A talk, the text version
A couple of years ago, The Angle Journal in England published an edited version of my TED talk, ”The myth of the unbiassed search result”. If you have nothing better to do on a lazy summer day – here it is.
Notering från Visby
Vad gör mig arg, politiskt? Inte så mycket egentligen. Jag kan brusa upp när man talar om ”pressad situation” för Sverige i flyktingfrågan, eftersom jag tycker att man slarvar med att komma ihåg för vem situationen verkligen verkligen är pressad. Jag kan bli frustrerad över uppenbar dumhet, principlöshet och överdrivet taktikspel. Jag kan få huvudvärk av dålig retorik.
Men ska jag säga en sak som gör mig riktigt rödglödgat urförbannad, så är det de hot och det hat som riktas mot alla människor som RFSL slåss för – folk som inte råkar motsvara en absolut pinnsmal definition av normalitet, folk som råkar bli kära i personer av samma kön, folk som väljer att skaffa barn själva, folk som… ja, folk som gör som de vill, som de måste, som de känner, som de ÄR.
Nu har alltså några satans rövhattar i någon sorts svensk heilarklubb fått tillstånd att demonstrera rakt över gatan här i Visby från där RFSL står. RFSL:s medlemmar försöker inte tvinga någon annan att bli bög. Lugna er, världen. De vill bara ha samma rättigheter och skyldigheter som alla andra. De är världens rimligaste förening med världens rimligaste ambition. Varför är jag inte medlem, jag ska genast bli medlem, och om det behövs ska jag ta min vita medelklassiga heteronormativa daddy body och ställa mig mellan horstwesslorna och de ytterst rimliga. Far åt helvete. Avgå alla.
***
UPPDATERING: Skrev några mer sansade ord i tidningen om samma sak.
Sign up!
This is what my ”Question of the month” newsletter looks like today, in a lazy summer version. Get me your e-mail address, and I shall sign you up! No spam – and unsubscribing is easy should you get tired of me.
Begår insändare
Kan inte minnas när jag skrev en insändare senast. Kan det ha varit när jag klagade på Def Leppards höga ljudnivå 2003, under en konsert i Halifax, Nova Scotia, och utan prut fick pengarna tillbaka efter tre låtar? (Suverän service, jag kände att det var nödvändigt att tacka arrangören i lokalpressen.)
Nå. Nu är det i alla fall dags igen. Här är några rader i Norra Halland. Hembygd! Tidningsmagi! Nostalgi!
En fri man i stan
I min allra sista söndagskrönika – jag tänkte mig fem år, det blev lite drygt det – skriver jag om kroniskt gnäll. Men nu är det alltså färdiggnällt, åtminstone för min del! Jag skriver förstås i Sydsvenskan även framöver, det är bara Lundakrönikorna som nu har blivit så många, en bra bit över 200 stycken, att det verkligen är hög tid att lämna syret till någon annan. Trevlig sommar!
PS om PS
I underlaget för den nya decennieplanen för public service uppmanas SVT, SR och UR att hjälpa traditionella privatägda tidningsföretag genom att koncentrera sig på ljud och bild, och ägna mindre kraft åt text.
Som om det var distributionsform eller redaktionell presentation som var grejen med public service.
Public service finns för att innehåll som inga kommersiella aktörer bryr sig om ändå ska skapas. Smala kulturyttringar, nischade ämnen, händelser som annars aldrig skulle ha beskrivits eller bevakats, eftersom de inte genererar någon ekonomiskt lönsam journalistik eller kultur – där finns det bakomliggande kulturpolitiska skälet.
Men i vilken form detta nischade, kulturbevarande och kulturberikande innehåll ska presenteras bör bara vara en redaktionell fråga. Vissa berättelser passar bäst i ljudform. Andra är oslagbara i text. Ytterligare något kanske passar bäst i ett interaktivt webbformat. Att i public service-direktiven detaljstyra det – för att skona lokalpress från alltför besvärande konkurrens – har så väldigt lite med framtidens journalistiska arbetssätt att göra.
Så varför har det blivit så här bakvänt? Kanske är det illojalt av en medarbetare i ett tidningsbolag att påpeka det, men so be it: De traditionella tidningsföretagen har lyckats väldigt bra med sitt lobbyarbete.
The final countdown
Veckans Lundakrönika är den näst sista! Den handlar om… dödsrunor.
Om skånska gymnasiers segregationsproblem
Veckans spalt. Nu blir det bara två till, sedan har jag gått i mål – fem år, varje söndag, lite drygt fem år till och med. Det är lite vemodigt men samtidigt en stor lättnad; mina åsikter om denna älskade stad börjar verkligen ta slut.
***
Och så fick jag tyvärr skriva minnesord om Anthony Bourdain. Det är sällan man bör svära i tidningsprosa, men i det här fallet tyckte jag att det var motiverat. Den gamla intervjun med Bourdain från 2005 har inte funnits på nätet tidigare, men nu gör den. Betalväggad, och, om jag får säga det, värd att betala för.
Här är förordet – boken ”Att hitta” utkommer 15 augusti
Jag har ett underbart lokalsinne. Jag har minnen av mitt lokalsinne, jag kan berätta historier om det. Hur jag återvände till min frus släktingar i Ramlösa för andra gången, kanske fem år efter det första tillfället, tog sväng för sväng in i villaområdet med en kombination av intuition och minne som enda stöd. Hur jag stod i en korsning i München och kände vartåt järnvägsstationen måste ligga. Hade jag kunnat löpa hade jag varit en orienterare av klass. Vi körde bil från Boston till Vancouver, 984 svenska mil, om vi någon gång blev osäkra lade jag bort kartan i stället för att titta närmare på den.
Min pappa hittar i tiden. Han ligger och snarkar på en strand, orörlig sedan flera timmar, bara ljuden avslöjar att han inte har gått ur den tid han i själva verket mäter. Jag petar honom i sidan med en ekströmskt lång stortå och frågar vad klockan är. ”Tjugo i två”, hörs nere från den turkosa handdukens bylsiga kudde. Det blev en sport, men bara för min syster och mig, en åskådarsport. För utövaren är orienteringen i tiden automatisk.
Min mobiltelefon har – brukar jag säga – inte påverkat min förmåga att tänka snabbt. Den har däremot skadat min förmåga att tänka långsamt. Den har dessutom skadat mitt lokalsinne. Inga roamingavgifter längre. Obegränsad surf. Jag går oftare vilse, stirrandes på Google Maps och den blåa skuggning som ska visa mig i vilken riktning ut från kroppen min egen näsa pekar. Jag brukade veta det av mig själv.
För nära ett decennium sedan skrev jag boken ”Google-koden”. Den är ett reportage som utan tesdrivande, åtminstone avsiktligt sådant, berättar tre saker: hur Google blev till, vad som händer när Googles idéer och kärnvärden kolliderar med verkligheten, och så slutligen vad Google kommer att förvandlas till. Att boken kom att fullständigt förändra mitt yrkesliv har jag vant mig vid. Att de fenomen den skildrar skulle förändra mig som person hade jag nog däremot ingen djupare beredskap för. Jag trodde i alla fall inte att jag skulle bli sämre på att hitta.
Den här boken – egentligen bara en början, en samling frågor för den som vill komma vidare med nya angreppssätt, problem och lösningar – handlar om att hitta. Det som Google lovade att de kunde hjälpa oss med, det grundläggande mänskliga problemet som skulle lösas en gång för alla. Den handlar i tre kapitel huvudsakligen om internet, och i tre huvudsakligen om annat. Den ger inga definitiva svar, gillar att hitta men är långt mer intresserad av att gå vilse, och om sådant inte roar er avråder jag bestämt från läsning.
Ni som blir kvar ska få testa några idéer, och dessutom stanna till hos personer som har hjälpt mig och andra att hitta saker i bokstavlig och bildlig mening. En örlogskapten. En kartritare. En musiker.
Och så Konstantina, läkaren som blev misstänksam och hittade en obeveklig sengångare inne i min kropp.
Några ord om välstånd
Veckans spalt, inte bakom betalvägg.