Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Kvotering, mångfald och representation

12 november, 2019 | 0 Kommentarer

En spännande diskussion om representation och kvotering i en styrelse som jag samtalar med i dag. Jag kör ett gammalt argument, som jag har fått mig till livs av många sakkunniga, och delar det med er:

• Premiss: Att ha en viss erfarenhet är ibland likställt med att ha en viss kompetens.

• Exempel: Om en grupp människor ska försvara pressfriheten, men alla i gruppen har växt upp med pressfrihet, så saknar gruppen en avgörande kompetens – nämligen den att veta hur det är att växa upp utan pressfrihet.

• Slutsats: En enda man i en stor grupp kvinnor är inte ”inkvoterad”. Han är där på grund av sin erfarenhet av att vara man, en erfarenhet som resten av gruppen saknar.

• Igen, premissen: Erfarenhet är ibland en kompetens.

• Förtydligande och viss fördjupning: Kompetens och erfarenhet är inte samma sak. Det finns erfarenheter man inte har någon särskild nytta av i vissa sammanhang. Kompetens också. Man kan vidare vara mycket kompetent inom ett område där man saknar egen erfarenhet.

• Min slutsats: Att se till att en styrelse, eller ett annat sällskap som ska representera andra, har en hyggligt bred sammansättning är inte bara oftast bra för mångfaldsfrågan, som i sig är nog så värdefull. Det är OCKSÅ ofta bra för själva kompetensen i gruppen.

Några bilder

10 november, 2019 | 0 Kommentarer

Jonatan Fernström heter den skicklige fotografen i Göteborg som tog bilderna till porträttet av mig i Big Think Magazine.

Om organdonation

8 november, 2019 | 0 Kommentarer

Lisa skriver på GP:s debattsida i dag.

Just give me three minutes

6 november, 2019 | 0 Kommentarer

Just give me three minutes for this one. That’s all I am asking.

Big Think Magazine made an impressive effort – coming to Sweden to talk to me, and they made this – five clips and a long interview. You can find it if you click further.

Brita, hundra år i dag

4 november, 2019 | 0 Kommentarer

En av de första gångerna jag som alldeles ny pojkvän i Lisas liv blev inbjuden till hennes mormor Brita – det bör alltså ha varit 1996 – så skulle vi äta middag på Warholms väg i Lund där hon bodde.

Brita ville testa mig lite, kolla vilken nivå av borgerlig uppfostran jag hade fått kanske. Så när vi hade satt oss till bords sa hon vänligt:

”Vill kanske Andreas fatigera salladen?” 

Tack och lov hade jag ju läst franska, och vet att fatigue betyder trött. Aha! Trötta ut salladen! Alltså blanda ner dressingen så att bladen mjuknar! Så det gjorde jag, alltmedan Lisa diskret men ivrigt vevade med händerna bakom Britas rygg, för att visa vad som förväntades.

När jag sedan noterade att hon brukade duka med såssked, för att man säkert skulle kunna få i sig varje droppe, blev jag uppsluppet glad. 

Man kan nog säga vi redan då, över en tröttkörd sallad och en väldigt god sås, landade i en vänskap som alltid kändes självklar och rolig. De små skav och konfliktytor som säkert kunde och kan finnas i oss båda riktade vi i varje fall aldrig mot varann.

I helgen samlades klanen efter henne – barn och barnbarn och nu fjorton barnbarnsbarn om jag räknar rätt i hastigheten – för att minnas henne. Det var härligt att se alla.

Farsot och bot

1 november, 2019 | 1 Kommentar

Samhället har drabbats av ett nytt kommunikationsproblem. Det är inte en övergångsperiod, det är en djupgående kulturförändring, och jag märker att många reagerar.

Vi kan kalla det ”obetänksam hänsynslöshet”.

Eller mer exakt: Det handlar om icke-svarande. Detta säger man mig, och jag har frågat många många personer för att säkerställa att jag inte ägnar mig åt farbror-gnäll:

• Det svaras väldigt dåligt på fest- och arrangemangsinbjudningar. Sent, eller otydligt, eller inte alls, eller ett svar som sedan inte visar sig gälla. Det ställer till ett elände för den som försöker ordna en middag eller fest – bortsett från den signal mottagaren ju därmed skickar om inbjudarens ringa värde. Detta undergrävs av diverse påhittade och hemsnickrade teorier: ”om man inte svarar så kommer man” eller ”om man inte svarar så kommer man inte” eller… Magdalena Ribbing gör en 360 i sin grav, jag försäkrar er. OSA betyder ”om svar anhålles”, alltså ”jag ber er att svara, och det alldeles oavsett om ni svarar ja eller nej”.

• Det svaras väldigt dåligt på vanliga mejl. Om svaren ens kommer. Folk ställer tre frågor, men får svar på en. Någon helt annan gång. Människor svarar dessutom alla möjliga människor i långa trådar – fortfarande! – i stället för att göra jobbet och se till att inte störa.

• Det svaras väldigt dåligt på vanliga snabba tillrop och gratulationer. ”Bra jobbat!” eller ”Grattis på födelsedagen!” i ett sms bör ju självklart bemötas med ett ”Tack!”. Men… ingenting? Ja, det är tydligen allt vanligare. Vid födelsedagar klumpar man ihop det och skriver ett allmänt tack på Facebook i stället, som kanske hälften av dem som har gratulerat ser.

Den som beter sig så här menar säkert inget illa. Han eller hon orkar inte riktigt bara, det kommer så mycket, man har ingen styrsel på flödet, men… I’ve got news for you:

Det är dig det är fel på.

Det är du som inte tar hand om din korrespondens som gör fel.

Du kan behöva göra på olika sätt för att lösa det – det finns tusen modeller och metoder, olika korgar, system, autosvar, mallar, välj bara.

Men varje gång som du låter en inbjudan eller ett meddelande förbli obesvarat så säger du: Jag struntar i dig som skrev till mig, du är lågprioriterad, jag vill inte förbinda mig att komma till din utställning/fest/middag eftersom något roligare kanske dyker upp. Du. Är. Inte. Viktig.

Det är klart att det inte är acceptabelt att bete sig så mot sina medmänniskor.

Dags för ny utgåva

31 oktober, 2019 | 0 Kommentarer

Den som vill ha mitt korta nyhetsbrev skickar sin mejladress till mig. Utkommer i morgon!


If you want my short newsletter, please send your e-mail address to me. New edition tomorrow!

Det goda humöret, det uppriktiga språket

31 oktober, 2019 | 0 Kommentarer

I dag läser jag, med uppsluppen glädje, hårdingen Maureen Dowd i The New York Times.

Nygren har ingen ågren

30 oktober, 2019 | 2 Kommentarer

Något fick mig att tänka på den gamle toppsossen Jan Nygren. Han var påtänkt som statsminister när det i stället blev Göran Persson. Ett år efter det valet fick jag, 21 och ett halvt, en idé. Sålde in den till Göteborgs-Postens helgmagasin Två Dagar.

Jag publicerar den här nu, för att jag tog fram den ur arkivet, och… jag måste få säga att jag är lite stolt över att jag kunde prestera detta när jag var 21.

***

15 Mar 1997 

Ett år har gått sedan Jan Nygren inte blev statsminister. Nu är han informationsdirektör på Riksbyggen. Ett jobb som ger honom tid att umgås med sonen Daniel. Med 365 dagars perspektiv är Jan Nygren säker: han ångrar sig inte.

*

Jan Nygren är 47 år. Mitt i livet. Så här i mars jobbar han på som vanligt på sin nygamla arbetsplats. Arbetar hårt och mycket, men sliter inte ihjäl sig. Han har i alla fall hyfsat regelbundna arbetstider.
Och så väntar han på värmen, på att få ta ut den där 400-kubikaren.
– Jag skulle ha köpt lysrör egentligen. Men expediten hade en Honda CMT att sälja, så jag köpte den i stället. Jag var nära att ta fram den i går.
Det är säkert tolv grader i Stockholm. Eftermiddagssolen lyser över Strömmen och Jan Nygren tittar upp mot riksdagshuset på Helgeandsholmen. Han ångrar inte sitt beslut, säger han, och vem skulle göra det. Göran Persson är den minst populäre statsministern någonsin, enligt en ny opinionsundersökning.
– Det är med vemod jag ser nidporträtten av Göran Persson. Kritiken mot honom är orättvis för han är en kunnig politiker med förmåga att tänka systematiskt. Men just nu tycks hans jobb aningen otacksamt.
Mark Earthy tar bilder på Jan Nygren och tre flickor i de mellersta tonåren frågar vem han är, den snyggt klädde mannen med det alldagliga men sympatiska utseendet.
– Han blev inte statsminister när Göran Persson blev det, förklarar vi, och 25-öringarna trillar ner.
Händelsen är signifikativ – för Jan Nygren är och förblir rätt anonym. Han har inget emot att berätta om sig själv, tvärtom, men skandalerna och sensationerna saknas. Ingen tycks heller tycka att Jan Nygren är en otrevlig typ.
– Jag tror att man kan vara politiskt aktiv och bestämd i sina åsikter utan att behöva uppföra sig som en tölp mot folk, säger han – bestämt och eftertänksamt på en gång.
Typiskt Nygren.
Sällan eller aldrig hårt ansatt i debatt eller satir. Sällan eller aldrig utsatt för krav om avgång, ändring, räfst eller rättning, påstår vi och han protesterar inte utan säger sig bara vara glad att kunna konstatera att det är så.
– Samtidigt ska man komma ihåg att jag inte har varit någon spjutspets i den offentliga debatten. Min uppgift i regeringen var ju att hantera interna frågor.
Häromveckan var han på kalas hos Mona Sahlin som fyllde 40. Han pratar ofta med Ingvar Carlsson. De två står honom närmast i den gamla regeringen.

*

Daniel Nygren är 16 år. Till hösten börjar han på det naturvetenskapliga programmet på gymnasiet. Han har fått frågan förr, men vill absolut inte vara med i tidningen.
I dag mår Daniel utmärkt – och han är nöjd och lättad över sin fars beslut. En del medier gjorde gällande att det fanns ett ”kontrakt” mellan far och son som gick ut på att pappa inte skulle tacka ja till ett eventuellt erbjudande att bli statsminister.
– En tidningsanka. Så går det givetvis inte till i en familj. Det var jag, själv, som fattade beslutet. Jag la inte det ansvaret på min son. Hans åsikter hade stor betydelse, men det var mitt beslut och ingen annans.
Jan Nygrens familj består inte bara av Daniel numera. I somras gifte han sig med Gudrun Lundgren.
– Jag har ju inte tid att springa på krogen så vi träffades genom jobbet. Nu bor vi ihop alla fyra, Gudrun och hennes dotter Anna, och så jag och Daniel. Och det funkar utmärkt, säger han med påtaglig glädje och kanske lite lättnad.
Hade du tackat ja till statsministerjobbet om du hade vetat att du skulle bilda ny familj?
– Det vet jag inte och det lönar sig inte att spekulera i heller. Det fanns de som sa att ”nu var det ju lugnt, nu skulle han ju gifta sig” – men jag har faktiskt inte äktat ett hembiträde heller. Det är inte det det handlar om.
Sådana uttalanden gör Jan Nygren populär. Det händer inte sällan att han får ryggdunkar (”ibland så att jag nästan blir lite generad”) och uppmuntrande ord för att han som man i karriären satte familjen främst.
– Om mitt beslut har betytt något för jämställdhet är det bra. Men det var inte på något sätt därför jag gjorde som jag gjorde. Min situation är min och jag vill inte säga att det inte går att kombinera krävande jobb och familj, för det går visst. Om man har disciplinen och ett jobb som är något sånär bundet till en plats.
Vid något tillfälle sa Jan Nygren att han trodde på en förändring av statsministerjobbet, att det skulle kunna bli mindre krävande och mer mänskligt.
– Det tror jag inte i dag. Jag har insett att det är som det är.

*

Det finns flera, och för Jan Nygren själv mycket viktiga, detaljer i livet som inte är särskilt kända. Men de präglar honom mycket. Hans mamma är polsk judinna, till exempel.
– Ja, jag står ju faktiskt som invandrare i statistiken. Min mors berättelser om Lodz-gettot i Polen och om tiden i Auschwitz har kanske givit mig en förmåga att veta hur upprörd man kan bli över olika saker, och möjligen en aning om vad som är viktigt i livet. Mamma hade tur som klarade livet.
Många ”kanske”, många ”möjligen” och många ”enligt min mening”. På så vis talar den gängse bilden av honom sant igen – en ödmjuk person som hellre kompar än spelar solo, som hellre tar en diskussion än en konfrontation.
Dessutom är han vältalig (med ett förflutet som talskrivare på LO). Varje ord verkar noggrant utvalt.
– Få saker är så oviktiga att de inte förtjänar en stunds eftertanke. Om de är så oviktiga kan man väl lika gärna låta bli att säga något.
Det är svårt att inte få intrycket av att Jan Nygren är en ständigt lycklig och harmonisk person. Sansad och klok, en vanlig man med vanliga intressen. Men det stämmer inte riktigt heller.
– Jag har i varje fall mött tillräckligt många svårigheter för att inse att livet inte bara är solsken. Det är klart att jag har gått på pumpen ordentligt några gånger.
Fast sedan blir han lite förtegen och nämner bara hur han blev gruvligt nedröstad på en SSU-kongress i början av 80-talet. Hellre talar han om vad som är viktigt för honom i dag.
– Det är viktigt att kunna se sig själv i spegeln utan att skämmas alltför mycket. Jag vill inte på något vis sätta mig på höga hästar, men jag tycker att det är så. Man måste ha någon form av privatmoral i botten.
Tror du på Gud?
– Nej, jag är rätt ateistisk i min grundsyn på det andliga. Det kärleksbudskap som de flesta religioner predikar i grund och botten är ju okej. Men jag ser med förtvivlan på de bieffekter som religioner kan ge, om det så gäller talibaner eller något annat.
Ryggdunkar kommer inte bara från jämställdhetsivrarna. De som önskar att han hade tackat ja gör sig påminda emellanåt. Det frågas och föreslås, tisslas och tasslas.
Ska du tillbaka till politiken?
– Det är inte det första jag tänker på i nuläget. Men jag lämnade ju inte i vredesmod på något sätt. Kanske. Inte snart, och definitivt inte som statsminister. Nej, den tiden är nog förbi.
Vad ser du fram emot just nu?
– Familjens försenade sportlov. Vi ska åka till Österrike och åka skidor, om det finns någon snö kvar.
På Strömbron kommer en bekant fram och hälsar. Jan Nygren stannar, skakar hand, pratar en stund. Det låter rätt vardagligt. ”Vi måste träffas, hälsa, ha det.”
Undrar just om en statsminister har tid till sådant.

***

Visste du att:
• Hans fullständiga namn är Jan Ture Karl Nygren, och han föddes i Trollhättan för 47 år sedan. Stockholmare har han varit i 24 år, och favoritlaget är Hammarby. (Jan Nygren kan ”bli mycket glad en lång stund” av att lira boll.)
• Helst av allt äter han hårt stekt färsk makrill med dill och smör och tar gärna en ljus öl till. Anrättningen bör njutas på familjens sommarresidens nära Hamburgsund i Bohuslän.
• Han gillar att köra sin Honda CMT och att vara på sjön. Han spelar
gitarr – på 60-talet i Trollhättans country & western-stolthet Threetown singers, tillsammans med bland andra Lisebergs VD Mats Wedin.
• Jan Nygren har haft ett välansat skägg sedan 1968, men det är inte heligt. ”Jag är bara van. Min gamle far kände inte igen mig när jag tog bort det, så det får nog bli kvar.”
• När han hinner löser han gärna korsord, och längtar efter mer tid att läsa skönlitteratur och gå på bio.

Politisk karriär:
· Ordförande i SSU 1978-1984.
· Sakkunnig i försvarsdepartementet 1984.
· Statssekreterare i försvarsdepartementet och civildepartementet 1986.
· Samordningsminister i Ingvar Carlssons regering 1994-1996.

Jan om Jan:
”Jag är ganska trygg, tror jag, och faktiskt lite av en tävlingsmänniska även
om det kanske inte syns. Jag är bra på att hålla samman och organisera och
utnyttja medarbetares kunskaper. På så sätt är jag väldigt prestigelös. Jag
skulle dock önska att jag ibland hade mera tid att fördjupa mig i detaljer.”

Linas present

29 oktober, 2019 | 0 Kommentarer

Jag är inte mycket för föremål. Grejer. Samlarobjekt. Minnessaker. Jag har en enda låda med sådant.

Men så har jag också den här:

En av mina bästa vänner har en stark tro, och tycker att jag är orimligt hård mot mig själv många gånger. Du måste ge dig själv en liten smula nåd ibland, har jag fått höra, och det kanske stämmer. En dag på en konstutställning fanns hur som helst den här kakelplattan. Eller ja, det fanns många, de var präglade med olika ord.

Den här fick jag, och det är nog den finaste present jag någonsin har fått. Jag tänker på det i dag, som är min 44-årsdag.