Så kan jag bara vara så snäll att sluta tänka på det, tack

Jag bläddrar i en tidning. Jag gillar tidningen. Jag gillar yrkespersonen som porträtteras i tidningen. Jag gillar verkligen superproffset som intervjuat yrkespersonen. Därför blir det extra jobbigt att behöva konstatera: det där var inte en bra publicering.

Det spelar ingen roll om intervjuobjektet heter Gulliksen eller Witt-Brattström eller som i det här fallet von Zweigbergk – nya skilsmässor bör man, av hänsynsskäl, ta det väldigt varligt med att skriva om. Kletigheten. Det omöjliga i att avgöra vad som är intressant respektive vad som har allmänintresse, det är verkligen inte samma sak. Barnen, vuxna eller inte. Men framför allt motparten. Ska man slå till på en fotnot, av redaktionellt etiska skäl? ”X har fått tillfälle att kommentera det som Y säger om deras relation, men har valt att avstå medverkan” kanske. Eller ”X håller inte med om något som Y säger i denna intervju och säger att en del saker är illvilliga och osanna”, vad tror vi om den?

Tankarna söker mig förstås eftersom jag som vanligt tänker på Karin Johannisson och hennes sturiga vägran att skriva om sig själv och sitt eget liv. Tänk om jag skulle göra det i stället? Tänk om jag skulle skriva den första biografin om henne, en helt liten bok, där jag försöker skissa upp något om varför hon är uppenbart betydelsefull och samtidigt försöker lära känna henne efter hennes död och förklara henne på precis det sätt hon inte ville göra själv, men som hon ju i någon mening själv gjorde med Nelly Sachs och Agnes von Krusenstjerna och Sigrid Hjertén i den magnifika ”Den sårade divan”? Eller som Johanna och jag gjorde genom att studera fenomenet Carola. Det vore att ta sig en enorm frihet.

Vi rättfärdigade oss den gången genom ett mantra: ”ingen barndom, inga pojkvänner”. Vi skrev ingen biografi, vi skrev en sorts populärkulturell fenomenstudie, vi skrev inte om Carola Häggkvist, vi skrev om CAROLA. Ja, det var att ta sig en enorm frihet, det också. Så en biografi, om en person som uttryckligen motsatt sig biografin som form? Det går naturligtvis inte, så kan jag bara vara så snäll att sluta tänka på det, tack.

Bläddrar vidare.

Som att komma hem

Underbart att höra Electric Boys med full energi igen – förra plattan var lite idéfattig. Men här finns något! Soundet är alldeles rätt, kompositionen påhittig.

Tågmorgon

Först och främst: Ni mr Energidryck ett och mr Energidryck två med bakvända kepsar som just satte er på tåget i Alvesta – get out of my tysta förstaklasskupé. Ni stör den högdraget elitistiska stämning som vi som redan satt här försöker upprätthålla.

Ser att Åke Ortmark gått bort vid 89 års ålder. En journalistlegend, som verkligen moderniserade yrket i Sverige. För mig är han dessvärre också förknippad med ett verklighetsfrånvänt förhållningssätt till naturvetenskaplig forskning på senare tid. Han tycktes mycket upptagen av idén att klimatfrågan inte riktigt finns. Man får bara hoppas att det finns starka röster i ens närhet som hindrar en från att hoppa i så galna tunnor om man fortfarande facebookar på sin ålders höst.

I dag ska ni läsa DN på nätet. Anna Bodin heter reportern som berättar om tjejerna som drev ut i Östersjön på åttiotalet, sannolikt såg en ubåt men blev räddade av ett ryskt fartyg. En fantastisk story.

Tåg, förresten. SJ, förresten. Jag åker så vansinnigt mycket nu under högsäsong, och vill bara meddela: inte en enda gång har jag kommit fram för sent. Jag har utan oro valt avgångar som ger mig en timmes marginal eller mindre, och aldrig missat ett gig. Det funkar så gott som alltid. Att flyga från fruktansvärda Sturup eller otäcka Arlanda eller the shopping mall formerly known as Copenhagen airport är att betrakta som en nödlösning, ett nödvändigt ont ibland. I Malmö-Lund har jag två timmar till Göteborg och fyra timmar till Stockholm och 45 minuter till Köpenhamn. Jag känner det som om jag bor i Skandinaviens absoluta mitt, inte minst tack vare dessa lysande snabbtåg. Längtar efter att de blir fler och snabbare, och upprörs över dumheterna att bygga för 250 knyck i stället för 320, det är kortsiktig dumsnålhet.

Nu ska jag tillbringa lite mer tid med Joey Tempests två första soloplattor, den lite Van Morrison-doftande ”A place to call home” från 1995 och den lite mer producerat experimentella ”Azalea Place” från 1997. Suveränt låtskrivande, fantastiskt spelat av alla medverkande, och naturligtvis alldeles förbisett på grund av att människor har fördomar baserade på en jobbig synthfanfar från fordom. Men sådant är det, livet. Varför skulle artister tillåtas ha flera röster, eller vara motsägelsefulla, om de inte samtidigt möter ett antal kriterier som gör att vi står ut med deras inkonsekvenser – vi låter ju inte varann vara sådana på ett mänskligt plan heller. ”Jag är nämligen övertygad om att jag består av många berättelser. Att det skulle kunna falla ut på väldigt olika sätt”, sa medicinhistorikern Karin Johannisson då jag intervjuade henne ganska kort före hennes död, och frågade om hon inte ville skriva självbiografiskt. Men nej. ”Det är ett sätt för mig att reservera rätten att vara en komplex människa.”

Frid över Karin Johannissons minne. Jag träffade henne en enda gång och tänker ändå på henne flera gånger i veckan.

Nyvald

Nu i kväll, alldeles nyss faktiskt, hände något lite speciellt. Min pappa Anders valdes till kommunfullmäktiges ordförande i Kungsbacka.

Därmed går han i sin fars fotspår. Min farfar Walter var fullmäktigeordförande i trettio år, från 1952 till 1982, i Vilske och i Floby, som sedan genom sammanslagningar uppgick i Falköpings kommun.

Pappa hade nog inte tänkt sig något större uppdrag när han mot slutet av yrkeslivet engagerade sig partipolitiskt. Men han råkade ju ha fyrtio års erfarenhet av skola, utbildning och kommunal förvaltning – det föll sig ganska naturligt att han blev ordförande för en av Kungsbackas utbildningsnämnder efter valet 2010. Sedan dess har han gjort massor i den lokala och regionala politiken.

Jag uppfattar pappa som en ganska lämpad lokalpolitiker för vår tid, i den meningen att han är en pragmatisk person. Hellre brett samarbete än ideologisk låsning. Lugn, inte temperament. Säkert är det också därför han nu får sin kommuns talmansuppdrag. Pappa och farfar är lika på det sättet. (Jag däremot är inte alls sådan. Lite ser jag dock redan nu fram emot den dagen om sådär trettio år när nästa generation ofelbart hamnar på ett liknande uppdrag. Och då talar jag alltså inte om mig själv, utan om den bäst lämpade, för att parafrasera titeln på hennes avhandling: syrran.)

Men för nu, för i kväll: grattis, pappa! Jag önskar att jag hade kunnat vara på plats och instämma i fullmäktigeförsamlingens applåd vid valet. Unna dig en kall och en bättre ölkorv vid hemkomst!

Bokrecension

Skriver i morgondagens blad om boken ”Internet är trasigt” av Karin Pettersson och Martin Gelin. Det är en bok som absolut har sina förtjänster, men problemen överskuggar nog, ärligt talat. Texten finns online redan nu.

Moderatorn som Gud och Lidbeck glömde

Att vara moderator är ett jobb i sig. Det kan låta som en självklarhet, eller hur? Det är rätt mycket en bra moderator måste kunna. Utöver inläsningsförmåga krävs administrativ stenkoll, disciplin med förberedelser, förmågan att absorbera andra människors ångest och förväntan, en närmast omänsklig simultankapacitet – har alla vatten, får jag verkligen svar på frågan jag ställde, hur många minuter är det kvar, vågar jag släppa in en publikfråga från den där skäggige skummisen som räcker upp handen, vem av oss är det som puffandas i micken och kan jag i så fall diskret göra något åt det, vad heter mina panelister och deras arbetsgivare och deras aktuella böcker eller verksamheter… Och hur snabbt kan jag processa om min egen instinkt att ställa nästa fråga är rätt om jag samtidigt måste vara extremt uppmärksam på det svar jag får just nu, och på den där lilla irritationen som jag ser hos den andra panelisten som också vill komma in. Och så vidare i en oändlig rad.

Jag gör sällan moderatorsuppdrag, och bara de jag verkligen verkligen vill göra när ämnet eller sammanhanget är oemotståndligt. Varför är jag sparsam med det? Självklart: just eftersom ett moderatorsuppdrag är så oerhört konsumerande. Jag vet precis vad som krävs av förberedelser och koncentration för att det inte ska krascha.

Jag har varit med om att inte lyckas bra med uppdrag, jag minns det med ilningar som påminner om migrän. Det är en fruktansvärd känsla.

Varje år på Bokmässan drabbas man av seminarier och samtal som leds av personer som inte har träning att göra det. De är kanske sakkunniga – han har ju fan disputerat på ämne X! – men kan inte det mest grundläggande samtalshantverket.

Det blir aldrig bra.

Detta har Agnes Lidbeck råkat ut för under årets bokmässa, fast jag är osäker på om hon ens anade att det var det som var problemet. I dagens DN skriver hon en hånfullt härskande text om en medpanelist som verkar ha betett sig som en riktig drygröv. Hon ger otaliga exempel. Och let me be clear: den där medpanelisten verkar ju verkligen ha förtjänat sig en fet uppsträckning.

Men – en professionell moderator hade givetvis aldrig låtit det gå så långt som det tycks ha gjort i det här fallet. Han eller hon hade balanserat uppdraget att representera publikens nyfikenhet, att framhålla scendeltagarnas styrkor, att förstå och vara kapabel att hitta essensen i det som sägs – och markerat ”stopp ett tag, nu måste vi få höra svaret från X också”.

Men det kräver mod, träning och ryggrad. (Och just ryggrad, det är väl dessutom avgörande för att säga ifrån personligen med ett samtal eller ett mejl till den som har drygrövat sig i scensamtalet. Alternativt kan man förstås, om man disponerar utrymmet, klippa till på ett uppslag i DN.)

Låt mig också säga att jag har den största respekt för att det kan vara svårt att vara moderator när det väl händer något sådant där. Jag har bara behövt gå in sådär bryskt en enda gång, när en sur akademiker på ett universitet gick till storms mot en gästtalare på ett osakligt vis. Där fick jag sätta ner den så kallade foten och faktiskt direkt avbryta. Dålig stämning? Enormt. Men det var helt helt nödvändigt, och jag behövde fatta det beslutet på några sekunder. Ångrar mig inte det minsta.

Av en händelse läser jag sedan vidare i Svenska Dagbladet, och ser man på, jag håller varmt med Ivar Arpi när han slutar sin text som handlar om något helt annat:

”Vi är alla olika. Vi har lika sällan förtjänat våra förmågor som våra brister … En sak man kan ta med sig … är att man bör förlåta människor mer för deras tillkortakommanden. Sig själv också. Och framför allt sina föräldrar.”

Jag förlåter härmed alla samt allas föräldrar, utom dåligt förberedda amatörer till moderatorer. Ni kan flytta på er, eller lära er jobbet.

***

Vet ni vem som kan jobbet förresten? Cecilia Nebel kan jobbet. Hon leder Sydsvenskans live-talkshow Late Night Lund, där jag fick vara gäst och prata om min nya bok i onsdags inför några hundra personer på en teater i Lund. Cecilia är ett absolut superproffs i varje detalj. Extremt välförberedd, uppmärksam, blixtsnabb, krävande, strukturerad, rolig, lugnande, publikinteraktiv… För mig som en av tre gäster – Marianne Mörck var en av de andra två, och hon är obeskrivlig, ett scengeni rakt igenom – blev det noll nerver och enbart glädje att få vara med.

Tror ni att det var en slump? Tur?

Gratis och öppen föreläsning

Det hör inte till vanligheterna, men tisdagen den 16 oktober blir det en gratis och öppen föreläsning med yours truly i Stockholm – byggd på det material jag försiktigt började testa när ”Att hitta” släpptes i augusti. Man anmäler sig enkelt här.

Boken nämns nu som en möjlig Augustnominering i fackboksklassen, har sett och hört det på tre ställen på kort tid, och vill bara hålla allt sånt så långt ifrån mig som det går för att inte låta mig bry mig för mycket. Så nu jobbar vi på bara.

Långsam-television!

För dig som vill lyssna noga och tänka under en timme, välkommen till Debatt i Lund. Fantastiska panelister i går, måste jag säga.

Bokmässan 2018 – en dagbok som ni gott kan strunta i att läsa

Tåget rullar ut söderut, jag ska äntligen hem efter att i onsdags morse ha åkt till London för att jobba och varit där i mindre än ett dygn innan jag åkte vidare till Göteborg.

I onsdags fick jag en present av min agentur, eller rättare sagt Nick, den man som huvudsakligen jobbar med mig. Han är rätt fantastisk. Han är en sådan där person som aldrig missar en boll. Ställer man fyra frågor får man fyra svar. Ber man om något så lämnar han klara besked, och snabbt. Nick är fotbollsnörd av stora mått; han har varit på alla arenor i England där det spelas professionell fotboll utom två. Han håller på Brentford, som just nu gör en kanonsäsong och sniffar på toppen i The Championship. Så därför ordnade han fina biljetter till Emirates, och vi fick se Arsenal vinna cupmatchen mot Nicks hjältar med 3–1. Det var klasskillnad, men det var bra fotboll. Och det var roligt att se den vänligt lågmälde Nick förvandlas till en sjungande och ibland rätt taggad fotbollssupporter.

The Cornwall Pastry Shop på Paddington Station – givet första stopp varje gång jag kommer till London.
Hit går jag däremot aldrig. ALDRIG.
Five Guys är en amerikansk snabbmatskedja av lite bättre klass. Det finns inte så många i Europa, så om jag kan så passar jag på i London.
Chiin Chiin på Greek Street kan vara ett av de bästa glasshaken världen har skådat. Här tonkabönsglass med kanelrostade skorpor.

Sedan fick jag gå upp klockan fem för att bli skjutsad till Heathrow av en man med blyfot. Satan vad han körde, men Londons gator var tomma. Inte förrän jag hade satt min väska på bagagebandet vågade jag ta min medicin, min vätskedrivande medicin. På grund av leversjukdomen ackumulerar kroppen för mycket vätska. Därför den där medicinen.

Man måste planera när man tar den, för sedan krävs nånstans mellan fyra och sex toalettbesök på de nästkommande två eller tre timmarna. Och det är en kissnödighet som inte går att förhandla med. Alltså väntade jag med att ta tabletterna tills jag visste att jag hade tillgång till toalett. Sedan bytte jag flygsäte, så att jag satt allra längst bak. Allt för säkerhets skull. Vi blev stående på banan en stund innan vi kunde parkera; jag var tvungen att resa mig och gå, flygvärdinnan stoppade mig, jag fick snabbt förklara min belägenhet. Hon trodde mig inte, misstänker jag, men lät mig ändå använda toaletten. Jag ska nog alltid förklara läget redan vid ombordstigning i fortsättningen.

När jag landade i Göteborg fanns det inte en minut att förlora. Webbdagarna hade fått ett avhopp, och jag erbjöd mig att fylla en lucka på tjugo minuter precis före lunch, som en uppvärmning till min riktiga keynote senare samma eftermiddag. Men jag hann. Och roligt var det. Ett fantastiskt arrangemang, en suverän publik. Katarina Strömberg är en påläst moderator och den programansvariga Angelica Lundin Vahdani är så lätt att jobba med.

Hann äta lunch med barndomsvänner, Marcus och Jenny, total trygghet, och jag värderar relationer allt mer på det sättet: behöver jag alls hålla in magen, ta i, anstränga mig, skärpa mig, förställa mig? Nej? Bra. Då är det en bra vänskap.

Sedan till mässan, minglade hos Volante och fick prata med Josefin Olevik som också är en sån där person som utstrålar total acceptans med sitt sätt att vara vän, och som dessutom är en skribent som jag alltid har beundrat så himla mycket. Jag kan inte för mitt liv förstå varför hennes ”Den befriade familjen” inte lästes av tiotusentals människor. Hur kunde den inte nomineras till priser? Det är, trots en del positiv uppmärksamhet, en av de senaste årens viktigaste men samtidigt mest förbisedda fackböcker. Daniel Åberg var där också, det var länge sedan vi sågs, och så mr och mrs Grimwalker förstås, alltid så roliga att prata med, och så fick jag hälsa på Jonna Bornemark som ni ofta kan höra i Filosofiska rummet, och gamla kamrater som Maria Schottenius och Malena Rydell och Kerstin Brunnberg och Klas Ekman.

Tidigare år har Volante bjudit på hämtpizza ur kartonger på sina mingel. Jag saknade det i år, det får vi ta upp med Tobias Nielsén, som långsamt och metodiskt har byggt Volante till ett nytt sorts förlag – det är bara Weyler (där jag själv är utgiven) och Volante som har gett ut så mycket bra att de genom sina förlags varumärken kan få mig nyfiken på böcker. Alla har ju mer eller mindre bra titlar i sina kataloger, men Weyler och Volante är alltid värda en extra koll.

Jag presenterade mig också för Malin Ekman, som skrev en väldigt fin recension av min bok i Svenska Dagbladet, och jag tackade inte för berömmet, utan i stället för att hon hade gjort en ambitiös och seriös läsning. Det kan man få tacka för utan att det blir för smetigt, tycker jag. Sedan blev det kväll och mässan peakade. Katarina Andersson och Carl Heath och Jannie Jeppesen och Jörgen Huitfeldt och jag åt en improviserad middag ihop och… vad ska jag säga, det slutade med en ömsint serie krambilder där Jörgen och jag slog våra rakade huvuden ihop. Vi har aldrig träffats tidigare.

Det är Katarina som fotobombar.

Sen blev det fredag och min forskarbekant Julia Pennlert – författare till en synnerligen läsbar avhandling om digital poesi – och jag fick tid för en walk-and-talk på min väg till Grävscenen, där jag först pratade kort med min tidigare redaktör på Journalisten, Helena Giertta, och sedan fick berätta om ”Att hitta”. Egentligen var jag ju alldeles malplacerad där på Grävscenen. ”Att hitta” kan sägas vara mycket, men ett stycke grävande journalistik är den inte. Nu hittade vi saker att prata om ändå förstås. Det var väldigt få i publiken, men ungefär hälften av dem köpte en bok. (Det finns ingen relation mellan publikantal och bokförsäljning nästan, vilket skulle bevisas senare då jag satt i en halvtimme i förlagsmontern för att signera böcker utan att någon enda människa ur den enorma floden av folk stannade till för att köpa en; det kräver ett särskilt psyke för att inte signera böcker vid ett signeringsbord. För mig handlade det mest om att inte börja skratta åt eländet, och att i stället hålla i gång ett samtal med en intresserad och intressant ung man som ville diskutera artificiell intelligens.)

Mässhöjdpunkt: Min syssling Gunilla kom fram och presenterade sig – vi hade aldrig träffats tidigare!
Signeringstavlan. Antal sålda under 30 minuter: noll. 🙂
Fick dela affisch med skicklige Anders Sundelin. Fint sällskap!

Fredagslunchen avåts på ett diskret ställe med en förläggare som har idéer om samarbeten i andra genrer och former än de jag har verkat i hittills, och vad det blir av det vet jag inte, men ett vet jag: så länge Svante Weyler ger ut böcker i traditonell mening så frågar jag honom först.

Efter att ha SOVIT MIDDAG och hängt med mamma och pappa gick jag till releasekalas på Park för Readligion, en boksajt som nu lanseras av Sophia Bendz och Malin Ekman. Josefin var där också, vi var alltid på samma ställe den här mässan kändes det som, och så fick jag prata med Elsa Westerstad om vad det vill säga att vara en människa utan undertext. Så himla roligt med en fellow kallpratsallergiker. Bra snittar fick vi också, och jag fick en Virgin Mary (med för mycket Worcestershiresås) när jag ännu en gång mötte dessa fortfarande ständigt höjda ögonbryn när jag tackar nej till alkohol.

Ni som tror att alkoholnormen har blivit svagare har rätt, men den är inte så svag som ni tror.

Mammas lärarskor. Mamma har alltid grymma skor.

Sent på kvällen åt Sydsvenskan-folket indisk middag och jag blev så varm i hjärtat av att se dem alla samlade, det blir ju sällan för mig numera. Nästa år romandebuterar Patrik Svensson på Albert Bonniers förlag, jag har inte läst något i manuset, men jag lovar er ändå en fantastisk bok, för jag vet vad skribenten är kapabel till och vilken idé det är han nu färdigställer. Rakel Chukri var där förstås, och hon går med lätta steg efter att äntligen ha fått lämna över efter tio år som kulturchef. Vilken enorm insats. Så oerhört säker i allt hon har behövt göra. Mänsklig, krävande, hård och snäll och absolut blixtrande intelligent. Vi är många medarbetare som skulle ta en kula för henne vilken dag som helst, och jag längtar efter att få läsa henne ännu mer i tidningen framöver.

Sent kom vi sedan till festen som alltid ordnas av tidningen Vi, och där träffade jag en mässdebutant: Jan Wifstrand, på strålande humör. ”Jag har haft massor av åsikter om den här mässan, men aldrig varit här”, garvade han. Pernilla Ericson, en av få människor som kan få mig att trivas i högljudda mingliga festmiljöer, var givetvis där. (Påföljande eftermiddag sa hon plötsligt något som bara inte låter sig citeras som fick mig att fullständigt tappa det, sådär som man bara kan göra när man är riktigt trött, och liksom rasar in i okontrollerat skratt.) Och Lina Kalmteg, och Petter Karlsson, och jag vinkade till Pamela Andersson, som en gång talade om sin hjärntumör på Grid, och gjorde det så otroligt bra, vilken glädje att se henne där i full kraft. Petter och jag pratade om redaktionella coverband; själv var han frontman i Expressens legendariska Expresleys, och för egen del har man ju spelat en eller annan basslinga i Sydsvenskans Cover Story genom åren. Sedan drog Jörgen Huitfeldt resolut upp mig ur den soffa jag hade sjunkit ner i, och vi kom iväg från festandet i hygglig tid.

Lördagen inleddes med kramar från hustru och äldsta dotter som gjorde heldagsutflykt till mässan. Jag blir så glad av att se min flicka där, tindrande förtjust i kö för att få en bok signerad av Clara Henry, och liksom full av upptäckarlust.

Jag ledde sedan ett kort samtal om konsumtionskultur med Linda Hörnfeldt och Katarina Graffman innan jag var gäst på Svenska kyrkans ambitiösa scen som heter Se människan. Länk till det samtalet via Youtube finns i föregående blogginlägg på denna sajt. Jag var himla glad över att få vara med där; det betyder ju att någon har hittat de existentiella stråken i ”Att hitta”.

Framåt eftermiddagen hade jag sedan sällskap av Robert Nyberg, Elin Lucassi, Liv Strömquist och Kent Wisti i ett samtal om bilder och satir. Som moderator var det en riktig smörpassning: fyra av de skickligaste bildsatiriker vi har, som inget hellre vill än att prata om sitt jobb och de tekniska och etiska svårigheterna, och detta med kolleger som de sällan får en chans att träffa – det var som att få vara med vid en middag och tjuvlyssna. Kent riktade udden mot sig själv, Liv visade hur svårt det är att hantera att man kan ha sårat någon, Elin var hejdlöst rolig och Robert höll tag i det politiska uppdrag han har givit sig själv på ett sätt som klargjorde hans drivkrafter så tydligt och bra. Helt suveränt av alla fyra.

Sedan lördagskväll och Weyler förlag bjöd till middag. Det blev mest att jag pratade med Helena Granström och Tomas Bannerhed – signe dessa kallpratsallergiker! – och Camilla Prell-Weichl som debuterar till våren med en novellsamling. Men vid bordet satt också Maciej Zaremba och Jón Kalman Stefánsson, inbegripna i livlig diskussion, liksom Svante och Tove och Minna från förlaget, och Kenneth Hermele och Anders Sundelin och Ia Genberg. Så generösa och snälla personer.

Men jag la mig inte förrän vid halv fyra, och det var för att jag först satt i lobbyn på Park med min gamle vän Niklas Darke, så oerhört mycket människa i alla lägen, och sedan hustlade mig upp till Patrik Lundbergs partaj. Det var himla fint att få vara med. Jag kände mig äldst, men det var roligt ändå.

Det var en rolig mässa den här gången. Så härligt nazistfritt. Godare humör. Och det är ett fantastiskt bokår, så många spännande och bra böcker det ges ut på svenska just nu! På hemvägen passerade jag en liten butik på Södra Vägen som verkar ha öppet dygnet runt. De säljer mackor, stora omoderna smörgåsar med köttbullar och rödbetssallad och falukorv och stekt ägg och sådant. Jag åt något i storleksordningen amerikansk fotboll och drack en persikosmakande iste, för varför inte liksom.

Sedan var det fullt sjå att få ordning på min alkoholfria bakfylla i morse för att baxa igenom den sista programpunkten, ett seminarium om vad som lite slarvigt paketerats som ”förortslitteratur”. Men Behrang Behdjou och Melody Farshin och Nancy Herz och hennes två medförfattare har skrivit böcker som förtjänas att läsas självständigt och i sin egen rätt.

Jag är optimist. Om fem år kommer ingen att sätta ihop ett seminarium på det här sättet. ”Vi kunde ha kallat det ett seminarium om kärlek i stället, då hade det kommit dubbelt så mycket folk”, sa Behrang Behdjou efteråt, och alldeles rätt har han i det.

Nu blåser Meghan Krauss i Maragold öronen rena på mig, tåget passerar Halmstad, och i morgon har jag en ledig dag, en enda. Sedan är det oktober och Göteborg, Lerum, Köpenhamn, Malmö, Lund och Stockholm. Och sedan är det mera Stockholm, Linköping, Lund och Helsingfors vad det verkar, och Stockholm och Oslo och Stockholm och Buenos Aires och Sao Paulo och Stockholm. Och Helsingborg.

Men det tar vi då.

Bokmässan i dag

Jag blev väldigt glad över inbjudan att få prata om min bok på Svenska kyrkans scen på Bokmässan. Då har ju någon läst och hittat ett existentiellt stråk i texten. Kanske vill ni titta på en liten del av det. Jag pratar rätt mycket om min kommande transplantation, och mer än vad jag brukar om min ickeexisterande gudstro. Det räcker nog bra att börja titta vid minut tretton egentligen.