En gång tänkte jag att jag ser fram emot att slippa vara så kroppsmedveten när transplantationen är gjord.
Det var innan jag hade tänkt efter.
För visserligen lämnar jag blodprover ofta och väger mig och gör ultraljud och MR-åkningar och koloskopi och gastroskopi och får behandling mot benskörhet och vätskeansamling i kroppen och åderbråck i matstrupen och ser hur kroppen förändras i takt med att leverns kapacitet minskar – gulare ögonvitor är det senaste, det matchar min gröna färg rätt bra! – men… det blir nog inte mindre sedan.
Var tolfte timme resten av livet ska jag ta immunhämmande medicin. Lika ofta kommer jag förstås vara ofrivilligt observant på mitt mående, trots att jag är så vansinnigt vansinnigt ointresserad av medicin, läkekonst, sjukdomar och allt som har med det här att göra. Eviga kollar och uppföljningar. Kanske en eller två levertransplantationer till, det beror på hur aggressiv min underliggande PSC visar sig bli.
Jag var aldrig helt bekväm med min kropp förrän jag var… säkert minst 35. Det är konstigt. Men så är det. I dag slogs jag av det när jag såg mig själv i spegeln: så skönt att jag inte är nitton, så skönt att jag har något slags känsla av att den här kroppen ändå är okej, ser okej ut, trots att den är ett sådant internmedicinskt fiasko. Jag har inget emot det ärr jag kommer att få.
Kroppsharmoni! Det är kanske ett slags vinst? Kanske på det hela taget något som väger tyngre än den irriterande rutinmässiga service jag måste låta läkarna ge.
Ok, jag har inte glömt hur Bamse assisterade Migrationsverket på ett jävligt tveksamt sätt, men vad gäller tvätt av ramar så litar jag på denna björn.
Läs Anna Gullberg. Samhället behöver en utjämning. Så är det bara.
Några ord från mitt tangentbord om nationens litenhet i dessa tider.
Här skriver Hynek Pallas, en av mina favoritskribenter, stillsamt om en viktig erfarenhet som många svenskar saknar.
I dag förlorade Ungern sin demokrati. Förstå detta på djupet: Nu har Viktor Orbán obegränsad makt, på obestämd tid, och den som sprider oönskad information riskerar fem års fängelse.
Ska begrunda detta och läsa mer om detaljerna medan jag lagar en absolut favorit: ungersk paprikás enligt recept i ungerskättade Sigrid Báránys kokbok. Ungern är ett fantastiskt land, ett kulturland i ordets verkliga mening. Magnifik litteratur, musik, konst och inte minst mat. Och nu i händerna på en sådan ledare, ett sådant parti. Jag blir gråtfärdig.
Men också tacksam över att liknande krafter inte har makten i Sverige i det här läget.
I Stockholm har man nu pausat en del transplantationer som inte är akuta och omedelbart livräddande. En njure kan ofta vänta några veckor om man har levande donator, till exempel. Och vi som är leversjuka dör heller inte knall och fall, det är en fråga om hur länge man väntar, och det finns stor marginal uppåt och nedåt för när man verkligen måste genomföra en transplantation.
Jag har blivit sämre, men är av allt att döma ändå inte nära den bortre gränsen än.
Jag har inte hört något särskilt från Sahlgrenska, men förutsätter att läkarna där används i intensiv- och akutvård så mycket som möjligt. Jag tycker också att det är rätt att göra så, med tanke på vad som väntar de kommande månaderna, och är absolut redo att vänta så länge som det krävs för att det akuta livräddande arbetet inte ska belastas för tidigt med någon som faktiskt KAN vänta.
Så… på’t igen, som pappa brukar säga när det finns ett eller ett par dagsverken som väntar. Det är bara att ta greppet om veckan som kommer och laga massor av fantastisk mat. Sugen på klassiskt fransk-svensk bistromat, det som jag också möjligen tycker om att laga allra mest. Kål. Smör. Färsk fisk. Bönor. Vitlök. Grädde, sa jag det, grädde. Det här kan bli kul, lilla magen, som Katten Gustaf sa. (Han sa också ”den enes slurk, den andres klunk”, och det är en mycket användbar replik när man dricker upp barnens saft framför ögonen på dem eller så.)
Läs gärna vår vän medicinhistorikern Maria Josephson i Expressen!
En vän och medpappa som har tonårsson messade i går:
”Han kom in sent, salig efter att ha åkt moppe bakom en kompis som fått moppekörkort i dag. Han hade kalla kinder och doftade vår och bensin. Kändes livsfarligt men också livsbejakande.”
Jag hade inte moped. Pappa, särskilt, var angelägen om att jag skulle låta bli det. Jag lärde mig därför heller aldrig att köra en. Men en sommarkväll åkte jag bakpå Wennermarks trimmade Honda på småvägarna ner till stranden i Åsa. Wennermark ingick inte i min närmsta krets, men vi var ett helt gäng som skulle ner, och ville improviserat lösa transporten.
Mellan Fjärås och Åsa finns gamla E6. Och så finns ”småvägarna”.
”Jag kan småvägarna”, sa Wennermark, och då konkluderade vi att vi kunde åka. E6 trafikerades ju av polisen ibland.
Han hade en extra hjälm. Jag tyckte det var otroligt läskigt och höll i honom så hårt att han nästan blev generad å mina vägnar.
”Det känns ju livsfarligt första gången”, sa han snällt överslätande när vi kom fram.
Det är en speciell sorts snällhet, tonårskillar emellan: att inte driva med den andres svaghet, utan snabbt navigera förbi den bara.
Sånt totalt Kennedy-läge nu. Vad kan du göra för andra? Corona väcker en del bra krafter i oss. Den här nya förmågan till samling och oegennytta och omsorg om andra kan vi komma att ha bra nytta av.
Och ärligt talat: morfar gjorde flera år i beredskap under Andra världskriget. Han var i Boden och han var Helsingborg, och berättade hur de kunde se de tyska kanonerna på andra sidan, men själva inte hade vapen. Ibland hade han permission, då var han hemma och byggde på huset som mormor och han sedan bodde i under mer än femtio år.
Min beredskapsinsats? Nysa rätt, tvätta händerna, dela med mig lite extra samt hjälpa folk som behöver lite extra hjälp. Morfar var inte typen som gnällde. Så det tänker inte jag heller göra, för en uppoffring som är på nivån en bråkdel av vad han behövde klara.