Här en krönika på Sydsvenskans kultursidor.

Kommer hem efter fyra otroligt intensiva dagar som jag huvudsakligen har ägnat åt att förflytta min kropp mellan olika platser. Det är tur att jag trivs hyggligt i sällskap med mig själv, Messenger och Overcast.

En dag: ett par missade samtal från dolt nummer, det är nästan alltid sjukvården. Nu behövde de boka om min ”stora” utredningstid på Sahlgrenska för att prioritera en patient som är mycket sjukare än jag. De är så märkligt respektfulla och noggranna nu när man är vip-kund. De fick inte tag på mig eftersom jag stod på scen, så de ringde Lisa. För att boka av två dagar som var bokade till om tre veckor. De ser liksom till att allt de gör, och att vi som ska få del av allt de gör, har högsta prioritet.

De där två dagarna får nu infalla efter årsskiftet i stället. Då får jag träffa en massa specialister som gör en bedömning: dags att sätta mig i skarpt vänteläge för transplantationen, eller kan det skjutas upp? Rimligen kommer det att skjutas upp, kanske tre månader, kanske sex månader. Jag mår alldeles för bra, tror jag, för att komma ifråga ännu. Så jag lever på som vanligt och känner mig som vanligt.

Apropå vård: när jag nyss kollade lite post hittade jag en kallelse till ultraljud av levern, standard procedure – på MÅNDAG. Konstigt nog kan jag då, så det var ju bra. Andra noteringar från resorna: klart stressad man i sextioårsåldern som mycket bestämt på gränsen till aggressivt sa åt mig att sätta telefonen i flygplansläge när planet taxade ut, ”det är min säkerhet också”. Jag höll med om det bara och gjorde som han sa. Flygrädsla är förlamande för dem som drabbas av det. Jag är inte den som vill jävlas med auktoriteter, men… påslagna mobiltelefoner får inte flygplan att störta; då skulle vi inte få ha dem med oss i kabinen alls. Sätter folk sina telefoner i flygplansläge längre? De flesta verkar bara sätta dem på ljudlöst och lägga undan dem, tycker jag när jag tjuvkikar.

Annan notering: London som är så lätt att älska har förvandlats till ett slags mänsklig trafikinfarkt. Det är en absolut plåga att förflytta sig i staden, nästan hur man än gör. Alla resor tar en timme. Även de som tar en kvart tar en timme. Men å andra sidan: mer tid att lyssna på Electric Boys nya platta ”The Ghost Ward Diaries”, som är deras starkaste av de tre sedan comebacken. Älskar ”You spark my heart” och ”Knocked out by Tyson”, men förstår inte hur de tycker sig ha råd att lämna mörka drivande coola singeln ”Suffer” utanför albumet.

I helgen ska vi drälla runt på Kulturens julstök, gör det ni också, om ni är i eller i närheten av Lund. Det finns ingen mysigare jultradition. Kulturen är ett underbart museum, kolla det om ni inte känner till det, och överallt bland de gamla husen står folk och stöper ljus och spelar bleckblås och skulpterar marsipan. Så med ALLT det sagt: en fin första adventshelg önskar jag er, och jag är säker på att familjen hälsar också.

Min talarkollega Mike Walsh är en av världens mest anlitade. Jag fick vara gäst i hans podd, en halvtimmes lyssning finns här.

Läget är historiskt, säger Ebba Busch-Thor. Hon har så rätt: Ska den rimliga svenska borgerligheten, den som alltid har klarat att hålla rent till höger, sluta med det? Ska Kristdemokraterna strunta i sin kristna värdegrund? Ska dessa gigantiska kameler – motståndet mot EU, gullandet med totalitära krafter, den exempellösa och aldrig upphörande rasismen, ni vet hur partiet där borta är, ni känner dem vid det här laget – sväljas för att kunna sila några mygg märkta ”jobbskatteavdrag” eller ”försvarsutgifter”?

Det är många som tycker det. Många personer på den borgerliga sidan som jag dessvärre tappar respekten för i rasande fart. De finns på ledarsidor och i politiska partier. De hatar sossar och skatter så mycket att de hellre släpper in Sverigedemokraterna med allt vad det innebär. De kämpar allt de kan för att hitta ett språk för det – GP:s ledarsida, Dagens Industris ledarsida – men de kan försöka kladda läppstift på grisen hur mycket de vill.

Det är ändå en gris.

Alliansen finns inte mer. Det finns en enkel men tydlig åsiktsskillnad: antingen avskyr man S mest, eller så avskyr man SD mest. Det är bara att välja.

Är det så att man egentligen avskyr SD mer, men väljer det ändå, så väljer man det av rena maktskäl. Det är det värsta, det mänskligt och politiskt lägsta. Det är där de ställer sig, debattörerna, representanterna. Det finns ju ingen anledning att jag namedroppar dem, de droppar in i mitt huvud ändå, och jag kommer aldrig att glömma dem, och aldrig mer att lita på dem i politiska sammanhang. Så lite krävdes för att de skulle förlora sin värderingskompass.

Jag tror jag måste slå ett slag för rimligheten. Här kommer det:

Journalisten Per Brinkemo som jag inte känner (men träffade en gång för inte så länge sedan och i dag la till på Facebook) har djupstuderat hur samhällsstrukturer i nordöstra Afrika fungerar. I korthet: han vet en del om hur klaner är organiserade, och varför de ibland är viktigare för en del människor än andra samhällsstrukturer.

Kan man kritisera Per Brinkemos yrkesgärning? Det kan man väl kanske göra. Jag har läst honom för lite för att kunna säga varken det ena eller andra. Men det är uppenbart att hans mest vildsinta kritiker tycker att han använder för svepande metoder och drar för stora slutsatser – att allt som vi inte förstår från Somalia kan förklaras med klanvälde, ungefär, och därför måste alltså Brinkemo vara om inte direkt rasist så i alla fall lite skum. Hans mest vildsinta försvarare, å andra sidan, tycker att han har rätt i allt, och tar hans kunskaper gisslan för att kunna säga: ”titta på somalierna, såna kan vi aldrig ha i Sverige”.

I rimlighetens namn är inget av detta rätt.

Per Brinkemo är en maktfaktor på så vis att han är en av väldigt få experter på en sakfråga med stor politisk laddning. Det gör att hans ord får väldigt hög specifik vikt. Han måste alltså vara försiktig – han har ju konkret makt. Han har fått massivt stöd ibland, någon gång på ett sätt som jag uppfattade som jättekonstigt, när en kompis/kollega till Brinkemo ville liksom försvara honom med ett reportage i Uppdrag Granskning. Han har också fått massiv kritik, och det är egentligen mest därför jag skriver det här:

Aftonbladets recension av hans senaste bok är ett uselt stycke kulturkritik, och den misstänkliggör författaren på ett sätt som inte riktigt verkar motiverat, för att uttrycka det artigt. Man skulle ju kunna ha gett sig på att diskutera innehållet med kyla och precision i stället, om man hade velat det.

Så här är mitt förslag:

Mittåt! Vankelmod! Å ena sidan! Å andra sidan! Djupandas, hela världen! Det kan komma som en revolutionerande tanke för både tokhöger och knasvänster, men hör nu ordet från en mittenextremist: Per Brinkemo är inte Gud! Per Brinkemo är inte Satan!