Min performanceföreläsning ”Min nästa lever” sätts upp på Lunds stadsteater den 5 december klockan 19.30. Vi räknar med att kunna släppa biljetterna i morgon. Jag återkommer med det.
Föreställningens namn är självklart. Egentligen var det en idé till en boktitel som Svante Weyler kom med för rätt många år sedan. Undertitel till affischen har vi brottats med, och efter att Niklas Orrenius justerat ett avgörande ord kommer det nu att stå: ”En transplantationsmonolog på liv och död, av och med Andreas Ekström”. Elin Eriksson, who else, har gjort affischen och arbetar för fullt med hela den grafiska produktionen. Jakob Rubenson är något så ovanligt som en teknisk producent som kan innehåll precis lika bra som han kan teknik. Snart ska dessutom Eva Westerling få titta på mig under ett genomdrag, och börja peta på armar och ben och ansiktsuttryck och rörelsemönster. Sånt som regissörer gör.
Och mitt i allt detta ser jag själv till att hålla mig kvar i mitt eget grundhantverk: föreläsningens form, det som jag gör varje dag, mina frågor, mitt språk. Jag använder segment från ”Att hitta”, för att de passar, för att jag tycker om dem, för att jag vill. De andra fick råmanuset i morse, jag har skrivit scenanvisningar och planerat musiken och väntar nu på att de utan pardon ska säga som det är. Jag hatar att bli peppad i det här läget. Den enda som räknas nu är att vi försöker göra det lite lite bättre om vi kan.
Min teatermonolog ”Min nästa lever” sätts upp på Lunds stadsteater torsdagen den 5 december 19.30. Biljetter släpps om några dagar.
Sedan jag bestämde mig för att göra detta för… eh… knappt fem dygn sedan, så har jag egentligen inte tänkt på något annat. Skrivit i många timmar. Pratat med de tre musiker som kommer att spela. Skaffat ett styck rekvisita, och i singular borde det väl heta rekvisitum då antar jag. Alldeles nyss har jag gjort ett första genomdrag med Lisa som enda publik, denna briljanta textperson som omedelbart utan minsta sentimentalitet ser oklarheter och otympligheter, och vad man kan göra åt dem.
Sjutton dagar kvar.
Min teatermonolog ”Min nästa lever” sätts upp på Lunds stadsteater torsdagen den 5 december 19.30. Kan man ta med barn, har vissa undrat. Ja. Det kan man absolut. Det vill jag gärna. Men jag tror att de kanske ska ha fyllt tio år eller nånting i den stilen?
Biljetter släpps nästa vecka. Då ska ni också få se en affisch, och en undertitel. Tills vidare: förvandla era eventuella blyertsanteckningar i kalendern till bläck. Det finns inget jag är mer rädd för än en blaskigt halvtom teater…
Tärningen är kastad. Nerför ett stup, faktiskt. Jag kommer att behöva precis allt stöd för att gå i land med det här.
Boka in torsdagen den 5 december klockan 19.30 på Lunds stadsteater. Föreställningen heter ”Min nästa lever”. Jag tänker framföra den en enda gång.
Jag återkommer med länkar och mer information för biljetter etc. Jag ska bara sluta hyperventilera först.
En spännande diskussion om representation och kvotering i en styrelse som jag samtalar med i dag. Jag kör ett gammalt argument, som jag har fått mig till livs av många sakkunniga, och delar det med er:
• Premiss: Att ha en viss erfarenhet är ibland likställt med att ha en viss kompetens.
• Exempel: Om en grupp människor ska försvara pressfriheten, men alla i gruppen har växt upp med pressfrihet, så saknar gruppen en avgörande kompetens – nämligen den att veta hur det är att växa upp utan pressfrihet.
• Slutsats: En enda man i en stor grupp kvinnor är inte ”inkvoterad”. Han är där på grund av sin erfarenhet av att vara man, en erfarenhet som resten av gruppen saknar.
• Igen, premissen: Erfarenhet är ibland en kompetens.
• Förtydligande och viss fördjupning: Kompetens och erfarenhet är inte samma sak. Det finns erfarenheter man inte har någon särskild nytta av i vissa sammanhang. Kompetens också. Man kan vidare vara mycket kompetent inom ett område där man saknar egen erfarenhet.
• Min slutsats: Att se till att en styrelse, eller ett annat sällskap som ska representera andra, har en hyggligt bred sammansättning är inte bara oftast bra för mångfaldsfrågan, som i sig är nog så värdefull. Det är OCKSÅ ofta bra för själva kompetensen i gruppen.
Jonatan Fernström heter den skicklige fotografen i Göteborg som tog bilderna till porträttet av mig i Big Think Magazine.
Just give me three minutes for this one. That’s all I am asking.
Big Think Magazine made an impressive effort – coming to Sweden to talk to me, and they made this – five clips and a long interview. You can find it if you click further.
En av de första gångerna jag som alldeles ny pojkvän i Lisas liv blev inbjuden till hennes mormor Brita – det bör alltså ha varit 1996 – så skulle vi äta middag på Warholms väg i Lund där hon bodde.
Brita ville testa mig lite, kolla vilken nivå av borgerlig uppfostran jag hade fått kanske. Så när vi hade satt oss till bords sa hon vänligt:
”Vill kanske Andreas fatigera salladen?”
Tack och lov hade jag ju läst franska, och vet att fatigue betyder trött. Aha! Trötta ut salladen! Alltså blanda ner dressingen så att bladen mjuknar! Så det gjorde jag, alltmedan Lisa diskret men ivrigt vevade med händerna bakom Britas rygg, för att visa vad som förväntades.
När jag sedan noterade att hon brukade duka med såssked, för att man säkert skulle kunna få i sig varje droppe, blev jag uppsluppet glad.
Man kan nog säga vi redan då, över en tröttkörd sallad och en väldigt god sås, landade i en vänskap som alltid kändes självklar och rolig. De små skav och konfliktytor som säkert kunde och kan finnas i oss båda riktade vi i varje fall aldrig mot varann.
I helgen samlades klanen efter henne – barn och barnbarn och nu fjorton barnbarnsbarn om jag räknar rätt i hastigheten – för att minnas henne. Det var härligt att se alla.
Samhället har drabbats av ett nytt kommunikationsproblem. Det är inte en övergångsperiod, det är en djupgående kulturförändring, och jag märker att många reagerar.
Vi kan kalla det ”obetänksam hänsynslöshet”.
Eller mer exakt: Det handlar om icke-svarande. Detta säger man mig, och jag har frågat många många personer för att säkerställa att jag inte ägnar mig åt farbror-gnäll:
• Det svaras väldigt dåligt på fest- och arrangemangsinbjudningar. Sent, eller otydligt, eller inte alls, eller ett svar som sedan inte visar sig gälla. Det ställer till ett elände för den som försöker ordna en middag eller fest – bortsett från den signal mottagaren ju därmed skickar om inbjudarens ringa värde. Detta undergrävs av diverse påhittade och hemsnickrade teorier: ”om man inte svarar så kommer man” eller ”om man inte svarar så kommer man inte” eller… Magdalena Ribbing gör en 360 i sin grav, jag försäkrar er. OSA betyder ”om svar anhålles”, alltså ”jag ber er att svara, och det alldeles oavsett om ni svarar ja eller nej”.
• Det svaras väldigt dåligt på vanliga mejl. Om svaren ens kommer. Folk ställer tre frågor, men får svar på en. Någon helt annan gång. Människor svarar dessutom alla möjliga människor i långa trådar – fortfarande! – i stället för att göra jobbet och se till att inte störa.
• Det svaras väldigt dåligt på vanliga snabba tillrop och gratulationer. ”Bra jobbat!” eller ”Grattis på födelsedagen!” i ett sms bör ju självklart bemötas med ett ”Tack!”. Men… ingenting? Ja, det är tydligen allt vanligare. Vid födelsedagar klumpar man ihop det och skriver ett allmänt tack på Facebook i stället, som kanske hälften av dem som har gratulerat ser.
Den som beter sig så här menar säkert inget illa. Han eller hon orkar inte riktigt bara, det kommer så mycket, man har ingen styrsel på flödet, men… I’ve got news for you:
Det är dig det är fel på.
Det är du som inte tar hand om din korrespondens som gör fel.
Du kan behöva göra på olika sätt för att lösa det – det finns tusen modeller och metoder, olika korgar, system, autosvar, mallar, välj bara.
Men varje gång som du låter en inbjudan eller ett meddelande förbli obesvarat så säger du: Jag struntar i dig som skrev till mig, du är lågprioriterad, jag vill inte förbinda mig att komma till din utställning/fest/middag eftersom något roligare kanske dyker upp. Du. Är. Inte. Viktig.
Det är klart att det inte är acceptabelt att bete sig så mot sina medmänniskor.