Puffarna

– Puffarna, var fan är de?

– Vilka puffar?

– Simpuffarna! De lila!

Hon hittar dem i en påse bredvid badkaret. De kommer kanske inte att göra någon skillnad, men den lille kan ju inte simma än.

Jogge och hans familj stack förra helgen, de körde på natten och de kom över broarna ner i Tyskland, de är alldeles säkert i Grekland nu. Bra beslut. Gatustriderna uppe vid Annehem har på bara några få dagar lagt hela stadsdelen i ruiner. Av någon anledning är det inga skottlossningar i innerstan ännu, där vi bor. Men bara någon timme tidigare har en stor explosion hörts, jag gick ut och såg att Stadshallen brann.

Det går inte längre. Vi måste härifrån.

Men det är lika illa i Danmark. Det finns inte en chans att vi skulle kunna muta oss över Öresundsbron.

Stefan är vårt enda hopp.

I vanliga fall använder han sin båt till att köra vattenskidor. Han har till och med bildat en förening. De brukade köra i de öppna hamnbassängerna i Malmö ibland. Det är en snabb båt, men den är liten. Sex personer kan man vara kanske. Nu måste jag få tag på honom och se om han kan köra oss över till Nordtyskland. Han har redan erbjudit sig, sedan hans fru och barn kom i säkerhet. Jag förstår inte hur han vågar, eller hur han hittar.

Jag får tag honom via det fasta telefonnätet. Han har kvar sin hemtelefon, och han har kopplat den vidare på något sätt, han kan sånt. Vi bestämmer att ses i Lomma.

Men vi kan inte köra dit heller. Ryggsäckarna är klara, vi har en dator, vi har ett kompakt förråd av mat och lite vatten, alla kontanter vi har hittat, en ficklampa och en tunn presenning. Mycket mer är det inte.

Vi tar cyklarna och en stulen cykelkärra ner genom S:t Larsparken och börjar följa Höje å ut mot havet.

Klockan är två på natten när vi kommer ner till stranden och nästan genast ser Stefan. Han har inte gått ända in riktigt, det är långgrunt. Vi bär varsitt barn ut, den stora får gå själv och hon klagar inte, trots att vattnet inte kan vara mer än tio grader.

– Jag är bara orolig att jag inte har nog med bränsle. Men annars är det prima liv, säger Stefan med den där okuvliga positivismen som alltid har präglat honom.

Vi tar oss ombord, barnen ner i ruffen, och Stefan drar iväg rakt ut i det svarta med oss.

Vad vi ska göra om vi kommer i land i Tyskland? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag vet bara att Lund som vi kände det inte finns mer och jag slår bort tankarna på vårt bröllopsalbum, min bas, min glassmaskin, alla böcker och kläder och vänner som jag inte vet om de lever eller är döda.

Vi får se om de släpper in oss i Tyskland, eller om de tycker att de har en kris av något slag, eller kräver ”värdighet i mottagandet” på ett sätt som gör att vi nekas gå i land. Vi får se. En katastrof i taget.

Nu ska vi bara klara natten.

Förlagskontrakt och iste

Skickar iväg det påskrivna förlagskontraktet för ”Att hitta”, som bör komma från tryckeriet i dag. Älskar att vi inte har kommit loss och fixat det förrän nu. Älskar Weyler förlags enkelhet, litenhet och tillit. Älskar att jag inte ens visste vilken förstaupplaga och royaltyprocent som gäller nu för tiden. (”Hur investerar du pengarna”, som en vän till en författarvän av smala fackböcker sa. Hon slutade skratta först något år senare. Det är inte riktigt därför man skriver smala fackböcker.)

Jag skulle bli djupt tacksam och ganska förvånad om ”Att hitta” säljer mer än ett par tusen exemplar. Vad jag kan hoppas på är att läsarna tycker om den. Jag längtar efter att hålla i det första fysiska exemplaret, det är alltid speciellt.

Med start i morgon ska jag dutta ut små textbitar här, tänkte jag, eventuellt. Eller så gör jag bara mer iste.

A talk, the text version

A couple of years ago, The Angle Journal in England published an edited version of my TED talk, ”The myth of the unbiassed search result”. If you have nothing better to do on a lazy summer day – here it is.

Notering från Visby

Vad gör mig arg, politiskt? Inte så mycket egentligen. Jag kan brusa upp när man talar om ”pressad situation” för Sverige i flyktingfrågan, eftersom jag tycker att man slarvar med att komma ihåg för vem situationen verkligen verkligen är pressad. Jag kan bli frustrerad över uppenbar dumhet, principlöshet och överdrivet taktikspel. Jag kan få huvudvärk av dålig retorik.

Men ska jag säga en sak som gör mig riktigt rödglödgat urförbannad, så är det de hot och det hat som riktas mot alla människor som RFSL slåss för – folk som inte råkar motsvara en absolut pinnsmal definition av normalitet, folk som råkar bli kära i personer av samma kön, folk som väljer att skaffa barn själva, folk som… ja, folk som gör som de vill, som de måste, som de känner, som de ÄR.

Nu har alltså några satans rövhattar i någon sorts svensk heilarklubb fått tillstånd att demonstrera rakt över gatan här i Visby från där RFSL står. RFSL:s medlemmar försöker inte tvinga någon annan att bli bög. Lugna er, världen. De vill bara ha samma rättigheter och skyldigheter som alla andra. De är världens rimligaste förening med världens rimligaste ambition. Varför är jag inte medlem, jag ska genast bli medlem, och om det behövs ska jag ta min vita medelklassiga heteronormativa daddy body och ställa mig mellan horstwesslorna och de ytterst rimliga. Far åt helvete. Avgå alla.

***

UPPDATERING: Skrev några mer sansade ord i tidningen om samma sak.

Sign up!

This is what my ”Question of the month” newsletter looks like today, in a lazy summer version. Get me your e-mail address, and I shall sign you up! No spam – and unsubscribing is easy should you get tired of me.

Begår insändare

Kan inte minnas när jag skrev en insändare senast. Kan det ha varit när jag klagade på Def Leppards höga ljudnivå 2003, under en konsert i Halifax, Nova Scotia, och utan prut fick pengarna tillbaka efter tre låtar? (Suverän service, jag kände att det var nödvändigt att tacka arrangören i lokalpressen.)

Nå. Nu är det i alla fall dags igen. Här är några rader i Norra Halland. Hembygd! Tidningsmagi! Nostalgi!

En fri man i stan

I min allra sista söndagskrönika – jag tänkte mig fem år, det blev lite drygt det – skriver jag om kroniskt gnäll. Men nu är det alltså färdiggnällt, åtminstone för min del! Jag skriver förstås i Sydsvenskan även framöver, det är bara Lundakrönikorna som nu har blivit så många, en bra bit över 200 stycken, att det verkligen är hög tid att lämna syret till någon annan. Trevlig sommar!

PS om PS

I underlaget för den nya decennieplanen för public service uppmanas SVT, SR och UR att hjälpa traditionella privatägda tidningsföretag genom att koncentrera sig på ljud och bild, och ägna mindre kraft åt text.

Som om det var distributionsform eller redaktionell presentation som var grejen med public service.

Public service finns för att innehåll som inga kommersiella aktörer bryr sig om ändå ska skapas. Smala kulturyttringar, nischade ämnen, händelser som annars aldrig skulle ha beskrivits eller bevakats, eftersom de inte genererar någon ekonomiskt lönsam journalistik eller kultur – där finns det bakomliggande kulturpolitiska skälet.

Men i vilken form detta nischade, kulturbevarande och kulturberikande innehåll ska presenteras bör bara vara en redaktionell fråga. Vissa berättelser passar bäst i ljudform. Andra är oslagbara i text. Ytterligare något kanske passar bäst i ett interaktivt webbformat. Att i public service-direktiven detaljstyra det – för att skona lokalpress från alltför besvärande konkurrens – har så väldigt lite med framtidens journalistiska arbetssätt att göra.

Så varför har det blivit så här bakvänt? Kanske är det illojalt av en medarbetare i ett tidningsbolag att påpeka det, men so be it: De traditionella tidningsföretagen har lyckats väldigt bra med sitt lobbyarbete.