärt konkreta utvärderingar flera gånger i veckan. Jag är glad att jag inte är yngre. Fick en packe i dag, efter en jättebra föreläsning i går. Tittar snabbt med radarn på efter något jag kan ha NYTTA av. Kanske 200 personer i publiken, 67 skriftliga omdömen, nästan alla överväldigande positiva, och så till sist guldkornen: fem av dem innehöll något som liknar invändningar, tre av dem dessutom riktigt användbara och relevanta. En synpunkt kommer jag att omsätta direkt, till nästa gång jag står på scen. Klockrent. Och så två rena sågningar utan konkretion, dem har jag ingen nytta av, och får bara glömma – någon som ensam kallar mig för bottennapp, det finns ingen pedagogik gömd i det… Folk stör sig på en ibland. Djupt andetag. Det får ingå. Det är precis som när man skriver.

Men jag gnetar på. Frågar en kompis som är skådis hur jag ska göra för att sluta ta ett halvt steg framåt och ett halvt steg bakåt hela tiden. Frågar mamma som är lärare om man förstår ett visst tankeled eller om jag behöver förklara det bättre. Lyssnar på rytmen i orden. Ser upp så att jag inte tar hem för billiga skratt, efter att en lärare på en lärarkonferens sa till mig att stryka skämt nån gång sådär 2011. Jag glömmer honom aldrig – en erfaren högstadielärare som såg att humorn ställde sig i vägen för innehållet under ett par viktiga minuter. Jag gjorde exakt som han sa, direkt, och önskar att jag visste vad han heter så att jag kunde tacka honom.

Tre gig till, sen är det jullov.

Och om någon till äventyrs har pallat läsa ända hit, jag är genuint nyfiken på att höra hur ni själva gör, helt oavsett vilket yrke ni har: Hur mäter ni er egen insats?