Hej då, Hedone
Mat är viktigt för mig, men i hela mitt liv har jag bara blivit riktigt känslomässigt fäst vid en enda krog: Mikael Jönssons fantastiska Hedone i London. Efter åtta år har han och Aurelie Jean-Marie-Flore stängt. Det låter kanske löjligt, men jag blev så himla ledsen när nyheten kom.
Jag hade velat säga hej då, jag hade åkt dit en extra gång om jag bara hade vetat. Kanske hann det bli tio besök genom åren, jag har telefonen full av bilder på den godaste mat jag någonsin har smakat, serverad i den bästa krogmiljö jag kan tänka mig. Jag har varit där med sällskap – Lisa och Rick och dessutom min dotter som modigt testade allt möjligt, bara nio år gammal – men jag har mest suttit ensam på en av de få barstolarna med överblick över köket. Kunnat prata med Mikael om kockar som inte kan laga mat och skribenter som inte kan skriva. Småskvallrat lite med en svensk dessertkock som jobbade där ett tag.
Mikael lärde mig massor om mat och om restaurangbranschen i få meningar. En lugn kväll gjorde han en galette till sig själv till middag och slog sig ner bredvid vid bardisken framåt halv tio med ett glas rött, och berättade en skröna om en idiot som hade varit där och ätit och inte fattat någonting. Mikael är lite kolerisk ibland. Jag tycker att han är rakt igenom fantastisk. Rolig, passionerad, enormt sakkunnig.
Jag var mätt men galetten såg fantastisk ut, han hade rökt sidfläsk och gruyère på den.
Aurelie, den franska hovmästaren – jag vet inte om de är gifta eller så, men någon påstod det nån gång – kom alltid ihåg allt, att jag inte vill ha bubblor i vattnet, att jag en gång beställde två drinkar att lägga på notan men utan att ta in dem, eftersom hon inte fick systemet att fungera så att jag kunde dricksa annars. En gång när jag åt en rätt som jag inte ska ta upp tid med att beskriva här så vacklade jag ut på gatan, mitt i. Hon kom efter och undrade om jag var okej. Jag var ju mer än okej, jag var överväldigad av smakerna. Tårögd. Hon skrattade glatt när jag sa ”it’s just my sensitive soul” och såg till att varmhålla tallriken tills jag kom in igen. Hon ville alltid skicka med mig lite bröd och jag tackade aldrig nej, jag skulle ju sällan direkt hem precis.
”Home away from home”, säger man, och under de senaste årens eviga resande har det blivit viktigare för mig att ha några sådana platser.
Detta var den bästa, den finaste.
Prince
Hade han ransonerat sig hade han väl räknats som den störste av alla, för så fungerar det: Den som gör mycket rankas ofta lite lite lägre kvalitativt, som om omvärlden inte kan stå ut med att mycket och bra finns i samma konstnär.
Hur som helst: Prince. Piano & A Microphone 1983. Det går inte att sluta lyssna.
Myra mosse
Under några augustidagar i Fjärås slogs jag av idén att titta till Myra mosse.
Myra mosse ser man på Google Maps och på Google Earth om man vet var man ska titta.
När jag var lite var Myra mosse ett spännande utflyktsmål. Jag minns det som en lång vandring för en fyraåring eller en sexåring, in i djupaste skogen. I själva verket var stigarna rejäla och upptrampade, och avståndet hemifrån inte ens en kilometer fågelvägen. Men det spelade ju ingen roll. Pappa brukade ta en ryggsäck med lite ved, och så gick vi dit och grillade korv. Ibland var jag där med killen i grannhuset som var sex år äldre, och fångade grodyngel för att se dem växa i ett akvarium. Det gick enkelt att ta upp dem med håv.
Vattenspegeln var alltid blank, för skogen omkring var välväxt och vindskyddande. Man kunde inte bada där, men någon gång var det en kompis som åkte skridsko.
Så nu gick vi, igen. Pappa och jag och min son, sju år är han. Det måste vara 35 år sedan jag rörde mig i den där skogen, och bara några steg in var det inte något alls som såg bekant ut. Jag hade ändå förväntat mig att åtminstone delvis hitta där. Vi lekte ju mycket i den där skogen, cyklade på stigar förvandlade till crossbanor och tog tiden med den tidens största lyx och mirakel: svarta digitala armbandsur med exakt tidtagningsfunktion. Nu finns inga spår kvar av det. Barn leker inte där längre.
Vi gick rätt länge, utan karta, det finns ändå inga uppdaterade orienteringskartor för området, och vi blev till slut osäkra. Enligt telefonen skulle vi ju stå vid mossens strand.
Jag lämnade den äldre och den yngre generationen på en liten kulle och gav mig in i den tätaste skogen för att ändå se mig omkring lite. Tittade på telefonen igen, som inte gav tillräckligt exakt hjälp.
Slutligen hittade jag den torra avrinningsbäcken på bortre sidan, och började ana konturerna av det som en gång varit Myra mosse. Nu ordentligt igenväxt med tuvor och unga björkar.
Jag letade mig tillbaka, och min son fick den enda fikan, en medhavd läsk och så några nyplockade björnbär och vildhallon. Jag bar honom på axlarna genom de värsta snåren och han spanade efter brännässlor.
Myra mosse finns ej mer, så hit behöver vi inte gå igen, konstaterade pappa och pekade ut vart han snart ska gå i stället: pålitliga marker för trattkantareller.
Inbox hell
EDIT: Right now testing Franz – could this be it!? Has that Austrian guy figured out how to do this? I will get back to you!
***
The strongest religious idea of our time is that the market will solve every problem, as long as there is a strong enough demand for a solution.
I will give you a simple example of why that simply isn’t true. And I guarantee that you will both recognize the problem, and agree with my frustration.
Let me just ask this simple question: How many inboxes do you have?
I have Facebook Messenger, the Instagram direct messages, my work email, my private email, my other private email, the Twitter direct messages, the LinkedIn inbox, my WhatsApp and my Signal apps, the Wordfeud direct messages for cryin’ out loud, and my personal trainer who every so often tries to motivate or threaten me through that humiliation app that I am paying dearly for. So… that’s eleven then.
Eleven inboxes. This is obviously insane. So what do I want? Just a couple of things:
I want to remove the private message function all together on Twitter, Instagram and LinkedIn. And Wordfeud. But – no can do. Not on any of those services is that a user option.
Then, I want a golden app, with a connected web interface that I would like to look and work much like Gmail, where all of my different messages end up.
When I reply from there, it needs to look like I am replying through the service that sent me the message. When I delete from there, it needs to be deleted all the way to the source.
And… that’s it. That’s all I am asking. Technically, this is not difficult. It could be built in a month.
Wouldn’t you love it? Of course you would. But you can’t have it.
”More user control”, they say. They all promise that, yet they mean nothing. Their actions prove it.
Not a single one of these platforms will open up to help us getting a better service. Not if that better service increases the risk of us being less dependent on them.
***
Did you like this piece? It was originally sent out to the subscribers of my newsletter, ”Question of the month”. Do sign up! I will never spam you, and if you get tired of it, it is just as easy to unsubscribe.
I läsframtiden
Att mest vara här på bloggen och inte på Facebook fortsätter att vara som att andas hög klar luft för mig som skribent.
Tänk om vi kunde distribuera oss bättre? Vad kommer att hända med den ökade vantrivseln på Facebook? Jag gissar och hoppas: det blir naturligt att många vill ta ett större eget ansvar för att hitta information. Gärna från ursprungskällor som man redan väl känner till och har bestämt sig för att tycka om och lita på – skribenter, tidningar, förlag, diskussionsforum, videokanaler.
Frustration kan leda till konkretion. Man får uppfinna sin egen systematik. Man kan till exempel använda sig av något så gammaldags som en RSS-läsare. RSS är en enkel teknik, så enkel att den påpekar det i namnet. Real Simple Syndication. Riktigt enkel insamling, skulle man kanske kunna kalla det på svenska. En RSS-läsare samlar in nya publiceringar från de sajter på nätet som användaren önskar, och visar i ett samlat fönster när det finns något nytt att ta del av. Det blir enklare att inte missa nya texter från favoritmedier eller favoritskribenter.
Under bloggarnas guldålder, kanske 2005 till 2010, var Google Reader den RSS-läsare som nästan alla föredrog. Men Google stängde den 2013, officiellt eftersom den inte höll tillräcklig tillväxttakt för att vara intressant. En mer cynisk bedömare skulle väl säga att hela RSS-tekniken rimmade illa med Googles affärsidé, att exponera relevanta annonser i direkt anslutning till specifikt innehåll. Annonserna följde ju inte alltid med från bloggarna in i RSS-läsarens fönster.
Många utvecklare struntade i att hålla liv i sina RSS-flöden när Google Reader försvann, trots att det finns utmärkta alternativ.
Detta försvårade en nischad kulturkonsumtion, det vill säga: det gjorde det lite svårare för var och en av oss att snabbt och systematiskt hitta det vi tycker om från precis den avsändare vi önskar. RSS-användningen sjönk snabbt. Alla fick maka sig in på Facebook i stället, och försöka förhålla sig till det gåtfulla sorteringssystem som styr vad vi råkar få se där.
Urval i vår kulturkonsumtion har vi alltid ägnat oss åt. Med digitaliseringen ställer vi det berättigade kravet att kunna göra det smidigare, tydligare och snabbare. I stället har stora delar av användarens kontroll gått förlorad.
(Om den här textsnutten kändes bekant, så är det för att den finns i min bok ”Att hitta”, som du verkligen verkligen borde läsa eller lyssna på (med mig som inläsare!) om du nu läser min blogg.)
Att ingen har berättat detta för mig är en skandal
Av en slump sprang jag på Soda Nation vid Hornstull i Stockholm. För var SKA sleven vara om inte i grytan.
Detta är ett paradis av läsk jag aldrig ens har hört talas om. Ett paradis! Och eftersom jag dricker en massa konstig söt dryck nu för tiden, det är en effekt av min sjukdom tror jag, så blir detta helt oemotståndligt. Jag kommer att gå dit varje gång jag är i Stockholm och det är jag ofta. Det första besöket förlänade mig med en Puma Kola, den godaste coladryck jag någonsin har testat. En liten touch av rök och blåbär, inte för mycket kolsyra… Magnifikt.
Katias bok
Finns det nån rimlighet med nånting här i världen så kommer Katia Wagners bok ”Ingen plats för mig” att nå en stor publik både i Sverige och utomlands. Den släpps nu i höstutgivningen.
Katia och jag har varit kolleger på Sydsvenskan i många år, hon är frilans nu, och skriver bättre än någonsin. Ekonomiskt, klart, pedagogiskt, hett och svalt på samma gång. Och – vilken JÄVLA story detta är.
Jag ska inte säga mer än så. Jag hoppas bara att du som råkar läsa detta också vill läsa ”Ingen plats för mig”.
Lite om kulturkritik
Kanske kommer jag alltid att skriva lite kulturkritik, men det är när jag gör det så här lite, och utan att vistas i redaktionell miljö med någon regelbundenhet, som jag fått utrymme att tänka mer på på genren.
Det är inga originella saker jag tänker.
Kulturkritiken är för välvillig i sammanhang som rör bildkonst, vilket också Pontus Kyander nyligen skrev intressant om i Sydsvenskan. Han förklarar exakt varför.
Kulturkritiken är för likriktad i vad den finner intressant – jag har själv som författare varit med om det i ”positiv” mening, när mina böcker har recenserats av i princip varenda viktig redaktion, samtidigt som jag har sett böcker som skrivits av vänner och bekanta inte få någon uppmärksamhet alls. Fel förlag, fel ämne, fel tajming, inte en på redaktionen tillräckligt bekant upphovsman… Allt det där samspelar och det kan bli lite slumpvis. (Illvilligt är det däremot inte. Jag har aldrig någonsin sett det spela in vid utlägg av recensioner eller publicering av texter eller beslut att inte recensera ett visst verk. Jag kan vara naiv eller blind, men ingen är mig veterligen så viktig att han eller hon utsätts för något slags systematiserat ihjältigande av sina habila romaner.)
Kulturkritiken har svårt att hantera en del konst av politiska skäl. Det största problemet är då inte oviljan att ta i ”kontroversiell” konst eller litteratur, om någon trodde det. Det största problemet är oviljan att säga sanningen om vad som är dåligt, ity det är så vällovligt. Vi har en rad pinsamma exempel på hur svenska recensenter har vridit sig som maskar för att försöka undvika att säga ”detta är en för jävla dålig bok” när det ändå har varit befogat att säga det. Skälet är då alltid att författarens ärende är vällovligt, eller personen lätt att beundra eller sympatisera med. (Det vore elakt av mig att ge exempel – det är inte dålig konst jag är ute efter i denna säkert av nästan ingen lästa bloggtext, det är dålig kulturkritik.) Vi har också ett antal i mina ögon otroligt talangbefriade artister som vi får läsa sexsidiga porträtt av i dagspressen, men vars konstnärliga prestationer inte alls motsvarar utrymmet – det är livshistorien, det ”tuffa livet i förorten” eller något i den stilen, som skapar storyn som i sig ska lära oss att detta som denna i och för sig beundransvärda person ägnar sig åt också är konst som har ett stort värde eller en stor kvalitet. Sedan går det tre år, och så kommer det inget mer bortom hajpen och den första hiten. Det är så man efterhandstestar det journalistiska omdömet.
Igen, exempel? Aldrig i livet, det är inte enstaka mediokra kulturutövares fel att de får oproportionerlig uppmärksamhet, det är redaktionernas. I värsta fall hickar de till på ”Sommar i P1” också, och låter vederbörande göra ett program sådär tre år efter att alla pratade om dem. Finns några sådana exempel i år!
Slutligen har vi ämnesvalen. Även detta kan låta kontroversiellt eller en smula inopportunt, men förlåt mig generaliseringarna: det är så att det tycks finnas vissa ämnen som lättare vinner priser och uppmärksamhet än andra. (Klassiskt fina saker kanske kan sägas vara till exempel djupsinniga berättelser om svensk natur, den judiska historien, sådant som är gammalt och brittiskt, rebell- och frihetsmanifesterande berättelser, äldre socialdemokrati, allvarsam miljöjournalistik samt svartvita serier med drag av plakatkonst. Mindre fina saker är möjligen sport, ekonomi, underhållning som till sin natur snarare är ljus än mörk, industri och näringsliv och förstås allt som har med datorer att göra.)
Detta leder förstås till att det uppstår ”säkra” positioner. Det är tryggt att ge en god recension, ett fint pris eller en plats på Bokmässan åt någon som arbetar i den första kategorin snarare än i den andra.
Så varför blir det så här? Tyvärr tror jag att svaret är jättetråkigt:
Nästan allt detta skulle man bättre komma åt om man hade tre gånger så många recensenter som hanterade ett två gånger så stort utrymme med en dubbelt så stor budget. Eller hur man nu vill räkna. Mer av allt. Men det är tiden och kostnaden och utrymmet i kombination med det rekordstora utbudet som driver oss nedåt, och som leder till sämre underbyggda omdömen av nervösare karaktär.
En smula bedrägligt
Ibland tänker jag på ett rätt fint reportage i tidningen Offside, det är ett par år sedan det publicerades.
Alla älskade det, men jag menar att det bygger på ett slags bedrägeri.
Jag ska förklara varför.
Premissen: Det sitter ett fotografi på väggen på Offsides redaktion. Några killar har spelat fotboll mot varann i Gothia Cup, någon av dem jublar, någon av dem gråter. Det är en väldigt fin bild. Till saken hör att bilden är tagen av fotografen Peter Widing, som dog för en tid sedan efter en svår depressionssjukdom. Det finns alltså ingen att fråga, och Peter Widing visste för övrigt inte själv heller:
Vilka var de där grabbarna?
Anders Bengtsson, chefredaktör, bestämmer sig för att ta reda på det. Sedan gör han det. Han lyckas. Det är en del resande och ringande och dörrknackande, men till slut går det. Det är medryckande skildrat.
Men – det är inte riktigt hederligt gjort.
Offside har en enorm läsekrets. Hade målet varit det som reportaget påstår, att ta reda på vilka grabbarna på bilden är, så fanns det alltså en överlägsen metod:
Att publicera bilden.
Offside hade på det sättet fått sina svar på en dag.
Men då hade de inte fått sin story. Inte sitt drama. Inte scenen på Malta där Anders Bengtsson har hittat den ena killen, och ensam dricker ett glas av Peter Widings favoritvin.
Dramaturgin fick alltså gå före journalistiken.
Anders Bengtsson skapade en svårighet som inte fanns, för att få sin story.
Han är visserligen inte ensam. Sådana där tokhyllade poddar om begångna brott gör likadant. Radiolab också ibland, helt berusade på sig själva och storyn om sin egen oerhörda skicklighet, och jag tycker att det blir outhärdligt till slut.
Man måste vara oerhört försiktig när man lånar från romankonst eller filmkonst när man gör journalistik, på samma sätt som man måste vara extremt varsam när man lånar ut journalistikens redskap till kommersiella tjänster och ”content marketing”.
Något går så väldigt lätt förlorat för båda.
Vad jag borde ha sagt till Patrik
I förrgår firade vi Patrik Svenssons så omtalade debut ”Ålevangeliet” på en alldeles särskild uteservering i Malmö. Förläggaren Daniel Sandström ställde några frågor, Patriks livskamrat Hanna höll ett kort och fint tal, Patriks syster var rörd, och jag pratade med Patriks mamma som jag inte har träffat förut. Hon var så stolt. Och många av mina fina kloka kolleger var också där.
Jag håller ofta tal. Jag gillar att göra det, men jag gillar också att det görs. Jag tycker om när duktiga och bra personer får ordentligt med beröm och hyllningar, när de har gjort något storartat eller fyller år eller gifter sig. Man ska inte hålla igen då. Man ska inte låta sig bli malmöitiskt distanserad, eller ha lundensisk sidoblick, man ska bara tala ogarderat.
Det blev liksom inte av den här gången. Men här är vad jag ju, givetvis, borde ha sagt:
Att Patrik är en person som alla som har jobbat bredvid honom tycker om. Att Patrik är snäll. Att Patrik är anspråkslös in i märgen. Att Patrik är rolig. Att Patrik skriver bättre än nästan alla andra och ytterst sällan dissar ens usla texter. Att han är en varm person med en kompass att avundas. Att han är omgiven av människor som utan reservationer och med uppsluppet jubel ser honom få vara med om det han är med om nu, och att detta är ett kvitto på vem han är.
Jag gav honom en låda med sex olika kålsorter. Kålevangeliet. Jag skrev på kortet att jag bad om ursäkt, men att jag är från Göteborg och har vissa vitsplikter. Jag försökte berätta för en kompis i USA om varför jag tog med just kål. ”Well you see in Sveden cabbage rhymes with eel, and all these vegetables have the word cabbage in them, so it is called flower cabbage and not cauliflower, so that’s why this is a really funny joke”.
Hon sa med en röst som man använder när man talar med små barn eller vansinniga personer: ”I guess you sort of had to be there?”
Ja, det hade hon ju rätt i, när man talar om hur det var i söndags: Man behövde verkligen vara där.
Gör nu er själva tjänsten och läs ”Ålevangeliet”.